McCain utmanar Obama om Irakresa

John McCain är konstant på offensiven och tagit hem poäng efter poäng mot Barack Obama. Nu senast har McCain förslagit att Obama ska åka till Irak och på plats kontrollera utvecklingen. Barack Obama har inte vågat sig utomlands på mer än två år, medan McCain var i Irak för bara några veckor sedan.
Investor’s Business Daily skriver i dagens ledare, McCain’s Smart Move:

Genom att utmana Barack Obama om att tillsammans med honom besöka Irak kan John McCain ha tagit komandot över presidentvalrörelsen. Han avslöjar både Obamas avsiktliga ignorans i Irakfrågan och dårskapen i att ge upp.

Tidningen jämför McCains initiativ med Ronald Reagans djärva policy i relationerna med Sovjet. Hur Barack Obama än gör, vinner McCain: om Obama vägrar åka, framstår han som feg och ointresserad av internationell politik, och om han åker kommer han att framstå som McCains underlydande och tvingas uttala sig om vad motoffensiven under general Petraeus åstadkommit för irakierna.
Sedan Obama och McCain riktat in sig på varandra, har McCain visat sig vara den smartare och mest offensive. (Andra intressanta bloggar om , , , , )

USA:s tillväxt bättre än väntat

Eftersom svenska medier systematiskt rapporterar dåliga ekonominyheter från USA, men förtiger goda är det på sin plats att länka till CNN som meddelar att tillväxttakten i år var bättre än prognoserna sagt: U.S. economy better than initially reported in first quarter. Amerikanska handelsdepartementet publicerar statistik som visar att tillväxten varit 0,9 procent på årsbasis under första kvartalet.

Nio-tiondelar av en procent i tillväxttakt är inte starkt i sig, men om takten inte sänks under andra kvartalet är det inte troligt att vi har en recession under 2008″, säger analytikern Mark Vitner.

Olyckskorparna har återigen kraxat för tidigt. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Mona ljuger

Ledarbloggen i Södermanlands Nyheter uppmärksammar ett nytt inslag i bloggosfären, bloggen Mona ljuger:

Vad händer med statistikbluffar som går medierna förbi? Tidigare blev de närmast till sanningar i debatten. Svaret är dock numera att de ofta avslöjas i bloggvärlden.
De politiska bloggarnas värld är en kaotisk mångfald av högintressant och mycket märkligt, en resa mellan kvalitet och kvantitet, mellan pricksäkert och patetiskt. Ungefär som ledarskrivande, skulle man kunna tillägga.
Det som påstås i en debattartikel eller i ett så kallat utspel blir lätt till givna sanningar i följdrapporteringen. Inte minst under de första timmarnas mediebrus. Det är inte så konstigt; ju kortare tid man har på sig desto mindre tid ges till minutiös faktagranskning – och desto större risk att man går på en pr-bluff.
En av dem som har tröttnat på Mona Sahlins återkommande lyckade bluffar/hårt vinklade påståenden har dragit igång bloggen Mona ljuger. Här synas och avslöjas alltså påståenden som inte stämmer överens med offentlig statistik med mera.

Ja, det är ett utmärkt initiativ. Med engagerade bloggar kommer varken medier eller politiker undan lika lätt som förr. Härligt! (Andra intressanta bloggar om , , , )

Ulrika Kärnborg och kulturvänstern skärskådad

Bloggaren Jonathan Leman presenterar Ulrika Kärnborg – en introduktion och återger flera talande citat av detta kulturvänsterns affischnamn, som:

Det finns inga galna vänsteraktivister på de stora drakarnas redaktioner, vad högern än påstår.

Tidigare har Blog Dizz Det kallas rewrite visat hur kulturvänstern plagierar varandra. Hur länge ska denna tokvänster tas på allvar? (Andra intressanta bloggar om , , , )

Svenska medier slår rekord i Irak-fördomar

Det ger en märklig känsla att se hur vinklat svenska medier rapporterar om den nu pågående Irakkonferensen där bland annat USA:s utrikesminister Condoleezza Rice medverkar. SVT kan stå som symbol för de totalt hjärntvättade vänsterperspektiven: ”USA:s tiggarresa till Uppland”. Det har ingenting med verkligheten att göra.
På den nu pågående presskonferensen säger Condoleezza Rice att den här Irakkonferensen inte handlar om pengar. Och vi som följer amerikansk debatt vet att där finns kritik mot att Iraks regering inte använder sina oljeinkomster som hamnar i växande fonder. Man har problem att leda och genomföra stora projekt i byggande av infrastruktur. Pengar är inte problemet.
Irak behöver inte pengar. Det handlar om att utveckla och driva på den demokratiska processen. Att bygga upp rättsstaten och andra institutioner som Irak aldrig haft eftersom man varit en diktatur.
Europeiska stater brukar ju skryta med att Europa är så duktigt på ”mjuk makt”, just det som nu behövs i Irak. Att då inte visa denna styrka genom att bidra till Iraks uppbyggnad efter årtionden av tyranni, är höjden av hyckleri. (Andra intressanta bloggar om , )

Fattigdomens bot är globalisering

Vilken är den största mänskliga utmaningen i vår tid, frågar Robert Samuelson i sin Washington Post-kolumn, Rx for Global Poverty. Nej, det är inte global uppvärmning. Klimatförändringar har människan anpassat sig till förr. Den största utmaningen är fattigdomen:

Lösningen på fattigdom är att bli rik. Det handlar om ekonomisk tillväxt. Vi vet detta. Mysteriet är varför alla samhällen inte har tagit till sig dessa uppenbara villkor. Nyligen behandlades frågan av ”Commission on Growth and Development”, som inkluderar två Nobelpristagare i ekonomi.

Kommissionen finner att de länder som nått utveckling har följande gemensamt:
1) Öppenhet för global handel och villighet att attrahera utländska investeringar, 2) Hög andel sparande och investeringar, åtminstone 25 procent av nationalinkomsten, 3) Villighet att ”låta marknaden allokera resurserna”, alltså att staten inte reglerar och tar över, 4) Ekonomisk stabilitet där regeringar håller statsbudget och inflation under kontroll, 5) Politisk stabilitet i form av regeringar som ser tillväxt som väsentligt, dock inte nödvändigtvis demokratiska.
Såväl Indonesien som Sydkorea fick god fart på ekonomin då de var diktaturer, men har senare blivit demokratiska. Kina har inte nått lika långt.
Frågan som kommissionen inte svarar på, skriver Samuelson, är varför så många nationer inte tagit till sig av dessa så uppenbara råd för tillväxt och ökat välstånd. Han skriver:

En förklaring är politik; vissa regimer är mer intresserade att bevara sin makt och previlegier än i att åstadkomma tillväxt. Men det övergripande svaret är, tror jag, kulturellt … Traditionella värderingar, sociala system och religiösa regler är ofta fientliga till risktagande, accumulering av rikedomar och ekonomisk tillväxt. I sin bok ”The Central Liberal Truth” skriver Lawrence Harrison att politik kan ändras, men det är inte enkelt.
Globalisering har moraliska liksom ekonomiska och politiska dimensioner. USA och andra rika nationer upplever en anti-globaliseringsvåg. Amerikaner och andra tenderar att försvara sig själva från ekonomisk konkurrens, men anklagelserna mot globalisering är grovt överdrivna … Genom att göra globalisering till syndabock för ekonomiska brister underminerar vänstern (”progressives”) den mest kraftfulla kraften i kampen mot global fattigdom.

Detta är en uppmaning till demokratiska partiet i USA att ifrågasätta de allt hårdare utfall i protektionistiska termer som präglat deras valrörelse hittills. Om demokraterna vinner Vita huset kan världsekonomin hamna i ett globalt handelskrig med ständigt höjda tullar. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Vårdpersonalen är värda mer, men inte via strejk

Vårdstrejken är slut. Men vårdanställda är på rättmätig grund inte nöjda. Borås Tidning skriver i ledaren Förväntningarnas fånge:

Förväntningarna har trissats upp, äntligen skulle barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor värderas högre. Men det bud som nu accepterats innehåller ingen katapult som kommer ta denna grupp snabbt förbi andra välutbildade kvinnodominerade grupper på arbetsmarknaden.

Strejker leder ingen vart. Strejk är en maktmetod som blev gammalmodig och överspelad när industrisamhället tog slut för flera årtionden sedan. Den vägen kommer vårdpersonalen ingenstans.
Vägen till mer rättvisa löner ligger i att göra vårdbranschen mer av marknad där många aktörer verkar och där vårdutbildade kan söka sig till andra arbetsgivare och tjänster. När såväl medborgarna som vårdprofessionen har valmöjligheter kommer vårdproduktionen att moderniseras och anpassas efter medborgarnas och patienternas behov. Då behöver arbetsgivarna kunnig personal för att kunna erbjuda dessa tjänster som blir avgörande för vårdaktörernas ekonomi. Utan personal som trivs, inga patienter. Utan patienter, inga inkomster.
Det är i detta läget, först då, som varje sjuksköterska och undersköterska blir betraktad som de nyckelpersoner de är. Inom den offentliga vården tas personalen för given — för vart ska de gå om de är missnöjda? Alternativen är få. Först när de blir många kommer lönerna att bli andra än idag. (Andra intressanta bloggar om , , , )

Lägg regionfrågan på is

Ännu en framstöt har gjorts i regionfrågan, skriver Nya Wermlands-Tidningen i ledaren Lägg regionfrågan på is och talar om varför:

Var finns den politiker som frivilligt inte vill lägga under sig mer beslutsmakt och skapa sig nya karriärvägar och poster? En sådan är knappast uppfunnen. Därför skall man inte ta alltför stor hänsyn till vad de eller deras intresseorganisation Sveriges Kommuner och Landsting säger i frågan.

Viktigare att fylla politikerklassen med högre löner och nya toppjobb, är att öka den kommunala självstyrelsen. Det är i kommunerna de flesta av välfärdstjänster finns som är viktiga för medborgarna. Genom ökad självständighet och möjlighet till lokala lösningar desto mer vital kan demokratin bli. (Andra intressanta bloggar om , )

Expressen kränker och diskriminerar!

Expressens ledarsida uttalar STÖD för att kränka äldre, korta och fula! Expressen vill inte att antidiskrimineringslagar ska gälla alla fördomar, utan kritiserar jämställdhetsminister Nyamko Sabuni Feltänkt, Sabuni:

Men det finns en uppenbar risk om man låter det gå inflation i diskrimineringsgrunder. Snart kommer vi att få en lag som förbjuder ”ålderism”. Lägger vi till det vikt, längd och utseende så tillhör snart 100 procent av Sveriges befolkning en förtrampad minoritet . . . Dessutom kan man fråga sig hur arbetsdomstolen och den kommande, ”ihopslagna”, diskrimineringsombudsmannen ska lyckas hantera anmälningar på teman som ”Jag fick inte jobbet för att jag var kortare än mina konkurrenter”

Varför vill Expressen blunda för diskriminering av korta? Jag har tidigare skrivit om ämnet: Korta är strukturellt diskriminerade!
Skämt åsido, det är rätt märkligt att Expressens ledarredaktion inte inser hur fel de egna resonemangen är, när man ser vad resultatet blir om kränkthets- och diskrimineringssnacket utvidgas till alla de faktorer som  mycket väl skulle kunna använda argumenten bakom ”strukturellt diskriminering”. Eller som en läsare skriver:

Såvitt jag vet är Expressens ledarsida uttalat ”feministisk”. Att en tidning som gått i bräschen för en sån teori helt plötsligt börjar kritisera att för många saker blir diskrimineringsgrundande är ju ganska skrattretande. Tror verkligen ledarskribenten att det går att begränsa följderna när man väl öppnat dammluckorna för det här kollektiva strukturtänkandet?
Om man nu tror att samhällets viktigaste beståndsdelar är kollektiva grupper som förhåller sig till varandra i maktstrukturer, hur kan man då logiskt motivera att diskrimineringsfokus enbart ska ligga på kön och etniskt ursprung? What about handikappade? homosexuella? äldre? korta? tjocka?

Hur galet snacket om ”strukturell diskriminering” är, kan också illustreras om man använder verkligheten, som jag gjorde i Finanstidningen Diskriminerade är vi allihopa:

Frågan är om horder av diskrimineringsombudsmän kan ändra på det faktum att tvåhundra sökande till en tjänst med matematisk säkerhet resulterar i att etthundranittionio inte får jobbet. Och utgår ifrån att de blivit diskriminerade.

Hela det politiskt korrekta tjafset om strukturell diskriminering är sjukt och leder ingenstans. Skippa det! (Andra intressanta bloggar om , , )

Tillväxt gör oss lyckligare, inte fördelningspolitik

Många har använt Easterlin-paradoxen för att motivera höga skatter och omfattande omfördelning. Ekonomiprofessorn Richard Easterlins forskning kom fram till att tillväxt och ökat välstånd inte gör människor lyckligare. Japan har utgjort paradexemplet, där man sagt att japanerna inte blivit lyckligare sedan andra världskriget trots att välståndet sexdubblats.
Nu kommer ny forskning som vederlägger Easterlin-paradoxen.
I morse höll Institutet för Näringslivsforskning ett frukostseminarium med amerikanske ekonomen Betsey Stevenson som för Brookings gjort om studierna från början. Dessutom har hon och kollegan Justin Wolfers kunnat utöka underlaget väsentligt och bredda studien till 132 länder.
De har då kunnat avslöja flera buggar i Easterlins arbete. Man har, när man nyöversatt grundmaterialet från Japan, funnit att frågorna om välmående som ställts till japanerna har ändrats flera gånger och därför inte är jämförbara med varandra. Om man mäter enbart under de perioder samma fråga ställts över åren, finner man att inom varje sådan period har japanerna indikerat större välmående ju högre tillväxten blivit.
Trots att Easterlin haft alltför begränsat underlag för att göra statistiskt säkerställda analyser, har denna avsaknad av bevis på något sätt blivit bevis på avsaknad av samband mellan tillväxt och lycka. Ett synnerligen amatörmässigt, och allvarligt, fel i analysarbetet.
Den stora mängd ny empiri som Betsey Stevenson kan visa ger ett tydligt utfall: sambandet mellan tillväxt och lycka ökar ju högre välstånd ett samhälle når.
Och för mig säger sunt förnuft att en högre levnadsstandard borde ge större tillfredsställelse eftersom det ger ökade möjligheter att välja det liv man vill leva. Det är inte pengarna i sig, men de möjligheter som välstånd ger, som skapar ökad tillfredsställelse i livet.
Stevenson tog sina studiekamrater vid Harvard som exempel: några har gjort karriär som givit dem mycket stora inkomster. Andra har arbetat inom ideella organisationer och tjänar inte särskilt bra, men har tagit chansen att syssla med det man tycker ger störst personlig tillfredsställelse. Ett högt välstånd ger ökade möjligheter. Och därmed bättre förutsättningar för att nå lycka.
Så det är dags att avvisa propåer om att tillväxt inte är det viktigaste. Fördelningspolitik som försämrar tillväxten leder till mindre lyckliga samhällen. Sådan politik borde alla avvisa.
Se mer: Johan Schück i DN Lyckan kan visst köpas för pengar och hur vänstern använder Easterlin i Flamman: Pengar är inte lycka (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )