Statsmannen
Thorbjörn Fälldin
Thorbjörn Fälldin framstår som 1900-talets främste borgerlige politiker i Sverige. Han är den ende som i två val i rad kunnat bli statsminister och därmed hållit socialdemokratin utestängd från regeringskansliet i sex år, 1976-1982. Den kraften har ingen annan politisk ledare haft sedan parlamentarismens slutliga genombrott 1917.
På en viktig punkt har Fälldin dessutom överträffat socialdemokratin: sedan enkammarriksdagens införande 1970 har ingen annan än han lett majoritetsregeringar. Alla andra har varit minoritetsregeringar som tvingats söka stöd hos oppositionspartier i riksdagen.
Förankrad i verkligheten, inte i byråkratin
Förklaringen till hans historiska framgångar är egentligen enkel: Fälldin var som nationell ledare djupare förankrad i svensk vardag och kultur än någon annan i hans samtid. Han är den ende statsminister sedan 1932 som inte var yrkespolitiker från unga år. Han var verksam som lantbrukare. Även som statsminister åkte han över helgerna hem till gården i Ångermanland, för att delta i skötseln av fåren, för att sätta eller plocka upp potatis eller för att delta i skogshuggarlaget som pulsade fram i djup snö. Detta var så unikt att medier från hela världen, inklusive Kina, gjorde reportage om bonden som regerade Sverige.
Den genuina förankringen blev en del av hans karaktär och fick påtaglig betydelse för hur han betraktar politiken. Fälldins livsåskådning skiljer sig dramatiskt från socialdemokratins. För honom är politikens utgångspunkt alltid människorna i vardagen. Han har aldrig trott på storstilade och eleganta utopier eller visioner om ett "nytt" samhälle med "nya" människor.
Statsministerns personliga särdrag fick tydliga praktiska konsekvenser i regeringsarbetet. När departementens tjänstemän föredrog texter i kommande regeringsförslag, propositioner, frågade Fälldin inte sällan vad en viss förändring skulle innebära för bensinmacksföreståndaren hemma i byn, eller för en granne eller någon annan person ur verkligheten. Tjänstemän och politiker har så gott som alltid ett makroperspektiv på samhället och systemen, aldrig det mikroperspektiv som sätter den enskilde medborgaren i fokus. Men det hade Fälldin. Det kom att kallas "Ramviksmodellen". De tjänstemän som inte kunde tala om vad olika regeringsförslag skulle innebära för vanligt folk, fick bakläxa.
Förmågan att alltid stå med båda fötterna på jorden är ovanlig bland ledande politiker. Det kräver stark integritet att inte låter sig slukas av systemen. De som har sådan egenskap är karaktäristiskt nog de som i efterhand brukar kallas statsmän.
Skriften Rikstingstalen (Nerthus, 1996) är en kort studie av Fälldins värderingar, gjord till hans 70-årsdag på uppdrag av Föreningsbanken (där han då var styrelseordförande). Svenska Dagbladet skriver i sin recension:
Däremot har Dick Erixon alldeles rätt när han påpekar att 'mycket av de Fälldinska värderingarna och samhällssynen ligger i linje med det Aristoteles skrev i Politiken i mitten av 300-talet f Kr'...Den största av antika filosofer och den tankfulle fåraheden i Ramvik skulle ha mycket att i frid och ro tala om med varandra."Läs hela recensionen Tankfulle fåraheden i Ramvik (Svenska Dagbladet), eller två andra: Med rötterna i svensk mylla (Borås Tidning) och Fälldin - bonde och borgerlig (Västmanlands läns tidning).
Mer om Fälldin finns också i artikeln Bergfasta värden utan ideologi i Svensk Tidskrift med anledning av boken En bonde blir statsminister, (Bonnier, 1998) där journalisten Arvid Lagercrantz samtalar med Thorbjörn Fälldin.
Uppväxt i norrländska skogen
I den boken framgår att Fälldin växte upp under blygsamma omständigheter och tidigt fick hjälpa till i skogsbruket. Föräldrarna hade önskat att de kunnat skicka honom till realskola och läroverk, men det fanns inte pengar till inackordering för honom. Det blev självstudier hemma på gården istället.
När han gift sig med Solveigh 1956 ville de bosätta sig på gården Ås i hans hemby Högsjö (nära Ramvik, postadressen som skulle bli riksbekant), men byråkraterna ville inte ge tillstånd. Enligt Lantbruksnämnden var gården för liten och i dåligt skick.
Den nedlåtande behandling av myndigheterna som Fälldin utsattes för var så kränkande för honom, att det förmodligen kom att forma hans syn på statliga myndigheter resten av livet. Det var nära att familjens första hem hade sålts på exekutiv auktion, just som de fått sitt första barn. Fälldin överklagade och gjorde klart för lantbruksdirektören på länsstyrelsen att han inte tänkte ge sig utan strid. Eftersom Fälldin hade engagerat sig politiskt, i centerpartiets dåtida ungdomsförbund, var det inga tomma ord. Byråkraterna gav sig. Den odugliga gården kom några årtionden senare att bli statsministerbostad.
Ingen typisk karriär
Fälldin gjorde ingen typisk karriär. Genom att vara sin egen och hålla på sin integritet, blev andra ungdomar påläggskalvar framför Fälldin inom ungdomsförbundet och partiet. Att han ändå blev riksdagsman 1958 berodde på slumpen. Ingen hade trott att den plats han fick på riksdagslistan skulle resultera i riksdagsmandat, men tack vare valframgångar kunde han resa till Stockholm.
De första åren i riksdagen såg han som sin verkliga skoltid. Här kunde han läsa utredningar och promemorior som gav honom en god inblick i hur det svenska samhället fungerar. Det var här han grundlade sina välkända detaljkunskaper som senare innebar att han som statsminister ofta visste mer om de frågor som kom på regeringens bord än de ansvariga ministrarna.
Dåligt valresultat gjorde att han åkte ur riksdagen 1964. Men han hade i 1960-talets början varit med i en serie samhällsprogram i TV med unga framtidslöften i riksdagen - de andra var Olof Palme, C H Hermansson och Gunnar Helén (alla blivande partiledare) - och när Örebro län 1967 fick ett mandat ledigt i första kammaren erbjöds det den unge, kloke ångermanlänningen.
Thorbjörn Fälldin blev känd och respekterad via gräsrotskampanjer snarare än att vara accepterad och framlyft av partiledningen. När ny förste vice partiordförande skulle väljas 1969 stod valet mellan etablissemangets kandidat, den förre ordföranden i ungdomsförbundet Johannes Antonsson och Fälldin. Alla visste att det här valet skulle avgöra vem som skulle bli partiledare efter Gunnar Hedlund. Även om Hedlund föredrog Antonsson var det Fälldin som vann. Två år senare, 1971 tog Fälldin över som partiledare.
Alternativ till socialdemokratin
Fälldin fortsatte Hedlunds strategiska förflyttning bort från samarbete med socialdemokratin. Det hade börjat med "mittensamverkan" med folkpartiet 1962 och i valet 1970 hade Hedlund framstått som Palmes motkandidat till statsministerposten. Fälldin höll snart gemensam presskonferens med folkpartets och moderaternas partiledare, Helén och Gösta Bohman. Därmed manifesterades att det numera fanns ett samlat borgerligt alternativ.
Det strategiska skifte som börjat med namnbyte från Bondeförbundet till Centerpartiet 1957 fullföljdes nu. Resultatet var en historiskt succéartad framgång: partiet ökade från 9,4 procent i valet 1956 till 25,1 procent i valet 1973. Ett valresultat som inget annat borgerligt parti överträffat sedan 1928.
Thorbjörn Fälldin var den självskrivne statsministerkandidaten för det borgerliga regeringsalternativet under 1970-talet. Och vann valen 1976 och 1979. Och vann båda. Fälldin är därmed den ende borgerlige partiledaren och statsministern som vunnit folkflertalets stöd. Inte bara en, utan två gånger i rad.
Regeringstiden blev dock kantad av kriser. Världkonjunkturen dök, arbetslösheten var stor. Dessutom sprack regeringen på kärnkraftsfrågan 1978. Men ändå kunde Fälldin leda borgerligheten till ny valseger 1979. Kärnkraftsfrågan hade överlämnats till folkomröstning 1980. Även den andra regeringen sprack, denna gång på skatterna, 1981. Men Fälldin kunde regera vidare med folkpartiet, tills man förlorade valet 1982.
Likheter med Thatcher
Under åren i opposition efter statsministertiden hade mycket av glöden försvunnit. Han var periodvis sjuk i magsår. Men han gav inte upp. Trots ett nytt svidande nederlag i valet 1985, då partiets valprogram utarbetats i hans sjukfrånvaro och då intagit ståndpunkter han inte delade, vilket han inte gjorde någon hemlighet av, ville han fortsätta. Men det ville inte partiet. Under dramatiska former sa han "Ske er vilja", när valberedningen bett honom avgå.
Den sorgliga sorti som Fälldin tvingades till har likheter med hur Margaret Thatcher tvingades bort som Storbritanniens premiärminister. Likheterna dessa två ledare emellan är fler, och på viktigare områden: båda var som regeringschefer ofta mer pålästa och insatta i frågorna än fackministrarna, de arbetade stenhårt och vägrade ge sig. Båda tog medborgarnas parti mot staten - även om de var statens högste exekutive representant. De såg ekonomins betydelse för att ge människor frihet och "livsmöjligheter" som Fälldin kallade det. Båda avskydde kollektivism. De förstod bättre än sin samtid att ägande är centralt för människors autonomi och självkänsla. Dessa båda starka personligheter var dessutom outsiders i sina partier och hade större stöd bland gräsrötter än i partihierarkierna.
Tyvärr var de partipolitiska omständigheterna i Sverige så mycket svårare (i Storbritannien var ju trots allt Tory det ledande regeringspartiet under 1900-talet) vilket gör att Fälldin inte kan uppvisa samma resultat som Thatcher.
Vad Fälldin betydde för Sverige
I hans stora linjetal blir Fälldins bidrag till svensk politik tydliga. Redan i hans första tal som partiledare i juni 1971 tar han kraftfullt avstånd från rivningsraseriet i städernas citykärnor som då var aktuellt:
Man behöver inte riva fullt beboeliga äldre bostäder för att ge plats för nya bostadskolosser.Han var inte emot, men ville bromsa folkomflyttningen eftersom den ledde till "ny fattigdom". Han förklarade:
De unga familjerna har hamnat isolerade i en storstadsförort utan den naturliga kontakt med anförvanter och vänner som ingår i det naturliga livsmönstret i ett samhälle.Den nye och 45-årige centerledaren och hans parti stod ensamma - socialdemokraterna hade stöd av såväl moderaterna och folkpartiet som kommunisterna i "moderniseringen" av städerna, vilket innebar att man rev de gamla citykärnorna i alla landets städer och byggde betongförorter som idag står som monument över segregation och socialt utanförskap.
Men i takt med att opinionsundersökningarna visade att centerpartiet ökade till nära 30 procent av väljarna fick Fälldins attacker på folkomflyttningen betydelse. Planer på nya kommunsammanslagningar och ännu kraftigare tag för att flytta folk från landet till storstaden skrinlades. Stockholm fick inte de 2,5 miljoner invånare år 2000 som planerades på 1970-talet.
I rikstingstalet 1972 tog Fälldin avstånd från vänsterns retorik om klasskamp:
Man försöker ställa löntagare och företagare mot varandra. Det är fel tänkt. Det finns inte två sorters folk i det här landet.Men Fälldin var heller inte ensidigt förankrad i liberal argumentation, som delade socialismens syn på en tvådimensionell strid mellan dels arbete-kapital och dels mellan stat-individ. Fälldin såg, utifrån den svenska traditionen med självägande bönder, ingen motsättning mellan att äga och att arbeta. Inte heller ansåg han att politik enbart handlade om en kamp om makten mellan staten och individerna. Civilsamhället - folkrörelser, föreningar och sammanslutningar - hade en viktig roll att spela för människors gemenskap och trygghet.
Denna "folkliga kapitalism" framgick i Fälldins motstånd mot löntagarfonder, som här i rikstingstalet 1979:
Fondsocialism är inget alternativ ... Ur fördelningssynpunkt är det mycket viktigt att delaktigheten i produktionskapitalet och dess tillväxt inte är förbehållet bara några få. Därför bör behovet av nytt riskvilligt kapital tillgodoses genom allas vårt personliga sparande ... Det finns ett klart samband mellan behovet av att öka lönsamhet i näringslivet och kravet från löntagare och andra att bli delaktiga i produktionskapitalet. Att arbeta för att lösa fördelningsfrågan är att samtidigt arbeta för förståelsen av lönsamhetskravet.Detta sades innan Ronald Reagan och Margaret Thatcher tillträtt, men det är samma sorts strategi: om fler blir kapitalister genom eget sparande, genom att äga aktier via pensionssparande och äga sin bostad, blir förståelsen för marknadsekonomin och dess lönsamhetskrav större.
(Mer om talen kommer här i takt med att de publiceras på denna sida)
I Thorbjörn Fälldins anda I den interna striden inom centerpartiet 1995-1998, då Olof Johansson börjat samarbeta med socialdemokratin, hänvisades till Fälldin i debatten. Men hans insats hade även i det egna partiet börjat falla i glömska, förmodligen därför att han var för stor för sitt parti.
Thorbjörn Fälldin är väl värd en politisk och värdeanalytisk biografi. Ingen är ännu skriven. Han är en viktig del av svenskt 1900-tal. Och alldeles för lite uppmärksammad.
Fälldin är född 24 april 1926 i Högsjö, Västernorrlands län som son till lantbrukare Nils Johan Fälldin och Hulda (f Olsson). Han var partiledare 21 juni 1971 - 5 december 1985 och statsminister 8 oktober 1976 - 18 oktober 1978 samt 12 oktober 1979 - 8 oktober 1982.
DICK ERIXON
10 april 2006
PS. Mer om Sveriges statsministrar kan läsas här
Inför 80-årsdagen
Citat i urval
Anföranden
Tacktal efter partiledarvalet
Halmstad, 21 juni 1971
Installationstalet 1971
Halmstad, 23 juni
Rikstingstalet 1972
Växjö, 18 juni
Rikstingstalet 1973
Luleå, 17 juni
Rikstingstalet 1974
Lidköping, 16 juni
Rikstingstalet 1975
Sundsvall, 15 juni
Rikstingstalet 1976
Ystad, 20 juni
Rikstingstalet 1977
Karlstad, 19 juni
Rikstingstalet 1978
Eskilstuna, 18 juni
Rikstingstalet 1979
Jönköping, 17 juni
Rikstingstalet 1980
Sollefteå, 15 juni
Rikstingstalet 1981
Ronneby, 14 juni
Rikstingstalet 1982
Örebro, 20 juni
Rikstingstalet 1983
Vänersborg, 19 juni
Rikstingstalet 1984
Umeå, 17 juni
Rikstingstalet 1985
Norrköping, 16 juni
Högtidstal 1985
vid 75-års jubileum
för centerpartiet
Falköping, 1 december
Väljarstöd 1971-1985
Sifo och valresultat
under Fälldins ledarskap
Riksdagens protokoll
Val av statsminister 1976 (pdf)
Statsministerns regeringsförklaring
8 oktober 1976
4 oktober 1977
3 oktober 1978
12 oktober 1979
7 oktober 1980
22 maj 1981
6 oktober 1981