I Svenska Dagbladet summerar Claes Arvidsson om Jan Mossanders nya bok, När godhet blir både politik och industri:
Den goda journalistiken framhävs när reportagen nu ges ut i tryckt och utvidgad form. Pengarna som försvann (Fischer & Co) gör verkligen skäl för undertiteln Missbruk av det svenska biståndet. Boken är rena julafton för dem som inte gillar bistånd – och för oss andra är den en påminnelse om att det inte är särskilt moraliskt att bara ge.
I Captus tidning förklarar Pär Krause, Så förnekas brister inom biståndet:
Inom vilken annan verksamhet i Sverige skulle upptäckta fel och oegentligheter leda till – inte kritik mot de som granskningen gäller – utan istället till kritik mot de som genomfört granskningen och upptäckt felen och oegentligheterna? Och inom vilket annat område skulle till och med folkvalda politiker och företrädare för en statlig myndighet också de välja att stämma in i kritiken mot granskarna och samtidigt försvara de som slarvat, och i vissa hand försnillat, offentliga medel?
Svaret är biståndet. När ska kritiken tas på allvar? När ska vi sluta pumpa ut miljard efter miljard som gör mer skada än nytta? När ska vi klara av att se sanningen i vitögat, att biståndet mer syftar till att få oss själva att må bra och känna oss givmilda än att göra något som verkligen har betydelse? Biståndet är ett gigantiskt självbedrägeri. Vi bör göra upp med det. (Andra intressanta bloggar om politik, bistånd)