Det vi ser är en borgerlig kollaps, som 1932

Det borgerliga samarbetet, och särskilt Moderaterna, kollapsar nu inför våra ögon. Den som kan sin historia vet att splittringen och söndringen bland de borgerliga på 1920- och början på 1930-talet resulterade i ”kohandeln” där Bondeförbundet tröttnade och bytte sida och gav Socialdemokratin makten. En regeringsmakt man sedan behöll i 44 år.
Dagens Nyheter huvudledare har inga svar, men gör en delvis intressant analys:

Det är faktiskt svårbegripligt hur Moderaterna lyckats hamna i denna kvicksand. Partiet borde äga just de frågor som varit högt uppe på agendan ända sedan valet: brottslighet och försvar. Regeringen har linkat fram i minoritet, utan annan ekonomisk politik än att höja skatter … Det ”nya utanförskap” som Moderaterna inriktat sig på att bekämpa är Sveriges just nu kanske mest akuta problem. Ändå går partiet bakåt i mätning efter mätning … Tiden rinner ut.

I nutid är det inte S som är framtidens rörelse, utan Sverigedemokraterna. De borgerliga slits mellan kosmopolitisk utopism och nationell realism. Vänstern kan aldrig övertrumfas i strävan efter global utopisk solidaritet. Så om de borgerliga ska ha någon roll att spela måste de utveckla den nationella realismen, i både konstruktiv tävlan och samverkan  med SD. En nutida ”kohandel” mellan borgerliga och SD kan bli möjlig.
DN-Debatt skriver dock Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) en lång debattartikel där han bara en gång, och tillbakablickande nämner migrationsfrågan: ”migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet underminerade en reglerad men öppen invandring”. Han skriver ingenting om vad partiet borde göra framåt, bara att i förbigående konstatera att det Moderaterna genomfört i regeringsställning varit en katastrof för landet.
Hökmarks valslogan tycks vara: ”rösta på oss – vi har haft gruvligt fel, men vi vill nu göra rätt, även om vi inte vet vad det är”.
Hur många röster kommer det att ge? Knappast ens 18 procent.
I Fokus pekar Johan Hakelius på att skiljelinjen i politiken inte i lika hög grad går mellan höger-vänster i ekonomisk politik:

Ett sätt att beskriva den är att den skiljer mellan liberal meritokrati och konservativ traditionalism. Den skiljelinjen klyver ett liberalkonservativt parti.

Men Hakelius har ju också fel. Ingen står för ”liberal meritokrati” i Sverige. Det är socialliberal generositet med alla i världen som inte betalt skatt i Sverige, som varit linjen i Reinfeldts uppgörelse med MP. Meritokrati är numera en konservativ värdering, medan liberaler har blivit fixerade vid kvotering av kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning och framförallt att rasifiera allt och alla hela tiden. I kvoteringstänkande är meritokrati en oacceptabel kränkning. Rätt biologisk kombination är det viktiga. Kunskap – vad är det?
I välfärdspolitik betyder meritokrati att man uppfyller sina skyldigheter genom att jobba och slita. Då meriterar man sig till förmåner i välfärdssystemen. Men så är det ju inte. Det räcker för hela världsbefolkningen, att bra man säger sig vara flykting och sätta ner foten i landet har man rätt till alla generösa bidragssystem utan att göra ett jota. Det finns inte tillstymmelse till meritokrati i den borgerliga och moderata politiken idag.
Hakelius har dock rätt i att den avgörande skiljelinjen har flyttat från höger-vänster till liberal-konservativ. Men den bör preciseras på ett annat sätt. Jag väljer följande: Mellan utopisk liberal idealism och konservativ realism (som inbegriper gamla hederliga värderingar som meritokrati och respekt för kunskap och erfarenhet samt klassisk liberal ekonomisk politik).
Och Moderaterna slits internt mellan dessa motpoler eftersom Fredrik Reinfeldt lockade in en generation flummare i Moderaterna som står för utopisk utblick som många gånger är oskiljaktig från miljöpartisternas. Dessa moderata företrädare kommer aldrig att acceptera en återgång till det konservativa parti Moderaterna var under Gösta Bohman. De måste hängas av.
Det är självfallet en smärtsam process. Men jag tror en Bohmansk profilering skulle vara minst lika framgångsrik i väljarkåren idag som den var på 1970-talet då den lyfte partiet från 10 till 20 procent trots de vänstervindar som då blåste starkt. Men då måste Moderaterna ha en partiledning som tror på den egna politiken och är inte bara är förankrade i, utan faktiskt älskar de kontroversiella värderingarna. Så som Bohman. Och som struntar i att man inte blir omkramade av pk-maffian i medier, kultur och andra partier.
Jag menar att Sverige behöver ett nytt regeringsalternativ, och en lösning med ett liberalkonservativt parti och socialkonservativt parti skulle fungera bättre än alla andra alternativ. Om Moderaterna återtar de kommandohöjder DN-ledaren nämner och Sverigedemokraterna blir det sociala samvetet blir det blir en kombination som kan fungera. Så kan de övriga partierna vara utopiskt goda drömmare i opposition.  

Rulla till toppen