Statsminister Thorbjörn Fälldin: anförande vid Rikstinget i Karlstad söndagen den 19 juni 1977. [1]

Rikstingstalet 1977


Ur innehållet


Centerstämmorna hålls nu för tredje gången i Värmland och Karlstad. Dessa tre stämmor har alla hållits i nära anslutning till viktiga milstolpar i partiets historia.

1932 genomfördes det första rikstinget, som därefter förblivit en fast årlig tradition. Rikstinget symboliserar i hög grad centerns folkrörelsekaraktär. Politiskt präglades 1932 års partistämma av den ekonomiska världskris som då rådde. Inte långt därefter träffades den s k krisuppgörelsen mellan bondeförbundet och socialdemokraterna.

Vid stämman i Karlstad 1957 bytte partiet namn från bondeförbundet till centerpartiet. Spänningarna mellan socialdemokratisk centralism och vårt partis decentraliseringssträvanden hade samtidigt vuxit sig så starka, att efterkrigstidens regeringssamarbete stod inför sin upplösning.

Brytningen mellan centralism och decentralism har därefter fortsatt att prägla det politiska skeendet. Tiden från förra centerstämman här i Karlstad tills nu har samtidigt varit en nära nog oavbruten framgångsperiod för centern. Idag är partiet åter i regeringsställning - därtill som det största regeringspartiet. Liksom 1932 befinner sig industrivärlden åter i en allvarlig kris.

I ett avseende har alla de tre stämmorna här i Karlstad varit varandra lika. Centern i Värmland, staden Karlstad samt länet och landskapet Värmland har tagit emot oss stämmobesökare med all möjlig gästfrihet.


Det finns en stark värdegemenskap i vårt land. Den kommer till uttryck inte bara i politiken utan också i samhällslivet i övrigt. Därmed finns det inte något utrymme för att bedriva extrem regeringspolitik vare sig till vänster eller höger. Socialdemokratin tvingades i regeringsställning ta hänsyn till den dåvarande oppositionen. Det är värt att komma ihåg att socialdemokratin under sitt långa regeringsinnehav bara under kortare perioder hade egen majoritet i riksdagen. När de socialistiska krafterna mot slutet fick ökat svängrum försvagades förtroendet successivt hos väljarna och regeringsinnehavet gick till sist förlorat.

Den nya regeringen har på motsvarande sätt anledning att vinnlägga sig om en politik, som tar hänsyn till alla breda folkgrupper. Det är också partierna i den nya regeringen medvetna om. Regeringsprogrammet är därför väl förankrat i politikens mitt. Det grundar sig på en social välfärdssyn. Från dessa utngångspunkter sker den nya regeringen angripa de konkreta vardagsproblemen och lägga grunden för framsteg och utveckling.


Värdegemenskapen har alltid varit särskilt stark på det utrikespolitiska området. Socialdemokratin och den gamla regeringen skall inte frånkännas ära för att Sverige idag äger en i internationella sammanhang mycket respekterad röst. Men att vinna den respekten hade aldrig gått utan en konsekvent neutralitetspolitik som burits upp av en samlad nation. Den utrikespolitiska värdegemenskapen och samsynen beträffande det militära försvaret har under lång tid också utgjort en ovärderlig grund för vår egen säkerhetspolitik.

För den nya regeringen är det angeläget och självklart att utrikes- och säkerhetspolitiken förs vidare på denna grund.

Ansträngningarna att minska klyftorna mellan rika och fattiga länder får inte förtröttas. Den nya regeringen verkar, efter måttet av vad ett litet land förmår, för politisk och ekonomisk frigörelse för undertryckta folk. Det aktiva stödet för frigörelsesträvandena i södra Afrika är ett exempel på detta.

Men den nya regeringen fäster också stor vikt vid att utveckla förbindelserna med näraliggande länder. Det sker bland annat genom en aktiv politik i organisationer som Nordiska Rådet, Europarådet och OECD. Handelsavtalet med EG har tillförsäkrat oss stabila handelsrelationer med den betydelsefulla europeiska marknaden samtidigt som den politiska handlingsfriheten har bevarats. Det är också viktigt att fortsätta utbyggnaden av förbindelserna med Östeuropa.

Det avtal som träffades i Helsingfors 1975 om avspänning och samarbete i Europa innebär omfattande förpliktelser för de berörda länderna. En uppföljning pågår just nu i Belgrad. Där kommer bland annat den avstämning att ske, som är nödvändig för att vidmakthålla respekten för de ingångna förpliktelserna. Samtidigt måste ambitionen vara att blicka framåt. Det skulle inte tjäna någonting till att göra Belgradmötet till en regelrätt domstolsförhandling. Man måste kunna ge och ta kritik i en positiv anda.

Nedrustningsfrågorna kommer bland annat att tas upp vid den extra generalförsamlingen i FN som planeras äga rum 1978. I dessa frågor har supermakterna ett avgörande ansvar. De samtal som pågår mellan USA och Sovjet har hittills tyvärr inte rört en minskning av rustningarna. Det har snarare varit fråga om att begränsa ökningstakten. Vi måste nu få till stånd en verklig nedrustning i världen. Sverige anser det också angeläget att sprida ökad kännedom om sambandet mellan kärnkraftens fredliga användning och riskerna för kärnvapenspridning. Kärnvapenlagren utgör redan det allvarligaste hotet mot mänskligheten.

Det internationella samarbetet måste präglas av de ökade insikterna om att världens tillgångar på mineraler, vatten, mark och luft är begränsade och delvis hotade av förstöring. Precis som här hemma upplevs i många industriländer hotet mot den mänskliga miljön som ett akut problem som kan förvärras av en ohämmad materiell tillväxt. För de människor i u-länderna, som lever vid eller under existensminimum är en fortsatt stark ekonomisk tillväxt å andra sidan en förutsättning för en rimligare levnadsnivå. Därför är det en trängande nödvändighet att resurser kan frigöras och överföras till de fattiga folken.

En växande otålighet i u-länderna kan annars leda till en allvarlig förtroendekris mellan u- och i-länder. Resursanvändningen måste samtidigt präglas av en ekologisk grundsyn så att samhällsutvecklingen kan ske inom de ramar som naturen ger för vår tillvaro. Det gäller att hushålla väl med knappa tillgångar.

Förhandlingarna i den s k Nord-Syd-dialogen som just avslutats i Paris blev inte någon odelad framgång. Sverige lade redan på ett tidigt stadium fram förslag på några av konferensens huvudområden. Dessa kom på ett verksamt och delvis avgörande sätt att bidra till de slutresultat som uppnåddes. Jag tänker närmast på åtagandena om ökning av u-landsbiståndet.

Däremot nådde man inte särskilt långt beträffande lättnader i u-ländernas skuldbörda. En överenskommelse träffades dock om särskilda insatser för att lätta de fattiga ländernas skuldbörda. Sverige deltar med 130 miljoner kronor.

På råvaruområdet uppnåddes principiell enighet. Men det kom aldrig till någon definitiv uppgörelse. Paris-förhandlingarna bör dock ha skapat en god grundval för fortsatt arbete på detta område.


Krisen i den industrialiserade världen har i många länder lett till massarbetslöshet. Här i Sverige har däremot det allvarliga hotet mot sysselsättningen i stort sett kunnat avvärjas. Det har främst skett tack vare de omfattande arbetsmarknads- och industripolitiska insatserna. Sammanlagt har dessa kostat inte mindre än 12 miljarder kronor sedan den nya regeringen tillträdde.

Många har varslats om uppsägning. Men i verkligheten har ganska få avskedats. Ungdomar och nytillträdande kvinnor har dock, som vanligt när det är ont om arbete, haft svårt att skaffa jobb.

Det har här i landet varit fråga om en utpräglad industrikris. En sådan kris är inte lika påtaglig för gemene man som en allmän arbetslöshetskris. Varor som inte kan säljas kan i regel lagras en tid. Det är först när lagerlokalerna är fyllda och det inte finns kontanta pengar till löner och insatsvaror som krisen blir akut.

Det är vad vi i dessa dagar påtagligt upplever när stora och små företag inte längre klarar av påfrestningarna. Den svenska industrin står sedan länge med överfyllda lager. Det blir då allt mer ansträngande att hålla verksamheten igång. Lusten och de faktiska möjligheterna att investera i nya anläggningar och maskiner blir heller inte tillräcklig. Det innebär på sikt risker för ytterligare urholkning av den internationella konkurrenskraften. Det går i sin tur ut över möjligheterna att öka lönerna, att förkorta arbetstiden och att förbättra arbetsmiljön.

Detta innebär inte att vi idag nödvändigtvis behöver se mörkare på situationen än till exempel för några månader sedan. Det finns också ljusare inslag i den internationella bilden. Förutsättningen för att vi i Sverige skall kunna dra nytta av en sådan utveckling är att kostnadsutvecklingen kan bemästra, prisökningarna hållas tillbaka och de personliga och kollektiva konsumtionsanspråken anpassas till vad den inhemska produktionsapparaten faktiskt förmår avkasta.

Det är mot den bakgrunden man skall se den senaste tidens åtstramningsåtgärder. Momshöjningen, valutakursförändringen, den särskilda avgiften på vissa byggen och besparingarna i statsutgifterna syftar alla till att lägga en grund för stabilare priser och förbättringar av den internationella konkurrenskraften. Endast om vi kan hävda oss i den internationella konkurrensen kan vi få fram fler och tryggare framtida jobb.

Här ligger också en god del av svaret på den fråga som jag har fått inför stämman i ett brev från Värmlands socialdemokratiska partidistrikt. De undrar hur man skall få fram fler jobb i Värmland. Jag förstår innerligt väl att socialdemokraterna här i länet inte tilltror det egna partiet att hitta lösningar på dagens besvärliga sysselsättningsproblem utan i första hand sätter sin lit till den nya regeringen. För det alternativ till regeringens ekonomiska program, som socialdemokraterna har lagt fram i riksdagen är verkligen inte någon väg till ökad sysselsättning.

Ännu högre arbetsgivaravgifter enligt den socialdemokratiska modellen skulle direkt påskynda utslagningen av arbetskraft. Det skulle också leda till en ökad nedläggning av företag. Högre arbetsgivaravgifter skulle också ha betytt en ännu mindre lönepott i förhandlingarna mellan LO, TCO och SAF. Stora höjningar av bensinskatten och telefonavgifterna skulle ha drivit produktionskostnaderna i höjden, inte minst i skogsbygderna. Det är så det socialdemokratiska alternativet ser ut.

Även om bilden idag är mörk, råder det ingen tvekan om att det finns en framtid för svensk industri. Vid sidan av naturtillgångarna utgör bland annat yrkesskickligheten och den höga utbildningsnivån en ovärderlig tillgång. Det skapar goda förutsättningar för framställning av högt kvalificerade produkter även i framtiden.

En viktig förutsättning är också att utnyttja utvecklingsmöjligheterna och idérikedomen inom den mindre företagsamheten. Den idétorka, som man kan iaktta på sina ställen, tror jag i stor utsträckning kan hänföras till den oginhet som socialdemokratin traditionellt intagit till den mindre företagsamheten. Socialdemokraternas politik har motverkat nyetableringar och hållit tillbaka uppfinnarverksamhet och produktutveckling.

De små och medelstora företagen behöver samhällets stöd och uppmuntran också när det gäller marknadsföringen av exportprodukter. Detta kommer att bli en viktig punkt i det program för stöd åt småföretag som regeringen nu utarbetar. Där kommer också en del för småföretagen viktiga skattefrågor att tas upp.

Men ett näringsliv som det svenska kan inte enbart basera sin verksamhet på exklusiva produkter och en extrem internationell specialisering. Sverige måste även i fortsättningen ägna en stor sektor av näringslivet åt helt vanliga produktionsområden. Det behövs heller inga konststycken för att den sortens industri skall kunna överleva. Uppgiften är att nå kostnadsjämvikt i förhållande till våra viktigaste konkurrenter på världsmarknaden. Strukturomvandling måste samtidigt ske i sådana former och i sådan takt, att den inte onödigt hårt drabbar de sysselsatta och deras familjer eller leder till kapitalförstöring.


På jordbrukspolitikens område är det nu dags att anta nya riktlinjer. Det kommer uppenbarligen att ske i större sämja än för 10 år sedan. Då ville socialdemokraterna kraftigt skära ner den odlade jorden och sätta jordbruket under en hård prispress.

Svälten ute i världen kräver att vi håller oss med hög självförsörjning. Jordbruket ger dessutom direkt och indirekt sysselsättning åt mer än 10 procent av arbetskraften. Genom sin geografiska utbredning har näringen stor regionalpolitisk betydelse. Ett aktivt jordbruk innebär också en god hushållning med naturresurserna och är därmed ett led i vår miljöpolitik. All brukningsvärd jordbruksjord måste därför utnyttjas för jordbruksproduktion och återjorden skyddas från exploatering.

Jordbrukets folk måste fortlöpande tillförsäkras en ekonomisk och social standard som är likvärdig med den som andra grupper uppnår. Regeringen arbetar bland annat med att få fram lösningar, som täpper till luckorna i socialförsäkringsskyddet för lantbrukare och andra egna företagare. Det finns också goda förutsättningar för att utbyggnaden av avbytarsystemet skall fortsätta så att semesterfrågan och problemet med vikarie vid sjukdom kan få en lösning.

Familjelantbruket måste få förbli den dominerande företagsformen. Det innebär bland annat att vi måst se till att marknadsutrymmet inom djurproduktionen inte tas om hand av storproducenter.

Jordförvärvslagstiftningen måste ges en ny inriktning. Centern och den nya regeringen accepterar vare sig socialisering av jorden eller att den tas om hand av bolagen. Enskilda personer som avser att bosätta sig på fastigheten och själva bruka jorden måste ges förtur framför andra köpare. Enheter, som var för sig kan brukas rationellt, måste få bestå. I många bygder finns det gott utrymme för deltidsjordbruk. Även statens, kommunernas och kyrkans förvärv måst pröva sur markpolitisk synpunkt.


Regeringsskiftet har skapat förutsättningar för en omorientering beträffande energipolitiken. Säkerheten har äntligen satts främst. Arbetet har påskyndats när det gäller att utnyttja naturens egna energikällor så som vinden, solen och jordvärmen. Sist men inte minst sätts nu medvetna åtgärder in på att öka sparandet och hindra fortsatt slöseri.

Regeringsprogrammet utgör i någon mån en kompromiss. Men nu är det det som gäller. Var och en som tänker efter måste säga sig, att regeringsprogrammet är ett långt bättre alternativ än den kärnkraftspolitik, som skulle ha kommit ut av andra regeringskonstellationer. Det tror jag också att de många tvivlarna på kärnkraften inom socialdemokratin i själ och hjärnta är starkt medvetna om.

Socialdemokratin tvingas nu motvilligt erkänna att man tidigare har bedömt energibehovet fel. Det behövs inte alls så mycket elektrisk kraft och annan energi som förutsattes 1975, när man bestämde sig för att bygga 13 kärnkraftverk. Dessutom har besparingsmöjligheterna visat sig större än beräknat.

Förutsättningarna att ta nya energikällor i bruk i stor skala inom inte alltför avlägsen framtid för bedömas som goda. Oron för hur man skall klara säkerhetsfrågorna växer runt om i världen.

Kopplingen kärnkraft - atomvapen blir allt mer uppenbar.

Produktionen av kärnkraft blir också allt dyrare.

Men för den socialdemokratiska ledningen tycks mottot av någon obegriplig anledning ändå vara: kärnkraft till varje pris!

Trots att ingen inte kan bestrida att behovet av elkraft 1985 inte kommer att bli på långa vägar så stort som den socialdemokratiska regeringen antog 1975 så kämpar man för 13 kärnkraftsaggregat, kämpar man för att vara värst i världen när det gäller kärnkraft i förhållande till folkmängden.

Såväl till socialdemokrater som till andra kärnkraftsivrare vill jag säga: glöm inte att det är omöjligt att avfärda en bred miljömedveten och kärnkraftskritisk opinion så som okunnig! Glöm inte att det är företrädare för denna opinion som tagit fram och redovisat de risker och problem som faktiskt existerar när det gäller kärnkraften. I detta avseende har den förra regeringens och kärnkraftsföretagens företrädare inte mycket att peka på. Men låt inte ert förflutna hindra er från att satsa personella och ekonomiska resurser på en energiförsörjning som sätter tryggheten främst.

Glöm inte att riksdagen nu har beslutat att villkorslagens säkerhetskrav skall vara uppfyllda för at ytterligare kärnkraftsaggregat skall få tas i drift. Det åligger regeringen att tillse att denna lag efterlevs.

I konsekvens därmed har regeringen stoppat arbetena i Forsmark på det tredje aggregatet. Några ekonomiska garantier gavs inte heller till Orskarshamn III. Också i fortsättningen kommer regeringen att tillse att villkorslagens krav tillgodoses.


Det är idag drygt åtta månader sedan den nya regeringen tillträdde. När man hör socialdemokrater med Olof Palme i spetsen får man intrycket av att de anser, att hela det treåriga regeringsprogrammet redan borde ha varit genomfört. Hade socialdemokraterna ställt samma krav på sig själva, borde rimligen alla problem ha varit lösta efter 44 år med socialdemokrater i regeringen.

Vid partistämman i morgon kommer jag att lämna en utförligare redovisning för regeringspolitiken under det första regeringsåret än vad jag kunnat göra här. Den som sätter sig ner och summerar kommer att finna, att många viktiga förändringar har hunnit vidtas i riktning mot decentralisering och rättvisa för olika folkgrupper.

Olof Palme och det socialdemokratiska partiet har samtidigt haft märkbart svårt att finna sin oppositionsroll. Istället för ansvarstagande och samförståndslösningar sätter den socialdemokratiska oppositionen nu missnöje och konfrontation främst.

Istället för att erkänna att man överlämnade en bekymmersam ekonomisk situation med kriser både här och där talar Olof Palme om dukade bord och om att skulden ligger hos den nya regeringen. Jag begär inte att socialdemokraterna skall ta på sig hela skulden, för det finns många olika faktorer med i bilden. Men en viss självrannsakan skulle vara klädsam och skulle dessutom säkert öka respekten för den nya oppositionen.

Palmes mest uppmärksammade konkreta förslag har varit rekommendationen att slå näven i bordet. Jag har hittills inte träffat någon som har förstått hur det skulle kunna ge nya jobb.

I veckan som gick ägnade såväl Olof Palme som andra socialdemokratiska talare sig åt at teckna vrångbilder av den nya regeringen och i synnerhet av centerpartiet. Olof Palme försökte sig på att beskylla centerpartiet för svek mot småfolket och de lägre inkomsttagarna.

Det är omöjligt för Olof Palme att med någon grad av trovärdighet göra detta. Centern är en folkrörelse med förankring i de breda leden. Centern har i större utsträckning än något annat parti sina väljare bland låginkomsttagarna.

Vad Palme försökte sig på i Gävle var att säga, att alla ni som utgör ombud vid centerrörelsens stämmer inte längre skulle slå vakt om den politik som vi varit med om att forma och som fått ett allt starkare stöd i valmanskåren. Jag vill se den som tror att Palmes omtanke om centern är starkare än den alla vi som arbetar i centerrörelsen känner. Hur skulle Palmes kontakter med centerrörelsens medlemmar, väljare och sympatisörer kunna vara bättre än dina och mina kontakter?

Som exempel på en åtgärd som skulle missgynna de sämst ställda nämner Palme indexreglering av skatteskalorna. Han vill tydligen själv att inflationen skall få bestämma statsskattens storlek. Centern gick in för principen om indexreglering av skatteskalorna för många år sedan. Nu liksom då varken gynnas eller missgynnas någon grupp av indexregleringen. Att indexreglera skatter innebär att det gällande statliga skatteuttaget bibehålls till dess att riksdagen fattar ett nytt beslut.

Regeringens åtstramningspolitik är enligt socialdemokraterna en fara för sysselsättningen. I riksdagens ekonomiska debatt för ett par veckor sedan frågade jag på vilket sätt höjda arbetsgivaravgifter skulle ha underlättat för företag att klara sysselsättningen. Jag fick inget svar. Jag upprepade frågan. Inget svar. I Gävle i torsdags hade Olof Palme heller inget svar.

Nej, det gäller nu istället att steg för steg lägga grunden för en bättre framtid. Man får ingenting gratis. En lugnare ökningstakt i standardutvecklingen är nödvändig för att klara avbetalningarna för det vi har levt upp i förskott. Allt tal om bättre fördelning av tillgångarna och om en ny ekonomisk världsordning är utan värde, om vi inte är beredda att genom en lugnare utveckling lägga en bättre grund och bygga upp resurserna.

Det krävs solidaritet med dem som har det sämst i Sverige, men också med dem som på olika sätt har det illa ställt ute i världen. Det gör man inte genom att frammana motsättningar mellan olika grupper. Framgångsvägen är icke att ställa klass mot klass. Framsteg nås bäst genom samverkan. Den nya svenska regeringen är fast besluten att fortsätta att föra en solidaritetspolitik nationellt och internationellt.

En politik i hela folkets intresse.



[1]
Källa: originalmanuskript, Centerpartiets arkiv. Kursiveringar och fetstil är webredaktörens.