Thorbjörn Fälldin: anförande vid Rikstinget i Jönköping söndagen den 17 juni 1979. [1]

Rikstingstalet 1979


Ur innehållet


Rikstingsbesökare!

Småland och Jönköpings län uppvisar inte minst genom sina många mindre företag mycket av det bästa som enskilt initiativ och personligt ansvar kan åstadkomma. Det återspeglas också i det småländska jordbrukets och skogsbrukets förmåga att bidra till arbete och välstånd.

Men Jönköpings län är också i högsta grad ett län, där människor förstått betydelsen av att samverka. Ingen annanstans i Sverige är frikyrkorörelsen lika stark som här. Nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen och andra folkrörelser har här större anslutning än på de flesta andra håll.

Jönköping erbjuder en inspirerande stämmomiljö för en politisk rörelse som centern. Lägg därtill den stora gästfrihet som vi stämmobesökare visats av län, kommun och enskilda medborgare och att centerrörelsen själv har mycket av sitt ursprung i dessa bygder.

Den kombination av enskilt initiativ, personligt ansvar, idealitet och samverkan som jag pekat på beträffande Jönköpings län behövs i allra högsta grad för att lösa många framtidsfrågor. Det gäller globala rättvise- och samlevnadsfrågor lika väl som problem i enskilda länder, i ett län, en kommun eller ännu mindre samhällsbildningar.


Visserligen uppvisar vår tid både nationellt och internationellt ekonomiska framgångar utan motstycke. Folken i vår del av världen har i stort sett fått leva i fred. Ute i värden har den politiska frigörelseprocessen under efterkrigstiden möjliggjort självständighet för ett stort antal nya länder. Men bakom denna positiva bild döljer sig även misslyckanden, bakslag, felsteg och besvikelser.

För tredje världens folk har den ekonomiska klyftan till industrivärlden ökat. Kraven på en ny och rättvisare ekonomisk världsordning blir allt starkare och måste tillgodoses. De grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna förtrycks på många håll. Stora ekonomiska resurser föröds på en meningslös och ödesdiger militär kapprustning.

Handelspolitiskt samarbete har i hög grad bildat bas för de ekonomiska framstegen. Men detta samarbete har inte förmått sätta stopp för industrivärldens återkommande kriser med massarbetslöshet och inflation.

Befolkningsomflyttningen, koncentrationen av bebyggelse och näringsliv, utgör grogrunden för nya sociala problem. Ensamhet och rotlöshet, alkoholproblem liksom bruket av narkotika, ungdomsarbetslöshet och social utslagning utgör tyvärr karakteristiska inslag även i s k välfärdsländer.

Miljökatastroferna anmäler sig med allt tätare mellanrum. Oljeutsläpp i haven orsakar skador som är svåra att reparera. Sjöar och landområden försuras. Giftkatastrofer blir allt vanligare.

Akut brist på råvaror, mat och energi avslöjar samtidigt med jämna mellanrum obarmhärtigt hur människan tär på ändliga förråd av naturresurser och energi. Oersättlg åkermakr förstörs, skog skövlas, öknarna breder ut sig.

Sådana förhållanden kan självfallet lätt ge upphov till pessimism och skapa tvivel inför framtiden.

Nu - på tröskeln till 80-talet - borde vi emellertid samtidigt ha lärt oss, att det inte är någon oundviklig eller ödesbestämd utveckling. Det är i hög grad en fråga om at välja framtid. Det är framför allt våra aktiva ungdomar som är observanta på den nuvarande utvecklingen. Det är de som för den mest engagerade diskussionen om framtidsfrågorna. Det är därför vi kan se framtiden an med optimism. Låt oss ha som ett motto för vår politiska verksamhet: Med ungdomen för framtiden.


Ideologiskt erbjuder socialismen med sin övertro på kollektiva lösningar, oförståelsen för det enskilda initiativet och ett i grunden ensidigt intresse för det materiella föga vägledning för vad som måste göras. Men inte heller en låt-gå-politik - i modern tappning omformad till flyttlasspolitik eller en tro på skatterna som roten till allt ont - ger någon anvisning.

Nu behövs en ny dimension i samhällsbyggandet, där strävan efter materiella framsteg paras med höjd livskvalitet, där tekniska landvinningar verkligen utnyttjas till mänsklighetens fromma, där naturens rika resurser brukas utan att förbrukas, där de helt nödvändiga på solidaritet uppbyggda trygghetssystemen får sin fulla effekt genom att människor uppfordras att ta egna initiativ och personligt ansvar för varandra och där samlevnaden mellan människor bygger på samverkan med respekt för individen.

Detta ideologiska alternativ erbjuder centern. Så vill vi ange färdriktningen in i framtiden.


Lösningarna måste många gånger sökas på ett internationellt plan. Därför är det viktigt att Sverige fortsätter sin aktiva medverkan i det internationella nedrustningsarbetet. Inte minst skall vi då ta upp sambandet mellan kärnvapenspridning och atomkraftens användning för civila ändamål. Det internationella biståndsarbetet måste utvecklas. Stora ansträngningar måste göras att lösa de olika miljöproblemen. Invandrarna måste tillförsäkras möjligheter att på lika villkor som andra delta i arbete och samhällsliv.

Den ekonomiska politiken har under senare år självklart i första hand varit inriktad på att häva verkningarna av den allvarliga internationella krisen. Det är bara socialdemokraterna som trott att man kunnat gå vidare som om ingenting hänt, gå vidare med fortsatta pålagor på näringsliv och produktion.

Socialdemokraterna framstår därmed också idag som skäligen tomhänta, när det gäller att finna lösningar på de ekonomiska problemen. Ingen regering har satsat mer än trepartiregeringen på att hålla tillbaka arbetslöshet och inflation. Resultatet är både vid internationella och historiska jämförelser gott. Arbetslöshetstalen har t ex hållit sig lägre än under början av 1970-talet, då socialdemokraterna hade regeringsmakten. Men det innebär inte att vi ska slå oss till ro. Arbete åt alla är ett mål vi aldrig får slägga ur sikte.

En god grund har lagts för en ordentlig sysselsättningstillväxt under 1980-talet. Jag tänker i det fallet på sådana åtgärder som borttagandet av arbetsgivaravgiften, devalveringen, indexregleringen av skatten som möjliggjorde tvåårsavtalet på arbetsmarknaden. Jag tänker på det s k småföretagarpaketet, de nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken, ändringarna i jordförvärvslagen och de nya beslutade ändringarna i företagsbeskattningen. Summan av dessa åtgärder ledde också till en klar sänkning av inflationstakten.


När konjunkturen nu vänt uppåt finns det därför goda förutsättningar att fortsätta med en offensiv sysselsättningspolitik med sikte på att förverkliga arbete åt alla. Valet av framtid ligger i hög grad i om vi skall välja att ta ut den produktionsökning som nu äger rum i omedelbar konsumtion eller om den skall utnyttjas till fler och tryggare jobb - jobb som i sin tur kan bidra till en fortsatt välfärdsökning under 1980-talet.

Det valet borde vara ganska självklart. Därmed har också alla folkgrupper gemensamt intresse av att avtalsrörelsen i höst håller sig inom den samhällsekonomiska ramen. Att gå utanför denna ram innebär att man sätter fart på inflationsbrasan.

Jag delar Ola Ullstens uppfattning att vilken regering som än sitter i höst så bör den ta upp överläggningar med arbetsmarknadens parter om fördelningen av det tillgängliga utrymmet. Man frågar sig då bara hur Ola Ullsten hade tänkt sig att regeringen skulle klara den uppgiften, om riksdagen i vår hade fattat beslut om skatterna, då skattelättnaden och dess finansiering blir ett mycket viktigt inslag just i fråga om fördelning av det tillgängliga utrymmet.

I själva verket tror jag att både folkpartister och moderater skattar sig lyckliga att centerns linje i denna fråga segrade i riksdagen i vår. Men trots det fortsätter de med sin direkt felaktiga och centerfientliga skatteagitation ute i bygderna. Rätt upplagda bör höstens överläggningar kunna leda till att arbetsmarknadens parter sluter ett lika ansvarsfullt avtal som för två år sedan.


Man kan diskutera om vi har ännu mer att ta igen när det gäller vårt kostnadsläge i förhållande till våra konkurrentländer. En sak är dock klar - svensk exportindustri blir allt mer pris- och kostnadskänslig. Svensk industri kan t ex inte sälja lika mycket på kvalitet som tidigare. Konkurrenterna har i stor utsträckning hunnit ifatt oss. Då blir priset istället avgörande.

Det innebär att kostnadsläget kommer att få en alltmer utslagsgivande roll i svensk ekonomi. En eventuell upprepning av kostnadspåslagen 1974-75 får därmed sannolikt ännu mer förödande verkningar nästa gång.

I dagens läge är det några saker som pockar på särskild uppmärksamhet. För det första går det aldrig att kompensera sig för högre oljepriser eller högre kaffepriser med inhemska lönehöjningar. Det borde vi ha lärt oss av den förra oljekrisen och det som hänt därefter.

Vidare har vi ett gott stycke kvar till det vinstläge, där företagen både kan förnya sin produktionsapparat och dra till sig nytt kapital för att kunna expandera. Nuvarande lönsamhet ligger också klart under den nivå, som allmänt accepterades under första hälften av 70-talet.

Och accepterar vi inte ett sådant lönsamhetsläge, tror jag att vi drar på oss en stor risk att inte kunna ersätta förslitna delar av produktionsapparaten. Ännu mindre blir det utrymme för någon industriell expansion. Det måste självklart vara så att det riskbärande kapitalet i vårt näringsliv skall kunna ge minst samma avkastning, samma förräntning, som den som gäller för långsiktigt banksparande och för t ex statens obligationer.

Fondsocialism är inget alternativ därvidlag. Också löntagarfonder måste kräva förräntning på insatt kapital.

Ur fördelningssynpunkt är det mycket viktigt att delaktigheten i produktionskapitalet och dess tillväxt inte är förbehållet bara några få. Därför bör behovet av nytt riskvilligt kapital tillgodoses genom allas vårt personliga sparande.

Det är viktigt att hitta formerna för detta. Vi har pekat på en väg i motionen om delägande genom löntagarkooperation. Det finns ett klart samband mellan behovet av att öka lönsamhet i näringslivet och kravet från löntagare och andra att bli delaktiga i produktionskapitalet. Att arbeta för att lösa fördelningsfrågan är att samtidigt arbeta för förståelsen av lönsamhetskravet.


Det är enligt min uppfattning hoppfullt att man från alla arbetsmarknadens parter nu under våren sagt sig vilja verka för prisstabilitet. Det gäller t ex i högsta grad LO-ekonomernas vårrapport.

Det går inte att bara resa krav på arbetsmarknadens parter inför den förestående avtalsrörelsen. Staten, kommunerna och landstingen har samma anledning att vara försiktiga med att öka sina utgifter.

Trepartiregeringen tvingades att senarelägga flera tilltänkta reformer, bl a vårdnadsersättningen och en allmän arbetslöshetsförsäkring. Det blir nödvändigt att även i fortsättningen visa återhållsamhet för at resurserna skall kunna utnyttjas för att skapa fler och trygga jobb, för att kunna ge de gamla trygghet på ålderns dar och för att bereda handikappade och sjuka den nödvändiga omsorgen.

Det går inte heller att idag gå ut och lova några stora skattesänkningar. När trepartiregeringen vidtog sina grundläggande åtgärder för at sanera svensk ekonomi på våren och sommaren 1977 hade vi naturligtvis helt klart för oss att detta skulle innebära påfrestningar på statsfinanserna. Det var något av ett förskott man tog ut.

Åtminstone vi i centern inbillade oss aldrig att vi skulle komma ifrån at återgälda detta uttag. Där är vi nu 1979. För hur skulle det se ut, om man inte utnyttjade den bästa fasen i det sedvanliga konjunkturförloppet till att amortera gamla skulder och helst försöka samla i ladorna. Ja, då är man självklart lätt ställd, när man på nytt hamnar i en lågkonjunktur. Man kan i värsta fall också sätta välfärdsanordningarna i fara. Nej, man får verkligen vara återhållsam både med reformlöften och med löften om skattesänkningar, om man skall kunna bemästra obalansproblemen i vår samhällsekonomi.

Moderaterna ställningstagande till budgetsituationen väcker ingen respekt. Man kan inte på allvar hävda, att man bäst täcker ett budgetunderskott på 40-50 miljarder kr genom att sänka skatten så mycket som möjligt. Om moderaterna fortsätter att hävda stora skattelättnader utan att till och med i en högkonjunktur vilja medverka till att de finansieras så ställer de sig själva vid sidan av ett eventuellt regeringsansvar.

Folkpartiet och moderaterna fortsätter att bedriva en propaganda som går ut på att centern skulle vara emot en skatteomläggning och mot sänkningar av marginalskatten. Det gör man trots att vi i likhet med alla de andra stora partierna har lat fram konkreta förslag till marginalskattesänkningar - förbättringar som tillsammans med ökat familjestöd ger stora inkomstgrupper bättre utdelning än det folkpartistiska förslaget.

Men vi vägrar att med dagens stora budgetunderskott vara så lättsinniga att vi binder oss för en reform på 2-3 miljarder utan att ha klarat ut hur den skall betalas.

Våra skatter skall naturligtvis utformas så att de inte motverkar arbetsviljan och initiativkraften. Riksdagens beslut om en bättre kommunal skatteutjämning är en klar framgång för centerns politik. Det är också en viktig åtgärd när det gäller marginalskatterna.

Folkpartiet föreslår att de som har inkomster på 114.000 kronor och mera skall garanteras att få behålla 20 kronor om deras inkomst ökar med 100 kronor. Verkligheten är den att människor med långt lägre inkomster ofta inte får behålla mer än 5-6 kronor av en nyintjänad hundralapp. Vi säger: skall vi införa garantier kan vi inte lämna dem i sticket som dels har lägre inkomster, dels har de hårdaste marginaleffekterna.

80-talets svåraste fråga kommer att bli, hur vi utan ytterligare kommunala skattehöjningar skall klara omsorgen om barn, gamla, sjuka och handikappade. Pensionärerna och de svaga grupperna fick sin del av den möjliga standardökningen under trepartiregeringens tid. Det visar hur falska och skamliga socialdemokraternas påståenden inför förra valet var att pensionärer och andra skulle förlora sina förmåner.

De ofrånkomliga stora åtagandena på detta område även under kommande år utgör ett problem. Antalet människor i högre åldrar ökar varje år och kulminerar i början av 90-talet. Därför måste vi genom utredningar och på annat sätt ta oss an det kommunala beskattningsproblemet. Kommunalskatterna är tyngst för alla inkomsttagare upp till ca 125.000 kronor.


När det gäller de närmaste årens sociala reformer i övrig ger vi i centern klar förtur åt införandet av en vårdnadsersättning till alla småbarnsföräldrar.

Trepartiregeringen började att bygga upp en vårdnadsersättning genom en påbyggnad på föräldraförsäkringen. Märkligt nog har folkpartiregeringen sprungit ifrån den plan, som man hade utarbetat för fortsättningen. Centerns krav är att man nu omedelbart tar ett ytterligare steg mot en allmän och lika vårdnadsersättning genom att ge ersättning till alla föräldrar med barn upp till ett och ett halvt år. Den bör sedan så fort som möjligt byggas ut till att omfatta föräldrar med barn upp till tre år.

Ola Ullsten gav besked på landstingsförbundets kongress i veckan, att man är beredd införa ersättning för vård i hemmet av gamla och sjuka. Det är ett bra besked - det stämmer med förslag vi arbetar för. Dessutom bör detta besked innebära att folkpartiet nu äntligen är med på centerns förslag om vårdnadsersättning till dem som vårdar sina små barn i hemmet. Om folkpartiet är konsekventa, har de faktiskt underlättat ett regeringssamarbete.


Förutsättningen för industriell expansion med en åtföljande sysselsättningsökning under 80-talet är också att den ekonomiska politiken kompletteras med en aktiv närings- och regionalpolitik. Inte minst måste därvid den mindre och medelstora företagsamheten sättas i centrum. Vi har i det fallet nu ett bra instrument i de nya utvecklingsfonderna.

Det kan inte nog understrykas att industrisektorn utgör basen för vårt välstånd. Därför är det också viktigt att människor verkligen vill ägna sig åt industriarbete och annat kroppsarbete. Det är också därför jag har reagerat när jag t ex fått höra att enskilda platssökande rynkat på näsan åt vanliga industrijobb, sjukhusjobb och andra kroppsarbeten. Den ekonomiska standard som vi har liksom den vårdstandard som vi begär är helt beroende av att dessa jobb blir utförda. Ingen får vara för fin för att ta sådana jobb.

Inom jordbruket fortsätter familjejordbruket att hävda sig bra i konkurrensen med andra företagsformer. Det extrema storjordbruket har inte kunnat uppvisa den utvecklingskraft som socialdemokraterna föreställde sig, när de drev fram sin ensidiga rationaliseringspolitik under 60-talet.

Därför vill vi i centern självklart fortsätta att satsa på familjejordbruket och på bondeskogsbruket. Det gjorde vi när vi hade huvudansvaret för utformningen av nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, vid omarbetningen av jordförvärvslagen och vid framtagningen av nya riktlinjer för skogspolitiken. Vi vänder oss mot en fri etablering av stora djurfabriker.

Det innebär inte att familjjordbruket och bondeskogsbruket skulle vara utan problem. Kapitalfrågorna måste få sin lösning så att jorden förblir i aktiv bondehand och inte allt större jord- och skogsarealer hamnar hos dödsbon och andra passiva ägare. I varje fall kan det inte vara någon rim och reson att begära att den vanlige skogsbonden skall sänka sin lön, när avverkningarna har svårt att bära sina egna kostnader.

Utnyttjandet av naturresurserna blir också en av de stora framtidsfrågorna i ett globalt perspektiv. Det finns idag ett växande medvetande om att naturtillgångar som inte kan förnyas håller på att förslösas i snabb takt. Det finns också ett växande medvetande om att en ohejdad exploatering av bränslen, metaller, resurserna i havet och åkerjorden medför miljöskador som inte går att reparera.

Jordens resurser måste utnyttjas på ett sätt så att de bidrar till bestående välstånd åt alla. Ett viktigt steg måste därvid vara att tillerkänna de fattiga länderna rätten att disponera över sina områdens naturtillgångar, inte minst livsmedel och energi. Men det förutsätter också en omprövning av resursanvändningen i vår egen del av världen. Det gäller inte minst energin.

När det gäller kärnkraften blev olyckan i Harrisburg ett grundskott mot alla de försäkringar som getts av både vetenskapsmän och vanliga förståsigpåare om kärnkraftens säkerhet och framtidsmöjligheter. Just det hände, som aldrig skulle kunna inträffa. Inte ens den "perfekta" tekniken visade sig räcka till. Olyckan visade att det behövs ofelbara människor. Men de finns inte. Klarare kunde inte kärnkraftens omänsklighet framstå.

I Sverige blev Harrisburg också ett grundskott mot de anklagelser för extremism, svek och brist på förankring i verkligheten som år efter år och med allt större häftighet slungats mot oss i centern. Verkligheten visade sig vara just sådan, som vi i centern hade varnat för. Nu kastas de egna anklagelserna och glåporden tillbaka som bumeranger mot alla tvärsäkra socialdemokrater, alla tvärsäkra folkpartister, alla tvärsäkra moderater och alla tvärsäkra företrädare för den svenska kärnkraftsindustrin. Tvärsäkra trots att säkerheten visade sig vara så bräcklig.

Men det nyttar ingenting till att stanna med att säga: vad var det vi sa? Låt istället glädja oss åt att först socialdemokraterna och sedan de två andra kärnkraftspartierna tripp, trapp, trull slutit upp kring folkomröstningstanken, trots att den bara för ett halvår sedan framstod som så omöjlig för både folkpartister och moderater att den första ickesocialistiska regeringen på 44 år hellre fick falla. Ansvaret för regeringsupplösningen ligger nu i öppen dager för alla.

Nu har alla partier accepterat att vi skall ha en folkomröstning. Låt folket säga ja eller nej till kärnkraften. Det finns ingen högre instans än folket självt. Därför måste alla partier rätta sig efter folkets besked.

Detta anser vi inom centern vara grundläggande. Bakom nej-alternativet står Folkkampanjen mot atomkraft och av de politiska partierna centern, vpk och kds. Vid överläggningar mellan riksdagspartierna har nej-alternativets innehåll klargjorts. Därför vill man inte tro sina öron när statsminister Ola Ullsten, som ledde dessa överläggningar, säger att det inte finns något nej-alternativ.

Ullsten har både muntligen och skriftligen informerats om att nej-alternativet innebär att all kärnkraft skall vara avvecklad inom högst 10 år. Högst 10 år, alltså. Han är dessutom klart informerad om att det kan gå ännu snabbare tills sista reaktorn är stoppad. Det är självklart att avvecklingen måste påbörjas långt tidigare för att kunna vara slutförd inom höst 10 år. Det kan också bli fråga om en omedelbar avstängning om pågående eller kommande säkerhetsanalyser så kräver.

Trots tillgång till all denna muntliga och skriftliga information kan man via radio höra Ola Ullsten, vid utfrågning på FPU:s kongress, säga ordagrant följande om nej-alternativet: "sex reaktorer skall gå i tio år ungefär, sedan skall dom avvecklas".

Om inte Ola Ullsten omedelbart lämnar en klar och tydlig dementi ägnar han sig medvetet åt felaktig information.

Socialdemokrater, folkpartister och moderater bör klara ut hur de vill formulera sitt gemensamma alternativ, klarlägga var de står i sakfrågan. Jag tror att väljarna i god tid före den 16 september vill ha besked i den saken också.

Centerns inställning är klar. Kärnkraften är ingen framtidslösning. Därför säger vi nej till kärnkraften. Villkorslagens krav på säkerhet är inte uppfyllda. Därför säger vi nej till laddning av ytterligare reaktorer. Detta nej till kärnkraften är vi beredda underställa folket för prövning.

Det finns redan idag alternativ till kärnkraften. Som vi visat i vårt motförslag till regeringens energiproposition finns det t o m alternativ utan kärnkraft som kräver mindre olja än regeringens.

Men då får man inte som kärnkraftförespråkarna avvisa möjligheterna att utnyttja den inte minst ur miljösynpunkt fördelaktiga naturgasen.

Vi skall öka insatserna för att spara och hushålla med våra energiresurser. Då skall vi omedelbart utnyttja våra egna energitillgångar, flis och torv.

Då får man inte misstro de tekniker, som ägnar sina krafter åt att hitta tekniska lösningar beträffande att utnyttja naturens egna energitillgångar: sol, vind, jordvärme. Det vore att vara teknologifientlig. Såväl de teknologiska som de politiska ansträngningarna måste inriktas på ett samhälle i samklang med naturen, ett samhälle i ekologisk balans.


Valet av framtidssamhälle är i hög grad en fråga om vilket spelrum man vill ge den enskilde individen och om man samtidigt är beredd att utkräva ansvar. Ytterst är det fråga om ett val mellan ett centraliserat och ett decentraliserat samhälle.

Vi känner alla till socialisternas förkärlek för de kollektiva lösningarna för centralstyrningen, deras tro på samhällsinstitutionernas möjligheter att svara för individens fostran och att lösa även medmänskliga relationer med lagstiftning och myndigheters påbud.

Centerpartiet vill främja en samhällsutveckling som ger alla människor möjlighet till ett liv i värdighet och välfärd. Grunden för denna målsättning är uppfattningen om alla människors lika värde och rättighet.

Det är på denna grund vi arbetar för ett decentraliserat samhälle. Många problem måste lösas i en samverkan byggd på gemensamma målsättningar med utrymme för personliga initiativ och krav på personligt ansvar. Då uppfordras människorna att ta ansvar för varandra i alla livets skeden. Det är då solidariteten kan komma till sin fulla rätt. Inte minst måste skolan starkt betona det personliga ansvaret och inpränta respekt för krav och normer.

I grunden är ett centraliserat samhälle ett svagt samhälle. För det är ett samhälle som i första hand bygger på maktspråk och byråkratiska regler.

Ett starkt samhälle är istället ett samhälle där regering och myndigheter vågar lita på kommunalmännen ute i bygderna, där företagsledningar tilltror sina anställda att vara med om att bestämma, där generationerna ställer upp för varandra, det finns utrymme för det enskilda initiativet och människor är fostrade att ta ansvar för sig själva och för varandra.

Det är ett sådant samhälle vi i centern vill bygga i 80-talets Sverige. Det är så vi vill bidra till att forma 80-talets värld. Det är för det vi begär väljarnas förtroende i valet den 16 september



[1]
Källa: originalmanuskript, Centerpartiets arkiv.