Tyska vänstermagasinet Der Spiegel ser i vår tids konservativa politiker — Angela Merkel, David Cameron och John McCain (och här kan man lägga till Fredrik Reinfeldt) — ledare som tagit flera steg åt vänster jämfört med sina företrädare, The World’s Conservatives Head Left:
Skiftet märks överallt i västvärlden, från Washington till Berlin: den politiska mitten flyttas åt vänster. Överraskande nog är det borgerliga politiker som står bäst rustade att dra nytta av skiftet.
Detta är en synvilla. Åtminstone till hälften. Der Spiegel har rätt i att de framgångsrika borgerliga politikerna i väst har flyttat sig vänsterut, in i mitten. Men det betyder inte att mitten flyttat åt vänster. Tvärtom. Anledningen till att borgerliga varit skickligare i att inta den position som väljarna uppfattar som mitten, är att mitten värdemässigt flyttat högerut.
Under de nära 30 år som jag kan överblicka finns det en klar trend: det som var mitten i 1980-talets början är idag positioner som bara vänsterpartiet intar. Exempelvis var folkpartiet för löntagarfonder, idag är ju inte ens vänster-socialdemokrater för förstatligande av näringslivet.
Så att borgerliga når regeringsmakten genom att ligga i det härad som idag är mitten, är knappast förvånande.
Problemet är att det inte längre finns några regeringsdugliga alternativ till höger om denna mittenborgerlighet. Den politiska skalan har stympats och det som är politiskt korrekt, från mitten till vänster, ryms inom ett mycket smalt spann.
Om inte ny och vital kritik mot det genomreglerade samhälle skapas och når genomslag, då kommer Der Spiegel att få rätt: då kommer mitten, så som den relativa position begreppet definierar, att flytta vänsterut igen. Det som nu är mitten kommer att uppfattas som högerpositionen.
Det är därför triangulering bara är en tillfälligt effektiv strategi. I längden urholkar den möjligheten att förändra samhället i den riktning aktörerna önskar. Såväl i Tyskland, Storbritannien och Sverige behöver den borgerliga idédebatten vitaliseras. Det bör inte ske inom de politiska partierna, vars mål alltid måste vara att nå regeringsmakten. Men andra samhällsaktörer måste ta ansvar för att förnya argumenten och perspektiven så att folk kan ta ställning till vilken väg man ska välja, när väl statsapparaten trimmats och arbetslinjen återskapats. Ska staten åter börja växa? Eller finns det nya frihetliga projekt efter arbetsrlinjen?
(Andra intressanta bloggar om politik, McCain, Merkel, Cameron, Reinfeldt,moderaterna, centern, folkpartiet, kristdemokraterna, alliansen, regeringen)