Har högern gått åt vänster eller har vänstern marginaliserats?

Tyska vänstermagasinet Der Spiegel ser i vår tids konservativa politiker — Angela Merkel, David Cameron och John McCain (och här kan man lägga till Fredrik Reinfeldt) — ledare som tagit flera steg åt vänster jämfört med sina företrädare, The World’s Conservatives Head Left:

Skiftet märks överallt i västvärlden, från Washington till Berlin: den politiska mitten flyttas åt vänster. Överraskande nog är det borgerliga politiker som står bäst rustade att dra nytta av skiftet.

Detta är en synvilla. Åtminstone till hälften. Der Spiegel har rätt i att de framgångsrika borgerliga politikerna i väst har flyttat sig vänsterut, in i mitten. Men det betyder inte att mitten flyttat åt vänster. Tvärtom. Anledningen till att borgerliga varit skickligare i att inta den position som väljarna uppfattar som mitten, är att mitten värdemässigt flyttat högerut.
Under de nära 30 år som jag kan överblicka finns det en klar trend: det som var mitten i 1980-talets början är idag positioner som bara vänsterpartiet intar. Exempelvis var folkpartiet för löntagarfonder, idag är ju inte ens vänster-socialdemokrater för förstatligande av näringslivet.
Så att borgerliga når regeringsmakten genom att ligga i det härad som idag är mitten, är knappast förvånande.
Problemet är att det inte längre finns några regeringsdugliga alternativ till höger om denna mittenborgerlighet. Den politiska skalan har stympats och det som är politiskt korrekt, från mitten till vänster, ryms inom ett mycket smalt spann.
Om inte ny och vital kritik mot det genomreglerade samhälle skapas och når genomslag, då kommer Der Spiegel att få rätt: då kommer mitten, så som den relativa position begreppet definierar, att flytta vänsterut igen. Det som nu är mitten kommer att uppfattas som högerpositionen.
Det är därför triangulering bara är en tillfälligt effektiv strategi. I längden urholkar den möjligheten att förändra samhället i den riktning aktörerna önskar. Såväl i Tyskland, Storbritannien och Sverige behöver den borgerliga idédebatten vitaliseras. Det bör inte ske inom de politiska partierna, vars mål alltid måste vara att nå regeringsmakten. Men andra samhällsaktörer måste ta ansvar för att förnya argumenten och perspektiven så att folk kan ta ställning till vilken väg man ska välja, när väl statsapparaten trimmats och arbetslinjen återskapats. Ska staten åter börja växa? Eller finns det nya frihetliga projekt efter arbetsrlinjen?
(Andra intressanta bloggar om , , , , ,, , , , , )

Obama antyder att Hillary ska få framskjuten plats

I TV-programmet Meet the Press visade man igårkväll klipp från tal av Barack Obama där han talar om boken ”Team of rivals” (som denna blogg uppmanat Obama och Clinton att läsa). I den framgår att Abraham Lincoln involverade alla sina rivaler om den republikanska presidentnomineringen i regeringen. En del har tolkat denna kommentar som att Obama kan vara beredd att erbjuda Hillary Clinton att bli hans kandidat till posten som vice president.
Många menar att det vore vansinne av Obama att ge Hillary Clinton den posten, dels därför att Obama och Clinton inte tål varandra personligen, dels därför att Clinton kommer att ge honom ett litet helvete som vicepresident, för att inte tala om skandalrisken med att erbjuda Bill Clinton en plats i Vita huset igen.
Men politik är inte som andra verksamheter. Efter ett så uppslitande primärval som demokraterna haft, ligger det i Obamas självbevaralesedrift att göra allt för att överbrygga de interna motsättningarna inför höstens kamp mot republikanerna. Ingen annan än han, som vinnare av nomineringen, kan med trovärdighet skapa en känsla av samhörighet som får alla delar av partiet på bättre humör. Och det finns ingen bättre gest än att erbjuda sin främste rival att bli vicepresidentkandidat.
Om Obama verligen vill vinna, måste han ställa sig över personliga aversioner och se till helheten. För mig blir hans val ett tecken på vilken slags ledare Obama är. Frågar han Clinton, är han mer mogen än jag fått intryck av. Se mer: ABC News i Obama Proposes ’Team of Rivals’ Cabinet, Newsweek i Obama Hints at Naming Clinton to His ’Team of Rivals’. (Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Vänsterns ny våg av hatböcker, nu mot McCain

En mindre attraktiv sida av amerikansk politik är alla hatböcker som publiceras om olika politiker. Sedan 1700-talet har de riktigt grisiga personangreppen kommit i vågor. Den senaste började när president Bill Clinton ljugit om sin sexuella affär med praktikanten Monica Lewinsky 1996 och hamnade inför riksrätt. Och den fortsatte med ännu fler karaktärsmord på president George W Bush, bl a av Michael Moore. Även Hillary Clinton och Rudy Giuliani har fått sin del av denna sorts bok- och filmskörd.
Nu är det John McCains tur. Han har varit så allmänt populär i amerikanska samhällslivet att det förut inte funnits någon marknad för hatböcker om honom. Men nu när han blivit republikansk presidentkandidat har vänstern alla skäl att försöka slita ner honom från piedestalen.
I New York Review of Books recenserar vänsterskribenten Michael Tomasky tre sådana böcker: 1) Free Ride: John McCain and the Media, 2) The Real McCain och 3) McCain: The Myth of a Maverick. Under rubriken Who Is John McCain? försöker skribenten ta heder och ära av nationalhjälten.
Det går inte så bra.
Att beskylla McCain för opportunism därför att han var torterad krigsfånge i Vietnam medan vänsterjournalisterna rökte hasch och älskade fritt under hippieeran, och därför givit hela journalistkåren så dåligt samvete att de inte granskat McCain ordentligt, är ju rent löjeväckande. Skribenten är frustrerad över att McCain blivit känd och respekterad som krigsfånge och inte som en traditionell krigshjälte som av vänstern kan beskyllas för att ha begått övergrepp mot civila. Det gör det så svårt att komma åt McCain.
Den allvarligaste anklagelsen de här böckerna kan leverera är att ”den McCain vi nu ser offentligt gör vad som helt för att vinn”. Vilken grov anklagelse! Vilken politiker på den här nivån stämmer den inte in på? Barack Obama?
Böckerna riktar också den obligatoriska kritiken mot McCain att han som senator röstat inkonsekvent. Man påpekar att han inte längre driver på om kampanjfinansieringsreformer. Men sedan han drivit igenom ett viktigt lagstiftningspaket (vilket Obama aldrig lyckats med), behöver det ju inte betyda att han måste fortsätta i tangentens riktning. Att införa vissa regler kring valkampanjer, betyder ju inte att man måste vara för alla andras tilläggsförslag och ytterligare regleringar. Den motsägelsefullhet och det ”flipp-floppande” som bökerna försöker måla upp håller inte.
Att, som skribenten gör, beskylla McCain för att vara för skattesänkningar och ”långt värre besparingar i offentliga utgifter” än George W Bush stått för, än nog knappast information som skrämmer amerikanska folket. Tvärtom, det gör honom populärare.
Likså när böckerna försöker utmåla McCains temperament som ett säkerhetshot — och som bevis ange följande citat av McCain: ”folk borde förstå att jag kommer att bli Hamas värsta mardröm” — slår man slint så gnistorna flyger. McCain är inte ute efter att vinna vänsteraktivisternas röster på eftergiftspolitik. Och de osäkra väljarna i mitten har nog inte så mycket emot att en presidentkandidat är rak och tydlig om terrororganisationer.
Om det här är det värsta personangrepp vänstern har att komma med, då har John McCain inte mycket att frukta… (Andra intressanta bloggar om , , , )

Feministiska giftpilar

Göteborgs-Posten berättar om en hård psykologisk kamp mellan folkpartistiska kvinnor om feminism, Säg liberal, det räcker:

Ibland ligger konflikten i det icke sagda. Som på liberala kvinnors landsmöte i Göteborg. Inte en giftpil syntes fara genom det solbelysta rummet. Ändå fanns de där, under den rosa täckelsen. På scen stod Liberala kvinnors ordförande Birgitta Ohlsson. Hon talade om livsavgörande beslut.
– Det viktigaste var att kalla sig feminist och att gifta sig med en man som också kallar sig feminist.
Sveriges jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, som äntrade scenen efter Birgitta Ohlsson, är också en liberal kvinna. Men hon vägrar, trots ett uppenbart hårt kamrattryck, kalla sig feminist. Hon anser att det räcker att vara liberal. Det håller inte Birgitta Ohlsson med om. ”Som liberal tycker jag det är ideologiskt tjänstefel att inte vara feminist”, säger hon . . .
Men en av Nyamko Sabunis invändningar mot partiets feminism att den är elitistiskt. Har det av folkpartiets forna, trista internstrid kring vem som är ”riktig liberal” blivit en debatt om vem som är bäst på jämställdhet?

Exakt. Det är något sjukt över personer som närmast desperat knyter hela sitt tänkande till ett ord, ett begrepp, och hävdar att ingen annan än de själva kan uttolka vad det betyder. Och alla andra uttolkningar är svek och förräderi. Jag trodde folkpartiet hade lämnat det där trångsynta perspektivet, som är allt annat än förtroendeingivande. Men inom feminismen lever denna vidriga självgodheten kvar. (Andra intressanta bloggar om , )

Junilistan får tidigare s-profil som ordförande

Sören Wibe väckte stor uppmärksamhet när han tidigare i vår valde att lämna socialdemokraterna efter många år. Han har varit både europaparlamentariker och riksdagsman, och den ledande europaskeptikern inom partiet. Nu är han föreslagen som ny partiordförande i Junilistan, rapporterar Ekot i Tidigare socialdemokrat väljer Junilistan.
Junilistan har fört en tynande tillvaro. Nu har man chansen att i nästa års EU-parlamentsval försvara sitt starka genombrott i förra valet. Partiet kommer med Sören Wibe att bli attraktivt för framförallt socialdemokrater som är europaskeptiska. Det blir intressant att se om Sverige får en värdig Europadebatt den här gången.
Inför förra EU-parlamentsvalet bojkottade medierna Junilistan och andra europakritiker till den grad att många väljare proteströstade på Junilistan. Den här gången gör nog massmedierna rätt i att inte lika tydligt och uppenbart gå makteliternas intressen tillmötes. (Andra intressanta bloggar om , )

Så förnekas brister inom biståndet

I Svenska Dagbladet summerar Claes Arvidsson om Jan Mossanders nya bok, När godhet blir både politik och industri:

Den goda journalistiken framhävs när reportagen nu ges ut i tryckt och utvidgad form. Pengarna som försvann (Fischer & Co) gör verkligen skäl för undertiteln Missbruk av det svenska biståndet. Boken är rena julafton för dem som inte gillar bistånd – och för oss andra är den en påminnelse om att det inte är ­särskilt moraliskt att bara ge.

I Captus tidning förklarar Pär Krause, Så förnekas brister inom biståndet:

Inom vilken annan verksamhet i Sverige skulle upptäckta fel och oegentligheter leda till – inte kritik mot de som granskningen gäller – utan istället till kritik mot de som genomfört granskningen och upptäckt felen och oegentligheterna? Och inom vilket annat område skulle till och med folkvalda politiker och företrädare för en statlig myndighet också de välja att stämma in i kritiken mot granskarna och samtidigt försvara de som slarvat, och i vissa hand försnillat, offentliga medel?

Svaret är biståndet. När ska kritiken tas på allvar? När ska vi sluta pumpa ut miljard efter miljard som gör mer skada än nytta? När ska vi klara av att se sanningen i vitögat, att biståndet mer syftar till att få oss själva att må bra och känna oss givmilda än att göra något som verkligen har betydelse? Biståndet är ett gigantiskt självbedrägeri. Vi bör göra upp med det. (Andra intressanta bloggar om , )

Demokrati är mer än politik

Widar Andersson har i Folkbladet (s) en mycket viktig ledare om medborgarrätt, demokrati och vad det betyder i grundlagsfrågan, Demokrati är mer än politik:

Inom socialdemokratin finns traditionellt en mycket stark tilltro till politik. Politiska beslut, fattade av folkvalda politiker ska enligt traditionen vara sista instans under mandatperioderna mellan demokratiska och allmänna val då väljarna sparkar eller anställer nya politiker. Därav följer ett lika traditionellt motstånd mot Författningsdomstolar. Ingen utom väljarna ska ha rätt att överpröva politiska beslut . . .
Men i en modern demokrati är maktbalans och rättstrygghet minst lika viktiga som politisk överhöghet. Grundlagarnas primära uppgift är att skydda medborgarna från staten. För balansens skull vore det därför inte så tokigt om någon annan än just statens politiker hade att slutligt avgöra om de nya lagar som statens politiker stiftar är i enlighet med grundlagarna eller inte.
På EU-nivån finns EG-domstolen med uppgift att döma av medlemsländernas politik mot EG-rätten. Men på nationell nivå har vi bara papperstigrar som KU, Lagrådet och Riksrevisionen. Det är otillfredsställande.
Folkstyre och demokrati är stora, breda och flerdimensionella begrepp som omfattar betydligt mer än att statens folkvalda politiker är fria att fatta vilka beslut de vill. Enskilda människors möjlighet att få sina intressen skyddade och prövade av andra än politiker är en väsentlig del av den demokratiska helheten.

Här summerar Andersson något som är helt centralt i demokratibegreppet, som förbisetts av de flesta i Sverige. På 1970-talet, då regeringsrådet Gustaf Petrén stred för medborgerliga fri- och rättigheter inför den grundlag som antogs 1974, hade han dåtidens vänster bakom sig. FiB-juristerna förstod hur viktigt det är att också enskilda medborgare kan kräva rätt mot staten när man blivit felbehandlad. Demokrati är inte bara kollektiva majoritetsbeslut, utan också medborgarens rätt mot överheten i stat och myndigehter.
Denna dimension har bara blivit viktigare i takt med att allt fler lagar stiftats som kringgärdar medborgarens frihet. Det vore beklämmande om man på vänstersidan i svensk politik inte längre sluter upp bakom krav på att ge medborgaren större rätt mot överheten, nu när det som inte lyckades på 1970-talet ser ut att kunna bli verklighet på 2000-talet.
De som har ett underifrånperspektiv på samhälle och stat borde kämpa för en författningsdomstol och lagprövning. Det skulle stärka den enskilde medborgarens ställning mer än mycket annat. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Hur ser vänsterns regeringsalternativ ut?

Miljöpartiet är i opposition och har begränsat inflytande över svensk politik, ändå är mediebevakningen av deras kongress nästan hysterisk. Det är kanske ett utslag av var journalistkårens partipolitiska sympatier finns. En så här omfattande bevakning av sin kongress har inget borgerligt parti fått uppleva, inte ens i regeringsställning.
Norrköpings Tidningar analyserar dock ett intressant utspel i regeringsfrågan från socialdemokratiska partisekreteraren Marita Ulvskog. Hon öppnar för att också vänsterpartiet ska ingå i en s-ledd regering om man vinner valet 2010. Det ser tidningen som en trevlig present till Reinfeldt inför sommaren, Får Ulvskog bestämma sitter Reinfeldt kvar:

Att socialdemokraterna vill bilda koalitionsregering med miljöpartiet har vi i och för sig haft på känn länge . . . Ulvskog anser emellertid att det vore omöjligt att lämna vänsterpartiet utanför en rödgrön koalition . . . Den kanske viktigaste marginalväljargruppen inför nästa val utgörs av de nya medelklassväljare som lika gärna kan tänka sig att rösta borgerligt som socialdemokratiskt. Vad som utmärker dessa väljare är bland annat en pragmatisk snarare än ideologisk hållning till politiken . . .
Ohlys klasskampsretorik, vänsterpartiets EU-motstånd, kraven på våldsamma skattehöjningar och en lealös hållning i statsfinansiella frågor är alla faktorer som – på goda grunder! – skrämmer väljarna. Om vänsterpartiet skulle sitta med i en rödgrön koalition kommer mycket av de vänstersocialistiska förslagen också att bli regeringspolitik.
Släpper socialdemokraterna in vänsterpartiet ökar chanserna för en borgerlig seger i nästa riksdagsval.

Så kan man se det. Men hur det än går i förhandlingarna mellan s-mp-v, kommer väljarna att veta att vänsterpartiet får stort inflytande vid en vänsterseger i valet. Det är därför socialdemokraterna förut så intensivt talat om att bryta blockpolitiken. När man talar om att göra upp med mitten, har det varit ett sätt för s att till väljarna säga att kommunisterna inte kommer att få något inflytande över en socialdemokratisk regering.
Det har varit en synnerligen framgångsrik taktik i mer än 50 år, och många i folkpartiet och centern har gått i fällan och själva hjälpt socialdemokraterna att bli av med den börda som vpk och vänsterpartiet varit. Det är en viktig förklaring till det långa socialdemokratiska maktinnehavet. I andra länder växlar makten mellan höger och vänster, men i Sverige har socialdemokraterna lurat folkpartister och centerpartister att till väljarna säga att ni kan rösta på s, för det är ett mittenalternativ snarare än ett vänsteralternativ. Därmed har socialdemokraterna kunnat upphäva maktväxling i regeringsinnehavet.
Men genom Alliansens bildande, då folk- och centerpartister varit mer angelägna om att presentera ett eget regeringsalternativ istället för att tala väl om ett socialdemokratiskt, har inte längre socialdemokraterna detta manöverutrymme. De är nu nödda och tvungna att ta med vänsterpartiet i sitt regeringsunderlag. De som funderar på att rösta på s i nästa val, vet att det inte blir s-politik, utan en politik som både v och mp kommer att ha inflytande på. Oavsett om de ställer upp som samlat regeringsalternativ eller fortsätter som stödparti.
Detta är Allianssamarbetets största styrka. Man tvingar socialdemokratin att bli ett parti som andra. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Republikanska valstrateger börjar tro på seger

Det har hänt något sedan John McCain och  Barack Obama börjat mäta sig mot varandra, nu när det står klart att det är dom som gör upp om Vita huset. Fakta och historiska erfarenheter säger att demokratiska partiet borde vinna en dunderseger.
Det mesta talar emot republikanerna: de har regerat sig sönder och samman i åtta långa år och folk är hjärtligt trötta på deras politiska löftesbrott, som att slösa istället för spara i statsfinanserna. Samtidigt engagerar demokratiska partiet fler väljare än på mycket länge och Obama har samlat in mer än dubbelt så mycket pengar som McCain till valkampanjen.
Ändå har kommentatorer börjat jämföra med 1972. Också då fanns stort engagemang inom demokraterna och man fick stora skaror valarbetare på fötterna. Antikrigsaktivismen dominerade på gatorna — men Richard Nixon vann en jordskredsseger över demokratiske kandidaten George McGovern.
Politico skriver i GOP strategists mull McCain ‘blowout’:

Det låter vansinnigt. Till en början. Mitt i dystra rapporter om en för republikanerna omöjlig politisk miljö och de svåra utmaningar som John McCain kommer att möta, tror många ledande republikanska strateger att han kan besegra Barack Obama — och det med en större marginal än vad president Bush vann med förra gången.
Vid en första granskning kan det verka absurt. McCains skakiga väg till nomineringen, hans illa finansierade kampanj, och det faktum att republikanerna upplever sina värsta dagar sedan Watergate gör att dessa strateger är försiktiga att offentligt uttala sig om en storseger för McCain eftersom det kan uppfattas som löjligt.
Men så som väljarlandskapet ser ut, tillsammans med McCains unika styrkor och Obamas möjliga svagheter, har lett till en försiktig och tillbakahållen optimism om att McCain faktiskt kan vinna fler delstater än Bush.

Och deras optimism har inte minskat den senaste veckan. När McCain börjat utmana Obama i konkreta och viktiga politiska frågor har Obama svajat, ändrat sig och backat. Inte förrän nu har Obama blivit utmanad på riktigt. Han har kunnat hålla sina valtal — oemotsagd. Andra demokratiska kandidater har inte utmanat hans ibland mycket vänsterprofilerade ståndpunkter.
Nu kommer McCain att utmana honom på varje punkt. Obama kommer att tvingas förklara sig och försvara sina värderingar som ligger långt till vänster om mitten i amerikansk politik. Trots den långa valkampanjen är många väljare ännu omedvetna om Obamas politiska profil. Samtidigt är McCain sedan mer än ett årtionde den mest kände politikern i USA. Folk vet vad han står för, trots den mittenman han är. Och han har brukar toppa förtroendemätningar.
Det blir en mycket spännande valrörelse, det här. (Andra intressanta bloggar om , , , )

Operation Rädda Obama från fler utrikespolitiska klavertramp

Den här veckan har inte varit bra för Obama. John McCain har hamrat hans budskap i småbitar och exponerat Obama som ung, oerfaren och okunnig i de storpolitikens helt avgörande frågor som en president måste behärska.
I Wall Street Journal står Kimberley Strassel för en effektiv analys och summering, The Obama Learning Curve:

Minns hur Obama formulerade det. I en debatt fick han frågan om han ”utan villkor” tänkte möta ”ledarna för Iran, Syrien, Venezuela, Kuba och Nordkorea”. Han svarade: ”Det kommer jag att göra”, och fördömde samtidigt president Bushs policy [att inte möta dem] som ”löjeväckande” . . .
I dag är Obama mindre villig att legitimera Irans president . . . Men Obama bjöd på ett klumpigt sätt in till denna debatt när han tog åt sig när president Bush nyligen kritiserade eftergiftspolitik (en kritik som demokraterna, i ett underbart avslöjande ögonblick, omedelbart antog syftade på dem). Obama har sedan dess försökt neutralisera sitt tidigare uttalande.
För en vecka sedan intog han ”ingen stor sak”-attityden, och sa att Iran bara var ett ”litet” land som, till skillnad från Sovjetunionen, inte ”utgör ett allvarligt hot mot oss”. Men denna försvarslinje antyder att han helt missat hela debatten om asymmetrisk krigföring – för att inte nämna 11 september.
Så dagen därpå bytte han till ”skyll på republikanerna”-attityden. Iran var nu plötsligt ”det största hotet mot USA, Israel och Mellanöstern för en generation framåt” – och felet är presidentens Irakkrig. Detta väckte dock frågor om varför han tänker möte ledarna för detta det största hotet mot USA.
Hans rådgivare hoppade snabbt in och spelade ut ”jag har blivit missförstådd”-attityden. Obamas utrikespolitiska rådgivare Susan Rice återanvände Bill Clinton-retorik och sa att allt beror på hur man definierar en ledare för Iran: ”För det första sa han att han skulle möta lämpliga iranska ledare. Han har inte namngivit vilken ledare han avser”, sa hon. Men Obama har sagt att han är beredd att möta Ahmadinejad.
Förre senatsledaren Tom Daschle gick in för att rädda Obama-kampanjen och förklarade att det också handlar om hur man definierar villkorslöst: ”När vi talar om möte utan villkor är det viktigt att understryka att vi enbart säger att allt måste upp på bordet. Jag skulle inte säga att vi tänker ordna möten villkorslöst.” Detta kallas att vara emot villkor innan man är för dem.
Och så fortsätter det, allt medan Obama byter fot och letar efter nya vägar ut säger han till sin publik att de ska se bortom ”erfarenhet” till ”omdöme” när de röstar i höstens presidentval. I detta fall, vilket omdöme om Iran han än för tillfället har.

I Washington Post står Charles Krauthammer för en lika total sågning av Barack Obamas kompetens och duglighet som president, Obama’s Metastatic Gaffe:

Obama har hävdat att presidenterna Franklin Roosevelt och Harry Truman träffat fiender. Kan han ingenting om historia? Varken Roosevelt eller Truman träffade någonsin någon av axelmakternas ledare. Obama måste tänka på fotografier han sett där Roosevelt mött Stalin i Jalta och Truman mött Stalin i Potsdam. Vet han inte att vid dessa tidpunkter var Stalin en allierad i andra världskriget?
Under det efterföljande kalla kriget mötte Truman aldrig Stalin. Inte Mao. Inte Kim Il Sung. Truman var ingen idiot.

När det gäller Nixons möte med Mao påpekar Krauthammer att man långt i förväg förhandlat fram mötets slutdokument. Det var alltså så långt ifrån ett villorslöst möte man kan komma.
Ja, jösses. Om Obama även i fortsättningen agerar lika obegåvat och inkompetent som han gjort senaste veckan kommer han att förlora stort i höst. (Andra intressanta bloggar om , , , )