Month: May 2008

Författaren Ian Buruma, som växte upp i Holland och bor i London, är på Sverigebesök. Han intervjuas i DN, Ian Buruma – Den flygande holländaren. Och trots den vänstervinkling som tidningen står för finns intressanta citat av honom:

– Occidentalisten [islamisten] är en person som tror starkt på bilderna av västerlänningen som en själlös, hårdhjärtad och djurisk materialist och som känner behov av att utplåna hela väst, säger Buruma . . . radikal islam [kan] vara ett hot mot våra västliga demokratier . . . På det sättet, säger han, var mordet på Theo van Gogh verkligen oroande, för det riktade sig direkt mot yttrandefriheten.

Ja, första steget att i att attackera det fria och demokratiska samhället är att förstöra yttrandefriheten genom hot, våld och mord. Iranske ayatollahn Khomeini var mer intresserad av att krossa yttrandefriheten som den centrala institution den är, än att spränga byggnader.
Och det gör man genom hot, våld, mord och genom att ständigt utmåla sig som “kränkt” och som offer. Istället för att gå på den här taktiken, ska vi stå upp för yttrandefriheten. Jesus-satir och Muhammed-teckningar ska behandlas på samma sätt: de är tillåtna och kritik kan naturligtvis framföras i sansade former — men hot och annat dravel ska inte påverka.
Satir är viktigast på de områden som är tabu. Därför hoppas jag att vi får se mycket mer av profeten Muhammed i olika roliga, dråpliga och tänkvärda gestalter.  Det är genom att nöta ner tabun som yttrandefriheten försvaras. Och därmed i förlängningen alla andra friheter och själva demokratin.
(Andra intressanta bloggar om politik, islam, kristendom, fundamentalism, rasism, kränkt, islamofobi, integration, integrationspolitik)

Kolumnisten David Brooks skriver ett intressant öppet brev till McCain och Obama om Iran i New York Times, The Reality Situation.
Han krossar vänsterns snack om att “sitta ner och tala med” diktaturer, genom att påpeka:

När du sitter i ovala rummet och analyserar hur du ska hantera Iran kommer du inte att överväga det som sagts i presidentvalrörelsen om förhandlingar. Du kommer att vara fokuserad på hur press kan sättas på Iran. Och du kommer att utveckla sympati för företrädarna i Bush-administrationen. [För] skälet till misslyckandet att begränsa Irans inflytande ligger inte i Washington.
Det ligger för det första i ett svagt världssamfund. FN har antagit resolutioner som kräver ett stopp för Irans nukleära anrikningsprogram. Något Iran struntar i. Säkerhetsrådets resolution 1701 förbjuder beväpnande av Hizbollah i Libanon. Iran skickar vapen utan konsekvenser . . .
USA och Europa försöker organisera ekonomiska sanktioner mot Iran, men Ahmadinejad välkomnas till Indonesien och Indien skriver avtal om oljepipeline. Ryssland och Kina inbjuder Iran som observatör vid Shanghai Cooperation Organization . . .
Detta är problemen med en multipolär värld. När alla är ansvariga, är ingen ansvarig. En rik skurkstat kan utnyttja svagheten i en oenig världsopinion.

Men det finns en positiv utveckling, som sker enbart tack vare president Bush hårda tag mot terrorism och tyranner. Brooks konstaterar:

Folkopinionen vänder sig sakta mot extremism. Mellanösternexpreten Dennis Ross säger att han noterat det bland palestinier. Michael Young skriver att opinionen skiftar mot Hizbollah i Libanon. Lawrence Wright har skrivit om den intellektuella kris som al-Qaida befinner sig i . . . Där islamister styr, nöder de ut sitt stöd.

Som jag ser det är det helt avgörande att nästa amerikanska president håller trycket uppe och visar att västvärlden aldrig kommer att ge sig, förkasta frihet för att underkasta sig islam. Så länge detta tryck hålls uppe kommer extremister och fundamentalister att förlora folkligt stöd, i takt med att folk i Mellanöstern förstår att de inte kan vinna mot väst.
Därför vore det katastrof om Barack Obama vann, och världens alla extremister utgår ifrån att USA fått en lika svag politisk ledning som Europa och att han villigt kommer att underkasta sig deras vilja bara man utför tillräckligt många terrordåd.
Lägg märke till att sedan George W Bush höll sitt andra installationstal, ett av de mest kraftfulla talen för global frihet som en ledande politiker hållit, har inga terrorattacker skett mot USA och amerikanska intressen. Bush må framstå som vulgär i finare intellektuella kretsar som pimplar rödvin i Europa, men hans budskap har gått fram till fundamentalisterna i Mellanöstern: vi ger oss aldrig! Och genom krigen mot tyrannier i Afghanistan och Irak har Bush visat att han menar allvar. Väst — iallafall USA — tänker inte ge upp frihet, pluralism, individualism och demokrati.
Det är detta buskap från Bush som om ett antal årtionden kommer att omtolkas från förlöjliganden i vänstermedier (som DN) till att betraktas som 00-talets viktigaste och mest framsynta.
(Andra intressanta bloggar om politik, fundamentalism, islam, kristendom, frihet, demokrati, individualism, islamofobi, marknadsekonomi, Bush, USA, Iran, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten)

Den som vill få ett kort och träffsäkert porträtt av den politik och de principer som John McCain står för ska läsa den här artikeln i American Spectator: Meet the New Barry Goldwater. Artikelförfattaren reder ut varför McCain är så populär bland oberoende väljare och varför republikanska aktivister har svårare för honom.
John McCain jämförs med den legendariske senatorn och republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater. Han förlorade stort mot Lyndon Johnson 1964 (som fick många sympatiröster för mördade John F Kennedy), men han flyttade med stor kraft fram positionerna för marknadsekonomi och ifrågasatte för första gången på allvar den statliga expansionen.
Liknelsen med honom handlar dock i artikeln mer om deras personlig karaktär. Barry Goldwater hade stark integritet, ett häftigt temperament och gick ofta sin egen väg. Och tack vare dessa karaktäristiska kunde Goldwater föra de konservativa ut ur den identitetskris man hamnat i sedan Roosevelts “New Deal”, den politik som såg godhet i statlig maktkoncentration. 
På samma sätt har republikanerna idag hamnat i något av en identitetskris efter Clintons triangulering under 1990-talet och hur man ska se på världen  efter 11 september. Att transformera sin självbild och vad man står för i regeringsställning är mycket svårt. En som kan det, och som på sätt och vis varit i opposition under det republikanska styret, är faktiskt John McCain.
Det gäller framför allt slöseriet med statliga medel. Det har inte varit så omfattande i förhållande till BNP-tillväxten, men det har varit moraliskt nedbrytande att republikaner, som kom till makten för att beskära politiken i Washington, blivit partiet som delar ut allmosor till allehanda statliga projekt, samtidigt som man inte tagit itu med bristerna i finansieringen av sjukvårds- och socialförsäkringarna. När man talar med folk på Cato och andra marknadsliberaler så är deras upprördhet kopplad till hur republikanerna skött ekonomin, medan vänstern är upprörda för Irakkriget.  
McCain har här stått i opposition till sitt eget parti och när han nu ska leda det, kan han med kraft återskapa trovärdighet och staka ut profilen för partiet. Quin Hillyer skriver:

Slöseriet med statliga medel utgör en dödlig tidsinställd bomb, och McCain kan vara den ende person i amerikansk politik som idag har viljestyrkan, den moraliska övertygelsen och den råa handlingskraften som krävs för att desarmera den.

Ja, det är tydligt att John McCain trivs bättre ju hetare kampanjen blir. Han är van att kämpa i underläge. McCain är en fighter som ingen annan. Det kommer att bli tufft — historien talar emot en tredje republikansk seger i rad. Men ska någon lyckas så är det McCain.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, McCain, Obama, Clinton)

Artiklarna som spekulerar om vem John McCain ska välja som sin nummer två tog ny fart när han bjöd hem några av de tänkbara personerna i veckan. Bloggen har presenterat nära 20 republikanska kandidater. Nu när jag läst reaktionerna på olika namn så framstår det som att två har fler fördelar än de andra.
 Och det är inte någon av de namn som nämnts mest. Förre guvernören Mitt Romney är i så hög grad en traditionell republikan att han blir ett allvarligt sänke för McCain, vars främsta chans att vinna är att i så liten grad som möjligt uppfylla mallen för en republikansk politiker. Men samtidigt skulle senatorn Joe Lieberman, tidigare Al Gores nummer två som nu är oberoende, vara ett så stort steg bort från republikanska partiet att kärnväljarna stannar hemma på valdagen i protest.
John McCain har ansvar att för partiet introducera nästa generation toppkandidater. Genom val av vice president kan McCain påverka vem som kan bli framtidens president.
Om man till detta lägger att den viktigaste uppgiften för en vice är att inte ställa till med skandal, finns två män som sticker ut med fler fördelar och färre nackdelar än de andra.
Guvernör Tim Pawlenty (f 1960) i Minnesota. Han har, som bloggen tidigare berättat, två framgångsrika guvernörsval bakom sig. Han ökade sitt röstetal när han omvaldes 2006, ett år då de flertalet republikanska politiker förlorade väljare och mandat. Han har alltså både erfarenhet, ungdom och en politisk profil som inte stöter bort kärnväljare eller oberoende väljare. Nackdelen är att han därmed kan anklagas för att vara lite slätstruken, men McCain fyller ju med råge upp kvoten av att vara färgstark.
Guvernör Bobby Jindal (f 1971) i Louisiana. Han är mycket populär i partiet, är från amerikanska södern och hans föräldrar kom till USA från Indien så sent som 1970. Han har städat upp i delstatens sociala system så framgångsrikt att han av en enig senat godkändes som USA:s biträdande sjukvårdsminister. Han var sedan kongressman innan han valdes till guvernör. Men, som tidigare rapporterats, är han helt färsk på sin post. Så även om Jindal vid 37 års ålder har erfarenhet som en 47-åring, medan Obama vid 47 års ålder har erfarenhet som en 37-åring, kan Jindals ungdom ses som ett utstuderat försök att dölja McCains ålder. Många republikaner vill att Jindal ska visa sin duglighet som guvernör innan han äntrar den nationella scenen.
Båda dessa uppfyller allt det McCain behöver: en stark inrikespolitiker som bevisat att han kan vinna val, någon som kan bli president över en natt, men samtidigt inte upplevs vara republikanska politiker av gammalt snitt.
Genom att välja framstående politiker ur den yngre generationen kan McCain också se till att sidsteppa hela det republikanska etablissemang i Washington som gjort så många besvikna. Det blir en nystart för republikanerna. McCain kan stå för förändring i substans, medan Obama står för förändring i tomma ord.
Se mer: politiksiten RealClearPolitics i McCain’s Veep Meet, insidersiten Townhall i The GOP Veep List: Pros and Cons, nyhetssiten Politico i Breathless speculation marks veepstakes, Boston Herald i Don’t put money on Mitt as running mate, Washington Post i Let the Veepstakes Begin, Wall Street Journal i How McCain Can Win the Base, New York Times i McCain Looks to Fill Ticket, Washington Times i Jindal for vice president. (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, McCain, Obama)

Efter Kinaresan i våras fick Fredrik Reinfeldt för första gången beröm från alla håll för det sätt han agerade som statsminister. Efter internationella Irakkonferensen igår förstärks bilden det intrycket. Expressen rapporterar i Reinfeldt hyllades för sin premiär i hetluften:

— Han blev successivt mer varm i kläderna, säger Jonas Tallberg, statsvetarprofessor vid Stockholms universitet, som gästforskar vid Harvard University i USA. . .
— Svenskar kommer från ett litet land med hög svansföring, men har ändå lite mindervärdeskänslor mellan varven. Nu får vi vara med och lira i de stora sammanhangen, säger Anders Hellner vid Utrikespolitiska institutet . . .
— Han har visat, både vid resan till Kina och under Irak-konferensen, att han klarar sådant här på ett bra sätt, säger Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Jag får intryck av att den här typen av möten mellan människor passar Reinfeldt perfekt. Här får han resonera och samtala om viktiga sakfrågor, istället för att – som i inrikespolitiken – tvingas gå till motangrepp på oförsoniga motståndare som mer är ute efter pajkastning inför medierna än politiska resultat.
Det är naturligtvis ett sympatiskt drag, och på något sätt borde han kunna använda det också i inrikespolitiken för att ta starkare grepp om dagordningen i svensk samhällsdebatt. (Andra intressanta bloggar om politik, Reinfeldt, utrikespolitik, moderaterna, alliansen, regeringen)

Det har kommit en ny studie från New York University som bekräftar tidigare undersökningar från Pew Research Center om att människor med borgerliga värderingar är gladare än vänstersympatisörer, Conservatives Happier Than Liberals.

Oavsett civilstånd, inkomst eller religiös tillhörighet är högersympatiserande personer mer nöjda och känner större tillfredsställelse med livet än vänstersympatisörer, enligt den nya studien.

Ja, jag tycker mig se detta faktum bekräftat gång på gång i samhällsdebatten. Vänsteraktivister är oftast sura, arga, bittra och går till personangrepp hellre än att föra en diskussion i sak. Fenomenet tolkas så här av satirtecknaren Wayne Stayskal:

(Andra intressanta bloggar om samhälle, humor, kultur)

Under Bill Clintons åtta år som president kom böcker från avhoppade medarbetare på löpande band, med mindre smickrande analyser inifrån Vita huset. Under George W Bush har de varit få. Och de som publicerats har kommit från i periferin övervintrade befattningshavare från tidigare administrationer (typ ambassadör Wilson och antiterroranalytikern Richard Clarke), vilka skrivit hämndböcker sedan de inte blivit befordrade av Bush. Eller från medarbetare som slutat men är lojala mot presidenten (talskrivaren David Frum och kommunikationschefen Karen Hughes).
Nu har den första kritiska boken från hjärtat av Bush-administrationen kommit, typiskt nog från sparkade pressekreteraren Scott McClellan som i stort sett alla anser var misslyckad och aldrig borde fått jobbet. Bristande klarhet, det han fick kritik för i detta jobb, präglar också boken med titeln “What Happened: Inside the Bush White House and Washington’s Culture of Deception” (Public Affairs).
Den verkar vara svävande, otydlig och motsägelsefull — och därför inte den guldgruva Bushkritikerna hoppats på. Tvärtom, den konservative kolumnisten Peggy Noonan i Wall Street Journal välkomnar boken, But Is It True?

Scott McClellan ondgör sig över det alla inom politiken vet, att det dagliga regerandet nu är fokuserat på mediemanipulationer . . . Vi lever i en tidsepok med permanenta valkampanjer, där regeringsutövandet bara blivit ett bihang till kampanjarbetet. Allt har blivit en fråga om hur händelser och beslut presenteras, tolkas och vinklas. Denna mentalitet kan “bryta ner” en administration så som, skriver han, Clintons blev. Och han drar hela tiden paralleller mellan Bush och Clinton. “Liksom Clinton-administrationen hade vi en aktiv kampanjstruktur inom Vita huset som styrde mycket av vad vi gjorde.”

Noonan tycker McClellans porträtt av Bush är märkligt och motsägelsefullt. Och framför allt vagt. Men hon kommer fram till att alla ögonvittnesskildringar inifrån en presidentadministration är viktiga för historien. Och ju fler som delar med sig, desto fylligare blir bilden. Då kan man också avgöra vilka uppgifter som styrks av flera källor och vilka beskrivningar som är aparta och mindre trovärdiga.
Helt rätt analys. Tänk om vi kunde få fler skildringar inifrån svenska regeringar! Nu är det bara Göran Persson och Ingvar Carlsson själva som ger sina tillrättalagda beskrivningar. Varför skriver inte de som funnits i maktens absoluta närhet? (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, Bush, böcker, kultur, historia, biografier)

Socialdemokraternas jämställdhetspolitiske talesperson Claes Borgström går till storms mot utrikesminister Carl Bildt för att han inte träffar tillräckligt många kvinnor i sin ämbetsutövning. Därmed kränker utrikesministern de mänskliga rättigheterna, heter det. Norrköpings Tidningar kommenterar i ledarstick, Borgströms attack:

Tomma tunnor skramlar onekligen mest. I sin enfald trodde väl Bildt att hans uppdrag var att diskutera politik med andra utrikesministrar. Om dessa inte råkar vara kvinnor, är det inte mycket Bildt kan göra åt saken. Det är väl snarare en uppgift för en jämställdhetspolitisk talesman?

En bra metod att se hur korkade feministernas och diskrimineringsfanatikernas förslag är, är att dra ut konsekvenserna av deras resonemang. Vad skulle göra BOrgström nöjd? Ska utrikesministern hålla räkningen på hur många män respektive kvinnor han träffar? Och varför bara könsstatistik? Varför inte alla andra aspekter på mänskligt liv? Äldre, yngre, handikapp, etnicitet?
Om dessa aspekter blir viktigare än att samtala med RÄTT folk för att genomföra svensk utrikespolitik, vad händer då med möjligheten att uppfylla uppdraget som utrikesminister? För det är väl det Bildt är.
Feminister och andra har fått fnatt och reducerar allt till att handla om deras fixering, deras mani. Så kan det naturligtvis inte få bli om högre befattningshavare ska kunna utföra det jobb de faktiskt är satta att göra. (Andra intressanta bloggar om politik, feminism, diskriminering)

För första gången kan jag citera en svensk tidning som summerar Irak på samma sätt som jag gör, Nya Wermlands-Tidningen skriver i ledaren Irak är på rätt väg:

Irakkonferensen i Upplands-Väsby utanför Stockholm är ett positivt sätt att komma vidare. Men alltför många debattörer, opinionsbildare, politiker och mediafolk står fortfarande och stampar i år 2003. Rapporteringen blir därefter, ordentligt verklighetsfrånvänd . . .
Faktum är att tillvaron för civila irakier är bättre nu än på mycket länge. Våldet har dramatiskt gått ned tack vara dels amerikanska truppförstärkningar (”the surge”) och dels en förändrad strategi där man verkar ute bland irakierna i deras vardag. Terroriströrelser och andra upprorsmän har kraftigt marginaliserats. Den irakiska befolkningen – kurder, sunniter och shiiter – är alla på amerikanernas sida. Al Qaida har drivits ordentligt tillbaka . . .
Att nu i förtid, just när den slutliga segern är inom räckhåll, dra sig ur vore ansvarslöst och framförallt vore det att överge det irakiska folket som nu för första gången på mycket länge har chansen till ett lugnare och bättre liv. Det är hur vi går vidare från dessa vinster som Irakkonferensen handlar om, hur vi kan hjälpa till med att bygga vägar och fungerande elförsörjning liksom samhälleliga institutioner.

Visst återstår mycket. Men att fokusera på och ständigt lyfta problem ger en fullständigt verklighetsfrånvänd bild. Irak ligger inte i Europa och kan inte mätas med våra mått. Irak ska jämföras med andra länder i sin egen del av världen. Och när så sker tillhör Irak inte den tiondel av världens länder där säkerheten är sämst. Irak har inlett demokratiprocessen, vilket de flesta länder i regionen inte gjort. Det är verkligen tid för USA-hatarna att släppa året 2003 och se framåt. (Andra intressanta bloggar om politik, Irak, konferens, Rice, Mellanöstern, USA, kriget mot terrorismen, ockupation, demokrati)

I dag överlämnar Banverket en snabbstudie till infrastrukturminister Åsa Torstensson som givit uppdraget att undersöka om det i Sverige kan byggas nya, särskilda höghastighetsbanor, där tågen kan köra i marschfarter på 320 km/timmen.
Sydsvenskan har avslöjat vad studien innehåller, Snabbare tåg ut i spåren tidigast 2025:

Banverket tror benhårt på nya höghastighetsbanor för tåg mellan Stockholm, Göteborg och Skåne. Det finns goda marknadsmässiga och samhällsekonomiska förutsättningar att bygga både Götalandsbanan och Europa-banan.

Banverket föreslår också finansiering utanför statsbudgeten, via lån. Det är samma metod som användes när järnvägens stambanor byggdes på 1800-talet, då Sverige var fruktansvärt fattigt. Det vore en skam om vi inte i vår tid skulle kunna bygga 2000-talets höghastighetsjärnväg på något sätt, så att vi snabbt, bekämt och enkelt kan förflytta oss inom landet.
Det är bara att sätta igång! Börja bygga nu! (Andra intressanta bloggar om politik, järnväg, tåg, trafik, teknik, pendling, samhällsplanering, miljö, klimat, växthuseffekten, global uppvärmn)