Month: June 2017

Republikanska kongressledamöter och deras medarbetare blev beskjutna i Washington DC idag. Gärningsmannen var vänsteraktivist och valarbetare åt demokraten Bernie Sanders. Innan han började skjuta sa han att han skulle “döda så många republikaner som möjligt”.
Detta är ett terrordåd mot den amerikanska demokratin.
Men svenska medier förnekar sig inte. Den så kallade journalisten Martin Gelin har omedelbart gått ut med att de som blivit beskjutna, republikanerna, kommer att utnyttja detta i ondskefulla ärenden.
Dagens Nyheter attackerar offren för våldet. Det är samma retorik som propagandaminister Joseph Goebbels använde mot hans motståndare: Angrip dem som utsätts för orättfärdiga våldsdåd.  
Det är vidrigt hur extremistiska vissa medieredaktioner blivit. De har kastat demokratin och människovärdet överbord. Allt som räknas är att attackera meningsmotståndare som inte är vänster.
Talmannen Paul Ryan höll nyss ett tal som demokraternas Nancy Pelosi  helt och fullt ställde sig bakom. Temat var att vi står upp för demokrati och vi håller samman om detta mål. Vi står upp mot dem som hatar.
Men DN är kvicka att attackera dem som blivit beskjutna och misstänkliggör dem.
Det är medierna i väst som driver fram hatat i våra samhällen. De rapporterar inte. De hatar.
Frågan är hur demokratin ska kunna överleva när medieorganisationer intar diktaturers hatfyllda mentalitet om att krossa dem man ogillar, istället för att sakligt rapportera olika ståndpunkter inför allmänheten.
Här gör journalister sällskap med så kallade komiker. De är en annan uppmärksamhetstörstande grupp som gör vad som helst för att synas och väcka uppseende. Nyligen publicerade en “komiker” som arbetat åt bland annat CNN, denna bild, där hon “skämtade” om att ha halshuggit president Donald Trump.
Hur länge ska dessa hatfyllda dårar få styra kommunikationen i våra samhällen?

Politiska landskapet är inte lätt att tolka. Men om man kompletterar höger-vänsterskalan med en lodrät skala där utopism finns i ena änden och realism i den andra, blir allt mycket klarare.
Så här kan nuvarande partiledare placeras, liksom några historiska legender. Denna skala förklarar också varför SD står närmare tidigare politiska ledare än dagens. Se mer: Ny politisk skala behövs: här är Samtidens förslag.

Från vänster bland utopisterna: Jonas Sjöstedt (V), Gudrun Schyman (Fi), Olof Palme (S), Gustav Fridolin (MP) och Stefan Löfven (S).
Till höger har vi nutida borgerliga utopister: Jan Björklund (L), Annie Lööf (C) och något mindre utopiska Ebba Busch Thor (KD) och Anna Kinberg Batra (M).
Realist till vänster: Per Albin Hansson (S). Realist i mitten: Jimmie Åkesson (SD). Realister till höger: Thorbjörn Fälldin (C) och Gösta Bohman (M).

När Axess hade seminarium på temat “Moderater i motvind” togs migrationsfrågan upp ytterst marginellt, även om jag skulle vilja hävda att det är hela krisen för Moderaterna. Statsvetaren Katarina Barrling sa några kloka ord i diskussionen om hur det politiska landskapet förändrats:

– Så som höger-vänsterskalan har tillämpats i Sverige har den väldigt mycket utgått från konflikten mellan arbete och kapital i industrisamhället. Den har också utgått från en fördelningspolitik som bygger på nationsgränser, där fördelningen sker inom en nationalstat.
– Nu blir frågan: Vilka ska ha rättigheter i en stat? Om de rättigheterna ska tillfalla personer utanför statsgränserna, vilket ju delvis är vad diskussionen handlar om när det gäller migration, då blir det väldigt svårt för den gamla vänstern som förordat en omfördelningspolitik, men inom nationsgränserna. Förändringen på hur vi ser på gränser påverkar höger-vänsterskalan.

Detta blev tyvärr ingen utgångspunkt för samtalet, som snarare blev dissekering av vad Moderaterna gjorts fel i den tid som är passerad och överspelad – snarare än vad partiet skulle kunna göra framåt.
Någon antydde i förbifarten något jag tycker är en viktig förskjutning som är kopplat till detta med nationsgränsernas betydelse: liberalism har gått från att betona marknadsekonomisk frihet till att kampanja för identitetspolitiska jippon och påtvingad fördelningspolitik som gynnar dem som har minst koppling till Sverige. Liberala företrädare i L, M och C ser sig mer som kvoteringsfundamentalister på basen av kön, läggning och härkomst än frihetsförespråkare. På detta sätt har Moderaterna tagit avstånd från sin väljarbas. Svårare än så är det ju inte att förklara partiets vikande opinionsstöd.
Denna förskjutning kan inte illustreras med bara höger-vänster, och än sämre med GAL-TAN-skalan (som någon korrekt påpekar mer är en politisk korrekt uppdelning av onda och goda). Här behövs en ny skala att komplettera höger-vänster.
Här behövs en ny politisk skala som kan precisera det politiska landskapet så som det ser ut 2017. Hur har M förflyttats med Reinfeldts “Nya” Moderater i förhållande till Bohmans gamla? En sådan karta behöver M, men också vi andra som vill orientera oss i det nya som växer fram. (Som exempelvis att personer med utländsk bakgrund i allt större utsträckning stöder SD.)
*
Se video från seminariet i YouTube.

Det som såg ut som en lätt valseger för Theresa May har blivit ett pinsamt nederlag: istället för att öka sin majoritet i parlamentet förlorar hon den.
Nu tappade hon den egna majoriteten knappt, och med stöd från Nordirländska partier har de konservativa en “arbetsmajoritet”. Om nu Theresa May fortsätter eller om någon annan inom konservativa partiet får ta över premiärministerposten.
Vad har hänt? Inte lätt att reda ut.
De konservativa ökade sin väljarandel, preliminärt med 5-6 procentenheter, från 36 till 42 procent.
Men Labour under den ifrågasatte ledaren Jeremy Corbyn har ökat med än mer, nära 10 procent, från 30 till 40 procent. Det är en dubbelt så stor ökning mot vad de flesta opinionsmätningar förutspådde.
Valets största förlorare är det skotska SNP. De nästan halverar sina mandat, från 56 till 34 mandat. Flera av partiets tungviktare förlorar sina platser. Det konservativa partiet vinner 13 nya mandat i Skottland och får det största antalet mandat sedan Thatchers glansdagar.
Men i London har Labour gått fram starkt och tagit flera konservativa mandat. Just nu ser det ut som att de konservativa vunnit 20 nya mandat men förlorat 32 gamla.
Labour har förlorat 5 mandat, bland annat till Liberaldemokraterna, men vunnit 36, främst från konservativa.
I förra valet fick UKIP 3,9 miljoner väljare, men bara ett mandat. I detta val, då folkomröstningen om att lämna EU vunnits, har partiet bara fått 0,6 miljoner väljare. Vart har de dryga 3 miljoner UKIP-väljarna gått? Jag hade trott att de skulle stödja konservativa så att Storbritannien skulle få bästa möjliga avtal med EU när man lämnar unionen. Men många ser ut att ha röstat på Labour.
Varför blev det så här? Hur kunde premiärminister Theresa May riskera majoriteten i parlamentet och sedan förlora den i valet?
Jag tror att hon var övertaktisk.
Väljarna gillar inte att tvingas gå till val bara för att en politiker vill stärka sin maktposition. En besegrad konservativ parlamentsledamot, Mark Wallice, skriver “Vi drev närmast en ‘stanna i EU’-kampanj: bara om hur fruktansvärt det skulle bli om du röstar emot oss.”
Så vinner man inte val. Man måste vara för något.  När ska politiker lära sig läxan? Sluta tala illa om andra, presentera den egna linjen med passion, övertygelse och sunt förnuft.

Senatsförhören är fortsatt intressanta med förre FBI-chefen James Comey. Ytterligare ett klargörande framkom i en fråga från senator Thomas Cotton (R) från Arkansas.
Cotton: “14 februari publicerade Washington Post en historia med rubriken ‘Trump-medarbetare har upprepade kontakter med rysk säkerhetstjänst’. Är det rätt att karaktärisera den artikeln som så gott som helt felaktig?”
Comey: “Ja.”
Mediernas konspirationsteorier får litet stöd i förhör under ed.
Samtidigt framgår att Comey och Trump avkyr varandra personligen. Comey hävdar att Trump ljugit, samtidigt har Comey i dagens förhör medgivit att han medvetet läckt uppgifter för att påverka mediernas rapportering sedan han avskedats.
Av den skriftliga rapport som Comey lämnade till utskottet igår framgår att Trump inte var föremål för förundersökning om ryska kontakter. Detta kunde Comey ha informerat medierna om tidigt i år, men avstod. Därmed gav Comey medierna möjlighet att fortsätta konspirationsteorier som han visste var falska. Comey har alltså underblåst fejknyheter.
När senator Mark Rubio (R) från Florida frågade varför just denna uppgift, som talade för Trump, inte läckt, svarade Comey att han inte visste.

Amerikanska senatsförhör är ibland riktigt spännande. Som nu, då senatens justitieutskott förhör den av presidenten sparkade FBI-chefen James Comey. Massmedier har ända sedan Donald Trump vann valet försökt sätta dit honom för rysskontakter och händelser som man konspirerar om har med Ryssland att göra.
Sedan presidenten sparkade Comey har förhoppningarna om att denne ska hämnas genom att läcka pinsamheter om Trump. Därför är medieintresset för förhöret enormt. Jag är däremot intresserad av förhöret för att se om min uttolkning får stöd, det vill säga att president Trump inte begått några som helst överträdelser av lagen, hur mycket medierna än insinuerar det.
Och hittills har jag fått rätt. Kolla bara detta korta, men oerhört centrala meningsutbyte i förhöret om vad som sades under en middag med den nytillträdde presidenten Trump och FBI-chefen Comey. Under middagen tog presidenten upp förundersökning om den förre säkerhetsrådgivaren Michael Flynn haft olagliga kontakter med Moskva. Medierna och vänsteroppositionen vill ha det till att Trump obstruerat rättvisan genom att beordra FBI att lägga ner förundersökningen.
Comey berättar under ed att Trump inte beordrade honom någonting, utan att Trump hoppades att förundersökningen skulle bli nedlagd.
Senator Risch, Idaho (R): “Han [presidenten] sa, ‘Jag hoppas’?”
Comey: “Det var hans ord, exakt.”
Risch: “Känner du till någon som blivit åtalad för att ha hoppats?”
Comey: “Inte medan jag sitter här, nej”.
Det här är juridiskt viktigt. President Trump må ha ett eget sätt att närma sig makthavare inom statsförvaltningen, han är inte rädd att framföra sina åsikter. Men han är uppenbarligen fullt medveten om att han som president inte får ge order till FBI vad de ska utreda och inte utreda. Däremot framförde han sin mening, genom att tala om vad han hoppas ska ske. Och som senator Risch så tydligt poängterar, är det inte olagligt, ens för en president, att hoppas på något.

Inget är som det brukade inom politiken, varken i Europa eller USA. Många är hysteriska över president Donald Trump. Men statsvetaren Joel Kotkin gör i kaliforniska dagstidningen Orange County Register ett briljant konstaterande i kolumnen The Coming Democratic Civil War:

Stor del av nationen föraktar Trump men det tycks inte finnas något stort uppdämt nationellt önskemål för att demokratiska partiet ska ta över.

Det enkla är det geniala. Och politik handlar inte om populariteten hos en aktör, utan om val mellan olika alternativ. Hur dålig Trump än kan framställas, spelar det ingen roll om demokratiska partiet framstår som än sämre.
Denna enkla men självklara aspekt missar de flesta kommentatorer när de är fullt upptagna av sina personliga (och därmed oprofessionella) känslor av avsky inför Trump.
Kotkin analyserar utan personliga känsloutfall och konstaterar att demokraterna som oppositionsparti är extremt svagt eftersom det bara ägnar sig åt en sak: kritisera Trump. Men väljare nöjer sig inte med anti Trump, man vill veta vad demokraterna vill istället. Och då är demokratiska partiet mer splittrat än på länge.
Exempelvis gör Washington Posts ägare, multimiljardären och demokraten Jeff Bezos, allt för att undergräva den just nu mest populäre demokratiske politikern Bernie Sanders. Bezos står för identitetsvänstern där livsstilsfrågor är det viktiga – feminism, gayrättigheter och rasifisering. Däremot är ekonomisk ojämlikhet en ickefråga för honom, medan den står i fokus för Sanders. Om någon hade mer av arbetarklass och vitare väljarkår än Trump så var det just Sanders. Dessa väljare valde mellan Sanders och Trump, medan Hillary Clinton och hennes etablissemangsvänner var omöjlig att rösta på. Det var dessa Clinton kallade “bedrövliga”.
Hur länge kan ekonomisk vänsterpolitik och identitetspolitik bland de rika samexistera inom demokraterna, frågar Kotkin.
Eftersom demokratiska aktivister blir allt mer radikala (jag skulle säga rabiata) kommer partiet att få svårt att nominera mittenkandidater som kan göra inbrytningar i Trumps väljarbas.
Det kallar jag intressant analys.

Det borgerliga samarbetet, och särskilt Moderaterna, kollapsar nu inför våra ögon. Den som kan sin historia vet att splittringen och söndringen bland de borgerliga på 1920- och början på 1930-talet resulterade i “kohandeln” där Bondeförbundet tröttnade och bytte sida och gav Socialdemokratin makten. En regeringsmakt man sedan behöll i 44 år.
Dagens Nyheter huvudledare har inga svar, men gör en delvis intressant analys:

Det är faktiskt svårbegripligt hur Moderaterna lyckats hamna i denna kvicksand. Partiet borde äga just de frågor som varit högt uppe på agendan ända sedan valet: brottslighet och försvar. Regeringen har linkat fram i minoritet, utan annan ekonomisk politik än att höja skatter … Det “nya utanförskap” som Moderaterna inriktat sig på att bekämpa är Sveriges just nu kanske mest akuta problem. Ändå går partiet bakåt i mätning efter mätning … Tiden rinner ut.

I nutid är det inte S som är framtidens rörelse, utan Sverigedemokraterna. De borgerliga slits mellan kosmopolitisk utopism och nationell realism. Vänstern kan aldrig övertrumfas i strävan efter global utopisk solidaritet. Så om de borgerliga ska ha någon roll att spela måste de utveckla den nationella realismen, i både konstruktiv tävlan och samverkan  med SD. En nutida “kohandel” mellan borgerliga och SD kan bli möjlig.
På DN-Debatt skriver dock Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) en lång debattartikel där han bara en gång, och tillbakablickande nämner migrationsfrågan: “migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet underminerade en reglerad men öppen invandring”. Han skriver ingenting om vad partiet borde göra framåt, bara att i förbigående konstatera att det Moderaterna genomfört i regeringsställning varit en katastrof för landet.
Hökmarks valslogan tycks vara: “rösta på oss – vi har haft gruvligt fel, men vi vill nu göra rätt, även om vi inte vet vad det är”.
Hur många röster kommer det att ge? Knappast ens 18 procent.
I Fokus pekar Johan Hakelius på att skiljelinjen i politiken inte i lika hög grad går mellan höger-vänster i ekonomisk politik:

Ett sätt att beskriva den är att den skiljer mellan liberal meritokrati och konservativ traditionalism. Den skiljelinjen klyver ett liberalkonservativt parti.

Men Hakelius har ju också fel. Ingen står för “liberal meritokrati” i Sverige. Det är socialliberal generositet med alla i världen som inte betalt skatt i Sverige, som varit linjen i Reinfeldts uppgörelse med MP. Meritokrati är numera en konservativ värdering, medan liberaler har blivit fixerade vid kvotering av kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning och framförallt att rasifiera allt och alla hela tiden. I kvoteringstänkande är meritokrati en oacceptabel kränkning. Rätt biologisk kombination är det viktiga. Kunskap – vad är det?
I välfärdspolitik betyder meritokrati att man uppfyller sina skyldigheter genom att jobba och slita. Då meriterar man sig till förmåner i välfärdssystemen. Men så är det ju inte. Det räcker för hela världsbefolkningen, att bra man säger sig vara flykting och sätta ner foten i landet har man rätt till alla generösa bidragssystem utan att göra ett jota. Det finns inte tillstymmelse till meritokrati i den borgerliga och moderata politiken idag.
Hakelius har dock rätt i att den avgörande skiljelinjen har flyttat från höger-vänster till liberal-konservativ. Men den bör preciseras på ett annat sätt. Jag väljer följande: Mellan utopisk liberal idealism och konservativ realism (som inbegriper gamla hederliga värderingar som meritokrati och respekt för kunskap och erfarenhet samt klassisk liberal ekonomisk politik).
Och Moderaterna slits internt mellan dessa motpoler eftersom Fredrik Reinfeldt lockade in en generation flummare i Moderaterna som står för utopisk utblick som många gånger är oskiljaktig från miljöpartisternas. Dessa moderata företrädare kommer aldrig att acceptera en återgång till det konservativa parti Moderaterna var under Gösta Bohman. De måste hängas av.
Det är självfallet en smärtsam process. Men jag tror en Bohmansk profilering skulle vara minst lika framgångsrik i väljarkåren idag som den var på 1970-talet då den lyfte partiet från 10 till 20 procent trots de vänstervindar som då blåste starkt. Men då måste Moderaterna ha en partiledning som tror på den egna politiken och är inte bara är förankrade i, utan faktiskt älskar de kontroversiella värderingarna. Så som Bohman. Och som struntar i att man inte blir omkramade av pk-maffian i medier, kultur och andra partier.
Jag menar att Sverige behöver ett nytt regeringsalternativ, och en lösning med ett liberalkonservativt parti och socialkonservativt parti skulle fungera bättre än alla andra alternativ. Om Moderaterna återtar de kommandohöjder DN-ledaren nämner och Sverigedemokraterna blir det sociala samvetet blir det blir en kombination som kan fungera. Så kan de övriga partierna vara utopiskt goda drömmare i opposition.