Month: March 2008

Hur andefattig och inskränkt svensk kriminalpolitik är, framgår i en ny och vass skrift av idéhistorikern Lars F Eklund, tidigare chef vid det kristdemokraterna närstående idéinstitutet Civitas: Varför bär överheten svärd? 
Eklunds debattinlägg om rättvisa i juridisk mening är viktigt eftersom vi i Europa ser ett “smygande inflytande från relativism, nihilism och islamism”, som utmanar vår rättsgrund. Den som skapades i antikens Grekland och i den romerska rätten, för att sedan förvaltas inom den kristna kyrkan fram till våra dagar. Men dessa principer för rättskipning håller på att falla i glömska. Även de juridiska yrkeskårerna börjar förlora banden till rättvisans moraliska grund, menar Eklund och skriver:

Jag vågar påstå att oroväckande få av landets åklagare, advokater och domare skulle kunna eller vilja ge en koherent framställning av vad ‘rättvisa’ egentligen är för något. Det är märkligt eftersom svaren rimligen måste vara själva basen för deras profession.

Också inom politiken eroderar kunskapen om på vad rättsskipning och rättvisa grundar sig på. Istället fastnar man i sekundära effekter av bestraffningar. Eklund identifierar tre:
1) Straff i avskräckande syfte, som leder fel. Det förvandlar enskilda människor till redskap att använda för att hålla andra på mattan. Människovärdet upplöses i en kallhamrad utilitaristisk syn, som ingenting har med rättvisa skaffa.
2) Straff i form av vård och behandling leder till att rättsskipningen trängs undan. Att begå brott är ingen sjukdom. När en person begått en brottslig handling är det ett beslut som man som fri, tänkande och moralisk varelse är ansvarig för. Eklund skriver:

Att erkänna detta [alla och envars eget ansvar för sina handlingar] är i själva verket en förutsättning för att kunna erkänna brottslingen såsom en medmänniska, i sin värdighet som mänsklig person jämlik alla andra, ehuru till följd av sitt ansvar belastad av en begången orätt gärning.
Den tydliga oviljan hos många förespråkare för den förment humanistiska kriminalvården att medge detta är mycket avslöjande, och kan enligt min mening i värsta fall spegla en ren social elitism.

Helt sant! Det är bara om vi var och en är ansvariga för våra handlingar som vi är fullvärdiga människor. Annars reduceras människor till amoraliska djur som saknar möjlighet att agera annat än på impulser. Och om kriminella behandlas som oförmögna att ta ansvar för sina handlingar, betraktar vi dem inte längre som jämlika med oss, utan som lägre stående varelser.
3) Straff för att skydda samhället, är fel perspektiv av samma skäl som punkt 1.
Nej, rättskipning handlar inte heller om hämnd.
Vad är då rättvisa? Genom bestraffning uppnås två ändamål, skriver Eklund: brottslingen sonar sin skuld till brottsoffret, och genom att avtjäna straff återupprättar det brottslingen. Straffet förvandlas då från att vara blott ett straff till att bli botgöring och får då en i moralisk-etisk mening helande effekt för den dömde. Och rättvisan är skipad. Eklund fortsätter:

Om straffet var rättvist, i betydelsen proportionellt till brottet, så är den dömde som verkligen ångrar sig den förste att tillstyrka att det bör avtjänas fullt ut, just för att nå de effekter som diskuterats ovan [sona sin skuld och nå botgöring].
Detta är alltså rättsväsendets uppgift: att återupprätta såväl offer som förövare, och därigenom — och just därigenom — skipa rättvisa; att ge var och en det som tillkommer honom eller henne. För detta bär “överheten” sitt svärd.

För mig är det här helt avgörande i kriminalpolitiken — brottslingen måste inse att denne gjort fel. Fel! Och därför aldrig mer vilja eller ens fundera på att göra om liknande handlingar.
Men ingenting av detta gäller i dagens kriminal”vård”. Där handlar det om förvaring, tycka-synd-om-sig-själv, skylla-ifrån-sig-på-andra och allmänt betrakta sig som offer. Aldrig se sig själv som ansvarig! Aldrig stå upp för det man gjort och ta konsekvenserna av det. Så skapas inga hela människor. Bara fortsatt elände. (Andra intressanta bloggar om politik, brott, kriminalpolitik, kristendom)

I Wall Street Journal sätter den holländske professorn i juridisk filosofi Afshin Ellian (som flydde från Iran 1983) den aktuella koranfilmen “Fitna” i sitt sammanhang, Criticism and Islam. Han konstaterar att människor i den kristna kulturen sedan århundraden lärt sig att kritisera, granska, skämta om och även håna religionen. Muslimer är inte vana vid detta. Men de lär sig, skriver han:

Trots [Geert Wilders] överdrivna budskap har filmen skapat en konstruktiv diskussion om koranen och islam i Holland som är mer livlig än i något annat västland eller för den delen, i något muslimskt land. Och hur obekvämt det än må vara för holländska muslimer, hjälper diskussionen dem att se på sin religion i ett mer kritiskt ljus. Även om radikal islam har växande dragningskraft, så är det ett positivt tecken på integration att moderata muslimers politiska deltagande också är i växande …
Holländska muslimer har hittills reagerat lugnt på “Fitna”. Det har inte förekommit några demonstrationer, varken fredliga eller våldsamma, i Holland. Kanske är det ett bevis på att den hårda debatten har hjälpt holländska muslimer att förstå västvärldens värderingar.

Just exakt så tror jag att det är. Den som inte är van att bli utsatt för kritik blir först mäkta upprörd över tilltaget — så är det ju med alla totalitära aktörer genom historien, i alla kulturer. Men när väl den kritiska ansatsen är en etablerad del i samhällsdebatten, är den inte längre lika upprörande. Man kan kritisera och skämta, utan att för den skull vilja något ont rent personligt. Faktiskt!
Ju mer satir med Muhammed och granskning av koranen som den muslimska världen får ta del av, desto mer normaliserad kommer kritiken att bli. Alla kränkta måste vid något skede tröttna på att vara så kränkta och bemöta och diskutera kritiken i sak. Man måste börja acceptera att det finns mer än EN uppfattning. Och att flera uppfattningar inte är detsamma som att kränka. Pluralism är det islam saknar. Det är något den muslimska kulturen har att lära sig i vår globaliserade värld, där vi lever allt närmare varandra, varesig vi vill det eller inte. (Andra intressanta bloggar om politik, islamism, Wilders, Fitna, islam, kristendom, fundamentalism, rasism, kränkt, islamofobi, integration, integrationspolitik)

När staten nu avyttrar Vin & Sprit är det värt att notera är att priset överträffar alla tidigare spekulationer om vad staten skulle få och att det, till de dryga 55 miljarder som Pernod Ricard betalar, kommer ett antal ytterligare miljarder för försäljningen av de 10 procenten i Beam. I pressmeddelande från regeringen heter det:

Absolut vodka kommer att utgöra det enskilt största varumärket i Pernod Ricard-gruppen. Köparen avser att bibehålla V&S som ett svenskt bolag baserat i Sverige med fortsatt ansvar för produktion och marknadsföring, i enlighet med den gängse decentraliserade affärsmodellen hos Pernod Ricard.

Det här är en utmärkt affär. Märkligt att staten inte sålt denna alkoholverksamhet tidigare. Det är ju definitivt inget som en stat ska syssla med. Dessa resurser kan nu stärka statskassan — minska lån och räntor, sänka skatterna och öka investeringarna i infrastruktur. (Andra intressanta bloggar om politik, Vin&sprit, alliansen, regeringen, skatt, ekonomi)

I dag skriver doktoranden i amerikanska val Joakim Nilsson på Expressens debattsida: Sluta hymla, SVT och SR:

Svensk utrikesrapportering befinner sig i ett undantagstillstånd. Ingen annanstans kan svenska journalisters värderingar stå oemotsagda under förespeglingen att de utgör en objektiv analys. Utrikeskorrespondenter skapar lätt ett informationsoligopol där man bekräftar varandras världsbild.

Utmärkt att allt fler kritiserar denna vänsterns sista kommandohöjd: utrikesbevakningen (en aspekt jag utvecklade i senaste nyhetsbladet Frihetsjournalen). Det är genom den som allehanda vänstertokerier tas hem till Sverige. (Andra intressanta bloggar om politik, yttrandefrihet, media, journalistik)

I Sundsvalls Tidning publiceras en träffsäker kolumn, Statlig tv är inte fri:

Staten är den mest politiska – och därmed mest intressestyrda – sammanslutning man kan tänka sig. Och syftet med tv-licensen är knappast att medierna ska vara fria till innehållet. Det uttalade syftet med tv-licensen är ju att utbudet ska vara styrt . . . En television där tittarna, via en avgift till ett statligt bolag, tvingas betala för ett särskilt “kvalitetssäkrat” utbud är knappast fri . . . För var dag som går framstår argumenten för de statliga medierna som alltmer absurda.

Kolumnisten Jakob Johansson pekar på att det inte är SVT som står för fördjupning och folkbildning, utan de nya kanaler som vuxit fram i det digitala nätet. Han hoppas att riksdagen ska våga sig på en seriös debatt om den statliga televisionen och radion. Instämmer. (Andra intressanta bloggar om politik, media, frihet, SVT)

Nu har Dagens Nyheter (oberoende syndikalistisk) satt ner fötterna i sin syn på yttrandefriheten. Den får under inga omständigheter användas för att provocera. Jo, det är sant! Det står redan på förstasidan idag, högst upp och mycket tydligt:

Filmen om koranen handlar inte alls om yttrandefrihet, bara om provokation.

Jösses. Det här är så långt ifrån liberalism man kan komma. Om allt som är provokativt ligger utanför yttrandefrihetens ram, har yttrandefriheten upphört.
I kulturdelen utvecklar Pär Jönsson sin uppfattning om Geert Wilders “Fitna the movie”:

Den här filmen står i en helt annan klass än Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten eller Lars Vilks Muhammed-rondellhundar. De senare rättfärdigas i alla fall av sina upphovsmän med strävan att slå vakt om yttrandefriheten, utan direkt avsikt att såra muslimska känslor. Geert Wilders film, däremot, är från början till slut gjord och tänkt som en medveten provokation av såväl islam som alla fysiskt levande muslimer.

Och? Vad var “Life of Brian” för kristna, om inte en djupt kränkande provokation? Geert Wilders skämtar, hånar och driver inte med fundamentalisterna, utan tar deras budskap på stort allvar.
Provokation är ju en drivkraft för debatt och en motor inom yttrandefriheten. Om det som “sårar känslor” ska förbjudas, borde Dagens Nyheter läggas ner. Kulturdelen är så vänstervriden att den sårar mina känslor varje dag!
Wilders “Fitna” pekar på ett allvarligt problem med radikalisering inom islam som Dagens Nyheter och andra medier nogsamt tystar ner och blundar för, även om jag också är kritisk mot att Wilders inte gör distinktion mellan våldsbenägna extremister och fromma religionsutövare.
Jag skulle vilja höra Pär Jönssons uppfattning om de fundamentalister och deras uttalanden som framgår i “Fitna”. Filmen är ju inte fiction. Dessa extremister existerar! De står för de budskap som framförs. Vad tycker Jönsson och DN om dem? Har man ingen uppfattning, eftersom det skulle vara provocerande – och farligt – att säga emot dem? Isåfall är vi mycket, mycket illa ute. Men samtidigt skulle det inte vara första gången Dagens Nyheter stryker hitlerhälsande våldsverkare medhårds. 
Se mer i bloggen: Wilders får rätt – yttrandefriheten i Europa hotad, Premiär för Geert Wilders film “Fitna”. Se filmen: Fitna the movie. (Andra intressanta bloggar om islam, Fitna, fundamentalism, MR, islamofobi, stoppa rasismen, rashat, Wilders, frihet, yttrandefrihet, media, journalistik, DN, DN-Kultur)

Varken Barack Obama eller Hillary Clinton kommer att på egen hand kunna vinna nomineringen. Ingen av dem kommer att ha majoritet bland de delegater som på konventet i augusti slutgiltigt bestämmer vem som nomineras till demokratiska partiets presidentkandidat.
Den sluge politiske valstrategen Karl Rove ger i Newsweek fem tips till kandidaterna om hur de måste agera för att vinna över delegater på sin sida, How to Win in a Knife Fight. Det gäller att ta kontrollen över kommittéer och dagordningar på konventet.
Men jag är förvånad att Karl Rove bara går tillbaka till 1912 i jämförelser och analyser. Själv tycker jag 1860 års republikanska konvent är högst intressant.
I dag betraktas allmänt Abraham Lincoln som USA:s främste president. Men när delegaterna åkte till Chicago i maj 1860 för att nominera republikanska partiets presidentkandidat var Lincoln inte ens favorit i det egna partiet. Lincolns erfarenhet i Washington begränsade sig till två år som kongressman, medan tre andra kandidater var betydligt mer etablerade.
Storfavorit var den välkände senatorn William Henry Seward, tidigare guvernör i New York. De flesta räknade med att han skulle ta nomineringen, även om han — likt Obama i år — inte lyckats uppnå stöd från hälften av delegaterna. Den mest nationellt kände efter Seward, var Ohios guvernör Salmon P Chase, som tidigare varit senator. Edward Bates var en äldre statsman, som varit med och bildat delstaten Missouri redan 1820, och han ställde upp eftersom en stark folkopinion ropade efter honom.
Inför konventet hade Lincoln beordrat sina anhängare att inte utfärda några löften om gentjänster till delegater som i voteringarna bytte till Lincoln, men att man skulle lyssna av stämningarna. Lincoln visste att Seward och Chase visserligen hade starkt stöd, men att de också hade många fiender (de gillade inte heller varandra). Den mäktige tidningsmannen och en av republikanska partiets grundare, Horace Greeley, åkte till Chicago för att leda kampanjen “Stoppa Seward”.
Seward var arrogant och hårdhänt som person, medan Chase stod för ett radikalt motstånd mot slaveriet som av många ansågs orealistiskt. Lincoln däremot, hade genom sina föreläsarturnéer blivit känd som en varm och eftertänksam person som var emot slaveriet, men som talade i moraliska termer snarare än i radikala. Lincoln var alltså en sorts mittenman. Lincolns supportrar arbetade frenetiskt för att få delegater att se Lincoln som andrahandsalternativ om deras egen kandidat försvann.
Det krävdes 233 röster för att bli presidentkandidat, och i första voteringen på konventet fick Seward 173 röster, Lincoln 102, Chase 49 och Bates 48 röster. I sin bok Team of Rivals skriver presidenthistorikern Doris Goodwin:
“Inför andra voteringen inträffade ett betydelsefullt skifte till Lincolns favör. I New England fick han stöd av 17 nya delegater, och Delawares 6 delegater bytte från Bates till Lincoln. Den största överraskningen som slog ner som en bomb var att Pennsylvania förklarade att 44 av deras delegater skulle rösta på Lincoln. Det gjorde att Seward vann andra omröstningen med bara tre delegater fler än Lincoln: 184 mot 181. Chase och Bates försvann i praktiken.”
Stämningen var hög i konventsalen när tredje omröstningen startade. Vem skulle vinna när det nu blivit en kamp mellan två kandidater? När Lincoln kommit upp i 231 delegater blev det tyst. Sedan deklarerade Ohio att fyra delegater byter från Chase till Lincoln, och därmed var nomineringen klar. Supportrarna till Lincoln reste sig upp och apploderade, medan Sewards män “grät som pojkar”, skrev en tidning.
Så kan det gå till när en förhållandevis okänd underdog plötsligt stiger fram som segrare på ett amerkanskt partikonvent.
Det är därför jag inte vill utesluta att Al Gore ska stiga fram som den räddande ängelen inom demokraterna nu när bitterheten mellan Clinton och Obama inte tycks ha något slut. (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, McCain, Obama, Clinton, Gore, Lincoln)

De senaste dagarnas strider i Basra, där Iraks folkvalda regering avser att ta kontroll över ordningsmakten från shiitiska miliser, är en avgörande test på att demokratiprocessen efter Saddams fall fortsätter och etablerar allt starkare genomslag i landet.
Det menar Con Coughlin, utrikeskorrespondent och författare (bland annat till biografi över Saddam Hussein), i Sunday Telegraph, New Iraq receiving baptism of fire in Basra.

Den här gången har president George W Bush rätt. Han beskriver de senaste oroligheterna i den oljerika staden Basra i södra Irak som ett “avgörande ögonblick i det fria Iraks historia”, och ingen kan ha något att invända mot det.

Coughlin poängterar att det är Iraks militär under den demokratiska regeringens befäl, som står för offensiven i Basra. Det är en avgörande maktkamp irakier emellan sedan de brittiska trupperna dragit sig bort från staden i december förra året.  De anti-demokratiska miliserna står mot Iraks regeringstrupper. Och de sistnämnda är framgångrika.
Det beror på att Iraks ordningsmakt nu har fått kompetent ledarskap. Irakiske generalen Mohan, som amerikanerna avskedade eftersom han varit hög officer i Saddams republikanska garde, återinsattes så fort den demokratiska regeringen under Nouri al-Maliki tillträdde. Coughlin beskriver general Mohan som irakisk nationalist, inte Saddam-lojalist. Han satt fängslad under 1990-talet efter det att han sagt emot Saddam. Coughlin har intervjuat Mohan:

— Laglösheten i Basra är en förolämpning mot det irakiska folket och en förolämpning mot Iraks regering. Det kan helt enkelt inte tolereras, säger han. General Mohan för nu befälet över kampanjen att avväpna miliserna i Basra.

Alltså: de oroligheter vi ser nu beror på att den demokratiskt valda regeringen håller på att koppla greppet om säkerheten i landet. En positiv utveckling, med andra ord. En utveckling som syftar till att kunna ge än mer trygghet och säkerhet. Irak tillhör inte längre de farligaste länderna. Vart tionde land på jorden har sämre säkerhet än Irak.
Och vilken sida som vinner framgår av att den radikale mullan Muqtada al-Sadr i dag beordrat sin milis att sluta strida. Det rapporterar NBC i Al-Sadr orders fighters to stop attacks.  (Andra intressanta bloggar om politik, Irak, USA, Bush, OS, MR, frihet)

Jag är så trött på alla politiker och journalister som anser sig bäst på att fatta beslut över andra människors liv. Skaffa er ett eget!! Nu senast är det — chockerande nog — kristdemokraterna som vill använda staten för att dirigera och domdera över föräldrar och familjer genom 10 nya “pappadagar”. Begriper inte kristdemokraterna att man öppnar slussportarna för alla förmyndare som vill lägga sig i hur familjer löser vardagssysslorna?
Som Expressen idag: Dela lika. Expressen, som av någon anledning kallar sig “liberal”, vill att staten ska diktera hur föräldrar ska fördela ansvaret för barnen. Man börjar med att slå fast hur otillräckligt kd-förslaget är i regleringsiver och förmynderi:

[Kd] hänvisar högtidligt till att barn enligt FN:s barnkonvention har rätt till båda sina föräldrar, men om man vill hedra den principen finns det bara två vägar att gå: antingen låter man båda föräldrarna vara hemma under hela föräldraledigheten – vilket miljöpartiet har varit inne på – eller så delar man föräldraledigheten lika: hälften till mamma, hälften till pappa. Det första alternativet faller på sin ekonomiska orimlighet. Det andra alternativet har stora fördelar. Det kostar ingenting; det krävs ingen ständigt utökad ledighet för att ge mer till pappa utan att ta något från mamma.

Vilket flinande förmynderi! Vilket förakt för medborgarna! “Det kostar inget” att ta av människor deras egenmakt över vardagen.
Min ilska dämpas dock när jag ser hur Expressens läsare svarat på webbfrågan “Ska föräldraledigheten delas lika mellan föräldrarna?” Hela 77 procent svarar: Nej!
I Sverige är det bara folket som är riktigt klokt. (Andra intressanta bloggar om politik, feminism, frihet, yttrandefrihet, media, journalistik)

Europas tyngste politiker, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, kommer inte att åka till Peking i sommar, rapporterar Guardian i Merkel says she will not attend opening of Beijing Olympics:

Den tyske förbundskanslern Angela Merkel blev den förste världsledaren att besluta sig för att inte besöka de olympiska spelen i Peking.

Helsingborgs Dagblad skriver i ledaren Kommissionär hotar Peking-OS:

Nyligen hotade Polens regeringschef och Tjeckiens statschef med samma sak. Fler europeiska toppolitiker kanske ansluter sig till kravet på en bojkott. Oenigheten är dock fortfarande stor om en bojkottaktion mot Kina bland europeiska toppolitiker. Det framkom då EU-länderans utrikesministrar träffades i veckan.
Mycket kan dock hända fram till sommaren och OS-invigningen.

Ja, svenska politiker och makthavare borde vara beredda att avstå från resa om Kina inte visar större respekt för mänsliga rättigheter i Tibet och i Kina. (Andra intressanta bloggar om politik, Kina, Tibet, OS, OS, MR, frihet, yttrandefrihet)