Thorbjörn Fälldin: anförande vid Rikstinget i Luleå 17 juni 1973. [1]

Rikstingstalet 1973


Ur innehållet


Centerrörelsen gästar Norrbottens län som tagit emot oss med stor gästfrihet. Det är vårt största och nordligaste län som vi känner för midnattssol, naturskönhet och stora rekreationstillgångar. Här finns också stora naturrikedomar i form av malm, skog och vatten.

Länets folkmängd är bara 3 procent av landets men exportens andel är 10-15 procent. När det gäller järnmalmsexporten är andelen 80-90 procent. Trots dessa stora resurser har länet haft betydande sysselsättningsproblem.

Det är tillfredsställande att kunna konstatera att de under senare år gjorda investeringarna i NJA börjat bära frukt. Delbokslutet för årets fyra första månader pekar på att utvecklingen för NJA är på rätt väg. Det finns anledning att önska NJA all framgång i dess målsättning att bli ett vinstgivande företag till gagn för de anställda, länet och landet.

Jord- och skogsbruket utgör den viktigaste basnäringen i inlandet och i Tornedalen. Ett intensifierat skogsvårdsprogram skulle för Norrbotten skapa 2.000 nya årsarbetstillfällen. Detta skulle även säkerställa det växande råvarubehovet för länets massa- och sågverksindustri.


Situationen i världen kännetecknas alltjämt av spänningar och på vissa håll krigiska förvecklingar. Be betraktar det såsom mycket väsentligt att USA tagit hem sina soldater från Vietnam. Det är djupt olyckligt att kriget i Indokina inte kunnat bringas till ett slut. De förhoppningar som knöts till det tidigare i år träffade Vietnamavtalet har inte infriats. Nya ansträngningar har gjorts och ett tilläggsavtal slutits. Inga möjligheter att få slut på våldet och stridigheterna får lämnas oprövade. Det måste bli en fredslösning, som gör det möjligt för Indokinas folk att återuppbygga sina länder. Beslutet om svenskt bistånd därvidlag är värdefullt.

Neutralitetspolitiken är en grundsten i Sveriges utrikespolitik. Därför var ett svenskt medlemskap i den europeiska ekonomiska gemenskapen uteslutet. De som förespråkar svenskt EG-medlemskap kan inte tillräckligt ha tänkt igenom konsekvenserna. Det är ett livsvillkor att grunden för vår utrikespolitik inte sviktar. Centerpartiet har slagit vakt om neutralitetspolitiken och kommer alltid att göra det.

Med det EG-avtal som slutits kommer vi att kunna utveckla handeln med de västeuropeiska länderna. Det är av betydelse för våra möjligheter att trygga sysselsättning och framåtskridande. Våra ansträngningar måste emellertid även inriktas på att öka handeln med andra delar av världen. Detta gäller inte minst våra nordiska grannländer, öststaterna och Japan.


Det politiska arbetet i vårt land har varit intensivt under det senaste året. Riksdagsarbetet har varit mycket omfattande. Viktiga beslut har fattats, till exempel om en ny grundlag, frihandelsavtal med EG, nya riktlinjer för regionalpolitiken, en fysisk riksplan. Välfärds- och trygghetspolitiken har byggts ut, till exempel med tandvårdsförsäkring och med vissa förbättringar av sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Reformer för förbättrad trygghet och ökat medinflytande i arbetslivet har beslutats eller ligger i proportioner på riksdagens bord.

Jämför man det senaste året med de två föregående under den treåriga riksdagsperioden kan man säga att regeringen till sist samlade ihop det som inte gjorts förut. Det kan se plötsligt handlingskraftigt ut inför en valrörelse. Men det är inte någon bra arbetsplanering.

Bakom många beslut - man kan nog säga de flesta - har det funnits en mycket bred uppslutning. Det finns en god värdegemenskap i vår demokrati. Det är angeläget att notera detta. Särskilt har det gällt trygghets- och välfärdspolitiken.

Men det finns också skiljelinjer och meningsbrytningar. De har skärpts mellan regeringspolitiken och centerpolitiken på ett par viktiga områden.

Nackdelarna av regeringens politik har blivit allt allvarligare. Näringsliv och bebyggelse centraliseras. Makten koncentreras. Regeringens oförmåga att klara sysselsättnings- och näringspolitiken är ett annat alltmer påträngande problem. Det blir konjunkturuppgång med bättre tider nu - men vi får ha kvar en kraftig strukturarbetslöshet. Här har vi i centraliseringen och den otillfredsställande näringslivs- och sysselsättningsutvecklingen allvariga brister och fel i vårt samhälle. Så kan det inte få fortsätta. Det är detta som skärper striden mellan socialdemokratin och oss.

Ett viktigt trygghetskrav som centern fört fram gäller en allmän arbetslöshetsförsäkring. Redan i början av 60-talet reste centern detta krav. Den svåra arbetslösheten under senare år har givit ökad aktualitet åt frågan. Genom riksdagsbeslut i år har de som är med i arbetslöshetskassorna fått förbättringar och de som inte har möjlighet att tillhöra en erkänd kassa skall kunna få kontant arbetsmarknadsstöd. Det sistnämnda är dock jämförelsevis obetydligt. Beslutet kan godtas som en etappreform. Men systemet innebär alltså att vi fått två klasser med stora skillnader i trygghet. Det viktiga kravet om en allmän arbetslöshetsförsäkring kvarstår alltså.

Ett par propositioner som lagts på riksdagens bord men ännu inte behandlats gäller förbättrad arbetsmiljö och ökad anställningstrygghet. Det är mycket viktiga reformer. Goda arbetsmiljöer och trygghet i arbetet måste vara självklara mål. Men det är lika viktigt att framhålla, att vi måste ge näringslivet möjligheter att bära upp reformerna.

Bland framtida sociala reformer sätter centern sänkt pensionsålder i främsta rummet. I mer än tio år har vi fört fram kravet. Det ihärdiga arbetet och den stora uppslutningen kring denna fråga inom centerrörelsen håller nu på att ge resultat. Vi har aldrig varit ensamma om vårt förslag. Det har alltid haft ett starkt stöd i medborgaropinionen. Men i riksdagen tog det tid innan vi vann gehör för vår tanke. Ännu så sent som 1965 tog regeringen avstånd från tanken att ens utreda frågan. Men nu arbetar en utredning med pensionsåldersfrågan sedan 1970.

En lösning av denna fråga måste komma snart. Det är inte rimligt att en stor del av svenska folket skall ha rätt till full pension först vid 67 års ålder medan andra får det vid 65. För en del av arbetsmarknaden har pensionsåldern nu sänkts genom avtal efter förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Detta visar hur angelägen frågan är. Och då är det ingen rim och reson att ställa en del av svenska folket utanför den sänkta pensionsåldern.

De som har den högre pensionsåldern är till stor del kroppsarbetare med hård fysisk ansträngning bakom sig. Ofta har de haft låg lön och långa arbetstider. Det är beklagligt att socialdemokraterna i år avvisat vårt förslag om ett principbeslut om sänkt pensionsålder. De nöjde sig med att göra ett svävande uttalande om en rad åtgärder för pensionärerna i framtiden. Socialdemokraterna har i denna fråga drivits att uppge den ena positionen efter den andra.

Nu kan inte frågan få fördröjas längre. Sänkt pensionsålder med rätt till full pension vid 65 år för alla är en viktig jämlikhetsreform. Men samtidigt är det viktigt att de som önskar kvarstå i arbetslivet får möjlighet till detta genom rörlig pensionsålder.


Ett viktigt reformkrav är också vårdnadsbidrag för små barn. För föräldrarna är det angeläget att det finns goda möjligheter då det gäller att välja mellan arbete i hemmet och utanför hemmet. Detta måste samhället ta hänsyn till när det familjepolitiska stödet utformas. Därför bör vårdnadsbidrag till små barn införas. För närvarande utgår stöd till vård av barn, under förutsättning att vård på institutioner utnyttjas. Stödet lämnas i form av statsbidrag till daghem, fritidshem och familjedaghem och i form av kommunala kostnader för att ordna denna vård. För den vård som sker i hemmet ges inga motsvarande bidrag. För att skapa rättvisa och större valfrihet är det därför angeläget med ett vårdnadsbidrag för små barn.

Likaså är det en viktig rättviseåtgärd att införa rätt till ATP-år för barnavårdande uppgifter i hemmet. Det är på tiden att samhället erkänner dessa barnavårdande uppgifter som en viktig samhällsinsats.

Centerns partiprogram börjar med jämlikhetsmålsättningen: "Alla människors lika värde och rättigheter är grunden för centerpartiets politik". Jag tror att denna uppfattning har en mycket god förankring hos det svenska folket. Det är självklart för centern att spela en pådrivande roll för den sociala trygghets- och jämlikhetspolitiken. Strävandena har inte varit förgäves.

Vi kan peka på till exempel folkpensionsförbättringarna, barnbidragen, tandvårdsförsäkringen. Men angelägna reformkrav kvarstår, som jag nämnt - sänkt pensionsålder, vårdnadsbidrag, en allmän arbetslöshetsförsäkring. En målsättning är att kunna forma ett system med garanterade minimiinkomster, så att nu eftersatta grupper kan få verklig trygghetsgaranti. Men naturligtvis är jag angelägen om att framhålla att reformerna inte kan ske i snabbare takt än resurserna skapas. En aktiv sysselsättnings- och näringspolitik är härvid den första och viktigaste förutsättningen.


Den höga brottsligheten har under de senaste åren diskuterats livligt såväl i riksdagen som i massmedia. Flera statliga utredningar har arbetat med att finna lämpligare och effektivare former för kriminalvården. Från vårt partis sida har vi såväl genom det kriminalpolitiska programmet som i motioner i riksdagen pekat på en rad åtgärder som måste vidtas för att förbättra tryggheten och säkerheten för människorna.

Från regeringens sida har intresset för att komma till rätta med brottsligheten inte varit särskilt stor. Först vid årets riksdag har man från det hållet lagt om kurs och ställt sig bakom de krav på en förstärkning av polisens resurser som länge framförts av oppositionspartierna. En reform av kriminalvården, som i stora delar överensstämmer med de krav vi framställt, har också beslutats i år.

Det är min förhoppning att förstärkningen av polisens resurser liksom de sociala insatserna och den kriminalvårdsreform som nu beslutats skall leda till att brottsligheten motverkas och tryggheten och trivseln i samhället ökar.

En konsekvent bedriven decentralistisk politik - som skapar bättre livsmiljöer och ökar förutsättningarna till gemenskap och samhörighetskänsla mellan människor - är den bästa grunden när man försöker komma till rätta med brottsligheten. Det decentraliserade samhället är i sig självt brottsförebyggande.


För drygt ett år sedan lade stat-kyrkaberedningen fram förslag om att banden mellan staten och kyrkan skulle brytas. Mot detta reserverade sig centerns representant, Gunnar Larsson i Luttra. Han kunde inte ställa sig bakom förslaget att kyrkans rätt att uppbära skatt skulle upphöra. Denna inställning speglar den uppfattning i dessa frågor inom centern som kommit till uttryck bland annat genom riksstämmouttalanden om vikten av att samhället garanterar förutsättningar för religionsutövning och religiös verksamhet i kyrka och samfund i hela landet.

En kraftig opinion visade sig dela denna uppfattning. Då meddelade regeringen i slutet av mars i år att stat-kyrkaberendningens betänkande inte skulle föranleda någon åtgärd. Den av centern initierade debatten om en folkkyrka med förutsättningar att verka inom hela landet har således gett resultat.

Jag vill emellertid samtidigt understryka angelägenheten av reformer inom ramen för det nuvarande kyrkosystemet. Vi måst verka för en demokratiskt uppbyggd kyrkoorganisation ända upp på riksplanet och kyrkan måste få ökad bestämmanderätt då det gäller interna frågor angående exempelvis liturgi och kyrkoböcker. De fria samfunden och invandrarkyrkorna måste få bättre betingelser.

Statens uppgift skall vara att skapa förutsättningar för religionsutövning för människorna i alla delar av landet. Det är en grundläggande del av religionsfriheten. Jag vill också tillägga att kristen livsåskådning och humanism är en omistlig tillgång för vårt samhälle. Centerpartiet slår vakt om denna samhällsetiska grund.


Miljöpolitiken gäller det mesta i människans tillvaro. Det är en viktig uppgift att forma miljöerna efter människorna och allt livs förutsättningar och behov. Detta kräver en miljöpolitisk helhetssyn. Det var detta grepp vi sökte ta med den stora miljömotionen 1962. Då mötte vi ingen större förståelse från andra håll. Men sedan dess har det hänt en del.

Nu borde i stort sett alla vara eniga om miljöpolitikens betydelse. Den blir en huvudfråga för årtionden framöver. Det har skett positiva saker i fråga om till exempel vatten- och luftvård, i viss mån också naturvård. Det ligger nu på riksdagens bord en proposition om förbättrade arbetsmiljöer.

På andra områden är eftersläpningen alltjämt stor, till exempel bomiljön, hela den intre miljöproblematiken och resurspolitiken. Vår riksstämma kommer nu att behandla ett handlingsprogram som utarbetats av centerns miljökommitté.

Vi har många årtionden av rovdrift med naturtillgångar och livsmiljöer bakom oss. Naturresurserna är begränsade. Naturen, vattnet, luften och marken är ingen outslitlig tillgång. Metaller och energiråvaror tar slut ganska snart om vi fortsätter som nu. Med nuvarande utveckling skulle vi år 2000 ha fyrdubblat vår energikonsumtion. Vattenkraften har vi i stort sett redan tagit i anspråk. Oljan kan räcka några årtionden till. Fusionsenergin är kanske hoppet för framtiden - men vi vet inte när vi kan behärska den.

Ett särskilt svårbemästrat problem är det radioaktiva avfallet från kärnkraftsproduktionen. [2] Vissa delar av detta avfall finns kvar som ett dödligt gift i tusentals år. Man måste alltså bevaka kärnbränsleavfallet - så länge. Kan vi tvinga kommande generationer att påta sig den bevakningsuppgiften som alltså måste öka år från år? Är det över huvud taget möjligt att klara den?

Svaret måste bli att vi måste stanna upp med den planerade atomkraftsutbyggnaden tills vi fått besked om att uppgiften kan klaras. Det pågår utredningar på internationellt plan. Frågan togs upp i riksdagen i en motion av centerpartisten Birgitta Hamraeus. Det föranledde riksdagen att uttala att inga nya beslut om ytterligare kärnkraftsutbyggnad bör få fattas förrän ett nytt allsidigt beslutsunderlag innefattande bland annat information om forskningsresultat och utvecklingstendenser förelagts riksdagen. Detta är ett mycket viktigt och nödvändigt riksdagsuttalande.

Skall mänskligheten överleva måste vi lära oss hushålla med jordens produktionskraft, med metaller, natur, vatten och energiråvaror. Vi måste övervinna nedsmutsningen och förgiftningen av vatten och luft, av mark och natur. Vi måste återföra använda varor till ny produktion - så nära som möjligt naturens eget kretslopp. Vi måste forma om vår teknik och teknologi efter miljöpolitikens krav.

Allt detta är i stort ett internationellt problem. Men vi måste här i vårt land börja med en vettig resursplanering, en resurspolitik. Vi måste lära oss at bruka naturresurserna - utan att förbruka dem. Det är en ovillkorlig förutsättning för att vi skall kunna bevara och förbättra välfärden. Jag beklagar att riksdagen tillbakavisat vårt förslag om en hushållsplan för naturresurserna.

I detta sammanhang vill jag åter understryka vikten av att vi skaffar oss ett bättre instrument för mätning av välfärden, ett välfärdsindex som åtminstone i stora drag kan ta in miljövärdena. Goda miljöer, hälsa, ren luft, rent vatten, orörd natur, är tillgångar i vår välfärd. Förstörda miljöer och förbrukade resurser är förluster. Detta kan inte uttryckas i bruttonationalproduktens ekonomiska tal. Ett välfärdsindex som användbart instrument är angeläget för den praktiska miljöpolitiken och välfärdspolitiken.

Arbetsmiljöfrågorna har varit allvarligt försummade. Frågan diskuterades i centerns stora miljömotion 1962. Där betonades nödvändigheten av att arbetslivet utformas så att olika förslitningssjukdomar kan förebyggas och arbetstrivseln ökas. Arbetsplatser och arbetsuppgifter måste anpassas till individens totala biologiska förmåga och behov - inte bara fysiskt utan även psykiskt.

Olika åtgärder från företag, fackföreningar och samhälle har eliminerat eller minskat åtskilliga arbetsmiljöproblem. Men fortfarande finns stora brister i såväl den fysiska som den psykosociala arbetsmiljön.

Det är nödvändigt att krafttag tas för förbättrade arbetsmiljöer. Det är det från social synpunkt men också från näringspolitiska. I goda arbetsmiljöer kan ett bättre resultat presteras. Det är en viktig fråga också för att klara rekryteringen till kroppsarbetsyrkena.

Just nu har regeringen lagt fram en proposition om vissa åtgärder för förbättrade arbetsmiljöer. Kraven på prövning av arbetslokalerna skärps. Skyddsombud och skyddskommittéer får ökade möjligheter att medverka i planeringen av lokaler, arbetsanordningar och arbetsmetoder. Det betyder samtidigt en värdefull utveckling av företagsdemokratin. Allt detta skall hälsas med tillfredsställelse. Det är ett bra steg på vägen.

Men åtskilligt återstår att göra. Företagshälsovården till exempel, måste byggas ut ytterligare till att omfatta alla anställda och företagare. Vi måste forma arbetsplatser som ger ökade möjligheter till trivsel och gemenskap i arbetet. Det är problem som diskuteras i det arbetsmiljöprogram som centerns riksstämma nu skall behandla.

Arbetsmiljökostnader bör självklart betraktas som nödvändiga produktionskostnader, so vi alltså får betala som konsumenter. Men med de försummelser som skett under så många år är det angeläget att miljöförbättringar snabbt kommer till stånd. Därför borde nu under en övergångstid ett särskilt stöd lämnas till upprustning av arbetsmiljöer i befintliga anläggningar precis som sker för åtgärder för vatten- och luftvård. Centern har föreslagit detta men inte vunnit gehör hos riksdagsmajoriteten. Med ett sådant övergångsstöd skulle man snabbt kunna få till stånd viktiga miljöförbättringar i fårga om arbetslokaler, maskiner och andra arbetsanordningar.


Det har stått en hård strid kring de två regionalpolitiska riksplanerna, centerns och regeringens. Så var det vid höstriksdagen och nu i riksdagsfinalen i maj. Regeringens plan är fortsatt centralisering av näringsliv och människor. Denna antogs av riksdagen vid beslutet om de regionalpolitiska riktlinjerna i höstas. Mot detta står centerns riksplan för en mer decentraliserad bebyggelse. Detta blir en av de stora huvudfrågorna i valrörelsen.

Den hårda centerkritiken och en växande opinion har i viss mån kunnat påverka regeringen till en mer aktiv lokaliseringspolitik. Sedan några år säger regeringen att den skall dämpa storstadsexpansionen något. Men dess regionalpolitiska riksplan innebär fortsatt koncentration till storstadsområdena - så att de tre storstadslänen 1980 skulle ha 37,5 procent av befolkningen mot nu 26 och skogslänen 20,5 procent mot nu 21,5. Två tredjedelar av folkökningen skulle gå till storstadslänen under 70-talet precis som på 60-talet.

Men därutöver är regeringspolitiken nu inriktad på kraftig centralisering även i varje län - främst till länets så kallade primärcentrum. Dit skall man enligt regeringens riksplan koncentrera förvaltning och kvalificerade samhällsfunktioner i fråga om till exempel kommunikationer, utbildning och sjukvård. Det betyder att det i andra delar av länet kan bli stora hål i servicenätet. Där förlorar man då service- och sysselsättningsmöjligheter.

Mot regeringens fortsatta centraliseringspolitik ställer centern sin decentralistiska riksplan. Genom en förstärkt regionalpolitik vill vi under 70-talet bryta centraliseringsutvecklingen. Det tar tid att bryta denna utveckling och uppgiften är svår, inte minst därför att samhällets bas- och serviceorganisation också centraliserats kraftigt genom den förda regeringspolitiken.

Vägar och kommunikationer, till exempel, är formade för ett mer centraliserat samhälle. Men vi har satt som ett första mål att vi 1980 skall kunna ha ungefär samma befolkningsfördelning över landet som nu. I jämförelse med regeringens riksplan skulle då år 1980 cirka 100.000 fler människor få möjligheter at bo i skogslänen och trycket på de tre storstadslänen skulle lättas med cirka 120.000 människor. Det ger storstäderna möjligheter till bättre miljöer.

Det krävs, heter det i centerns riksplan, att näringsliv och bebyggelse fördelas över hela landet i ett nät av livskraftiga regioner och tätorter. Två huvuduppgifter vill jag betona, nämligen att trygga de glesbygdsområden som håller på att förlora sitt serviceunderlag och att ge storstäderna så goda livsmöjligheter som möjligt. I länen måste vi satsa inte bara på primär- eller länscentra utan också på mindre orter och regioner - om hela länen skall få leva.

Det är nödvändigt med en väsentligt förstärkt regionalpolitik för en mer decentralistisk bebyggelse. Vi har föreslagit till exempel att löneskatten skall lindras för stödområdet och tas bort helt för vissa delar av det. Avståndskostnadernas negativa verkan måste elimineras genom till exempel utbyggt transportstöd, utjämnade taxor, utjämnade bensinpriser. Hela samhällsverksamheten måste inriktas på decentralisering. Bas- och serviceorganisationen måste byggas för decentralisering i stället för centralisering. Viktigast är kommunikationerna. Länsvägarna måste rustas upp.

De som vill bo utanför centralorterna måste ges möjlighet till det. Jag vet att man på sina håll uppfattat ändringarna i byggnadslagen som nära nog ett förbud att bygga i glesbygd. Det stämmer inte. Den kommun som vill släppa fram glesbebyggelse har också möjlighet att göra det.

Ett tecken på regeringens centraliseringspolitik fick vi i den så kallade kompletteringsproportionen i maj. Där skrev finansminister Sträng bland annat att ökad rörlighetspolitik skulle vara ett särskilt angeläget inslag i den aktuella arbetsmarknadspolitiken. Med herr Strängs ord hette det: "Särskilt för ungdom som söker sitt första arbete bör geografisk rörlighet vara naturlig." Man satsar på flyttningspolitiken.

Detta skärper riksplanestriden. Centraliseringen måste brytas nu och utvecklingen vändas till ett decentraliserat samhälle. Centerns riksplan har två gånger avvisats av riksdagsmajoriteten. Men nu står den som en huvudfråga i valrörelsen mot regeringens fortsatta och ökade centraliseringspolitik.


Decentraliserad samhällsstyrelse är att göra den kommunala demokratin och medborgaraktiviteten starka. Tyvärr har vi fått se hur den kommunala demokratin fått försämrade möjligheter.

Länsdemokratitanken är viktig i detta sammanhang. Centern förde fram den i början av 60-talet. VI skall göra landstingen till verkliga länskommuner under väljarnas inflytande. Det är inte god demokrati när huvuddelen av våra viktiga länsfrågor nu handhas av länsstyrelser och andra statliga organ som är ansvariga inte inför väljarna utan inför centrala organ.

I regionalpolitiken har vi nu verkligen fått se vad det betyder att sakna länsdemokrati. Här har regeringen och riksdagen i Stockholm klassificerat primär-, region- och kommuncentra ute i länen på grundvalen av en planering som de statliga länsstyrelserna gjort. Så har man alltså bestämt hur utvecklingen skall bli ute i länen. Det måste väl ändå vara uppenbart att länets utveckling kan beslutas bäst av en länsdemokrati inom de ramar som riksdagen drar upp för varje län. Detaljerna i länen kan länets egna invånare bättre än regeringen och riksdagen i Stockholm.

Jag hoppas det kommer att bli ändring på detta system. Förra året uttalade riksdagen att länsberedningen skall inrikta sitt arbete på länsdemokrati. Jag är övertygad om att det kommer att bli så, även om den nuvarande regeringen håller emot.


Det fortsatta reformarbetet möter nu stora svårigheter på grund av statens och kommunernas knappa resurser. Vi har kraftigt ökat de uppgifter vi gör gemensamt genom staten och kommunerna. Det har varit stor enighet om detta. Särskilt har den kommunala verksamheten expanderat. Vårt välfärdssamhälle hade knappast kunnat byggas upp på annat sätt.

Det stora felet har varit att det inte funnits någon långsiktig reform- och resursplanering i regeringspolitiken. Därför gick resursfördelningen i otakt under hela 60-talet. Kommunernas ekonomiska situation är bekymmersam och mycket svårbemästrad.

Ännu i våras annonserade socialdemokraterna om att fjolårets skattereform var bra. Men nu är läget helt förändrat. Ett kraftigt missnöje med skattesystemet har framträtt öppet i stora delar av regeringspartiet. Man talar om att regeringen skall göra ett nytt skatteutspel före valet. Men spåren borde avskräcka. Vissa låginkomstgrupper har blivit hårt drabbade. Och när herr Palme i fjolvåras dubblade CH Hermanssons bud och höjde löneskatten, så försvårade man arbetslösheten. Det klokaste är nog nu att man låter den arbetande skatteutredningen noggrant granska hur ett bättre skattesystem skall kunna utformas.

Vi har angelägna krav på ändringar. Vi måste klara kommunernas ekonomiska situation. Utsatta låginkomstgrupper måste få lindring. Momsen prishöjande effekter på viktiga livsmedel måste elimineras. Den så kallade faktiska sambeskattningen som straffbeskattar mindre företagare måste bort. De svåra marginaleffekterna nere i de vanliga inkomstlägena måste bemästras.

Men den viktigaste reformen i sammanhanget är att föra in en aktiv näringspolitik som kan öka resurserna. Det är främst här det har brustit allvarligt.


Nu får vi den väntade konjunkturuppgången. Exporten ökar. Men arbetslösheten minskar inte mycket. Vi har kvar en betydande strukturarbetslöshet. Det kan inte accepteras. Det är stora svårigheter för många människor. Detta ökar angelägenheten av att så snart som möjligt skapa de 100.000 nya jobb som vi satt upp som en första målsättning. Det gäller jobb i industri- och servicenäringar, främst i mindre och medelstora företag.

Ingen kan dirigera fram nya jobb i näringslivet. Vårt åtgärdsprogram avser att skapa bättre möjligheter för nyetableringar och utvidgningar och bättre förutsättningar för produktion och avsättning under ett inledningsskede. Åtgärdspaketet omfattar bland annat ett särskilt etablerings- och utvidgningsstöd med lån och bidrag. Dessa åtgärder bör kompletteras med att nyetablerade företag som ökar sin sysselsättning får en tidsbegränsad befrielse från den löneskatt som svarar mot nytillskottet i sysselsättningen.

Företagareföreningarna måste få ökade resurser för sin verksamhet. Uttaget av ATP-avgift skall inte tas ut för den äldre arbetskraften. Det skulle stimulera företagen att behålla och nyanställa äldre arbetskraft. Till detta skall bland annat läggas den hårdare satsning vi vill göra på regionalpolitiken.

Regeringen har hittills avvisat vårt förslag om åtgärder för 100.000 nya jobb. Man har sagt att vi inte har råd. Har vi inte råd med näringslivet? Sanningen är att vi inte har råd med den stora strukturarbetslösheten. Den betyder varje år miljardförluster. Regeringen pekar på att det skall bli nya jobb i den offentliga sektorn. Ja, det behövs, till exempel på vårdområdet. Men staten och kommunerna har ju inga större möjligheter att öka anställningarna nu.

Vi måste först skaffa nya jobb i industri- och servicenäringar så att vi får ökade resurser till fortsatta reformer och kan klara kommunernas särskilt svåra situation. På den vägen kan vi också klara ut skatteproblematiken.

Förr - på 30-talet och 50-talet - såg vi en socialdemokrati som vågade satsa mot arbetslösheten. Den nuvarande regeringens passivitet kan jag inte förstå.


De hårda attacker som nu åter riktas från socialdemokraterna mot jordbruket påminner om tongångarna i 1966 års valrörelse. Man har påstått att jordbrukarna gör enorma vinster på konsumenternas bekostnad. Man har talat om miljardbelopp. Och jordbrukets föreningsrörelse har beskyllts för att vara en oerhörd maktkoncentration. Det är mycket anmärkningsvärt att representanter för regering och regeringsparti går till sådana angrepp mot en hel yrkesgrupp. Det är som om det skulle vara skottpengar på bönder i det socialdemokratiska kanslihuset.

Den socialdemokratiska politiken har forcerat bortrationaliseringen av jordbruk. Det sägs fortfarande överilade ord om att ytterligare sänkta självförsörjningsgraden och alltså öka jordbruksnedläggningen. Men utvecklingen håller på att korrigera regeringens jordbrukspolitik. Skall vi klara bytesbalansen med utlandet kan vi inte öka livsmedelsimporten. Livsmedelsberedskapen ställer samma krav. Vi måste ha kvar ett jordbruk som kan klara kulturlandskapet. Det är viktigt för turism och fritidsverksamhet. Det är också obestridligt att jordbruket måste tillmätas ökad regionalpolitisk betydelse främst i skogslänen om vi skall klara att hålla bygderna levande.

Det är endast livsmedel från vårt eget jordbruk som vi kan kontrollera i fråga om giftanvändningen. Det blir också allt tydligare att vi måste ta större hänsyn till livsmedelsbristen i världen. Vi kan inte räkna med att livsmedel i någon större utsträckning i framtiden skall stå till vårt förfogande på världsmarknaden och vi måste vara beredda att själva i stort sett klara vår livsmedelsförsörjning genom egen produktion.

Jordbruket har stora problem. Rationaliseringspolitiken har inriktats på större företag. Mindre och medelstora har ofta vägrats stöd. Jordbruket har stora och omedelbara kreditproblem. Som måste lösas. AP-fondmedlen måste utnyttjas. Det måste skapas förutsättningar att successivt bygga upp bärkraftiga familjejordbruk. Den värdefulla kombinationen med skogen måste bibehållas. I det sammanhanget skall jag uttrycka min tillfredsställelse över att regeringen förstod nödvändigheten av att dra tillbaka den skogspolitiska utredningens orimliga förslag.


Vi står inför en hård valrörelse.[3] Och den får gärna bli hård bara det gäller sakpolitiken. Det är viktiga frågor som jag här har diskuterat. Men regeringen och socialdemokraterna vill inte gärna ha någon sakdiskussion. De har öppnat en misstänkliggörandekampanj mot centern, ofta ett ståndskall. Årets förstamajdemonstration var en demonstration mot centern. Kommunikationsminister Norling som ofta är ute och åker på sitt speciella sätt har sagt att han inte får en lugn stund förrän centern "avslöjats". Han får väl gå till apoteket och skaffa sömnpiller. Vi tar rallarsvingarna med ro. De träffar inte.

I stället för sakdebatt talar socialdemokraterna om att en ny regering [4] skulle bli högervriden och ställa till med reformstopp. Får vi väljarnas förtroende blir det en regering på mittenpolitikens grund. Jag skall än en gång understryka det självklara att centern tar lika starkt avstånd från högerpolitik som från socialistisk politik. Socialdemokraterna och mittenpartierna är i samma parlamentariska situation. Socialdemokraterna måste räkna med att basera ett eventuellt forsat regeringsinnehav på fortsatt stöd från vänsterpartiet kommunisterna. Mittenpartierna måste på motsvarande sätt räkna med stöd från moderaterna.

Jag har redovisat att centern varit pådrivande för den sociala trygghetspolitiken. Socialdemokraterna har år efter år avvisat vårt krav på till exempel ett jämlikhetspolitiskt handlingsprogram. En ny regering innebär inte något reformstopp. Men den nuvarande regeringen har ju inte på tillfredsställande sätt kunnat klara resursunderlaget för fortsatt reformarbete.

Förr talades det om hur Olof Palme skulle lyssna till rörelsen. Nu talas det om hur några kändisar skall rädda Olof Palme. Och den socialdemokratiska partikassan betalar annonserna. Men för det svenska folket är det angeläget att valrörelsen blir en meningsfull diskussion om viktiga ting.

Viktigast är nu kravet på ett decentraliserat samhälle och en aktiv sysselsättnings- och näringspolitik. Om väljarna ger oss förtroendet är vi beredda att ta ansvaret. Det är vår självklara skyldighet. Det idésystem för jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle som centerrörelsen byggt upp utgör grunden för vårt arbete.



[1]
Källa: originalmanuskript, Centerpartiets arkiv. Kursiveringar och fetstil är webredaktörens.

[2]
Observera att Fälldin ser hoppfullt på fusionsenergin. Han är alltså inte teknik- och framstegsfientlig. Däremot ser han problem när det gäller kärnkraftens avfall. Men kärnkraften hade sammantaget ingen framträdande roll i detta tal.

[3]
Fälldin hade opinionen i ryggen: denna junimånad visade Sifo att 26 procent av väljarna ansåg centerpartiet var bästa parti. Valresultatet i september 1973 blev 25,1 procent (+5,2 jmf m valet 1970). Ett väljarstöd som inget annat borgerligt parti överträffat i modern tid.

[4]
I riksdagsvalet 1973 blev det dött lopp: s och vpk fick 175 mandat, c, fp och m fick 175 mandat. Statsminister Palme satt kvar under "lottriksdagen", då lotten fick avgöra när det blev lika utfall i voteringar.