Thorbjörn Fälldin: högtidstal vid centerpartiets 75-årsjubileum i Falköping söndagen den 1 december 1985. [1]

Högtidstal 1985


Ur innehållet


I dag, den 1 december 1985, är det exakt 75 år sedan tidningen Landsbygdens första nummer lämnade tryckpressarna. Tidningen kom ut just här i Falköping och mannen bakom verket bar namnet Carl Berglund. Det budskap Berglund med sin tidnings hjälp spred över landet var sammanfattat i rubriken Bröder låtom oss enas.

Budskapet riktades först och främst till landets bönder. De var hårt pressade ekonomiskt, socialt och kulturellt och saknade i stort sett möjligheter att påverka sin egen situation. Det lantmannaparti som spelat en framträdande roll i slutet av 1800-talet hade splittrats och alltmer blivit ett instrument i den nya industrihögerns händer.

Liberaler och socialister var på frammarsch, men från dessa grupper hade bönder och landsbygdsbefolkning inte mycken hjälp att vänta. Liberalerna dominerades av städernas akademiker och socialisterna rekryterade sitt stöd från de industriarbetare som var hårt trängda på sitt håll och som hade en lång och besvärlig väg att vandra innan de nådde drägliga villkor.

I Carl Berglunds upprop i tidningen Landsbygden den 1 december 1910 konstaterades i inledningen att:
Industri, kapital och arbete var för sig och på de mest skilda områden sluta sig samman i föreningar för att skaffa sig större inflytande i allmänna angelägenheter och bereda sig större fördelar i ekonomiskt hänseende. Den jordbrukande befolkningen allena tycks inte förstå sina intressen utan låter sig ledas och exploateras av de övriga.
Carl Berglunds budskap mötte gensvar. Redan efter ett år kunde tidningen Landsbygden redovisa över tio tusen prenumeranter spridda till mer än två tusen poststationer runt landet.

Med Landsbygden som språkrör började en partiorganisation ta form och tio år senare, 1920, hade Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund tillsammans 29 mandat i riksdagens andra kammare. Detta snabba genombrott för en ny politisk rörelse visar att det fanns gensvar för dess budskap.

Till skillnad från andra partier, som liberalerna och högern, växte inte Bondeförbundet fram som en rörelse byggd uppifrån med redan existerande riksdagsgrupperingar som organisatörer. Bondeförbundet växte fram som en bred folkrörelse med sockenföreningar som bas.

Vi som har att verka i dagens kommunikations- och massmediesamhälle har svårt att göra oss en föreställning om under vilka villkor pionjärerna organiserade ett nytt parti under ett knappt årtionde. Det skedde med stora personliga uppoffringar. Inte minst ekonomiskt. Det var bonde- och landsbygdsbefolkningen betryckta läge som skapade förutsättningarna för det nya partiets snabba frammarsch. Det är dock fel att påstå att Bondeförbundet var ett trångsynt klassparti. Punkt 1 i det första egentliga partiprogrammet från 1913 hade följande lydelse: "Att söka få rättvisans och rättfärdighetens principer tillämpas i allmänna angelägenheter".

Denna portalparagraf visar att partiet hade bredd och djup i sina politiska strävanden. Krav på bättre "folkundervisning" var t ex krav som fördes fram redan i 1911 års programutkast. Det var ingen tillfällighet att blickarna riktades just på skolan och utbildningen. På detta område var sannerligen inte "rättvisans och rättfärdighetens principer" tillämpade i dåtidens samhälle. Det skulle ta årtionden av envis kamp för att åstadkomma ett utbildningssystem som gav t ex landsbygdens och låginkomsttagarnas ungdomar samma chans som andra till en god utbildning.

Jag skulle tro att det är många här i salen som haft sex års folkskola som enda utbildningsmässiga inträdesbiljett till vuxenlivet. Skolans utformning och den högre utbildningens tillgänglighet för breda folkgrupper har därför alltid stått i centrum för vårt partis verksamhet. Att det fortfarande är så framgick bl a av att gårdagens förtroenderådssammanträde ägnades just åt dessa frågor.

Ur det frö som såddes för 40 år sedan har det vuxit upp ett stort träd. Vårt parti har sedan många år tillbaka utgjort en väsentlig faktor i svensk politik och i svenskt samhällsliv överhuvudtaget.
Så skrev partiets dåvarande ordförande Gunnar Hedlund i jubileumsskriften Bröder låtom oss enas som utkom vid jubileet 1950. Citatet visar hur Gunnar Hedlund, som vanligt utan överord och språklig prålighet, väl lyckades beskriva verkligheten. Trädet som utgått från fröet i Falköping var stort och förankrat i ett välförgrenat organisatoriskt rotsystem när Gunnar Hedlund gjorde sin beskrivning 1950. Trädet har vuxit vidare sedan dess. Av och till har det stormat i lövverket, men tack vare ett väl förankrat rotsystem och en frisk stam har stormarna inte förhindrat efterföljande knoppningstider.

Jag är övertygad om att vi med gemensamma krafter också skall rida ut höststormen 1985 och snabbt reparera de skador den orsakat. När vi sett över våra brister skall vi möta framtiden politiskt och organisatoriskt bättre rustade. Vi är skakade, men inte golvade. Nästa rond blir vår.

Även Gunnar Hedlunds andra slutsats från 1950 - att vårt parti utgjort en väsentlig faktor i svensk politik - står sig i dag lika väl som då.

Under inte mindre än 20 av de 75 år partiet verkat har dess företrädare ingått i landets regering. Ofta har vårt parti fått ta på sig regeringsansvar i för land och folk besvärliga tider. Så skedde på 1930-talet då orosmolnen hopade sig över Europa och under ofärdsåren delade vårt partis företrädare det tunga ansvaret i samlingsregeringen. Det var Bondeförbundet som aktivt verkade för att samlingsregeringen kom till stånd i december 1939. Den nationella samling som därmed manifesterades bidrog med all säkerhet till att vårt folk stod enat och samlat bakom den neutralitetspolitik som höll ofärden utanför vårt lands gränser.

I början av 1950-talet skakades vårt land av en svår ekonomisk kris. Inflationen var hög och det krävdes en fast ekonomisk politik för att klara välfärd och sysselsättning. Den dåvarande socialdemokratiska ledningen valde att göra sig oberoende av kommunisterna genom at söka stöd i den politiska mitten. Därför kunde koalitionsregeringen mellan centern och socialdemokraterna etableras hösten 1951.

Den ekonomiska krisen klarades och grunden lades för en gynnsam expansion under 1960-talet då tillväxten var hög och levnadsstandarden steg hos svenska folket. Vårt parti fick dock betala ett högt politiskt pris för sitt samhällsansvar. Det gick dåligt i valen och det saknades inte olycksprofeter som förutspådde undergång och utplåning.

Men roten var frisk och snart sköt trädet nya skott.

1970-talet var ett dynamiskt årtionde i centerns historia. Centern hade stora framgångar och dessa ledde till att det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet kunde brytas vid 1976 års val. Det tedde sig från såväl historiskt som demokratiskt parlamentarisk synpunkt nödvändigt att visa att andra än socialdemokrater kunder regera landet. Centern ställde sig i spetsen för ett icke-socialistiskt regeringsalternativ.

Ännu en gång fick centern dra ett tungt lass i en svår krissituation. Under dessa år drabbades vi av efterkrigstidens svåraste industrikris.

Trots dessa svåra förutsättningar nåddes goda resultat på en rad områden. Under regeringsåren kunde centern få genomslag för flera av de centrala frågor som drivits under lång tid. Regionalpolitiken aktiverades. Den allvarliga avfolkningen av landsbygd och skogslän vändes till sin motsats. Regionala utvecklingsfonder, glesbygdsstöd och allmän stimulans till småföretagen bar frukt.

Samhällsplaneringen började anpassas efter människornas behov och önskemål. Det blev t ex lättare att få bygga utanför de centrala tätorterna.

Miljöpolitiken fick en offensiv inriktning. Förliga ämnen som t ex fenoxisyror förbjöds. Kemisk lövslybekämpning stoppades. Jordbruksnäringens folk fick villkor som återgav dem framtidstro.

Kärnkraftens avveckling beslutades. Detta beslut hade aldrig kommit till stånd utan centerns beslutsamma och engagerade arbete för en tryggare energipolitik.

Vi nådde konkreta resultat under dessa regeringsår som gör att vi kan stå till svars för våra insatser med högburet huvud. När svenska folket med ett längre perspektiv kan bedöma våra regeringsinsatser och jämföra med vad som uträttas av den som kom efter kommer betyget nog att bli ett annat än det som delades ut vid valen 1982 och 1985.

Vi fick dra ett tungt lass eftersom vi insåg att krisen inte kunde klaras utan åtstramning och besparingar. Vi tog konsekvenserna av denna insikt och talade öppet om våra planer för svenska folket innan man gick till val.

Politiskt fick vi betala för detta klarspråk, men å andra sidan kan vi nu föra en politik som stämmer med vad vi sade före valet. Den förmånen har som bekant inte alla.


Politiska motståndare har alltid lagt ner stor möda på at beteckna vårt parti som ett idélöst klassparti för bönder. Så skedde redan under de första åren efter 1910 och försöken har inte upphört. Det känner vi till från den senaste valrörelsen. Självklart gav partiets tillkomst viss grogrund för påståenden om att det styrdes av jordbrukarkårens intressen. Men redan från första stund markerades att partiet var ett mittenparti, ja, man använde mycket tidigt begreppet centerparti, med ett politiskt program som täckte samhällslivets alla områden.

Vaktslagningen kring den enskilda äganderätten har alltid varit en ledstjärna. Det är ingen fråga som gäller enbart bönder. Avståndstagandet från socialism har självfallet samband med vaktslåendet kring människors enskilda äganderätt. En ledarartikel i tidningen Landsbygden från 1 januari 1912 ger klart besked om var i den politiska terrängen det då framväxande partiet hörde hemma.

Så här skrev Landsbygden:
Socialismen söker icke borttaga orsakerna till sina anhängares missnöje, den vill experimenterar med svärmares teorier. Socialismen bör motarbetas som samhällslära, ty den utgår från grundfalska betingelser.
Detta experimenterande med svärmares teorier gäller även dagens socialister. Det tar sig uttryck som kollektiva löntagarfonder och förbud för bostadsrättsinnehavare att fritt sälja sin lägenhet.

Socialistiska teorier om kollektivets företräde framför enskilt ägande ligger också bakom andra ingrepp i den enskilda äganderätten. Fastighetsägare med fiskerätt har förlorat denna rätt utan ersättning. I det förslag till ny plan- och bygglag som nu ligger i riksdagen för behandling sägs att fastighetsägare själva skall bära värdeminskningar av sina fastigheter på upp till 20 procent utan ersättning.

Ingrepp av detta slag strider mot vår rättsuppfattning och vi kommer att rösta emot dem. Vi gör det med samma idémässiga grundsyn som präglade partipionjärernas inställning för 75 år sedan.

Den enskilde individens rättssäkerhet är en lika viktig grundval för en demokratisk rättsstat som äganderätten. Vårt partis breda folkliga förankring har alltid gjort det till en självklarhet att ställa upp på individens sida mot byråkratisk myndighetsutövning och förmynderi. I ett rättssamhälle måste lagar och förordningar fungera så att medborgarna känner solidaritet med deras mål och syfte. Det folkliga inflytandet över rättstillämpningen får inte försvagas.

Vi har idag alltför många exempel på ramlagar som ger utrymme för vida tolkningar. Dessvärre finns det exempel på att man vill ta ytterligare steg i den riktningen. I riksdagen behandlas nu ett lagförslag om s k företagsbot som innebär att en företagare skall kunna ställas till svars för brott som gjorts av hans anställda utan at företaget som sådant varit inblandat eller at företagare haft någon kännedom om vad som förevarit.

Vi centerpartister finner detta helt orimligt. Det är inte genom sådana påfund vi skapar ett sunt klimat för vårt lands näringsliv.

Till rättssäkerheten hör också samhällets urgamla uppgift att skydda enskilda medborgare till person och egendom.

Mot denna bakgrund måste vi ta de snabbt ökande våldsbrotten på allvar. Den brottslighet som innefattar mord, misshandel och rån har tredubblats på 25 år. Utvecklingen är långt mer alarmerande i vårt land än i våra nordiska grannländer. Bara fyra av tio brott klaras upp. Lägenhetsinbrott ökar dramatiskt och uppklarningsprocenten är förfärande låg. Denna situation skapar otrygghet bland människorna och kan dessutom minska tilltron till rättssäkerheten.

Polisen måste därför få tillräckliga resurser för att sköta uppgifter som den ålagts. Särskilt gatuvåldet kan bekämpas genom gatupatrullering och genom insatser från karterspoliser.

Under den icke-socialistiska regeringstiden arbetade vi medvetet och konsekvent för att öka antalet poliser. Vi lyckades kraftigt öka polisutbildningen och minska antalet vakanta polistjänster till ett minimum.

Socialdemokraternas politik kommer om några år att rasera detta arbete. Trots att ca 400 poliser slutar årligen utbildas bara 150 poliser i år.

Rättssäkerhet innebär, förutom rätt till skydd för liv och egendom, möjligheter för var och en människa att kunna ta tillvara sin rätt. Det förutsätter att medborgarinflytandet i den rättsliga processen bevaras liksom att domstolsorganisationen som sådan är enkelt och klart strukturerad. Rättssäkerhet innebär också att medborgarna känner att det råder likhet inför lagen.

Tendenserna att begränsa medborgarinflytandet i tingsrätt måste avvisas. En återgång till normalt fem nämndemän är önskvärd. Den planerade minskningen av antalet tjänstgöringstillfällen innebär att nämndemännens möjligheter att följa tingrätternas arbete försämras.

Rätten till personlig integritet har när samband med rättssäkerheten. Datatekniken ger möjligheter att samla in, behandla och ställa samman uppgifter om de enskilda medborgarna i stor skala. Därigenom ökar risken för att den enskildes integritet kränks.


Under hela sin 75-åriga historia har vårt parti stått som en orubblig garant för den alliansfria neutralitetspolitiken grundad på ett starkt försvar. Försvarsfrågan togs upp redan i de fösta programskrifterna. Där slog man fast den allmänna värnplikten som försvarets personella grund.

Försvarsfrågan spelade en framträdande roll vid regeringsbildningen 1936 och i den efterföljande koalitionsregeringen var det en bondeförbundare som i egenskap av försvarsminister fick omsätta 1936 års försvarsbeslut i pratisk verklighet. Partiets fasta uppträdande i försvarsfrågan den gången medverkade till att vårt land inte stod så illa rustat som annars kunde ha varit fallet när ofärden bröt ut i Centraleuropa hösten 1939.

Den alliansfria säkerhetspolitiken spelade även en roll när den andra koalitionsregeringen kom till stånd 1951. Då levde världen i det kalla krigets skugga. Två av våra närmaste nordiska grannländer hade valt att ansluta sig till Nato. En i och för sig logisk följd av deras erfarenheter från andra världskriget. Det fanns även i vårt land röster som höjdes för att vi skulle välja en sådan säkerhetspolitisk lösning. Gunnar Hedlund kritiserade detta hårt. Samtidigt fanns det klart samstämmiga uppfattningar mellan centern och socialdemokraterna om behovet av en alliansfri utrikespolitik som kunde inge respekt åt vår vilja till neutralitet utan att man gjorde någon hemlighet av att ideologiskt höra till den västerländska kulturkretsen.

Under regeringsåren 1976 till 1982 rådde det aldrig några oklarheter om säkerhetspolitiken. Dess ena del, försvarspolitiken, lades fast för tiden fram till 1987 i det försvarsbeslut riksdagen fattade på mittenregeringens förslag 1982. Detta beslut innefattade ett nytt luftförsvarssystem med beteckningen JAS. Även de som då röstade emot JAS-beslutet torde nu vara tacksamma över att vi inte vek undan.

Även den gången kom försvarsministern från vårt parti.

Trovärdigheten i vår säkerhetspolitik avgörs i hög grad av förmågan att hävda landets territorium. Det gäller till lands och sjöss liksom i luften. Det sista är inte det minst viktiga. Antalet gränskränkningar lär ovedersägligen vara flest i luften. Därför är ett effektivt luftförsvar en av säkerhetspolitikens hörnstenar.

Under innevarande mandatperiod skall ett nytt försvarsbeslut fattas för de fem närmast kommande åren efter 1987. Vi ha i dag inte underlag för att gå in i en detaljdiskussion om anslagsnivåer och fördelning mellan försvarsgrenar.

Från centerhåll kommer vi, helt i enlighet med vår historiska tradition, att göra allt för att få en bred samling kring ett kommande försvarsbeslut. Det ligger ett egenvärde i sig i enigheten. Därmed ger vi besked, såväl här hemma som ute i världen, om at svenska folket står samlat och enigt kring försvaret av vår frihet och vårt oberoende.

Säkerhetspolitiken är illa lämpad för partitaktiska spekulationer med sikte på att skaffa sig fördelar vid närmaste val. Det bör man beakta såväl till vänster som till höger. Vi har flera exempel på att försvarsbeslut kommit till genom att ytterkantspartierna i sista omgången förmåtts att samla sig kring en balanserad mittenlinje. Även i detta avseende kan det vara till gagn för landet om historien upprepar sig.


Miljöpolitiken och överlevnadsfrågorna kommer också i fortsättningen att vara centrala för centerpartiet. Centern har en stor uppgift i att informera om och skapa opinion för att utforma den ekonomiska politiken och näringspolitiken så att den ekologiska balansen inte rubbas. Skogsdöden ute i Europa är ett utmärkt men samtidigt skrämmande exempel på denna sanning.

Till mänsklighetens överlevnadsfrågor hör viljan och förmågan att få bort kärnvapen. Varje ny studie av vad som kommer att hända om kärnvapen kommer till användning ger en allt mer skrämmande bild. För att nå framgång i kampen för en kärnvapenfri värld krävs i princip två saker. Det krävs i alla länder över hela världen en intensiv opinionsbildning som tvingar kärnvapenstaterna att ompröva sina besked. Men det krävs också att allt fler - inte minst här i Sverige - inser sambandet mellan kärnvapen och kärnkraft.

Det är en fråga om siamesiska tvillingar och Lars Nordströms - den förre chefen för kärnkraftsinspektionen - besked om at direktförvaring av utbränt kärnbränsle innebär att man skapar en plutoniumgruva ur vilken man någon gång i framtiden kan hämta rent vapenplutonium. Trots alla forskningsansträngningar så är det en åtgärd som är överlägsen och det är att vi avvecklar kärnkraften så snabbt som möjligt. Detta är nu som tidigare en angelägen uppgift för centern.


Ett politiskt parti är inte, och får aldrig bli, ett självändamål. Det skall vara ett redskap för människor at i demokratisk samverkan påverka samhällsutvecklingen i den riktning som stakas ut i partiets program. I en parlamentarisk flerpartistat av västerländsk modell kan som regel inget enskilt parti påräkna egen majoritet. Därför blir samverkan i flerpartiregeringar, eller minoritetsregeringar med parlamentariskt stöd från andra partier, den normala lösningen.

Samverkan och kompromisser formar därvid dagspolitiken och sakfrågornas avgörande. I en demokrati får inte ordet kompromiss bli ett skällsord. Det är endast i samverkan med andra utvecklingen kan påverkas successivt i den riktning det egna partiprogrammet pekar ut.

Kompromiss och samverkan får dock aldrig leda till att målen skyms. Vi måste veta vart vi är på väg och varför. Det kan krävas kurage, målmedvetenhet och envishet för att hålla kursen.

Vårt parti har verkat i 75 år. Framgång och motgång har växlat. Så är livets villkor och partier är därvid inget undantag. Nu är det dags för kraftsamling och framtidstro.

I jubileumsskriften 'Bröder låtom oss enas' vid 40 års-jubiléet 1950 skrev skalden och författaren Kerstin Hed:
I tidens frågor måste du se klart
och ta ditt eget öde i din hand.
Stig ut i solens sken! Var oförskräckt!
Där rikets planer läggas, hörs ditt ord.
- Åt jordens redobogna, nya släkt
Bevara vi vår gärning och vår jord!
Låt oss möta framtiden med dess ord i minnet.



[1]
Källa: originalmanuskript, Centerpartiets arkiv.