Thorbjörn Fälldin: anförande vid Rikstinget i Sundsvall söndagen den 15 juni 1975. [1]

Rikstingstalet 1975


Ur innehållet


När centerrörelsen samlas till riksting här i Sundsvall befinner vi oss i ett av landets mest industrialiserade områden. En sjudande aktivitet har under lång tid varit utmärkande för Sundsvallsdistriktet. Alltsedan sågverksepoken under 1800-talet har detta område varit ett av landets ledande ur skogsindustriell synpunkt.

Många satsningar har gjorts för att skapa en mer allsidig industriell verksamhet här och härvidlag har även samhällets stöd i form av lokaliseringspolitiska insatser varit betydelsefullt.

Som ångermanlänning och nära granne med Medelpad vill jag rekommendera Er att innan Ni vänder hem till Era egna bygder ta vara på möjligheterna att se Er om i detta vackra landskap!


Jag ser det som ytterst värdefullt att neutralitetsdebatten numera framför allt gäller hur neutralitetspolitiken skall kunna stärkas och hur omvärldens tilltro till den linjen skall kunna ökas. Däri skiljer den sig markant och positivt från den neutralitetsdebatt vi hade för cirka 25 till 30 år sedan. Vad som skett sedan 1948 är att ytterst få om ens någon nu på allvar hävdar att vårt lands säkerhet skulle gagnas bättre om neutralitetspolitiken övergavs till förmån för till exempel en anslutning till något militärt block.

Den svenska neutralitetspolitiken är i dag liksom tidigare den fasta grunden för Sveriges säkerhet och ett värdefullt bidrag till fred och säkerhet i vår del av världen. Det vidgade internationella samarbetet på en lång rad områden visar att nationerna i större utsträckning än tidigare insett att en lång rad problem som enskilda länder ställs inför kräver internationella insatser för att kunna lösas. Vår neutralitet hindrar oss inte från att aktivt medverka i detta samarbete. Självfallet måste vår medverkan i alla sammanhang utgå från vad vi anser vara förenligt med vår neutralitetspolitik.

Vi gläds åt att kriget i Indokina äntligen kommit till ett slut. De av krigen härjade länderna och deras folk står inför oerhörda problem. Uppbyggnadsarbetet kommer att kräva stora insatser. Även vårt land kan och skall genom biståndsinsatser bidraga till återuppbyggnadsarbetet.


Vårt land har hittills förskonats från den internationella ekonomiska kris, som det senaste året drabbat både industriländer och u-länder. Men faran för att Sverige skall få känning av den internationella avmattningen är för den skull inte över. Det verkar som om en ny uppgång i konjunkturen i de stora industriländerna skulle låta vänta på sig betydligt längre än man tidigare räknat med.

Exportföretagen kan tills vidare upprätthålla en hög sysselsättning tack vare tidigare beställningar och möjligheter att producera på lager. Men det går naturligtvis bara under en begränsad tid. Påfrestningarna ökar snabbt, om det inte kommer en nya order.

Därför är det alldeles nödvändigt att nu hålla en mycket hög konjunkturpolitisk beredskap. Socialdemokraterna, centern och folkpartiet kunde i våras ena sig om att upprätta en konjunkturpolitisk beredskapsplan i enlighet med förslag från mittenpartierna. Har man en sådan i förväg uppgjord plan, kan nödvändiga åtgärder sättas in utan dröjsmål. Med hänsyn till att risken för en konjunkturförsämring därefter har ökat, är det svårt att förstå att socialdemokraterna i vårriksdagens slutskede, då det gällde att ge beredskapsplanen ett mera definitivt innehåll, inte ville vara med om att följa upp det tidigare beslutet.

Alla är numera överens om att det inte behövs några extra stimulanser så länge bland annat utbetalningarna av retroaktiva löner håller uppe köpkraften. Diskussionerna gäller hur man skall kunna bemästra läget på arbetsmarknaden till vintern. De beslut som vi har fått igenom i riksdagen om en sänkning av löneskatten i de sysselsättningssvagaste delarna av landet och om en höjning av barnbidragen redan den 1 oktober i år är ett uttryck för att centern även i fortsättningen är beredd både att kämpa för en hög sysselsättning och att slå vakt om standarden för utsatta folkgrupper.

Näringspolitiken och den ekonomiska politiken måste också inriktas på att ge företagen förutsättningar att sysselsätta ledig arbetskraft och få tillgång till kapital för att bygga ut sin produktionsförmåga. Därvid gäller det inte minst att ta till vara de mindre och medelstora företagens utvecklingsmöjligheter.

Vi kräver inte att småföretagen skall få någon speciell förmånsställning. Småföretagsamheten har i sig själv livskraft, som på många områden gör den fullt konkurrensduglig - om den får arbeta på likvärdiga villkor med större företag. Däremot finns det anledning att reagera mot att man gång på gång "skräddarsyr" de näringspolitiska åtgärderna för de mycket stora företagen och inte vidtar motsvarande åtgärder för de mindre företagen. Därmed blir insatserna till lite eller ingen nytta för de många små företagen. Det går till exempel inte att lösa de mindre företagens kreditförsörjning på samma sätt som de större företagens. Det är också uppenbart att socialdemokraterna medvetet strävar efter att lägga företagsbeskattningen mer och mer till rätta för de större företagen.

Bara för någon vecka sedan kom det fram nya uppgifter om storföretagens vinster förra året. Det har i det sammanhanget talats och skrivits mycket om att femton företag ökade sin sammanlagda vinst från 5,5 miljarder kronor 1973 till 9 miljarder 1974. Men det har nämnts betydligt mindre om att denna vinstökning i stort sett inte medfört några ökade skatteinbetalningar. Anledningen är att storföretagen tack vare de generösa reglerna om olika skattefria dispositioner kan disponera dessa ökade vinster skattefritt. Däremot har alla företag fått ta på sig nya skattebördor i form av arbetsgivaravgifter. Dessa träffar företagen oberoende av om det finns någonting att ta av eller inte.

När centern i höstas föreslog att den då aktuella höjningen av arbetsgivaravgifterna delvis skulle bytas ut mot en höjning av bolagsskatten fick vi höra att det var orimligt att höja bolagsskatten från 50 till 60 procent. I själva verket betalade de femton företag som jag här har talat om inte mer än 17 procent av vinstbeloppet i skatt 1974 och så har det varit år efter år. Det är inte svårt at förstå att det under sådana omständigheter i en del företag samlas vinster på hög, att andra har svårt att hålla verksamheten igång, att löntagarorganisationerna tycker att förutsättningarna för at bedriva en solidarisk lönepolitik håller på att urholkas och att vissa företag har resurser att köpa upp det ena konkurrentföretaget efter det andra. Men det är ganska avslöjande att en framstående socialdemokratisk politiker nästan samtidigt träder fram med krav på att bolagsskatten helt skall tas bort.

Dessa förhållanden måste också in i den diskussion, som förs om hur man skall ge löntagarna del i företagnes förmögenhetstillväxt. Vilket system man i det fallet än väljer, måste det enligt min uppfattning fotas på en företagsbeskattning som tar bättre hänsyn till det enskilda företagets bärkraft än den nuvarande. Annars riskerar man att få vinstandelssystem, där solidariteten gör halt vid den egna fabriksporten, vare sig man väljer ett kollektivt system eller ett system med individuella vinstandelar.

När det gäller den vanliga inkomstbeskattningen bidrog utan tvekan trepartiuppgörelsen mellan socialdemokraterna, centern och folkpartiet på ett avgörande sätt till att det fick att få till stånd löneavtal på de flesta områden inom rimlig tid. Det viktigaste syftet med omläggningen är därmed uppnått. Genom centerns medverkan fick omläggningen - inräknat höjningen av barnbidragen - den här gången en klar låginkomstprofil. Vi betraktar det också som en framgång, att det gick att begränsa höjningarna av arbetsgivaravgifterna. En del av den erforderliga inkomstförstärkningen för staten togs i stället ut i form av höjda punktskatter och en omläggning av elskatten.


Den intensiva diskussionen om natur- och miljöresurserna gäller vår tids viktigaste fråga. Tillgångarna i naturen - vattnet, luften, marken, metallerna, energiråvarorna - är inte outtömliga, inte outslitliga. Skall vi kunna överlämna en värld med bevarade natur- och miljöresurser till kommande generationer, måste vi övervinna misshushållningen och miljöförstöringen. Slit- och slängperioden måste vara slut.

Vi måste lära oss hushålla med natur- och miljöresurserna, lära oss bruka - utan att förbruka. Använt material och avfall måste återföras till ny användning. Teknik och näringsliv måste omformas så att den ekologiska balansen i naturen upprätthålls. Produktionen måste anpassas till naturens kretslopp.

På två områden, energiråvarorna och livsmedlen, håller problemen på att bli särskilt allvarliga och akuta. Här måste vi fatta i ordets direkta bemärkelse livsviktiga beslut.

För ett par veckor sedan genomdrev regeringen i förbund med moderaterna riksdagsbeslut om ytterligare två kärnkraftsaggregat, en ökning till tretton. Det är ett olyckligt beslut som leder till ett kärnkraftssamhälle som vi inte vet om vi kan bemästra. [2]

En god energiförsörjning och därmed en klok energipolitik är av avgörande betydelse för våra möjligheter att öka välfärd och trygghet. Vi måste på sikt gå över till kontinuerliga, förnybara energikällor som solenergi, vindkraft, biologiskt producerad energi liksom också jordvärme. Men ännu har vi inte i tillräcklig utsträckning en användbar teknik för att kunna utnyttja dessa energikällor. För kärnkraften finns det en användbar teknik, men den är osäker.

Uranet som kärnkraftsproduktionen bygger på är, liksom oljan och kolet, en lagrad råvara som tar slut. Men visst var det naturligt att tänka sig att man under en övergångstid skulle kunna använda kärnkraften. Det var också vår inställning innan det stod klart hur allvarliga kärnkraftens säkerhetsrisker och miljöproblem är.

Det finns stora och allvarliga miljöproblem med olja och kol, till exempel föroreningar i naturen genom koldioxid och svaveldioxid. Men kärnkraften har från miljö- och säkerhetssynpunkt särskilt allvarliga problem, risker som är allvarligare - har en annan dimension - än andra risker i samhället. De höggradigt radioaktiva ämnena har en farlighet som inte kan jämföras med andra giftiga ämnen. De flesta gifter bryts ned relativt snabbt. Det radioaktiva materialet behåller sin giftighet under lång tid - i vissa fall i tiotusen år. De skador som orsakas av radioaktivitet är väsentligt allvarligare än de som vanliga gifter för med sig. Hit hör risken för påverkan av arvsanlagen.

Det är vid nuvarande teknik stora risker för att höggradigt giftiga ämnen kan läcka ut i omgivningen, såväl vid kärnkraftsproduktionen som vid transporten av avfallet. Det radioaktiva avfallet måste hållas åtskilt från allt levande under utomordentligt långa tider, till vissa delar under bevakning i tusentals år. Det är inte rimligt att ålägga kommande generationer tusentals år framöver att bevaka det höggradiga giftet från vår energiproduktion. Under inga villkor har vi rätt till det när man inte har kommit på någon användbar, säker metod att förvara det höggradiga giftet.

När det stod klart att riskerna med kärnkraften är så allvarliga och att de inte är bemästrade, togs frågan upp genom en centermotion i riksdagen 1973. Då uttalade riksdagen att inga beslut om kärnkraftsutbyggnad skulle få fattas förrän ett säkrare kunskapsmaterial kommit fram.

Socialdemokraterna och moderaterna kan i sitt kärnkraftsförbund inte bestrida att riskerna med kärnkraftsproduktionen är mycket allvarliga. Men de säger att vi måste ha kärnkraft - och att de tror och hoppas att man skall kunna bemästra riskerna.

Vi vägrar att gå med i den moderat-socialdemokratiska marschen in i ett kärnkraftssamhälle. Lyckas man inte bemästra riskerna, kan kärnkraften bli den direkta motsatsen till välfärd. Redan årets beslut om de 13 kärnkraftsaggregaten måste befaras medföra att det blir svårt att vända åter. Handlingsfriheten hotas för varje ny anläggning som tas i drift.

Vi måste nu inrikta energipolitiken på två särskilt viktiga uppgifter. För det första måste vi gå in för energisparande och en effektivare energianvändning. För det andra måste vi väsentligt kraftigare satsa på utveckling av energikällor som kan ersätta både oljan och kärnkraften. Det gäller till exempel solenergin, jordvärmen, vindkraften och biologiskt producerad energi. Detta alternativ har centern lagt fram.

Energikonsumtionen har ökat med 4-5 procent om året. Så kan det inte få fortgå. Det måste alla ha klart för sig. De lagrade, ändliga energiråvarorna tar ju under alla förhållanden slut. Regeringen med stöd av moderaterna räknar med att ökningstakten fram till 1985 skall bli i genomsnitt 2 procent om året. För detta anser de sig behöva de 13 kärnkraftsaggregaten. Centern har med stöd av vad som kommit fram i utredningar och olika samhällsorgans förslag visat att ökningstakten kan begränsas till en procent per år fram till 1985. [3]

Nu säger alltså regeringen och moderaterna, att man inte kan spara så mycket som centern föreslagit. Men så kan man inte resonera. Klarar vi inte kärnkraftsriskerna, så kan vi inte ha kärnkraftverk. Då måste vi effektivisera energianvändningen såsom centern föreslagit. Här finns ingen annan möjlighet. Det är en nödvändighet. Och det går.

Det gäller att effektivisera användningen av den energi som står till vårt förfogande så att produktionsökningen i näringslivet kan fortgå som förut. Möjligheterna till detta är goda. Grovt uppskattat går i dag mellan 30 och 50 procent av energimängden till spillo i produktions-, distributions- och användningsleden. Det finns alltså stora spar- och effektiviseringsmöjligheter.

Industriprocesser, lokaler, bostäder och trafik kan formas så att mindre energi krävs per enhet. Centern har i sin energibalans fram till 1985 räknat med att industrin skall kunna öka sin energikonsumtion med 2,3 procent per år - mot 3 procent enligt regeringsförslaget. Med den väsentligt hårdare satsningen på investeringar för effektivare användning av tillförd energi och på sparstimulanser som centern föreslagit kan det inte vara någon tvekan om att centeralternativet ger minst samma produktionsutveckling som regeringspolitiken och en klart bättre sysselsättningsutveckling. Regeringen vill ju satsa 25-30 miljarder kronor på fortsatt kärnkraftsutbyggnad. Om man i stället använder huvuddelen av dessa pengar på energisparande och alternativa energikällor, når man större samlad effekt.

Utvecklingen 1974 gav besked om vilka möjligheter som finns. Då minskade energiåtgången i vårt samhälle med 5,5 procent - samtidigt som produktionen ökade med 4,5 procent och sysselsättningen med cirka 100.000 jobb. Sådana steg kan inte tas varje år - men det som hände 1974 är dock ett bevis.

Det finns verkligen anledning att diskutera de allvarliga problemen kring kärnkraften och hur vi skall effektivisera energianvändningen och få fram alternativa energikällor. Detta har centern gjort. Men socialdemokraterna och moderaterna vill inte diskutera dessa sakfrågor. I stället har de i grova demagogiska vändningar kastat sig över centern. Man påstår att centerns energipolitik skulle leda till arbetslöshet, att vi inom centern skulle vara oense om kärnkraftsfrågan och till och med att vi skulle föra ett dubbelspel. Därvid har statminister Olof Palme tagit ledningen. Men han och hans eftersägare har fel.

Det är nu - som alltid - självklart att centern slår vakt om sysselsättningen. Investerar man som centern vill mera i till exempel energisparande processer, tillvaratagande av spillvärme, bättre isolering av byggnader och över huvud taget en effektivare energianvändning och satsar man samtidigt mera på att utveckla alternativa energikällor, så blir det ökade sysselsättningsmöjligheter. Det är sanningen om centerpolitiken.

Centern står enig om energipolitiken. Det har framgått i riksdagen. Det har framgått av våra riksstämmor 1973 och 1974 - och jag är säker på att stämman här i Sundsvall kommer att ge samma besked.

Statsminister Palmes senaste påstående är att centern godtagit de nuvarande fem kärnkraftsaggregaten och har ansvaret för det livsfarliga avfall som de producerar. Herr Palmes enklaste knep är att beskylla centern för dubbelspel, för att både säga nej till kärnkraften och godta den, för kärnkraftsopportunism. Jag vill med direkt adress till statsminister Palme säga, att dessa frågor är alltför allvarliga för den nonsensargumentering han bedriver. Återvänd till sakfrågorna, herr Palme!

Det är inte centern som beslutat om de fem kärnkraftsaggregat som är i drift. 1973 ställde vi kravet i riksdagen: avbryt kärnkraftsutbyggnaden! Då fanns ett aggregat i gång. Riksdagsmajoriteten röstade ner vårt förslag. 1974 upprepade vi kravet. Riksdagsmajoriteten röstade återigen ner vårt förslag.

Nu i vår ställde vi samma yrkande samt förslag om upprättand av en beredskapsplan. Genom att våra förslag röstats ner är fem aggregat i drift. Riksdagsmajoriteten beslutade i stället att bygga inte bara 11 utan 13. Vi kan ju inte gripa till revolution för att få igenom våra förslag. Vi måste respektera riksdagsbesluten tills vi fått majoritet för nya beslut - i detta fall som i andra.

Vi ställer frågorna: hur skall Ni förvara avfallet? Skall kommunerna och dess invånare ha någon att säga till om eller skall de tvingas att efter regeringens och riksdagens beslut ta emot detta avfall?

Vad händer då? Då får vi uppleva att landets statsminister, som inte kan eller inte vill svara på dessa frågor, i stället beskyller centern för att ha ansvaret för avfallet från de fem aggregat som är i drift. Det är inte vårt avfall, herr Palme! Det är regeringens.

Det är då jag på djupaste allvar frågar: vad är det för en regering vi har?

Vi har en regering som inte bara har ansvaret för tillkomsten av de fem reaktorer som är i drift. Den föreslår också en ökad utbyggnad. Den har intet besked att ge på frågorna om avfallshanteringen. I sin nöd - när den inte har något svar - försöker den vältra över ansvaret på den som år efter år motsatt sig utbyggnad.

Jag hade trott landets statsminister om bättre - om ett rejälare uppträdande.

Vi fäster mycket stor vikt vid goda och trygga arbetsmiljöer. Men hur blir det vid kärnkraftsverken? Det är uppenbart att riskerna i denna arbetsmiljö är mycket stora, till exempel vid ett läckage och vid en reparation. Den berättigade oron stillas till exempel inte av att Asea-Atom inte vill acceptera Strålskyddsinstitutets krav på skärpta strålskyddsnormer. Skärpta strålskyddsnormer skulle, säger Asea-Atom, försvåra den vidare utbyggnaden av kärnkraftsverken. De föreslagna normerna skulle bli tre till fem gånger hårdare än hittills.

Det borde vara självklart att folkhälsans krav går före intresset att bygga ut kärnkraften.

Socialdemokraterna och moderaterna har drivit igenom sitt kärnkraftsbeslut. De hade majoritet för det i riksdagen. Men det är lika uppenbart, att det inte stämmer med folkviljan. Olika opinionsundersökningar och enkäter har gett besked om att en klar majoritet av svenska folket inte är för denna kärnkraftspolitik. Det finns hos det svenska folket stor oro inför det kärnkraftssamhälle som socialdemokraterna och moderaterna vill föra oss in i. Den oron och den motviljan finns också till mycket stor del hos dem som tidigare sympatiserat med socialdemokraterna.

När Olof Palme blev statsminister och ordförande i det socialdemokratiska partiet, sade man att han i särskilt hög grad skulle lyssna till rörelsen. Men så blev det inte i vår tids viktigaste fråga.


Den socialdemokratiska regeringen har ofta fört en hård kampanj mot jordbruksbefolkningen. Vi minns det särskilt från 1960-talet. Då spåskyndades nedläggningen av mindre jordbruk. Enligt de riktlinjer som socialdemokraterna genomdrev 1967 skulle vår självförsörjning med livsmedel sänkas till 80 procent av behovet. Resten skulle vi importera till låga priser, lovade regeringen. En tredjedel av den odlade jorden skulle läggas ner.

Det var en orealistisk politik som centern hela tiden kämpat emot. Vårt land - liksom andra industriländer - måste, i stort sett kunna klara sin egen livsmedelsförsörjning. Det sades klart ifrån i vår jordbruksmotion 1967. Vi krävde att jordbrukspolitiken i första hand skulle inriktas på bärkraftiga familjejordbruk och på att bevara sambandet mellan jord och skog.

Bit för bit har regeringens jordbrukspolitik fallit samman. Livsmedelsproduktionen i världen har inte kunnat öka i den takt som förutsattes som nödvändigt för den växande världsbefolkningen. Försörjningssituationen i världen har försämrats. Vårt land måste alltså, som centern understrukit, i stort sett klara sin egen livsmedelsförsörjning. Det kan numera inte ens en socialdemokratisk jordbruksminister bestrida. Det är en stor lycka för landet att den socialdemokratiska regeringen aldrig lyckades genomföra sin målsättning att vår jordbruksproduktion skulle minskas till 80 procent. Jordbrukets betydelse från regionalpolitiska och miljöpolitiska synpunkter har också framträtt alltmer under de senaste åren.

Nu står det obestridligt klart, att all jordbruksjord som lämpligen kan brukas och vidmakthållas måste utnyttjas för livsmedelsproduktion.

All god jordbruksjord måste så långt som möjligt skyddas mot exploatering för andra ändamål, såsom till exempel tätbebyggelse och vägbyggen. Nödvändigheten av att motverka spekulationsköp av jordbruk framstår också allt tydligare. Nu måste den jordbrukspolitik och den jordförvärvslagstiftning som socialdemokraterna drev igenom på 1960-talet, göras om precis så som centern föreslog. Här har den socialdemokratiska regeringen fått lära sig åtskilligt - av centern och verkligheten.


Strukturomvandlingen i samhället medför ökade krav på familjepolitiken. Det är lika viktigt nu som tidigare med en god kontakt mellan barn och föräldrar redan från spädbarnsåldern. Det blir allt mer uppenbart att båda föräldrarna bör ges goda förutsättningar för detta. Det är en viktig politisk uppgift att skapa förutsättningar för att detta behov kan tillgodoses.

Politiken måste inriktas på att ge föräldrarna en ökad valfrihet så att de själva kan välja mellan förvärvsarbete utanför hemmet och arbete med barnens omvårdnad i hemmet.

Vårt förslag om införande av ett vårdnadsbidrag på 600 kronor per månad till dess barnet fyller 3 år, liksom våra krav på rätt till tjänstledigt i 3 år och till en förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar, syftar till att skapa en sådan valfrihet. Inte minst för ensamföräldern skulle möjligheterna till ökad samvaro med barnen förbättras genom sådana reformer. För att det skall bli en reell valfrihet måste vi samtidigt verka för att alla som så önskar kan få ett arbete och få barnomsorgen ordnad på ett betryggande sätt.

Om den ekonomiska insats som är nödvändig, exempelvis för att klara en snabb utbyggnad av samhällets barnomsorg, skall fördelas någorlunda rättvist, är det nödvändigt att staten tar på sig en väsentligt större andel av kostnaderna för den kommunala barnomsorgen. Det är nödvändigt för kommunernas planering att det ekonomiska stödet från staten utformas så att det ger kompensation för ökade utgifter, till exempel på personalsidan.

I dagarna påbörjas överläggningar mellan regeringen och kommunförbundet om barnomsorgens utbyggnad och finansiering. Bättre sent än aldrig. I vintras avvisade regeringen centerns förslag om ökade insatser på detta område. Kommunerna måste få besked i god tid före höstens budgetarbete.

Vi arbetar för vårdnadsbidrag, för kortare arbetstid för småbarnsföräldrar, för utbyggnad av samhällets barnomsorg, för arbete åt alla och för lika villkor för män och kvinnor på arbetsmarknaden.


Vi måste bryta centraliseringsutvecklingen och skapa ett mer decentraliserat samhälle. En aktiv regionalpolitik måste inriktas på att bryta koncentrationen till storstäder och så kallade primärcentra och på att sprida näringsliv och bebyggelse och därmed skapa livskraftiga regioner över hela landet. Vi måste forma bättre livsmiljöer - det gäller arbetsmiljön, bomiljön och fritidsmiljön - så att möjligheter skapas för vad som verkligen kan kallas livskvalitet. Vi måst klara en ansvarsfull hushållning med natur- och miljöresurserna. Det gäller nu särskilt energipolitiken. Samhällsstyrelsen måste decentraliseras så att vi får en stark kommunal demokrati och länsdemokrati och därmed förutsättningar för den medborgaraktivitet som är grunden för vår folkstyrelse. Företagsdemokratin måste fördjupas. Ett skattesystem måste upprättas som bättre tar hänsyn till låginkomstgrupperna och bärkraften i näringslivet.

Framsteg och framåtskridande bygger på att vi tar till vara individens vilja till initiativ, verksamhet och ansvar. Det krävs ett decentraliserat samhälle, ett decentraliserat näringsliv. Vi avvisar ett socialistiskt näringsliv. Ett sådant måste alltid bli centraliserat. Centern arbetar för en social och ramplanerad marknadsekonomi, som skall ge alla människor möjligheter till initiativ, verksamhet och ansvar. Vi tar avstånd också från den gamla ekonomiska liberalismen, som också den leder till centralisering.

De två alternativen i svensk politik är centerpolitiken och den socialdemokratiska politiken. Denna alternativsituation har genom 1950- och 1960-talen och nu under 1970-talet successivt blivit alltmer markerad.

Den mittensamverkan som centern och folkpartiet under många år byggt upp förstärker positionen. Centern och folkpartiet har målsättningar som ligger nära varandra. En ny regeringspolitik måste vila på mittenpolitikens grund.

Det kan redan nu sägas, att valet 1976 främst kommer att präglas av de båda huvudalternativen - centerpolitiken och den socialdemokratiska politiken. Jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle är grundtemat i centerns program. Det gäller en decentraliserad bebyggelse, en decentraliserad samhällsstyrelse, ett decentraliserat näringsliv. På den grunden och för det målet arbetar vi - och vi räknar med att vinna allt större och starkare anslutning till denna politik.



[1]
Källa: originalmanuskript, Centerpartiets arkiv. Kursiveringar och fetstil är webredaktörens.

[2]
Fälldin fokuserar på kärnkraftsfrågan eftersom moderaterna har gjort upp med socialdemokraterna om ytterligare utbyggnad, trots centerpartiets varningar. Detta verkar vara orsaken till att kärnkraftsstriden tar fart och Fälldin för första gången i ett rikstingstal ägnar stort utrymme åt energipolitiken. Det är alltså andra än Fälldin som för upp kärnkraften på dagordningen och tvingar honom att svara.

[3]
Statistiska centralbyrån: tabell Slutlig användning av energi 1997-2001 visar i index att Sverige 2001 använde 5 procent mer energi än 1980. Ökningstakten under dessa 21 år har alltså varit mindre än en kvarts procent per år, vilket betyder att Fälldin i bedömningen av framtida energikonsumtion hade betydligt mer rätt än sina motståndare.