Bostadsköerna ökade snabbare med s

Stockholms socialdemokratiske ledare Carin Jämtin ondgör sig över bostadsbristen. Om det kan man ju lätt hålla med. Men när hon får det att låta som att den borgerliga majoriteten bär skulden är hon ute och cyklar. Det är som Carl Grufman påpekar i sin bloggkommentar så att Köerna ökade snabbare under (s) styre.
Det framgår också i de staplar som Svenska Dagbladet publicerar tillsammans med s-utspelet, Bostadskön allt längre: mellan 2005 och 2006 ökade antalet köande med 36 procent, och mellan 2004 och 2005 med 28 procent. Det var när socialdemokraterna styrde huvudstaden. Mellan 2006 och 2007, under borgerligt styre, har antalet köande ökat med drygt 23 procent.
Inte bra. Men bättre än s. (Andra intressanta bloggar om , , , )

DN:s snurriga Irakkritik

Hur snurrig får kritik mot Iraks befrielse bli i Dagens Nyheter? På nästan en helsida får en person utgjuta sitt USA-hat, som minst sagt är mindre trovärdigt. Först beskriver Widad Zaki ”sin barndoms Bagdad som blomstrande”, något tidningen sätter i kontrast med de senaste årens svårigheter. Men! Varför befinner sig då Zaki i Sverige? Jo, hon och hennes familj tvingades fly från Saddam Husseins Irak! Förmodligen hade hon eller hennes anhöriga dödats om hon stannat. Och det är denna mördarregim hon nu hyllar som ”blomstrande”. Snurrigt? Minst sagt. Men en god representant för den bild DN vill ge. 
Se DN-artikeln här. (Andra intressanta bloggar om , , , , , )

FN:s blå baskrar står för våld och övergrepp

Det är ett intressant trendbrott i svenska medier att man nu rapporterar om de grova övergrepp som begås av FN-soldater mot de utsatta befolkningar man är utsända att skydda. Nu senast var det Rädda Barnen som slår larm efter en egen granskning av förhållandena i Elfenbenskusten, södra Sudan samt Haiti. Återigen visar det sig att FN:s fredsbevarande styrkor begår sexuella övergrepp mot barn.
Norrköpings Tidningar skriver i I FN:s namn:

Förutom att offrens liv ödeläggs (vilket är mer än nog) medför sådana handlingar utförda av personer iklädda FN-mundering, att organisationens namn dras i smutsen. Följden blir att den blå baskern inte förknippas med säkerhet och trygghet, utan våld och övergrepp.

Sverige har en naiv syn på FN. Det är världens mest korrupta organisation. Svenska medier granskar gärna makthavare, men FN har man inte velat syna. Trendbrottet kommer inte en dag för tidigt. (Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Nordiskt försvarssamarbete

Vi har tidigare sett hur samarbete mellan Sverige och Norge initierats, och mellan Sverige och Finland. Nu tar Helsingborgs Dagblad upp behovet att också involvera Danmark i detta försvarssamarbete, Sparande tvingar fram samverkan:

Idag aktualiseras ett försvarssamarbete igen. Knapphetens kalla stjärna förenar länder som annars har svårt att komma till skott i konkreta frågor. Diskussionerna med Norge om ett försvarssamarbete är redan långt gångna. Och igår berättade Sydsvenskan om motsvarande planer på en dansk-svensk samverkan . . .  Det finns inga säkerhetspolitiska betänkligheter mot de planer som nu tar allt fastare form. Danmark, Sverige, Norge och Finland hotar ingen.

Ja, om regeringen först tagit upp och drivit på om nordiskt försvarssamarbete skulle man haft lättare att förklara sin säkerhetspolitiska linje. Det är utmärkt om ett sådant samarbete kan utvecklas. Då kan svenska politiker kanske lära sig lite mer om allvaret i säkerhetspolitiska analyser av kollegorna som bara har en generation bakåt till erfarenheter av att landet blivit attackerat och ockuperat eller allvarligt hotat av främmande stormakter. (Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , , , )

Irak allt säkrare och tryggare

Inför internationella Irakkonferensen i Sverige som startar imorgon rapporterar Los Angeles Times i Iraq violence falls to four-year low;

Amerikanska försvaret meddelar att antalet attacker från militanta grupper den senaste veckan har fallit till en nivå som inte setts i Irak sedan mars 2004 . . . Amiralen Patrick Driscoll gav beröm åt de ökade antalet operationer som genomförts under ledning av Iraks regering de senaste två månaderna i syfte att utöka kontrollen över delar av landet som dominerats av beväpnade religiösa miliser. Det inkluderar tillslag i södern mot Basra och i norr mot Mosul och i Bagdads Sadr City.

Det går framåt i Irak. Om utvecklingen inte avbryts har Irak uppnått en situation där man sedan 2003 ersatt en tyrann med en demokratisk regering och samtidigt minskat våldet och dödandet som var synnerligen omfattande under Saddams regim.
Minskat våld, ökad frihet och demokratiprocess. Det är inget dåligt utfall för irakierna.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Är USA tryggare idag än före 2001?

I amerikanska presidentval är den vanligaste frågan från oppositionen: ”har du fått det bättre de senaste fyra/åtta åren?” Den frågan använder nu demokraterna mot republikanerna, vilket John Hinderaker skriver om i Are We Safer?

Barack Obama avslutar ofta sina valtal med att kommentera Irak och säga ”och det har inte gjort oss säkrare”. För vänstern är det en självklarhet att ingenting Bush-administrationen gjort har stärkt vår säkerhet, utan tvärtom riktas anklagelser om att diverse misstag bara bidragit till att antalet jihadister som vill attackera USA har ökat.
Men empiriskt står det bortom allt tvivel klart att något har gjort USA säkrare sedan 2001. Under Bush-administrationen har antalet attacker mot USA och amerikanska intressen utomlands minskat till så gott som ingenting.

Och bloggens förra kommentar visar att även vänstermagasinet The New Yorker i en ingående analys kommer fram till att luften verkar ha gått ur terrornätverket al-Qaida.
När Hinderaker listar terrorattackerna före och efter 11 september 2001, blir det tydligt att den förda politiken givit resultat. Vänstermediernas vanliga mantra om att bekämpandet av terrorism bara ger fler terrorister, saknar belägg.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

New Yorker: al-Qaida är under upplösning

I vänstertidskriften The New Yorker finns en 84.000-tecken lång artikel av Pulitzer Prize-vinnande författaren Lawrence Wright, som skrivit många artiklar och böcker om militant islam (tidigere citerad i bloggen här). Nu skriver han om hur uppenbara sprickor inom de blodiga jihadistkretsarna vuxit under det senaste året. ”Rörelsen” är under upplösning, säger en av de initierade i Egypten som Wright har intervjuat i The Rebellion Within – An Al Qaeda mastermind questions terrorism.
Tydligast uttryck för att eftertankens kranka blekhet verkar ha smugit sig på, är att Dr Fadl (ledare för egyptiska terrorgruppen Al Jihad och som också tillhört al-Qaidas innersta krets) sedan förra året öppet utmanar Usama Bin Ladins ”hjärna”, Zawahiri. Dr Fadl har sådan ställning att Zawahiri har försökt bemöta utmaningen och därmed visat världen hur splittrad al-Qaidas ledning numera är.
Dr Fadl avvisar nu våld och terrorism i kampen för islam.
Jag hoppas artikelförfattaren har rätt i att tongivande islamistiska ledare som förut drev på och uppviglade till våld, nu argumenterar emot sådana metoder. Det är isåfall en stor framgång för Bush-administrationen. Att bekämpa terror ger resultat.
Men på något sätt är det talande att artikelförfattaren inte nämner ayatollorna i Iran eller wahabiterna i Saudiarabien, de extrema islamister som via statsreligion i respektive land har mycket större inflytande över muslimers vardag än terrornätverk.
Så även om de statslösa terrornätverken fragmenteras, utgör uttolkningarna av islam i många länder systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter. Hade det som sker i islams namn utövats i namn av någon rent politisk ideologi, hade protesterna varit omfattande. Men eftersom politik och religion är sammanvävda i islam, tiger pk-vänstern i väst. Gissningsvis blir det än mindre kritik mot dessa totalitära tankesystem om de blodiga terrordåden blir färre. Men för mig är det ointressant i vems namn man förtrycker och dödar. Islam och muslimska samhällens förtryck ska kritiseras på samma grund som kommunistiskt eller fascistiskt förtryck. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Alliansen gårdagens nyhet?

Östgöta Correspondenten avslöjar något jag inte hört förut — tjänstemän i de borgerliga partierna tror inte längre på Alliansen som arbetsmetod. I ledaren Fördjupa allianssamarbetet skriver tidningen:

Alliansen är gårdagens nyhet, hör man då och då borgerliga politiker och tjänstemän sucka. Antingen för att de upplever att samarbetet har börjat knaka i fogarna, eller för att de faktiskt tycker så.

Men om partierna inte längre tror på Alliansen, vad tror de på då? Splittring och socialdemokratisk hegemoni i regeringskansliet?
Det här är allvarligt. På mig låter det som att de borgerliga partierna börjar hamna i sammma läge som man var i under våren 1994, då man inte längre orkade regera ihop. Partierna lämnade walk over i valet den hösten.
Är det ett nytt 1994 vi kommer att uppleva 2010? Ska det än en gång visa sig att bara Thorbjörn Fälldin är den borgerlige statsman som haft kraften, viljan och förmågan att i två val i rad vinna över den socialdemokratiska valmaskinen?
Jag hoppas inte det. Men då måste partisekreterarna se till att skapa en annan stämning än den som Corren skildrar. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Kritiken mot Junilistan blottar EU:s svaghet

När Junilistan nu får en ordförande i Sören Wibe, som har anseende och ställning i svensk samhällsdebatt, märks hur etablissemangen blir oroliga. Naturligtvis kan man vara kritisk mot Junilistans politik, men när flera medier skriver att Junilistan är på fel arena och inte borde ställa upp i valet avslöjar man något annat. Nerikes Allehanda skriver i ledaren Junilistan förblir ett parti utan inflytande:

En röst på junilistan i nästa val till EU-parlamentet kan fungera som manifestation. En viljeyttring. De som röstar på junilistan talar om att de anser att Europasamarbetet har gått för långt. Det är också en fördel för junilistan att ha valda parlamentariker som på heltid kan ägna sig åt politiskt arbete och opinionsbildning.
Men tanken med val är också att den som väljs ska utöva inflytande. De företrädare som junilistan har i EU-parlamentet har ingenting att säga till om när det gäller hur mycket som ska beslutas i Bryssel

Och det är ju en kolossal brist, inte för Junilistan, utan med Europeiska Unionen! Varför i herrans namn ska över 400 miljoner européer rösta på ett parlament som ”ingenting har att säga till om”?!!
Jag röstade för EU-medlemskapet 1994, men utvecklingen har gått åt fel håll sedan dess. Den stora bristen med nu liggande Lissabonfördrag är att man ännu mer fjärmar sig från maktdelning och att medborgarna får ännu svårare att utkräva ansvar. Det finns inget som är mer centralt för demokratiprincipen än att medborgarna ska kunna utkräva ansvar genom att rösta bort sittande makthavare och rösta fram nya. Medborgarna ska genom denna maktutövning kunna ändra politisk inriktning på landet/unionen.
Ingenting av detta är möjligt i dagens EU. Därmed växer det demokratiska underskottet i unionen. Det är djupt allvarligt och om eliterna inte förändrar maktstrukturen kommer EU så småningom att braka samman. En EU-koloss i strid med grundläggande värderingar kan inte bestå.
Och här har Junilistan en kritik som är befogad. Och Junilistan ger genom att ställa upp i europaparlamentsvalet väljarna något av den valmöjlighet EU-strukturen försöker ta ifrån Europas medborgare. För mig är Junilistan ett realistiskt alternativ i nästa års val.
Vad jag vill? Kolla: Så kan ett presidentval i Europa gå till och Federalt Europa i Montesquieu-anda. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

TV-serien Vita huset blir verklighet

I och med att Barack Obama framstår som demokratiska partiets nominerade kandidat har jämförelserna börjat dugga tätt mellan årets presidentval och TV-serien ”West Wing” (eller Vita huset som den svenska titeln blev). I Washington Post skriver programledaren och manusförfattaren Peter Funt, A Race Straight Out of a ’West Wing’ Rerun.
I TV-serien vinner en ung, stilig man ur en minoritet, ”Matthew Santos”, demokratiska partiets nominering (tack vare ”Josh Lyman”) och ställs mot en ovanligt frispråkig, äldre republikan i mitten av amerikansk politik, spelad av Alan Alda.
Och man kan fråga sig varifrån Barack Obama fått sina tal. I TV-serien säger Santos: ”I tider av globalt kaos och instabilitet, när våra öden kolliderar … är hopp på riktigt … Jag är säker på att vi kommer att råka ut för vår andel av misslyckanden, men det finns ingenting som heter falsk hoppfullhet. Det finns bara hopp.”
Karaktären Santos skapades av en av producenterna till nu aktuella TV-serien ”House”, Eli Attie, som varit talskrivare åt Al Gore. När Gore förlorade presidentvalet gick han över till TV och ”West Wing”-staben under tredje säsongen. Attie var vän med David Axelrod som nu är Obamas chefstrateg, och Axelrod sålde in idén om en ”rockstar-politican”. Obamas organisation kunde lättare samla in pengar till valkampanjen efter TV-serien.
Artikeln påstår att Alan Aldas karaktär, den frispråkige republikanen, inte hade någon förebild i John McCain. Det har jag svårt att tro. Karaktären introduceras några år efter det att McCain nästan vann över George W Bush i primärvalet 2000.
I Hollywood är de flesta vänster, så i det manusstyrda delen av TV-serien vann Santos. Men i ett avsnitt ordnade man en presidentdebatt mellan karaktärerna och lät opinionsinstitut tillfråga väljarna vem som vann — det gjorde Alan Aldas republikanske kandidat.
Också andra gör jämförelser med ”West Wing”, som konservative kolumnisten George Will i Newsweek, Caesaropapism Rampant. Han står för en intressant analys om att amerikanska folket inte är cyniker när det gäller politik, utan hopplösa romantiker som tror på politikernas löften och ständigt blir besvikna. Och gör just en jämförelse med fiktionen:

Den senaste presidentkandidaten som talade förnuft med väljarna om ämbetet var påhittad. I ett avsnitt av NBC:s ”West Wing” fick den republikanske kandidaten, som inte var seriens hjälte, frågan: Hur många jobb kommer du att skapa? ”Inga”, svarade han och tillade: ”Entreprenörer skapar jobb. Företag skapar jobb. Presidentens jobb är att inte stå i vägen.”

Och här har vi storheten i den här TV-serien. Under de sju säsonger den gick, levererades mängder med vassa och tänkvärda uttalanden. Så växer fiktion och verklighet samman i USA. (Andra intressanta bloggar om , , , , , )