Statsminister Thorbjörn Fälldin: anförande vid Rikstinget i Eskilstuna söndagen den 18 juni 1978. [1]

Rikstingstalet 1978


Ur innehållet


Rikstingsbesökare!

Sörmlands omvittnade skönhet framstår särskilt påtaglig i dessa försommardagar. Vi som har kommit till Eskilstuna för att vara med om centerrörelsens årliga rådslag har också mötts av mycket mänsklig värme och gästfrihet från länets och kommunens invånare.

Vi gäster är samtidigt medvetna om att Sörmland idag rymmer stora problem. Länet har i hög grad fått känna på de svårigheter, som har drabbat de svenska basnäringarna. I Sörmlands fall gäller det speciellt stålet.

Problemen i exempelvis Oxelösund, Hälleforsnäs och Nyby-Torshälla är väl kända. Även mindre företag i olika branscher är drabbade. Det krävs och vidtas aktiva insatser av regering och riksdag, länsmyndigheter och kommunala organ, fackliga organisationer och företagsägare för att klara de problemen som enskilda människor, kommunerna och bygden ställs inför. Centern kommer att fortsätta att verka för att medborgarna solidariskt tar på sig det ansvar och bär de bördor som det för med sig.

Dessa Sörmlands problem är ytterst en del av vad hela industrivärlden har ställts inför. 1970-talet har även i tidigare välmående länder kännetecknats av arbetslöshet och företagskriser, galopperande inflation och valutaoro.

Med den räckvidd som den internationella krisen har fått borde även socialdemokratiska oppositionen i nationens intresse vara beredd att lämna konstruktiva bidrag till problemens lösning. Samförstånd borde kunna sättas före konfrontation även av socialdemokraterna. De skulle inte behöva uppleva det som politisk underkastelse.

De fackliga organisationerna har på ett helt annat sätt konstruktivt gripit sig an problemen. Det gäller också de med socialdemokraterna samverkande organisationerna. Visst kan LO:s företrädare rikta skarpa hugg både mot regeringen och mot sina motparter. Men för den skull har de inte tvekat att vare sig i förra årets eller årets avtalsrörelse ta på sig ett stort ansvar för att få fram uppgörelser, som ökar möjligheterna för svenskt näringsliv att återvinna en internationella konkurrenskraften. Kritik på vissa punkter har inte heller hindrat dem från att medverka till konstruktiva lösningar för enskilda problemföretag.

Opponerande får aldrig bli opponerande för opponerandets egen skull. Åren i oppositionsställning lärde oss i centern, att oppositionen måste ta problem med samma allvar som den politiska majoriteten. Det är nödvändigt om man i längden skall bli trodd.

Med konkreta alternativ kan även ett oppositionsparti tillvinna sig betydande inflytande på sakfrågorna. Det lyckades vi i centern ofta med. Förutsättningarna borde inte vara sämre för socialdemokraterna. Men efter två år i oppositionsställning tycks socialdemokraterna fortfarande ha svårt att hitta sin roll. Samtidigt gör de uppenbarligen anspråk på att snabbt återerövra sitt förlorade regeringsansvar. Redan nu - mer än ett år före valet - kungör den socialdemokratiska pressen hur regeringen kommer att se ut när socialdemokraterna på nytt har tagit makten 1979.


Redan den första stora krisvågen efter oljeprishöjningarna möttes i sådana länder som Japan och USA med åtgärder som gick ut över sysselsättningen. Så skedde emellertid också i socialdemokratiskt styrda länder i Europa. Denna för oss i Sverige främmande inställningen har tyvärr fortsatt att vara det viktigaste kännemärket för många länders ekonomiska politik.

För Sverige har massarbetslösheten och nedgången i investeringarna i de stora länderna inneburit stora svårigheter för exporten. Vi har aldrig fått någon riktig draghjälp utifrån. Malmen, massan och stålet har blivit liggande i lager som till sist blivit många företag övermäktiga. Samtidigt har den internationella konkurrensen hårdnat till följd av överproduktionen på sådana varor som fartyg och bilar. Nya unga industriländer har också ett efter ett gjort sitt inträde på traditionella svenska marknader.

Sverige hör till ett litet fåtal länder som har vägrat att acceptera arbetslöshet som ett medel att reda ut svårigheterna, som har vägrat att låta välfärden ens för en kort tid betalas av ett ökat antal arbetslösa, som vägrat att skicka hem invandrare som lagligt och i enlighet med invandringsbestämmelserna fått arbete i Sverige under de goda åren.

Att på detta sätt bestämt slå vakt om sysselsättningen har fordrat insatser mot arbetslösheten av en omfattning, som aldrig tidigare förekommit i Sverige. Det har krävts särskilda insatser för att uppväga den försämring av konkurrensläget mot utlandet som skedde under 1974-75. Det var då vi fick de upprepade och stora höjningarna av löneskatterna, som bidrog till att förvärra situationen. Då hade socialdemokraterna regeringsansvaret.

Kampen mot arbetslösheten har på så sätt utgjort den nya regeringens viktigaste uppgift under dess knappa två år. Den har också i hög grad haft framgång. Sverige har aldrig ens varit i närheten av de höga arbetslöshetstal, som under flera år uppmätts i andra länder i Västeuropa. Vi har heller aldrig under senare år behövt notera sådana arbetslöshetssiffror som den socialdemokratiska politiken ledde till i början av 1970-talet. Ändå var de yttre problemen, den negativa påverkan från vår omvärld av betydligt mindre omfattning än vad som nu varit fallet.

Tro för den skull inte att regeringen är nöjd. Men nog finns det skäl att påminna den högljudda oppositionen om dessa fakta. Men åter igen - vi har stora problem framför oss. Varven, stålindustrin och gruvorna är fortfarande i början av sin omställningsperiod. Det finns också idag en tendens till ökad arbetslöshet. Den ökande exporten tas till stor del ut lager och har i denna del inte lett till ökad produktion.

Kommunerna har inte råd att nyanställa lika många som tidigare. Arbetslösheten bland ungdom inger stora bekymmer, inte minst genom sina sociala verkningar. Många företag skulle dessutom kunna producera betydligt mer med sin nuvarande personal, om det gick att sälja mer.

Därför satsar regeringen just i dessa dagar ytterligare 7 miljarder kronor på varven. Jag kan förstå om varvsarbetarna själva tycker att det är otillräckligt, eftersom jobben i varvsnäringen ändå minskar kraftigt. Men ännu större åtaganden för varven skulle allvarligt beskära möjligheterna att vidta åtgärder i andra företag och branscher.

Det finns dessutom tydliga tecken på att vi nu håller på att få bukt med några av de grundläggande problemen i svensk ekonomi. Sverige var i mitten av 1976 ett land med påtagliga valutaproblem, växande inflationstakt, sjunkande konkurrenskraft och begynnande utlandsupplåning. Sverige var kort sagt ett land som hade börjat att leva över sina tillgångar. Det var så det dukade bordet såg ut.

Problemen löstes inte den dagen vi fick en ny regering. Det tar tid att rätta upp ett stort fartyg som har kommit ur kurs. Det tar också tid att få ordning på ett lands ekonomi, när den har kommit i obalans. Under tiden kan svårigheterna till och med förvärras - i detta fallet bland annat inflationen och underskottet i utrikesaffärerna.


Idag är Sverige ett land med växande export, fördubblad valutareserv, sjunkande utlandsupplåning och minskande inflationstakt. Det finns för första gången sedan slutet av 1974 tecken på att industriproduktionen åter ökar. Problemen är långt ifrån lösta, menet finns en växande framtidstro och en grund för offensiva åtgärder.

En sådan offensiv måste först och främst ta sikte på att säkra arbetet åt alla. Vi i centern visade redan före valet, att det fordras 400 000 nya jobb in på 1980-talet. Det är därför en målsättning som inte något parti som vill verka för arbete åt alla kan ge upp.

Det måste också bli lättare att starta nya företag inom industri, jordbruk, handel och service. Uppfinningar och tekniskt utvecklingsarbete måste stimuleras. Därför har regeringen redan under det år som gått lagt fram det så kallade småföretagarpaketet och kraftigt ökat insatserna för teknisk forskning och utveckling. Den nya jordbrukspolitiken bygger på familjejordbruket. Enskilda brukare som verkligen vill ägna sig åt jordbruket får lättare att köpa mark.

Det gäller att ytterligare öka exportansträngningarna hos både stora och små företag. Därför har exportkreditstödet byggts ut. De mindre företagen får ökad exportservice genom bland annat de nya utvecklingsfonderna.


Det gäller också att få en jämnare och mer decentraliserad näringslivsstruktur över hela landet. Därför arbetar regeringen nu med att utforma nya riktlinjer för regionalpolitiken. Regeringen har sagt nej till en del av SJ:s krav på nedläggningar och prishöjningar, eftersom de skulle ha gått ut över servicen. Stödet till butiker i glesbygden har ökats ut.

Det fordras också ett bättre samspel mellan näringsliv och samhälle men man skall i det sammanhanget akta sig väldigt noga för att skapa mer byråkrati. Företag med olika ägare måste samverka. Därför arbetar regeringen nu med att utforma ett översiktligt näringspolitiskt program av den typ som vi i centern begärde men aldrig fick igenom under oppositionsåren. En särskild utredning undersöker hur man skall kunna öka kooperationens roll.

Med den låt-gå inställning till kostnadsproblemen som socialdemokraterna demonstrerade redan i regeringsställning och därefter hållit fast vid skulle det idag inte ha funnits någon grund att bygga på. Det skulle inte heller funnits den tilltro ute i världen till vår förmåga att reda upp de egna problemen som vi nu kan konstatera.

Med höjningar av arbetsgivaravgifterna på 6-8 procentenheter, som socialdemokraterna har föreslagit under 1977 och 1978, och utan devalveringen skulle pengarna ha fortsatt att rinna ut ur landet. Alla de grundläggande problemen skulle ha skjutits ytterligare på framtiden.

För man ska inte tro att det går att lösa djupgående problem i ett lands ekonomi med enbart punktinsatser. Det går inte ens med en strukturfond på 4 eller 6 miljarder kronor. Jämför för övrigt dessa siffror med vad regeringen nu satsar enbart på varven - 7 miljarder. Generella åtgärder måste till som grund.

Det var i hög grad samma felsyn, som gjorde att den så uppreklamerade nya socialdemokratiska näringspolitiken i slutet på 1960-talet snabbt bragtes på fall. Det var också därför som obalansproblemen i den svenska ekonomin under första hälften av 70-talet sköts längre och längre in i framtiden.

Det går inte heller att vara sig själv nog. För ett litet land är det naturligt att samarbeta över gränserna, i första hand med sina närmaste grannar. Men då får man inte misstro till och med våra vänner på andra sidan Kölen, som socialdemokraterna gör i Volvo-fallet. Utan förmåga till samarbete i Norden klappar de multinationella uppköparna av företag snart på porten. Då blir även för svenska förhållanden stora företag ett lätt byte.


Det behövs en fast och metodisk ekonomisk politik och en aktiv näringspolitik redan för att vidmakthålla den positiva utvecklingen som har börjat. Utlandsskulden skall räntas och amorteras. Fler och fler gamla skall under 1980-talet försörjas av ett ungefär oförändrat antal människor i arbetsför ålder. Underskottet i statens budget och kommunernas ekonomiska svårigheter är tillräckligt tydliga tecken på att man måste vara försiktig både med att lova ut nya reformer och att ställa ut växlar beträffande skattesänkningar.

Det finns åtaganden som vi inte under några omständigheter kommer ifrån. Löftena till pensionärerna måste hållas. Det behövs också en utbyggnad av äldreomsorgen för att kunna ta emot det ökade antalet gamla. Det är angeläget att ge gamla och handikappade en bättre vård och bryta den ensamhet som många känner. Utbyggnaden av barnomsorgen skall fullföljas. Vissa delar av sjukvården, särskilt långtidsvården, måste byggas ut i takt med det ökade vårdbehovet redan för att bibehålla nuvarande standard.

Det reformutrymme som kan finnas kvar där utöver måste i första hand reserveras för att förbättra det ekonomiska stödet till barnfamiljerna. Barnfamiljerna har i och för sig fått kompensation för prisökningarna genom barnbidragshöjningarna den 1 juli i fjol och den 1 april i år och genom höjda bostadsbidrag. Utbyggnaden av barnomsorgen, förbättringar av föräldraförsäkringen och rätten till förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar innebär dessutom ett betydande tillskott för barnfamiljerna som grupp.

Men det finns en ekonomisk klyfta mellan dem som har barn och inte har barn. Det beror i stor utsträckning på gamla försyndelser. Socialdemokraterna prioriterade under många år klart bostadsbidragen framför barnbidragen, som är den enda bidragsformen som tillfaller alla. Dessutom följes aldrig särbeskattningsreformen i början av 1970-talet av någon utbyggnad av barnstödet. Införandet av särbeskattning var i och för sig en välkommen reform men hade behövt kombineras med en kraftig förstärkning av barnstödet för att barnfamiljernas relativa standard inte skulle försämras.

Det är bl a mot den bakgrunden, som vi i centern fäster så stor vikt vid ett särskilt vårdnadsbidrag. Vård och uppfostran av barn måste alltjämt betraktas som en av de viktigaste uppgifterna i vårt samhälle. När man genom särbeskattningen och ändrad familjelagstiftning tillerkänt varje enskild individ och inte bara familjen som helhet ett självständigt ekonomiskt ansvar måste den som vårdar och fostrar barn få ekonomisk ersättning. Det måste ske oberoende av var vården äger rum, i hemmet eller på daghem. Med den konstruktion som centern har föreslagit blir också vårdnadsbidraget neutralt i det avseendet och ger valfrihet åt föräldrarna. Det ökar också möjligheterna att utnyttja den rätt till ledighet för småbarnsföräldrar som riksdagen nyligen beslutade om på regeringens förslag.

I tider med ansträngda statsfinanser och risk för ökad arbetslöshet måste man vara beredd att skjuta på en reform av det här slaget en tid. Sysselsättningen måste gå före allt annat. Men det finns anledning att markera, att införandet av ett vårdnadsbidrag är den sociala reform som vi i centern vill sätta närmast efter de nödvändiga insatserna för handikappade, gamla och sjuka.

På skatteområdet måste sådana åtgärder sättas främst som stödjer den solidariska lönepolitiken, stimulerar arbetsvilja och uppfinningsrikedom samt underlättar en utjämning av skatteskillnaderna mellan bl a olika delar av landet. Den redan beslutade indexregleringen av skatteskalan har utan tvekan spelat en viktig roll för att få fram nära tvååriga löneavtal. Den har på så sätt verksamt bidragit till stabiliseringen av ekonomin. Den åtgärden kan behöva kompletteras med vissa förändringar av marginalskatterna både av rättviseskäl och för att förhindra nya pompripossaeffekter. [2]

Som bas för nästan alla andra skatteåtgärder behövs en förbättring av den kommunala skatteutjämningen. En sådan har både stor betydelse för det marginella skatteuttaget hos den enskilde individen och när det gäller att åstadkomma ett jämnare och rättvisare skattetryck mellan invånarna i olika kommuner.

Högre framstegstakt förutsätter också ökat sparande och ökad kapitalbildning. De nya sparstimulanser, som på regeringens initiativ genomförs i höst, ger de breda medborgargrupperna ytterligare möjligheter att bli delaktiga i en ökad kapitalbildning.


I det sammanhanget kan man notera, att socialdemokraterns och LO:s nya förslag till löntagarfonder i betydligt större utsträckning än det gamla tar sikte på ökad kapitalbildning. Men samtidigt har det nya förslaget kvar inslag från meidner-systemet som är helt oacceptabla för oss i centern. Det går inte bli så att man ersätter en form av maktkoncentration med en annan. Vi avvisar socialistiska och centralistiska lösningar.

Centern är beredd att förutsättningslöst pröva olika system som ger löntagargrupperna ökad delaktighet i kapitalbildningen och möjligheter till större inflytande i produktionslivet. Men då måste det vara fråga om fonder eller andra system, som går att förena med en social marknadsekonomi. Fonderna måste ges en decentraliserad förvaltning men också utnyttjas för att främja ett decentraliserat näringsliv.

Löntagarna måste själva få del i den ökade kapitalbildningen genom någon form av individuella andelar. Samtidigt är det nödvändigt att slå vakt om riksdagens och andra folkvalda organs inflytande över näringspolitiken. Näringspolitiken är en angelägenhet för alla, inte bara för intresseorganisationer och fackliga sammanslutningar - hur bred förankring de än må ha i det svenska samhället.

Vi förutsätter också att den s k mehrska utredningen får arbeta färdigt innan partierna låser sig. Resultatet av dess arbete bör skapa förutsättningar för en mer allsidig behandling av frågan än som hittills varit möjligt.

Möjligen kan man se både meidnerförslaget och socialdemokraternas nya reviderade löntagarfondssystem som en framgång för mera extrema eller i varje fall dogmatiska krafter inom socialdemokratin. Kanske är detta i sin tur förklaringen till att socialdemokraterna mer och mer försöker se högerpolitik i allt som centern företar sig. Kanske är det därför de försöker påstå att regeringen för en politik som ökar klyftorna i samhället. Fakta talar annars ett annat språk. Den bild som socialdemokraterna idag försöker ge av svensk ekonomi är en vrångbild. Denna beskrivning skadar i första hand Sverige i vår omvärld. Den skadar inte centern eftersom alla som vill kan avläsa verkligheten.


Centern har i regeringen liksom alltid satt sysselsättningen absolut främst. Centern fullföljer sin politik också i regeringsställning.

Centern har fullföljt löftena om successiva förbättringar till pensionärerna. Jag tror att socialdemokraterna idag ångrar, att de före valet gick ut med påståenden om att en ny regering skulle försämra förhållandena för pensionärerna. Genom detta agerande har de i praktiken medverkat till att centerns vaktslående om pensionärerna kommit i än tydligare dager - centern fullföljer sin politik också i regeringsställning.

Regeringen har sett till att barnfamiljerna fått kompensation för prishöjningarna. Takten i prisökningarna har den senaste tiden kraftigt pressats ner. Vi ger införandet av ett vårdnadsbidrag förtur i den sociala reformverksamheten. De svaga ska ha samhällets stöd. Centern fullföljer sin politik också i regeringsställning.

Regeringen har lagt fram den nya arbetsmiljölagen. Med vårt långvariga engagemang i miljöfrågorna var det en självklarhet att i regeringsställning fullfölja centerns politik.

Centern står idag i regeringsställning som främste garanten för den utrikespolitik, som vuxit fram under lång tid och under stor enighet mellan centern och socialdemokraterna.

Så kan man fortsätta uppräkningen. Talet om att regeringen för högerpolitik och ökar klyftorna i samhället hänför sig till socialdemokratisk önskedröm. För det är naturligtvis socialdemokraternas högsta önskan att kunna visa det. Men regeringspolitiken är i verkligheten väl förankrad i det politiska kraftfält i mitten av svensk politik i vilket man kan inräkna den alldeles övervägande delen av väljarkåren. En del av förtjänsterna för detta skall tillerkännas moderaterna, som hr avstått från att föra fram extrema krav i det praktiska regeringsarbetet.


I det samhälle som vi formar för 1980-talet och senare decennier får det inte bara bli fråga om att öka standarden ekonomiskt och materiellt. Det gäller också att på ett bättre sätt än hittills avväga materiella ting mot djupare mening mänskliga behov som trivsel, gemenskap och trygghet.

För att nå dit måste vi ta frågor som gäller jämlikhet och jämställdhet på fullt allvar - de får inte bara bli honnörsord. Det gäller inte minst jämställdhet mellan män och kvinnor. Här har partiernas och organisationernas opinionsbildande arbete avgörande betydelse. Makt och resurser måste nationellt och internationellt fördelas på ett rättvisare sätt och strävan efter livskvalitet balansera ett ensidigt materialistiskt tänkande. Ytterst måste naturens egna förutsättningar få ange ramarna för utvecklingen. Vi måste försöka undvika att göra våld på de ekonomiska sammanhangen.

En fjärdedel av jordens befolkning lever idag i ständig hunger och under icke människovärdiga förhållanden, utan förmåga att på egen hand förbättra sin situation. Jämsides med detta fortsätter exploateringen av naturresurser och användningen av miljögifter med kända och okända konsekvenser för människors hälsa.


Sett i globalt sammanhang förslösas också stora resurser på militära rustningar. Redan det existerande lagret av vapen är tillräckligt för att flera gånger om förgöra hela mänskligheten.

Ändå har vädjandena från många små stater om rustningsbegränsningar vid FN:s särskilda möte om dessa frågor ackompanjerats av hot om en ökning av de militära insatserna på olika håll i världen.

Ändå skeppas last efter last av avancerade vapen till krigsområdet i Mellersta Östern.

Ändå rinner en ström av vapen till de stora områdena i Afrika där olika utomstående länder snabbt håller på att skaffa sig ett ökat militärt inflytande.

Rustningsvansinnet har dessutom fått ett nytt dramatiskt inslag som en följd av det nära sambandet mellan användningen av kärnkraft för fredliga ändamål och utvecklingen och spridningen av kärnvapen.

Fast vi både som enskilda människor och som en liten nation kan känna oss maktlösa är ingen protest överflödig mot denna utveckling. På samma sätt som vi i Sverige slår vakt om vårt oberoende politiskt, ekonomiskt och kulturellt, måste alla små stater tillåtas lösa sina problem utan militär inblandning utifrån. De måste få utvecklas i enlighet med de principer som har utryckts i kravet på en ny ekonomisk världsordning.


Med fortsatt utveckling i nuvarande riktning riskerar man att redan inom några få generationer allvarligt äventyra människans existens på jorden. Samhällsutvecklingen måste i ökad utsträckning styras med ansvar för kommande generationer och med ledstjärnan att bruka och inte förbruka naturens resurser.

Hela energifrågan måste ses i det perspektivet. Det finns väl idag knappast någon enda som fortfarande tror att vi måste fortsätta att öka vår energiförbrukning i den våldsamma takt som vi gjorde under 50- och 60-talen för att vi skall få en positiv samhällsutveckling. Det går att hushålla om man vill. Att ljuset skulle slockna hemma i lägenheten om man inte fram till 1985 bygger 13 kärnkraftsreaktorer fanns det möjligen de som fortfarande trodde på i september 1976. Idag gör ingen det.

Regeringsskiftet har gett oss en ny energipolitik byggd på sparande, bättre hushållning, utveckling av alternativa energikällor och verklig respekt för säkerhetsproblemen. Alla prognoser som låg till grund för 1975 års energipolitiska beslut framstår därmed idag som i högsta grad överdrivna. När det gäller behovet av elektrisk kraft 1985 har behovet reviderats ner från 160 till 125 TWh [3]. Skillnaden motsvarar 6-7 kärnreaktorer. Då är ändå inte alla regeringens sparinsatser beaktade.

När det gäller kärnkraftsprogrammet vidhåller socialdemokraterna ändå att 1975 års beslut skall fullföljas. Okänsligheten mot nya fakta paras med anklagelser mot centern för svek och utvecklingsfientlighet. Själv tror jag emellertid, att nya uppfattningar håller på att växa sig starkare t o m inom socialdemokratin och att de tolkades ganska bra av den kända socialdemokratiska kvinna som för kort tid sedan sa: "Jag är livrädd att vi - socialdemokraterna - är på väg att bli ett teknokratparti."

Från andra håll ropas på kompromisser. Det anges vara en särskild poäng att fyra femtedelar av regeringspartiernas väljare i en sifo-undersökning sagt sig vilja ha en kompromiss. Själv förutsätter jag at 100 procent av de som röstade fram den nuvarande regeringen vill ha en uppgörelse på regeringsprogrammets grund enligt den redan 1975 fastlagda tidtabellen för ett nytt energibeslut, d v s någon gång under andra halvåret 1978. De anfådda kraven på kompromisser under ett års tid eller mer har varit minst sagt svåra att förstå. Kompromissen träffades redan vid regeringsförhandlingarna och det är på den grunden som vi måste gå vidare.

Jag och centern framställs som särskilt omedgörliga. I själva verket är väl centern det parti, som hittills gett det största bidraget till en kompromiss i energifrågan. Det var då vi gick med på laddningen av Barsebäck II för at få det näst bästa när det inte gick att få det bästa. Man hör sällan i debatten att andra partier skall lämna några sådana bidrag. Varför ställer aldrig de stora tidningarna och industrins företrädare några sådana krav?

Känner jag mina regeringskollegor rätt, tror jag att inte någon är beredd att ge avkall på säkerheten. Det förhållandet lägger tillsammans med regeringsprogrammet en god grund för att fortsätta den energipolitik som denna regering slagit in på.


Utvecklingen både i världen och i Sverige under 1970-talet har rubbats många invanda föreställningar. Arbetslösheten och den ekonomiska krisen har satt välfärdssamhället på ytterst hårda prov. Vi har på olika områden påmints om hur det går när man försöker att våldföra sig på naturen. De sociala problemen i 60-talets sovstäder och betongsamhällen har påmint om att människan inte bara har materiella behov.

Nu gäller det att dra de rätta lärdomarna av 1970-talet. I det konstaterandet ligger inte någon pessimistisk livssyn utan en optimistisk, grundad på att människan är förnuftig och beredd att ta ansvar för framtiden. Centern har i program och praktisk handling visat vägen mot det bättre samhälle som vi nu gemensamt måste försöka skapa.



[1]
Källa: originalmanuskript, Centerpartiets arkiv.

[2] Författaren Astrid Lindgren protesterade före valet 1976 mot 102 procents marginalskatt: Sagan om Pomperipossa.

[3] Elanvändningen i Sverige var år 2003: 129 TWh. Källa: Energiindikatorer 2005 (Energimyndigheten).