Göteborgs-Posten berättar om en hård psykologisk kamp mellan folkpartistiska kvinnor om feminism, Säg liberal, det räcker:
Ibland ligger konflikten i det icke sagda. Som på liberala kvinnors landsmöte i Göteborg. Inte en giftpil syntes fara genom det solbelysta rummet. Ändå fanns de där, under den rosa täckelsen. På scen stod Liberala kvinnors ordförande Birgitta Ohlsson. Hon talade om livsavgörande beslut.
– Det viktigaste var att kalla sig feminist och att gifta sig med en man som också kallar sig feminist.
Sveriges jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, som äntrade scenen efter Birgitta Ohlsson, är också en liberal kvinna. Men hon vägrar, trots ett uppenbart hårt kamrattryck, kalla sig feminist. Hon anser att det räcker att vara liberal. Det håller inte Birgitta Ohlsson med om. ”Som liberal tycker jag det är ideologiskt tjänstefel att inte vara feminist”, säger hon . . .
Men en av Nyamko Sabunis invändningar mot partiets feminism att den är elitistiskt. Har det av folkpartiets forna, trista internstrid kring vem som är ”riktig liberal” blivit en debatt om vem som är bäst på jämställdhet?
Exakt. Det är något sjukt över personer som närmast desperat knyter hela sitt tänkande till ett ord, ett begrepp, och hävdar att ingen annan än de själva kan uttolka vad det betyder. Och alla andra uttolkningar är svek och förräderi. Jag trodde folkpartiet hade lämnat det där trångsynta perspektivet, som är allt annat än förtroendeingivande. Men inom feminismen lever denna vidriga självgodheten kvar. (Andra intressanta bloggar om politik, feminism)