Thorbjörn Fälldin: anförande vid Rikstinget i Ystad söndagen den 20 juni 1976. [1]

Rikstingstalet 1976


Ur innehållet


Centerrörelsen samlas till riksting i en av Sveriges bästa jordbruksbygder. Den snabba omställningen av jordbruket tillsammans med den starka satsningen på expansion i Östersundsregionen har gett vissa problem för denna bygd. Bygdens företrädare kräver med rätta en mer balanserad utveckling inom länet.

Ystad är sedan urminnes tider inriktat på handel. Därtill bidrar läget som hamnstad och port mot kontinenten. I synnerhet i en tid med ökande öststatshandel bör de stora hamnanläggningarna bli fruktbärande.

Den levande kulturbygden, miltals med sandstränder och det bördiga slättlandskapet ger oss möjligheter till rika upplevelser i anslutning till stämmodagarna.


Den svenska neutralitetspolitiken omfattas med tilltro och respekt i vår omvärld. Den bärs upp av en överväldigande majoritet av vårt folk och den bidrar verksamt till fred och stabilitet i vår del av världen.

Helsingforskonferensen om fred och säkerhet i Europa har väckt förhoppningar om en fredlig framtid. Men dessa förhoppningar får inte tillåtas övergå i passivt önsketänkande om att från och med nu sköter allting sig självt. Helsingforsbesluten lägger en god grund för en fortsatt dialog mellan länderna i Europa och mellan supermakterna. Men de utplånar inte i ett enda slag de motsättningar som finns.

En första förutsättning för att Helsingforsöverenskommelserna skall vara en hållfast plattform för framtiden är, att länderna som skrivit under följer både bokstav och anda i dessa dokument. Vår känsla för social rättvisa och för demokratiska fri- och rättigheter gör det till en angelägen uppgift för vårt land att påverka alla länder att uppfylla utfästelserna från Helsingfors.

Vad som särskilt bekymrar oss nu är de risker för en stor och snabb spridning av atomvapen som kan bli följden av handeln med civila kärnenergianläggningar.

För närvarande har ett 50-tal länder kapacitet att via kärnreaktorer framställa atomvapen. Flera av dessa stater har inte underskrivit icke-spridningsavtalet. Inga internationella avtal hindrar dem från att framställa atomvapen.

Värre ändå är att stora exportländer förefaller vara fullt beredda att förse det ena landet efter det andra med atomvapenkapacitet. Det är självklart att dessa länder påtar sig ett utomordentligt stort ansvar. Exportländernas konferens i London, där också Sverige har deltagit har resulterat i hemliga klausuler om kontroll. Det är en självklar uppgift för Sveriges regering att få stopp på detta hemlighetsmakeri.

Det finns inget kontrollsystem i världen som är så vattentätt att det förhindrar en stat med möjlighet att tillverka atomvapen från att också göra det. Ingen säger emot mig på denna punkt. Ingen regering, inte det internationella atomenergiorganet IAEA, som skall sköta kontrollen, inte de stater, däribland Sverige som konfererat i London, inte Inga Thorsson, nedrustningsdelegationens ordförande. Här har nu dessa förutsättningar för atomvapenframställningar exporterats av Västtyskland till Brasilien, export förbereds av Frankrike till Sydafrika och nu senast kan vi läsa att export förbereds från Sovjetunionen till Cuba.

Från centerns sida har vi föreslagit att Sverige skall ta initiativet för att åstadkomma ett internationellt förbud mot export av kärnenergianläggningar för civilt bruk till länder som inte skrivit på icke-spridningsavtalet. Till detta säger regeringen nej!

Vi vägrar att följa regeringens marsch in i kärnkraftssamhället. Lika konsekvent vägrar vi att stå passiva inför hotet att vårt jordklot skall bli ett okontrollerat atomvapensamhälle!


Internationellt är konjunkturen nu på väg uppåt. Men det innebär inte att den ekonomiska avmattningen nu är övervunnet för svenskt vidkommande. Exporten har ännu inte tagit sådan fart, att den svenska ekonomin fått någon egentlig draghjälp av utlandskonjunkturen. Därför behövs det en tämligen expansiv politik ännu en tid för att kunna hålla produktionen igång och klara sysselsättningen.

Nederlagsvalet 1973 tvingade socialdemokratin till en betydligt offensivare sysselsättningspolitik än under den stora arbetslöshetens år i början av 70-talet. Olika sysselsättningspolitiska åtgärder har underlättat för åtminstone de större företagen att behålla sin arbetskraft. Samtidigt har det funnits ett växande intresse hos företagen själva att hålla kvar sin arbetskraft i väntan på bättre tider. För de mindre företagen har det varit sämre beställt med stimulansåtgärderna. På de mest utsatta områdena har sysselsättningen bara kunnat klaras genom ett ökat antal beredskapsarbeten och en utökning av arbetsmarknadsutbildningen. Den efterlängtade nedgången i ungdomsarbetslösheten, är till exempel nästan helt och hållet ett resultat av beredskapsarbeten. Däremot har ansträngningarna att få fler ungdomar sysselsatta på den öppna arbetsmarknaden inte varit så framgångsrika.

Det gäller nu att försöka få fram fler varaktiga jobb. Om alla skall få samma möjligheter till arbete som de som bor i de bäst ställda delarna av landet, behövs det 400 000 nya arbetstillfällen. Att behovet är så stort är klarlagt och då är det ganska självklart att vi skall ha en sådan målsättning för näringspolitiken och den ekonomiska politiken.

När regeringen tillsatte den s k sysselsättningsutredningen för drygt två år sedan fick man intrycket, att socialdemokratin hade ungefär samma strävan. Men de attacker som senare riktats mot vårt krav på 400 000 nya jobb, tyder närmast på att socialdemokraterna nu är på väg tillbaka till sin gamla sysselsättningspolitik - den som väljarna så klart underkände i valet 1973. Regeringsförslaget om sysselsättningspolitiken som lagts nu i vår har samma karaktär.

En lägre målsättning än den centern angivit innebär att man inte anser att människor i de sysselsättningssvaga områdena i landet skall ha samma rätt till arbete som de som bor i områden, där vi har den bästa och allsidigaste arbetsmarknaden. Det innebär att man i praktiken också gör avkall på ambitionen att uppnå regional balans.

Om vi skall kunna klara sysselsättningen på längre sikt måste industriinvesteringarna hållas uppe på en hög nivå. Men i det avseendet är utsikterna närmast tiden dystra. Från slutet av förra året har det skett en markant bromsning av investeringsverksamheten inom industrin. Det har ett klart samband med det låga kapacitetsutnyttjandet inom många industrigrenar och den omfattande uppbindningen av kapital i lager. Osäkerheten om kostnadsutvecklingen har också bidragit till att många investeringsobjekt ställts på framtiden.

När det i början av året stod klart att industriinvesteringarna hade mattats väckte vi i centern förslag om en kraftig förstärkning av investeringsstödet. Men regeringen valde att avvakta. Först i början av maj var regeringen beredd att sätta in åtgärder. Därmed rann tiden iväg alldeles i onödan. Dessutom är det ju betydligt svårare att få stopp på en investeringsnedgång när den väl tagit fart.

Till det mest utmärkande för den socialdemokratiska politiken på detta område hör också att de näringspolitiska insatserna i så hög grad skräddarsytts för de stora företagen och för de statligt ägda företagen. Det är dessa som i första hand fått tillgång till lånekapitalet och som kunnat dra fördel av de skattepolitiska stimulansåtgärderna. De mindre företagen har satts på undantag. Därmed har man dåligt utnyttjat den utvecklingskraft som finns i dessa företag och samtidigt påskyndat maktkoncentration och monopolbildning.

Det behövs storföretag i en utvecklad och specialiserad ekonomi. Därför måste t ex de stora exportföretag, som betyder så mycket för vårt land, få arbeta under gynnsamma och med sina konkurrenter likvärdiga betingelser. Men vad vi bestämt vänt oss emot, är att man inte gjort motsvarande insatser för de många små företagen. För det behövs även mindre och medelstora företag, familjeföretag, för att få fram nya idéer, för att kunna tillfredsställa olika konsumentbehov, för att hålla konkurrensen levande samt för att hindra fortsatt maktkoncentration och centralisering i näringslivet.

Våra konkreta förslag har i hög grad syftat till att få bort denna slagsida i näringspolitiken. Det har bl a gällt åtgärder för att förbättra kapitalförsörjningen för de mindre företagen, åtgärder för att underlätta nyetableringar och generationsskiften i familjeföretag. Det har gällt åtgärder för att lätta skattebördan för de personalkrävande företag, som fått bära en allt större del av den samlade bördan i takt med att man har höjt de olika löneskatterna eller arbetsgivaravgifterna.

Det gäller under de närmaste åren bl a att få bort det underskott i affärerna med utlandet, som har funnits sedan oljekrisen. Det gäller också att medvetet bygga ut den samlade produktionsapparaten för att få fram resurser till bl a nya samhällsinsatser för barn, sjuka och gamla. Det gäller också att säkerställa ett meningsfullt arbete för de många, som gärna vill ha jobb. Men då måste vi på ett bättre sätt ta tillvara allt det nyskapande och alla de sysselsättningstillfällen, som de mindre företagen kan bidra med, om de får verka i ett småföretagsvänligare klimat.

För att klara dessa uppgifter måste priserna och kostnaderna hållas i schack. Det tycks nu nästan bara vara regeringen som inte inser detta. Under det att prisstegringarna dämpats kraftigt i många av våra viktigaste konkurrentländer, fortsätter en 10-12 procentig inflation i Sverige.

Senast underströk LO-ordförande Gunnar Nilsson vid LO-kongressen att det i längden är omöjligt för svenska företag att hävda sig på världsmarknaden. En fortsatt sådan utveckling får oavvisligt negativa verkningar även i sysselsättningen. I sak innebar det som LO-ordföranden sade på LO-kongressen en stark kritik av den politik som regeringen har fört.

Inflationen är ett gissel för alla, men slår hårdast mot dem som har låga inkomster. Dit hör pensionärerna. Vi kommer att fortsätta vårt arbete för att garantera den generation som lagt grunden för vårt välstånd en rättvis andel av standardstegringen. Folkpensionärerna skall genom indexreglering garanteras ett skydd mot penningvärdeförsämringen. Det har satts ifråga om den metod som används ger detta skydd. Vi har begärt en opartisk undersökning av detta. Vi måst ha svart på vitt på att vi uppfyller löftet till pensionärerna.

Sträng har vägrat gå med på en sådan undersökning och sagt att det är bra som det är. Han har undersökt det och vet att det är så, säger han. Jag har fått ett löfte om att få se den undersökningen. När skall jag få se den? Blir det före valet?

De rundabordsöverläggningar som kom till stånd i våras och som enligt riksdagens uttalande skulle gälla priser, löner och utrikesaffärer, innebar en unik chans att ta upp inflationsfrågan i hela sin vidd med olika berörda parter. Men det var en chans som regeringen lät sig gå ur händerna. I stället inriktade den hela sitt intresse på att få till stånd en ny skatteöverenskommelse.

Alla är medvetna om skatternas roll i inflationsutvecklingen. Det behövs justeringar även 1977, om det skall gå att lösa de problem, som man ställs inför i den kommande lönerörelsen. Men det är viktigt att dessförinnan ha överblick över den ekonomiska utvecklingen nästa år. Med en slarvigt hopkommen skatteomläggning riskerar man att lägga nytt bränsle på inflationsbrasan.

Det är t ex alldeles uppenbart, att den ytterligare höjning av arbetsgivaravgifterna med tre procent, som regeringen har föreslagit, inte bara skulle göra våra exportvaror dyrare. Höjningen tar också i anspråk en avsevärd del av det ekonomiska utrymme, som finns till förfogande för arbetsmarknadens parter att förhandla om.

Varken löntagarna eller andra skattebetalare har någon glädje av sänkta statsskatter, som nästan omedelbart äts upp av höjda kommunalskatter. Alla inkomsttagare upp till 70-80 000 kronor betalar högre kommunalskatt än statsskatt. Och varje höjning slår från första beskattningsbara inkomstkronan.

För vår del lovar vi inte att kunna sänka det totala skattetrycket även om det är valår. Först måste vi klara löftena till gamla och sjuka att de skall kunna räkna med vård och omsorg.


Regeringens centraliseringssträvanden går igen på många håll. Vi ser den i jordbrukspolitiken. Regeringens jordbrukspolitik innebär att de små enheterna skall läggas ned.

Lyckligtvis har jordbrukarna upprätthållit odlingen trots den våldsamma kampanj de utsattes för. De har därmed gjort det möjligt för vårt land att ge ett inte ringa tillskott av livsmedel till världshushållet. När det väl har skett då rusar de socialdemokratiska statsråden fram för att inkassera den good-will som detta gett vårt land. Men hur hade det varit om den socialdemokratiska jordbrukspolitiken från 1960-talet hade fullföljts? Då hade vi inte haft något att avstå. Då hade vi tvärtom varit beroende av ständig import av viktiga baslivsmedel.

Därför vill jag fråga statsminister Palme: Beklagar statsministern att nedläggningen av åker inte skett i den utsträckning som socialdemokraterna förespråkade på 1960-talet? Beklagar statsministern att lantbrukarna genom att upprätthålla produktionen gjort det möjligt för vårt land att rädda människor från svält?

Detta är viktiga frågor inför den framtida jordbrukspolitiken. Centerns uppfattning är klar. All brukningsvärd åker skall utnyttjas för livsmedelsproduktion.


Nej till kärnkraft och ja tillkärnkraft är inte en isolerad fråga. Det är ett avgörande som har sin grund i vars och ens allmänna syn på miljöfrågor, synen på frågor om hushållning med naturens resurser.

Ingen kan förneka att till kärnkraften är knutna risker av en särskild dimension. Fler och fler hävdar att det inte står i mänsklig förmåga att skydda människor och organiskt liv mot dessa risker.

Hittills har det varit en självklar strävan för varje generation att till kommande släkten överlämna en bättre värld, ett bättre samhälle. Vem vågar garantera att ett kärnkraftssamhälle är ett bättre samhälle? Med vilken rätt kan vi överlämna ett sådant samhälle till våra efterkommande?

Det fasansfulla med kärnkraften är att vi riskerar att helt förlora handlingsfriheten. Om utbyggnaden får fortsätta och inget görs för att ändra nuvarande politik kommer vi en dag att hamna i en situation där vi inte kan stoppa upp - där vi har blivit detta energisystems slavar.

Det är därför det är så viktigt att vi snabbt får beslut som ändrar inriktningen av energipolitiken. Den väg centern visar är den i alla avseenden säkra vägen. En energipolitik som tryggar miljön, sysselsättningen och produktionen och som är inriktad på hushållning med jordens ändliga energiresurser.

För detta krävs investeringar för hushållning och för effektivare användning av den energi som tillförs det svenska samhället. För att trygga energibehovet på längre sikt krävs forskning och utveckling för att tygla de ständigt flödande energikällorna. Det är därför de ekonomiska resurser som nu binds för kärnkraft skall frigöras för att användas på det sätt centern föreslår.

Därför säger vi att kärnkraftsutbyggnaden skall avbrytas. De aggregat som ännu inte påbörjats skall inte byggas. De som är under byggnad avbryts så snart avlösning av kontrakt medger detta. Om de av kontraktsskäl måste byggas färdiga skall de inte laddas, inte tas i bruk. För de fem aggregat som är i drift skall upprättas en beredskapsplan för successiv avveckling. När denna plan är färdig sätts den i kraft om kärnkraftens säkerhetsfrågor icke kunnat lösas.


Familjen är en hörnsten i samhällsbyggnaden. Det är där nästa generation danas. Huvudansvaret för barnens fostran och omvårdnad ligger först och sist på föräldrarna. Sedan är det samhällets uppgift att ge föräldrarna goda förutsättningar för att klara den uppgiften. Familjen skall själv få avgöra hur man vill forma sin tillvaro. Denna inställning är självklar för den som har en decentralistisk grundsyn. Samhället skall skapa goda förutsättningar - inte dirigera och bestämma.

Om barnbidragen som sådana råder i dag enighet. Men moderaterna är emot värdesäkring. Där har de stöd av socialdemokraterna.

Bostadstilläggen skall förbättra situationen för dem som har låga inkomster. Därom råder det stor enighet. Det finns också en stor majoritet för att staten skall ge stöd till kommunerna så att de kan bygga ut och driva daghem, familjedaghem och fritidshem i den utsträckning som behöv för att behoven skall tillgodoses.

Vid utformningen av familjepolitiken måste ett mål vara ökade valmöjligheter. Det gäller bl a i fråga om fördelningen av ansvaret för vården mellan föräldrarna och fördelningen av tiden mellan arbete i hemmet och förvärvsarbete utanför hemmet.

Den socialdemokratiska varianten för att ekonomiskt ge ersättning till den som vårdar sina barn konserverar ojämlikheten. Socialdemokraterna säger nej till lagfäst rätt till förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar. Man säger nej till vårdnadsbidrag lika för alla. Istället använder man föräldraförsäkringens princip. Det innebär att den som har stor inkomst får 179 kronor per dag. Den som har liten inkomst får 25 kronor per dag. Det är socialdemokratisk jämlikhet.

Vårt alternativ, vårdnadsbidraget, skall utgå lika för alla: 10 000 kronor till alla familjer med barn under tre års ålder. Alla är ense om att de första åren är de viktigaste och avgörande för en människas utveckling. Vårt förslag innebär att den som tjänar 40 000 kronor och förkortar sin arbetsdag med två timmar får exakt lika mycket i vårdnadsbidrag som bortfallet av inkomsten blir. Den som vill utnyttja dessa 10 000 kronor för att helt ta ansvaret för omvårdnaden av sitt barn skall naturligtvis ha rätt till detta. Vem anser sig ha rätt att kritisera de föräldrar som gör det valet?

Eftersom vårdnadsbidraget är en ersättning för vårdnaden av barnen skall det som all annan arbetsersättning beskattas och vara ATP-grundande.

När centern och socialdemokraterna på 1940-talet gemensamt genomförde barnbidragen som Sten Wahlund motionerade om i riksdagen 1944 och som Tage Erlander aktivt arbetade för, så fick vi göra det under motstånd från den gamla högern som försvarade de gamla barnavdragen. Barnavdragen var orättvisa eftersom de familjer fick mest stöd som hade de största inkomsterna. De som hade liten inkomst hade inte mycket att dra av och fick följaktligen ett litet stöd. Det gamla systemet var dålig jämlikhetspolitik. Det nya med barnbidraget var att det ger lika till alla.

Nu har socialdemokraterna trätt i gammelhögerns ställe. Den som har stor inkomst skall få mycket. Den som har liten inkomst skall få litet. Vart är socialdemokratin på väg? En förklaring - men en skrämmande förklaring - fick vi av Palme i TV i förra veckan. Han sa att vården av barn i hemmet inte var ett arbete som skulle ges ersättning för.

Hans uttalande förklarar mycket av den socialdemokratiska familjepolitiken. Men sådana uttalanden av landets statsminister skall landets barnfamiljer inte behöva finna sig i. Nej, vården av barn är ett viktigt arbete. När samhället skall ersätta för detta skall ersättningen vara lika, oberoende av vilken inkomst man har. Vården av barn blir inte mindre värd för att man har en låg inkomst. Lika lön för lika arbete trodde jag var en princip socialdemokraterna hade bundit sig för.


Vi närmar oss valet. Mycket tyder på att det blir den kanske hårdaste valrörelsen hittills. Debatten kommer säkert att i första hand gälla centerpolitiken och den socialdemokratiska politiken på samma sätt som under valrörelsen 1973. Mot regeringens centralistiska politik står centerns politik för ett decentraliserat samhälle. Den debatten är lika viktig nu som då.

I årets val kommer liksom 1973 frågorna om den framtida sysselsättningen att få en framträdande plats. I år kommer vi också att ge ökad tonvikt åt energipolitiken och kärnkraftens problem. Familjepolitiken får också en framträdande plats. På dessa områden är alternativsituationen mellan centern och socialdemokraterna uppenbar - där finns huvudalternativen i svensk politik inför valet.

Vårt samhälle är starkast när medborgaraktiviteten i samhällsarbetet är hög. Det betyder en stark kommunal demokrati. Därför var vi motståndare till tvångssammanslagningen av kommunerna. Därför har vi kravet på länsdemokrati. Den sociala marknadsekonomi, som centern vill skapa är enda möjligheten att förhindra den centralisering och byråkrati som såväl socialismen som den gamla liberalismen leder till.

Framträdande socialdemokrater, t ex Gunnar Sträng och Olof Palme, brukar svära på sin socialism men bedyrar nästan lika ofta att marknadsekonomin måste bevaras. I mer än 40 år har socialdemokraterna varit det dominerande partiet i vårt land. Men det har ännu inte vågat sig på socialiseringspolitik. Det är naturligtvis ett besked om att de inte tillräckligt vågar tro på sina egna idéer. Men en regering som är ideologiskt förpliktad att se på tillvaron genom socialismens glasögon har naturligtvis svårt att hitta rätt i vår blandekonomi.

Till detta kommer att under senare tid har kraven på socialisering rests allt oftare inom socialdemokratin. Vi kan se detta i deras kongressbeslut. Vi måste naturligtvis ta statsminister Palme på allvar när han så ofta säger att socialdemokratin känner sig förpliktad att genomföra de krav som LO reser. Detta understryks av att socialdemokraterna och LO har ett gemensamt valmanifest. LO har uttalat sig för socialisering av all mark - jordbruksmark, skogsmark och tomtmark. LO-kongressen har ställt upp för de s k Meidnerfonderna, som - om de genomförs - kommer att leda till den hårdaste maktkoncentrationen hittills.

Det är en gemensam uppgift för de ickesocialistiska partierna att förhindra socialismen. Icke i något land där socialismen genomförts har man kvar de fri- och rättigheter som svenska folket sätter sådant värde på att kraven på dess skydd i grundlagen rests allt kraftigare.

Det säkraste sättet för svenska folket att försäkra sig om en politik utan socialism, att försäkra sig om ett samhälle med en social marknadsekonomi är att i valet i höst rösta fram en ny regering.

Centern är beredd att ta sitt ansvar. En ny regeringspolitik måste ha mittenpolitiken som grund. Centern och folkpartiet har ett organiserat samarbete framför allt i riksdagen genom gemensamma motioner, och i utskotten. Visst har centern och folkpartiet i vissa frågor skilda uppfattningar. Självklart är det så för två självständiga partier. Men centern och folkpartiet har målsättningar som ligger nära varandra, och som skapar en självklar gemenskap gentemot socialismen. Det är därför mittenpolitiken utgör den naturliga grunden för en ny regeringspolitik. Centern och folkparitet godtar inte högerpolitik. Det finns inte utrymme för ytterkantspolitik i vårt land.

Inför valet 1973 förklarade moderaterna att de accepterade mittenpolitiken som grundval för en ny regering. Jag utgår ifrån att vi får uppleva detsamma under denna valrörelse. Om moderaterna menar allvar med sina ständiga deklarationer om värdet av sammanhållning måste de handla så.

Centeralternativet har successivt konkretiserats så att det ger en hel bild av hur samhället bör vara format. Det gäller jämlikhets- och miljömålsättningarna, en politik för ett decentraliserat samhälle. Endast ett decentraliserat samhälle ger goda möjligheter till jämlikhet och bra miljöer.

Centern har byggt upp ett sammanhållet och heltäckande idésystem för det framtida samhällsbyggandet. Det är format i vår tid och för vår tid och belastas icke av dogmatiska bindningar från gångna sekel.

Vi måste bryta centraliseringsutvecklingen och skapa ett decentraliserat samhälle, med näringsliv och bebyggelse i livskraftiga regioner över hela landet. Vi måste forma bättre livsmiljöer, arbetsmiljöer, bomiljöer, fritidsmiljöer. Vi måste klara en ansvarsfull hushållning med natur- och miljöresurserna, så att ett ekologiskt samhälle kan upprätthållas.

Vi måste decentralisera samhällsstyrelsen så att vi får en stark kommunal demokrati och länsdemokrati. Vi måste i den praktiska politiken skapa bättre underlag för jämlikhet och jämställdhet. Vi måste fördjupa företags- och arbetsdemokratin. Vi måste forma en social marknadsekonomi som ökar näringslivets produktionsförmåga, som ger utrymme för och tar tillvara också de små företagens utvecklingsmöjligheter, så att vi klarar sysselsättningen och bytesbalansen och får resurser till angelägna trygghets- och jämlikhetsreformer. Detta är nödvändigt också för att vi skall kunna klara kommunernas svåra ekonomiska situation och kunna upprätta ett fungerande skattesystem. Vi måst forma en jordbrukspolitik som kan trygga vår livsmedelsförsörjning.

Det är för denna politik vi begär mandat den 19 september.



[1]
Källa: originalmanuskript, Centerpartiets arkiv. Kursiveringar och fetstil är webredaktörens.