Thorbjörn Fälldin: anförande vid Rikstinget i Lidköping 16 juni 1974. [1]

Rikstingstalet 1974


Ur innehållet


Centerrörelsen har med sina riksstämmor kommit till ett leende Skarborg, med slätter, skogar, berg och sjöar i harmonisk omväxling. I denna gamla kulturbygd finns det många minnesmärken från vårt lands tidigaste odling. Här har också centerrörelsen sin födelsebygd, Car Berglund i Gimmene tog 1910 initiativet till det nya partiet under parollen "Bröder, låtom oss enas". Vår första riksstämma hölls i Falköping 1916.

I dessa bygder utvecklades mycket tidigt ett livskraftigt bondesamhälle. Skaraborgs län är alltjämt ett jordbrukslän - med tonvikt på familjejordbruk och med tro på jordbrukets framtid. Men industri och andra näringar kompletterar på ett lyckligt sätt. Visst har centraliseringsutvecklingen skapat problem också här, sysselsättningssvårighet i vissa bygder. Men Skaraborgs län har goda utvecklingsmöjligheter. Här är städer och samhällen spridda i en levande landsbygd. Det tilltalar ett decentraliserat sinne.


Centern ser, nu som förr, den fasta neutraliteten som den främsta garanten för vårt lands trygghet och säkerhet, och som det bästa bidraget vi kan ge till avspänning och fred i världen.

Mot de krafter som ihärdigt och skickligt kämpar för fred och avspänning står det internationella våld, som vi dagligen får rapporter om i TV och tidningar. Sydafrika och Chile står alltjämt som fruktansvärda exempel på hur minoriteter genom våld och terror bibehåller en makt som inte givits dem av folket. Än är det långt till en varaktig fred i Indokina.

Mera optimistisk kan man måhända vara när det gäller Mellersta östern. Låt oss hoppas att överenskommelserna om truppåtskillnad mellan Israel och dess arabiska grannländer skall vara ett första steg till fred för detta av krig så hårt drabbade område i världen. På samma sätt inger också utvecklingen i Portugal hopp om att dess afrikanska kolonier skall ges frihet och självständighet.

För Sveriges del är stödet till FN:s arbete för avspänning och fred ett viktigt led i vår strävan att möta internationellt våld och att förhindra krig. Lika viktigt är vårt biståndsarbete med fattiga länder. Vi kan aldrig räkna med en fredlig värld, om vi inte kan skapa en mer jämlik värld. Miljökonferensens motto: "En enda värld" måste stå levande för oss. Vi måste forma vårt biståndsarbete så att vi aktivt bidar till denna jämlikhet.

Detta är strävanden som måste samordnas genom en överlevnadsplan för hela världen. Här måste livsmedelssituationen ställas i förgrunden. Vi vet att en omfattande hungersnöd hotar om åtgärder inte vidtas.


Valet 1973 blev en stor framgång för centern. Men resultatet blev också att stöd från kommunisterna inte längre räcker till majoritet åt regeringen Palme. Detta har i betydande grad förskjutit politiken i regering och riksdag i riktning mot mittenpolitiken som bärs upp av centern och folkpartiet.

Gamla centerkrav som tidigare kärvt avvisades av regering och riksdagsmajoritet har nu beaktats eller kommit ett stort steg fram mot sin lösning. Vi har fått principbeslut om arbetslöshetsförsäkring för alla och om stöd till förbättrade arbetsmiljöer. Vi har fått beslut om riksdagskontroll över AP-fondens aktieköp i näringslivet och om en besparingsutredning. Våra krav på bättre rättvisa i ATP-systemet för kort- och deltidsanställda och för dem som vårdar barn i hemmet har också kommit närmare tillgodoseende, liksom vårt krav att ATP-avgift inte skall tas ut för äldre och handikappade.

Jordbruksutredningen skall få tilläggsdirektiv i fråga om till exempel rationaliseringsstödet och familjejordbruken. Norrlandsjordbruket har fått ökat stöd. Och nu efter vårriksdagen har jordbruksministern också bifallit vårt krav på översyn av jordförvärvslagen.

Det är vår strävan att förverkliga vår politik i regeringsställning - det sticker jag inte under stol med. Men när den socialdemokratiska regeringen stannat kvar, är det självklart att vi inriktat oss på den näst bästa metoden - att från oppositionsställning påverka utvecklingen så mycket som möjligt. Detta är, som jag ser det, värdefull resultatpolitik.

Kompromissen är ett naturligt och värdefullt inslag i vår demokrati. Men man kan inte kompromissa om frågor som gäller den politiska färdriktningen eller om löften till väljarna. Exempel på detta är vad som senast hänt i fråga om pensionsålderssänkningen. Andra exempel är centerns decentraliseringspolitik i förhållande till regeringens centraliseringspolitik, till exempel i fråga om regionalpolitiken, AP-fonderna, den kommunala demokratin och länsdemokratin. Det gäller också stora delar av näringspolitiken. De principiella och ideologiska skillnaderna står kvar som förut. Här går skiljelinjerna mellan de två alternativen i svensk politik.

Det har sagts att uppgörelsen mellan regeringen och folkpartiet skulle garantera pensionsreformerna och skatteomläggningen - och till och med en stabil samhällsekonomi. Det skulle vara ansvarslöst av centern att ställa sig utanför.

Det kan aldrig sägas om centern att vi smiter från notan. Vi är alltid beredda att finansiera de reformer vi medverkar till. Pensionsreformerna och skatteomläggningen beräknas kosta cirka 8 miljarder. Vi har i pensionsålderskommittén angett hur pensionsreformerna skall finansieras. I skatteutredningen har vi varit med om att föreslå att finansieringen av sjukförsäkringen läggs om på samma sätt som i fjol, beträffande folkpensionsavgiften. Men vi anser, att den återstående delen, som gäller marginalskattesänkningen och ändrade avdrag, cirka 1,8 miljarder, bör avgöras först till hösten när beslutet om skatteomläggningen skall fattas.

Vi har goda skäl till detta. För det första är det samhällsekonomiska läget till hösten avgörande för vilket belopp som är nödvändigt. För det andra är det angeläget att pröva andra vägar än vad som nu ingår i uppgörelsen. Enligt den skall man ta ut allt genom ökade avgifter på användningen av arbetskraft. Det minskar användningen av arbetskraft. Det ökar sysselsättningssvårigheterna. Det drabbar särskilt de mindre företagen. Vi kan tänka oss att i stället höja bolagsskatten och differentiera löneskatten, så att näringslivet får en beskattning som bättre svarar mot bärkraften. Det är det rakaste sättet att komma åt de så kallade övervinsterna. En viss förskjutning av skatteuttaget till energiförbrukning och knappa råvaror måste också övervägas, inte minst från resurspolitisk synpunkt.

Det skall beslutas om en provisorisk skattereform i år igen. Tidigare provisorier minns vi från 1970, 1972 och 1973. Nu är takten en gång om året. Vi har fått förvarning om ett nytt provisorium nästa år. Regeringen Palme vill gärna vara permanent - men dess politik tycks mig alltmer provisorisk.

Skatteberedningens förslag är det bästa man kan göra för ögonblicket. Men det innebär också att skatteprovisorierna har blivit en del av avtalsrörelserna. Det är viktigt att den skattereform som måste komma 1976 ges en klar låginkomstprofil.


Den vilja att bekämpa inflationen som uppgörelsen mellan regeringen och folkpartiet uttrycker delar vi helt. Stabil samhällsekonomi är en viktig fråga i första hand för barnfamiljer, pensionärer och småsparare. Men något antiinflationsprogram finns inte i uppgörelsen. Ytterligare uppskov med pensionsålderssänkningen kan rimligen inte ges den innebörden.

Uppskovet med pensionsålderssänkningen till 65 år skulle endast gälla ett halvår, från den 1 januari till 1 juli 1976. Varför kunde inte centern gå med på det, frågar man. Det gäller ju nu bara småföretagare, jordbrukare och husmödrar, säger man. Då vill jag fråga: varför vill man ännu en tid hindra att dessa grupper innesluts i denna grundläggande rättvise- och jämlikhetsreform?

För övrigt är det också många löntagare, särskilt i låglönegrupperna, som inte blir tillfredsställande tillgodosedda genom den STP-pension från 65 år som avtalats på arbetsmarknaden. De får till exempel inte bostadstillägg.

Det var centerns riksstämma 1960 som förde fram kravet på sänkt pensionsålder för alla. I snart 15 år har vi arbetat för denna rättvisereform. Vi har drivit fram frågan under hårt motstånd. Det borde ha kommit till beslut för länge sedan. I utredningen var alla utom representanterna för Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, ense om att reformen skulle träda i kraft den januari 1976.

Nu har man i uppgörelsen mellan regeringen och folkpartiet förklarat uppskovet med att man den 1 juli 1976 samtidigt skulle lägga fram förslag om rörlig pensionsålder. Det finns redan nu rörlig pensionsålder. Man får göra förtida uttag av folkpension och ATP-pension från 63 år och kan uppskjuta uttaget till 70 år. Men rörlighetssystemet behöver förbättras, till exempel så att man kan få ta ut halv pension och samtidigt delvis stå kvar i arbetslivet. Detta är en viktig fråga - men en annan fråga än pensionsålderssänkningen.

Pensionsålderskommittén förklarade i sitt betänkande i februari i år att den skulle komma med förslag till bättre möjligheter till rörlig pensionsålder i ett senare betänkande. Sänkt allmän pensionsålder var en rättvisefråga som måste gå före. Den generella sänkningen av pensionsåldern var så viktig, sade kommittén, att den inte fick uppskjutas av frågan om utbyggnad av rörlighetssystemet. De rörlighetsregler som finns kring 67 år passar lika bra kring 65 år. I februari var det enighet om detta i pensionsålderskommittén mellan företrädarna för de politiska partierna och löntagarorganisationerna.

Jag upprepar frågan: Vilka nya omständigheter har kommit till sedan i februari som motiverar uppskovet? Centern står fast vid att reformen skall genomföras den 1 januari 1976.


Centerns partiprogram börjar med jämlikhetsmålsättningen: "Alla människors lika värde och rättigheter är grunden för centerpartiets politik". Det är självklart för centern att spela en pådrivande roll för den sociala trygghets- och jämlikhetspolitiken.

Många angelägna reformkrav kvarstår, till exempel vårdnadsbidrag för små barn. För föräldrar är det angeläget med goda möjligheter att välja mellan arbete i hemmet och utanför hemmet. Nu utgår stöd till vård av barn på daghem, fritidshem och familjedaghem. Det är viktigt att dessa möjligheter till barntillsyn förbättras. Men det är samtidigt en rättvisefråga att ett motsvarande stöd skapas för vård i hemmet. Därför måste vårdnadsbidrag för små barn införas. Det är ett gammalt centerkrav.

Det är en viktig jämlikhetsfråga att kvinnor ges bättre möjligheter i arbetslivet. Vi måste få bort könsdiskrimineringen på arbetsmarknaden. Samhället måste anpassas till familjens krav. En förkortning av arbetstiden är inte minst från dessa utgångspunkter en viktig målsättning.


Miljöfrågorna har blivit allt viktigare - efter årtionden av rovdrift med naturtillgångar och livsmiljöer. Naturen, vattnet, luften och marken är inga outslitliga tillgångar.

Alltför länge har människan tvingats anpassa sig efter teknikens krav. Det måste bli tvärtom. Det är en viktig uppgift att forma miljöerna efter människornas och allt livs förutsättningar och behov. Detta är ett grundtema i det miljöprogram som centerns riksstämma har att ta ställning till under de kommande dagarna.

Oljekrisen i vintras gav oss en nyttig lektion. Vårt samhälle är starkt oljeberoende. Men vi måste räkna med att oljan kommer att ta slut, kanske om några årtionden. Vi måste inrikta oss på andra energikällor. Kolet finns ännu ganska lång tid framöver. Vattenkraften kan inte byggas ut mycket till. De orörda älvarna måste vi spara av naturvårdsskäl. Torv och ved kan utnyttjas mer. Kanske är fusionsenergin hoppet [2] för framtiden, kanske solenergi, jordvärme, vindkraft eller biologiska processer. Men vi vet inte när en användbar teknik står till förfogande.

Den aktuella diskussionen gäller framför allt kärnkraftverken. Vi har redan sådana som är i drift eller snart avses tas i drift. Men vi har inte klarat miljö- och säkerhetsproblemen. Förra året lyckades vi från centern få ett riksdagsuttalande om att inga nya beslut om ytterligare kärnkraftsutbyggnad skulle fattas förrän ett säkrare kunskapsmaterial kommit fram. Nu skall ett långsiktigt energipolitiskt handlingsprogram beslutas av nästa års riksdag.

Kan vi då gå in för fortsatt kärnkraftsutbyggnad?

Man säger, att kärnkraften är vår enda chans. Något annat finns inte inom räckhåll. Något annat skulle inte vara realistiskt. Men avfallet från kärnkraftsproduktionen är livsfarligt i hundratals, kanske tusentals år. Klarar vi inte miljö- och säkerhetsproblemen kring kärnkraften är det inte rimligt att använda den. [3]

Det är självklart viktigt att satsa kraftigt på forskning om nya energikällor för framtiden. Men med den osäkerhet som kännetecknar energiförsörjningen framöver är det också nödvändigt att hantera energiråvarorna sparsammare. Vi måste skapa ett energisnålare samhälle och näringsliv. Det kan inte vara någon obestridlig naturlag att vi varje år måste öka vår energiförbrukning med 7-8 procent. Det är lättsinne inför framtiden, inför våra barns framtid.

Skall mänskligheten överleva måste vi lära oss hushålla med jordens produktionskrafter, emd dess metaller, natur, vatten och energiråvaror. Vi måste övervinna miljöförstöringen. Det måste vara slut på slit- och slängperioden. Målsättningen måste vara att bruka - utan att förbruka, för kommande generationers skull. Vi måste återvinna använda varor till ny produktion. Vi måste forma om vår teknik och teknologi efter miljöpolitikens krav.

Detta är i stort ett internationellt problem. Vi måste få till stånd internationella överenskommelser och en global resursplanering, en överlevnadsplan. Men vi måst börja med en resursplanering här hemma.


Vi bygger ett ekonomiskt och socialt trygghetsnät. Det är nödvändigt att förbättra det. Men ändå möter vi i samhällsutvecklingen problem, som det är svårt och kanske omöjligt att bemästra med detta. Det har blivit allt svårare för många att uppleva gemenskap med sina medmänniskor och ta ansvar för samhället som helhet. Det är hög brottslighet i vårt samhälle. Sociala störningar i form av främlingskapskänsla och otrygghet är vanliga. Våld och narkotikabruk är växande problem. Från skolorna rapporteras om mobbing, om skolk och om elever och lärare som inte orkar med varandra eller med skolan.

Detta ger besked om att många människor inte är till freds med tillvaron. De har inte möjlighet att ge sitt liv ett kvalitetsinnehåll.

Dessa problem kan väl inte helt fångas in med ett politiskt åtgärdssystem. Mycket beror på personliga attityder, värderingar och religiösa föreställningar. Men hela problemkomplexet är viktigt för vår politiska debatt.

Vi har från centern i olika sammanhang understrukit vikten av att vi skaffar oss ett bättre instrument än BNP för mätning av välfärden, ett välfärdsindex, som åtminstone i stora drag kan ta in miljövärdena. Goda miljöer, hälsa, ren luft, rent vatten, orörd natur är tillgångar i vår välfärd. Förstörda miljöer och förbrukade resurser är förluster. Detta kommer inte till uttryck i BNP:s ekonomiska tal. Ett välfärdsindex som mätinstrument är angeläget för den praktiska miljöpolitiken och välfärdspolitiken.

Men orsaken till utvecklingen är till mycket stor del centraliseringen, koncentrationen av människor. Vi håller på att få ett splittrat livsmönster, som ställer människor värnlösa. Detta är missförhållanden som vi kan och måste ändra genom politiska åtgärder.

De som växer upp i koncentrationsområdena har svårt att få en konkret uppfattning om vuxenvärlden och samhället, om vad föräldrarna arbetar med. De ser inte arbetet på nära håll och får svårt att förstå dess nödvändighet och glädje. De vuxna får tillbringa stor del av sin tid i bilköer, på bussar och pendeltåg till och från arbetet. Familjemedlemmarnas möjligheter att umgås med varandra begränsas. De människliga kontakterna i bostadsområdena blir små liksom möjligheterna och viljan att engagera sig i föreningsliv och i kultur- och fritidsaktiviteter. Vi måste forma livsmiljöerna bättre efter människors fysiska och psykiska förutsättningar, efter familjens, hemmets och den sociala gemenskapens villkor och behov. Vi måste eftersträva ett mer decentraliserat samhälle för att ge människorna möjligheter till en fördjupad livskvalitet.


Det är svårt att förstå regeringens hållning inför näringslivet och särskilt de mindre företagen. Men det är kanske så att det blivit allt besvärligare för en socialdemokratisk regering i vår så kallade blandekonomi. Det går inte bra längre. Det är väl inte socialdemokratiskt renlärigt att utnyttja de drivkrafter som finns i näringslivet.

Jag tror att våra socialdemokratiska regerare är särskilt rädda för två saker - dels för att se socialistiska ut, dels för att inte se socialistiska ut. Skulle man vara ofin nog att fråga Olof Palme vad han i dag menar med socialism, tror jag inte han kan svara.

Regeringens politik är inriktad på storföretag - större men färre företag. Kanske är det för att ett storföretagssamhälle är mest likt det socialistiska samhället som man aldrig vågar sig på. Storföretag är lättare att centralt styra. Denna ideologi framträder ofta hos socialdemokraterna. Man har åtminstone tidigare tänkt sig AP-fonden som ett centralt styrinstrument. Fortsätter det så här så försvinner alltfler mindre företag och familjeföretag. [4]

Vi behöver storföretag - men vi behöver också de många familjeföretagen, de mindre företagen. Det finns smådriftsfördelar som vi måste ta till vara. Nya idéer och initiativ kommer oftast bäst fram i de små företagen. Vi kan inte klara sysselsättningen, bytesbalansen och resurserna för angelägna reformer utan ökad medverkan av de mindre företagen. Utbyggnaden, expansionen måste främst ske i mindre företag. Vi måste ta till vara de många nya idéer som finns hos många tusentals människor ute i landet - och vi måste släppa fram dem.

Ett effektivt näringsliv är ett decentraliserat näringsliv. Där kommer initiativ och verksamhetsvilja bäst till sin rätt. Ramarna måste fastställas av samhället - men inom ramarna måste vi lita till de enskilda människornas initiativ. Så måste vi forma vår blandekonomi. Vi kan kalla det en social marknadsekonomi, ett decentraliserat näringsliv. Socialismen, liksom den gamla liberalismen, leder till centralisering.


Den jordbrukspolitik som regeringen genomdrev 1967 var omöjlig. Den gick ut på att den svenska jordbruksproduktionen skulle skäras ner till 80 procent av vårt livsmedelsbehov. Dilliga livsmedel skulle importeras. Mindre jordbruk skulle rationaliseras bort.

Vi motsatte oss kraftigt denna jordbrukspolitik och underströk vid riksdagsbeslutet 1967 att vårt land - liksom andra industriländer - för den överskådliga framtiden i stort sett måste kunna klara sin egen livsmedelsförsörjning. Vi hävdade att i första hand ett bärkraftigt familjejordbruk måste eftersträvas, att sambandet mellan jord och skog skulle bevaras och att också deltidsjordbruket skulle främjas.

Det har stått hårda strider om jordbrukspolitiken sedan dess. Rationaliseringspolitiken inriktades på större företag. Mindre och medelstora ställdes ofta utan stöd. Jordbruksnedläggningen forcerades.

Men bit för bit har regeringen fått vika. Verkligheten var inte som regeringen tänkt sig. Livsmedelsproduktionen i världen ökade inte som regeringen trott. Försörjningssituationen i värden har försämrats. Världsmarknadspriserna har stigit. Det står klart att vi i stort sett måste klara vår egen livsmedelsförsörjning. Bytesbalansen tål inte en ökad livsmedelsimport. Det gör inte heller livsmedelsberedskapen. Ett ytterligare skäl är att det bara är ett aktivt jordbruk som kan klara kulturlandskapet.

Redan tidigare har jordbruksutredningen fått i uppdrag att pröva jordbrukets betydelse ur regionalpolitisk synpunkt. Enligt beslut av årets riksdag skall den få tilläggsdirektiv om att se över hela rationaliseringspolitiken. Det gäller till exempel våra krav om familjejordbruket och deltidsjordbruket. Och våra motionsyrkanden att jordbrukspolitiken måste ta hänsyn till den internationella livsmedelssituationen och att all jordbruksjord som lämpligen kan brukas och vidmakthållas skall utnyttjas för livsmedelsproduktion, skall enligt riksdagsbeslutet överlämnas till jordbruksutredningen.

Vi har krävt översyn av jordförvärvslagen för att hindra spekulationsköpen och ge unga jordbrukare möjligheter att komma över jordbruk till priser som kan förräntas genom avkastningen. Den frågan uppsköts till höstriksdagen. Men nu har jordbruksministern för några dagar sedan meddelat att han håller på att skriva direktiv till den utredning vi begärt. Det verkar nästan som om han kopierade vår motion - eller den motion vi hade 1965, när regeringen drev igenom den nuvarande jordförvärvslagen.

Det är bra att regeringen börjar förstå jordbrukspolitik - även om det är en omvändelse under galgen.


Det är en viktig uppgift att förnya arbetslivet så att vi får goda arbetsmiljöer och god trygghet i arbetet. Arbetsplatser och arbetsuppgifter måste - som det underströks i centerns miljömotion 1962 och i det miljöprogram som riksstämman antog i fjol - anpassas till individens totala förmåga och behov, inte bara fysiskt utan också psykiskt. Goda arbetsmiljöer har avgörande betydelse för trivsel på arbetsplatsen, hälsa och välbefinnande, ett bra arbetsresultat. Den tekniska utvecklingen har i vissa avseenden underlättat arbetet. Men samtidigt har nya ämnen, maskiner och tillverkningsprocesser medfört nya påfrestningar och hälsorisker.

Viktiga reformer har beslutats under de senaste åren, till exempel om förstärkt arbetarskydd och ökad trygghet i anställningen. Men mycket återstår när det gäller miljöpolitiskt säkrare normer och riktlinjer för bemästrande av till exempel luftföroreningar och skadligt buller, för kontroll av kemiska ämnen i arbetsmiljön och för tillfredsställande utformning av lokaler, maskiner, arbetsprocesser och arbetstider. Företagshälsovården måste byggas ut till att omfatta alla anställda och företagare.

Förbättrade arbetsmiljöer är också en förutsättning för att man skall kunna klara rekryteringen till kroppsarbetaryrkena.

En fördjupad företagsdemokrati, som ger de anställda goda möjligheter att bland annat påverka utformningen av sin arbetsmiljö, betraktar jag som en väsentlig del av en aktiv arbetsmiljöpolitik.

Det är självklart nödvändigt att näringslivet skall svara för goda miljöer och trygghetsanordningar. Normalt skall detta ingå i produktionskostnaderna. För många äldre industrier är det emellertid svårt att i nuläget ekonomiskt bära upp en angelägen arbetsmiljöförbättring. Det blir stora kostnader därför att miljöpolitiken så länge försummats. Vi har därför under en följd av år motionerat om att statstöd skall kunna utgå under en övergångstid till sådana industrier för arbetsmiljöförbättringar. I år har vi äntligen fått riksdagsbeslut om att frågan skall prövas.

Däremot fick vi inte med riksdagen på vårt förslag att en särskild arbetsmiljöavgift skulle tas av de så kallade övervinsterna och användas för arbetsmiljöförbättringar i mindre företag och andra företag som inte har några stora vinster. Regeringen föredrog att låta övervinsterna stanna i de vinstgivande storföretagen. Det är minsann inte någon vidsynt arbetsmiljöpolitik.


Allt fler upplever centerpolitiken som framtidsalternativet. Det fick vi besked om genom den kraftigt ökade anslutningen vid 1973 års val [5]. Detta är inget uttryck för blocktänkande. Det är den alternativtanke som den parlamentariska demokratin måste bygga på.

Vi ställer inte grupp mot grupp i det svenska samhället. Vi redovisar ett idésystem, som har fått ökad anslutning från alla samhällsgrupper.

Socialdemokraterna har markerat en alltmer föråldrad klasskampsinställning. De framställer sig ofta som löntagarpartiet - och det enda löntagarpartitet. Samtidigt vill de framställa centern som ett parti avgränsat endast till böndernas och företagarnas intressen. Men - den samhällssynen, detta blocktänkande är inte centerns.

Den marxistiska klasskampen skulle vara ett instrument för revolutionen. Socialdemokraterna har inställt revolutionen - men instrumentet har de kvar. Det är ingen bra metod att sitta och titta på gamla fotografier från 1800-talet, när man skall ta itu med 1970-talets problem. Samma gamla klasskampsinställning ser man då och då ute på högerkanten. Den är lika fel där. Vi kan inte begära att Karl Marx och andra 1800-talsprofeter skall klara våra problem. De visste ingenting om dem. Det är vi själva som måste tänka för 1970-talet.

Företagare och löntagare är naturligtvis motparter vid fördelningen av produktionsresultatet. Därför är det viktigt med starka fackliga organisationer som kan ta tillvara de anställdas intressen. Men alla, företagare och löntagare, har näringspolitiskt och samhällsekonomiskt gemensamma intressen av att det finns så stort produktionsresultat som möjligt att fördela. Det finns inte två sorters folk i vårt land. Det är naturligt att löntagare, bönder, företagare och andra förenar sig kring en politik som de anser kunna ge den bästa utvecklingen för hela vårt folk.

Det är beklämmande, tycker jag, när socialdemokraterna ställer till exempel bönder och företagare utanför. De flesta i vårt land är löntagare. Men förutsättningen för att vara löntagare är ju att det finns företag och företagare. En socialdemokratisk regeringspolitik, som inte kan klara sysselsättning och resurstillväxt, är inte någon fördel för löntagargrupperna, naturligtvis inte heller för företagarna. Den socialdemokratiska centraliseringspolitikens konsekvenser oroar naturligtvis lika mycket löntagare som företagare.

Cirka två tredjedelar av centerväljarna vid 1970 års val var löntagare. Vi hade ännu större löntagarandel vid 1973 års val. De har röstat på centern därför att de uppfattat centerpolitiken som den bästa för hela folket. Vi går ut med vår jämlikhets- och trygghetspolitik, vår närings- och regionalpolitik, vår miljöpolitik, vår decentraliseringspolitik till alla grupper av det svenska folket. Vi kommer att göra det mer och mer också ute på arbetsplatserna. Det beskedet kan jag bringa Olof Palme och andra socialdemokrater. Det går gärna tas som en debattinbjudan för tiden framöver.


Det har på sistone skrivits och sagts en del om att oppositionen nu skulle vara söndersplittrad och att mittensamverkan skulle ha spruckit. Det är ett önsketänkande på sina håll. Inför kommande val gäller som förut att en ny regering skall bygga på mittenpolitikens grund. Det är en självklarhet. Center- och mittenpolitiken har ju reellt stärkts. Såsom jag inledningsvis redovisade sätter den alltmer sin prägel på det praktiska riksdagsarbetet - och också på regeringspolitiken. Centern tar lika starkt avstånd från högerpolitik som från socialistisk politik. Moderaterna har ställt sig utanför mittenpartiernas strävan till praktiska samförståndslösningar. Det är inget nytt och inget anmärkningsvärt i det.

Högerpolitiken är gångna tiders politik, inte 1970-talets. Jag är säker på att moderaterna liksom tidigare kommer att godta mittenpolitiken - när det gäller.


Jag har pekat på problem i vårt svenska samhälle, ökande problem, allt svårare problem. Det är vår uppgift som politiskt parti att ta itu med dem. Vi har åren framöver en svårare arbetslöshet att bemästra. Vi måste skapa resurser för angelägna trygghets- och jämlikhetsreformer. Vi måste klara kommunernas situation. Det krävs en aktiv sysselsättnings- och näringspolitik, en aktiv regionalpolitik.

Särskilt måste vi ta till vara de utvecklingsmöjligheter de mindre företagen erbjuder. Vi måste skapa bättre livsmiljöer, ge möjligheter för vad som verkligen kan kallas livskvalitet. Vi måste bryta centraliseringen i näringslivet, bebyggelsen, samhällsstyrelsen. Vi måste åter ge goda möjligheter för den medborgaraktivitet vår fria folkstyrelse kräver.

Jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle är grundtemat i vårt partiprogram. På detta tema har centerrörelsen byggt upp sin politik, inte för att ställa grupp mot grupp - utan för att skapa en politik för hela det svenska folket.



[1]
Källa: originalmanuskript, Centerpartiets arkiv. Kursiveringar och fetstil är webredaktörens.

[2]
Fälldin ser hoppfullt på fusionsenergi och andra nya energikällor. Han är alltså inte teknik- och framstegsfientlig.

[3]
Fälldin ser problem när det gäller kärnkraftens avfall, men intar ännu inte en position där han kräver avveckling.

[4]
Även andra borgerliga partier ansåg storföretag tillhöra framtiden, varför Fälldin ansågs gammalmodig när han förespråka familjeföretag.

[5]
Valresultatet i september 1973 blev 25,1 procent (+5,2 jmf m valet 1970). Ett väljarstöd som inget annat borgerligt parti överträffat i modern tid.