Clinton/Obama-fighten: Lär av Lincoln inför konventet

Varken Barack Obama eller Hillary Clinton kommer att på egen hand kunna vinna nomineringen. Ingen av dem kommer att ha majoritet bland de delegater som på konventet i augusti slutgiltigt bestämmer vem som nomineras till demokratiska partiets presidentkandidat.
Den sluge politiske valstrategen Karl Rove ger i Newsweek fem tips till kandidaterna om hur de måste agera för att vinna över delegater på sin sida, How to Win in a Knife Fight. Det gäller att ta kontrollen över kommittéer och dagordningar på konventet.
Men jag är förvånad att Karl Rove bara går tillbaka till 1912 i jämförelser och analyser. Själv tycker jag 1860 års republikanska konvent är högst intressant.
I dag betraktas allmänt Abraham Lincoln som USA:s främste president. Men när delegaterna åkte till Chicago i maj 1860 för att nominera republikanska partiets presidentkandidat var Lincoln inte ens favorit i det egna partiet. Lincolns erfarenhet i Washington begränsade sig till två år som kongressman, medan tre andra kandidater var betydligt mer etablerade.
Storfavorit var den välkände senatorn William Henry Seward, tidigare guvernör i New York. De flesta räknade med att han skulle ta nomineringen, även om han — likt Obama i år — inte lyckats uppnå stöd från hälften av delegaterna. Den mest nationellt kände efter Seward, var Ohios guvernör Salmon P Chase, som tidigare varit senator. Edward Bates var en äldre statsman, som varit med och bildat delstaten Missouri redan 1820, och han ställde upp eftersom en stark folkopinion ropade efter honom.
Inför konventet hade Lincoln beordrat sina anhängare att inte utfärda några löften om gentjänster till delegater som i voteringarna bytte till Lincoln, men att man skulle lyssna av stämningarna. Lincoln visste att Seward och Chase visserligen hade starkt stöd, men att de också hade många fiender (de gillade inte heller varandra). Den mäktige tidningsmannen och en av republikanska partiets grundare, Horace Greeley, åkte till Chicago för att leda kampanjen ”Stoppa Seward”.
Seward var arrogant och hårdhänt som person, medan Chase stod för ett radikalt motstånd mot slaveriet som av många ansågs orealistiskt. Lincoln däremot, hade genom sina föreläsarturnéer blivit känd som en varm och eftertänksam person som var emot slaveriet, men som talade i moraliska termer snarare än i radikala. Lincoln var alltså en sorts mittenman. Lincolns supportrar arbetade frenetiskt för att få delegater att se Lincoln som andrahandsalternativ om deras egen kandidat försvann.
Det krävdes 233 röster för att bli presidentkandidat, och i första voteringen på konventet fick Seward 173 röster, Lincoln 102, Chase 49 och Bates 48 röster. I sin bok Team of Rivals skriver presidenthistorikern Doris Goodwin:
”Inför andra voteringen inträffade ett betydelsefullt skifte till Lincolns favör. I New England fick han stöd av 17 nya delegater, och Delawares 6 delegater bytte från Bates till Lincoln. Den största överraskningen som slog ner som en bomb var att Pennsylvania förklarade att 44 av deras delegater skulle rösta på Lincoln. Det gjorde att Seward vann andra omröstningen med bara tre delegater fler än Lincoln: 184 mot 181. Chase och Bates försvann i praktiken.”
Stämningen var hög i konventsalen när tredje omröstningen startade. Vem skulle vinna när det nu blivit en kamp mellan två kandidater? När Lincoln kommit upp i 231 delegater blev det tyst. Sedan deklarerade Ohio att fyra delegater byter från Chase till Lincoln, och därmed var nomineringen klar. Supportrarna till Lincoln reste sig upp och apploderade, medan Sewards män ”grät som pojkar”, skrev en tidning.
Så kan det gå till när en förhållandevis okänd underdog plötsligt stiger fram som segrare på ett amerkanskt partikonvent.
Det är därför jag inte vill utesluta att Al Gore ska stiga fram som den räddande ängelen inom demokraterna nu när bitterheten mellan Clinton och Obama inte tycks ha något slut. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , )