Month: June 2017

Det är tragikomiskt, men för att allmänheten ska få veta hur medieredaktioner arbetar måste de utsättas för mediala kupper som dold inspelning.
TV-kanalen CNN har en extremt negativ bevakning av president Trump och tar varje chans att lyfta “misstankar” om Rysslandskopplingar genom anonyma tips och långsökta scenarior. Sådant som svenska journalister går på och rapporterar vidare.
Men nu har CNN-producenter och CNN:s ledning avslöjats med vad det handlar om: tittarsiffror. I en video som lagts upp på YouTube med CNN-producenten John Bonifield framgår att CNN vet att anklagelserna mot Trump är… “bullshit”. Man vet att det inte finns några som helst bevis på “misstankarna”. Men man fortsätter ändå fylla “nyhets”-rapporteringen med antydningar om en stor skandal. Dels därför att man är emot Trump, dels därför att det ger bra tittarsiffror.
YouTube-videon har på mindre än två dygn haft nära två miljoner visningar: CNN Producer Says Russia Narrative “bullsh*t”
I en kommentar till pr-organisationen Veritas säger den konservative aktivisten James O’Keefe:
– Att inte rapportera fakta utan istället göra vinklingar för att nå högre tittarsiffror är just sådant som definierar fejknyheter.

President Obama hemlighöll i augusti, tre månader före valdagen, att Ryssland angrep det amerikanska valsystemet. Nu riktas mängder med frågor mot den förra administrationens agerande och bevekelsegrunder i relationen till Ryssland. Hittills har ju demokraterna och medierna försökt använda rysskontakter för att undergräva Donald Trump.
I Svenska Dagbladet går Janerik Larsson igenom en ny analys av läget utförd av Washington Post, Vem lurar vem?

Min analys idag går ut på att demokraternas fokus på Trump/ryssarna kommer att visa sig politiskt destruktiv …
Här framstår det paradoxalt nog som att den riktigt smarte maktspelaren kanske är Donald Trump. Han har intresse av att demokraterna fastnar i en fråga som inte engagerar så många väljare. Var det, kan man fråga sig, rentav därför som han avskedade FBI-chefen Comey?

Så kan det faktiskt vara. Trump retar gärna upp demokraterna och medierna. Och ett skämt av Trump har ju används som tecken på rysskontakter, när han i juli, i valrörelsens början, sa “Ryssland, om ni lyssnar: jag hoppas ni kan finna de 30.000 mejl som saknas (‘Russia, If You’re Listening, I Hope You’re Able to Find the 30,000 E-Mails that Are Missing’).
Detta som pik åt Hillary Clinton, som rensat sin privata (och olagliga) mejlserver innan hon lämnade den till polisen.
Ju mer vänsteroppositionen talar om “misstänkta” rysskontakter utan bevis desto mindre kritiseras Trumps faktiskt förda politik. Vi vet att väljarna i gemen inte orkar bry sig om trassliga “affärer”. Trump neutraliserar oppositionen genom att få dem att tjata om Ryssland.

Jösses vad fort händelser och skeenden blir historia, nuförtiden. Den tanken slår mig när jag läser Ronie Berggrens första del i en bokserie om George W Bush, Det amerikanska presidentvalet 2000.
Berggren är, likt mig, en nörd när det kommer till amerikansk politik. Han driver sedan 2008 bloggen Amerikanska nyhetsanalyser som nu huvudsakligen publicerar poddsändningar.
Först undrade jag, varför skriva på svenska om en avgången president? Men snabbt fångas jag av Berggrens rekapitulering av händelser som faktiskt är historiska och vars betydelse vi idag vet mer om än när de hände. Att skriva om en valrörelse och vad som hände för 17 år sedan ger nyttiga perspektiv och en stark insikt om hur otroligt mycket politiken och världen förändrats på kort tid.
Berggren går in på en detaljnivå som skulle kunna vara tröttande, men inte blir det. Dels därför att han drivs av ett omisskännligt engagemang för det han berättar om och dels därför att han fogar in olika kommentarer om händelserna, såväl omedelbara mediekommentarer som analyser formulerade långt senare i biografier. Det ger en ökad förståelse för skeendet. Och kunskap om hur olika värderingar kommer till uttryck i det dagsaktuella spelet. Det blir ett slags facit över skeendet.
Och läsvärt blir det därför att Berggren är en sann Amerikavän och saknar varje motiv att likt många medier svartmåla USA. Det är otroligt befriande att slippa alla insinuationer, konspirationsteorier, gliringar och hat mot republikanska partiet och USA som brukar fylla nyhetsrapporteringen.
Låt mig ta ett exempel. Det gick knackigt för George W Bush när primärvalen startade i början på år 2000, trots att han hade mer “endorsments”, uttalat stöd av politiska tungviktare, välkända personer och större kampanjkassa än andra kandidater. Även opinionsmätningarna hade honom som favorit innan valrörelsen drog igång på allvar. Här ser vi ett tidigt tecken på att uppbackning från etablissemang inte längre var en fördel.
I South Carolina, tredje delstaten som gick till primärval inom republikanerna, var Bush tvungen att vinna. Det blev en riktigt smutsig valrörelse där. För den tiden.
Otrohetsrykten om senator John McCain som var främste utmanaren mot Bush (som själv inte låg bakom ryktena), liksom McCains motoffensiv där Bush anklagades för att vara som Bill Clinton, sittande president som avskyddes av många republikaner (inte minst för den helt färska Lewinsky-skandalen med dess cigarrer och nedfläckade klänningar).
Berggren citerar Bush valstrateg Karl Rove från dennes bok publicerad tio år efteråt, där Rove menar att fem ord fällde John McCain i South Carolina och därmed hans möjligheter att bli president. I McCains valreklam anklagades Bush: “Han förvränger sanningen som Clinton”.
Detta var ett så grovt påhopp på Bush att det vände republikanska väljare bort från McCain.
Idag låter den smutskastningen knappast som smutskastning, utan nästan civiliserat för att vara politiker emellan.
Så mycket har tiden förändrats på 17 år.
Intressant är att valrörelsen nästan inte alls handlade om utrikespolitik. Sittande vice president Al Gore försökte som demokraternas presidentkandidat framställa sin motståndare Bush som okunnig om utrikespolitik. Men det bet inte. Och Bush den äldre konstaterade efter valet att varken Bill Clinton eller Ronald Reagan hade utrikeserfarenheter innan de blev presidenter.
Snarast framstod George W Bush som en kandidat som ville minska Amerikas fotavtryck i världen, något som då kritiserades i massmedierna (som sedan under Irakkriget kritiserade honom för exakt motsatsen….)
För den som gillar politik i allmänhet, och amerikansk politik i synnerhet, är Berggrens bok helt klart en underhållande och givande läsning.

Den konservative New York Times-kolumnisten David Brooks (tänk om svenska tidningar hade sådana!) var hård mot Donald Trump under valkampanjen och jag skulle inte vara förvånad om han röstade på Hillary Clinton. Men nu får mediernas hetsjakt på Trumpskandaler honom att försvara demokratin och den valde presidenten, Let’s Not Get Carried Away:

Det är något oroväckande varje gång vi ersätter politik i demokratisk ordning ersättas av skandalpolitik. Den demokratiska ordningen sätter sakfrågorna främst och politiker vinner väljare genom argument. Aktörer erkänner att motståndarna är legitima, att de alltid kommer att finnas där och att i slutändan uppnås någon sorts kompromiss.
I skandalpolitik däremot, sysslar aktörer inte med argument eller ens diskussion om samhällsfrågor. Segrar vinns när man förgör sina motståndare genom att fälla dem för att ha gjort något fel. Politik blir bara en fråga om personliga motsättningar. Aktörerna förförs av glädjen i möjligheten att krossa motståndaren. (…)
Folk som driver politiska skandaler gör inte landets regering renare. De förtjänar tvärtom del i skulden för att en regering blir distraherad från att göra sitt jobb, för en politisk kultur som blivit både ytlig och elakartad, och som skapar en process som ser ut som en eliternas spel om makten.

Bättre kan situationen knappast beskrivas. Också i Europa görs politik till ett spel där “skandaler” är en allt viktigare komponent. Skandaler med citationstecken, eftersom de många gånger är grundlösa eller inte alls så allvarliga som de görs. Brooks skriver att Rysslandsaffären som tar så mycket energi från president Trump är tunnare än till och med Bill Clintons Whitewaterskandal på 1990-talet. Anklagelser som förstoras men visar sig sakna grund först tusentals rubriker och artiklar senare.
Självklart ska olika anklagelser granskas, men medierna har ingen anledning att ge dem uppmärksamhet förrän de – eventuellt – kan redovisa något substantiellt som går att bevisa. Innan dess är intresset att betrakta som hetsjakt.

I ännu två fyllnadsval till amerikanska kongressen satsade demokratiska partiet enorma summor för att vinna mot republikanerna och Donald Trump. Och ännu en gång förlorade man.
Denna gång handlade det om främst ett valdistrikt i Georgia, som blivit vakant sedan innehavaren Tom Price blivit sjukvårdsminister i Trumps administration. Republikanen Karen Handel vann över Jon Ossoff med 53-47 procent.
Republikanerna segrade trots att Trump vann i distriktet med bara en procent i november, samtidigt som demokraterna gjort allt för att försöka ta över mandatet. Valrörelsen blev därför det dyraste till ett kongressmandat i historien och sågs som ett viktigt test av de två stora partiernas styrka.
Också i det mindre uppmärksammade fyllnadsvalet i South Carolinas femte distrikt vanns av republikanske kandidaten.
Utfallet i dessa val visar att det ingalunda är så att Donald Trump har fått väljarna att fly republikanska partiet.
Se mer: Wall Street Journal i GOP’s Karen Handel Beats Democrat Jon Ossoff in Georgia, NBC i GOP’s Karen Handel wins most expensive House race ever, dashing Democrat upset hopes

Några få intressanta ord ur det snabbt strömmande nyhetsflödet:

Varför startar inte V-partister de där företagen som bjuder högst lön har kortast arbetstid och längst semester?

Oberoende rebellen Kent Gustafsson‏ @drkengus på Twitter

Självmordsbombaren i Manchester hade libyskt ursprung. Hans föräldrar fick asyl i Storbritannien i början av 90-talet eftersom de var förföljda av Khadaffi. Varför var de förföljda? För att de var demokrater? Nej, för att pappan ville ersätta Khadaffi med en islamisk talibanstat.

Kolumnisten Mohamed Omar i Samtiden

Tar man folk på allvar tar de till sig även komplicerade budskap.

Kommunstyrelsens ordförande i Landskrona Torkild Strandberg (L) i Dagens Samhälle

Om SD säger att jorden är rund tänker jag inte börja hävda att den är platt.

Kolumnisten Ola Wong i Svenska Dagbladet

Det här är polisens sätt att säga ”skyll inte på oss”.

Per Gudmundson analyserar i SvD-ledare varför Säpo nu går ut med att det finns tusentals islamistiska extremister i Sverige som man inte kan övervaka och som därför kan komma att begå terrordåd

Svenska folket tappar tilltron till massmedierna. SOM-institutet har konstaterat att en klar majoritet av svenskarna inte tror att medierna rapporterade hela sanningen om invandringens konsekvenser. Institutet för Mediestudier visar att just invandring är den fråga där läsarna har absolut lägst förtroende för mediernas bevakning.
I Svenska Dagbladet frågar sig Andreas Ericson hur det kunnat bli så, och ger ett lysande exempel från branschtidningen Medievärlden som för drygt två år sedan publicerade en artikel med rubriken ”SD:s lögner och svaren alla journalister bör ha koll på”.

Under vad som sägs vara ”grova lögner” som ”punkteras” listas exempelvis att invandringen 2013 uppgick till 116 000 personer (vilket den gjorde), att invandrare är överrepresenterade vad gäller brott (vilket de är) och att hälften av svenskarna tyckte att det var en dålig idé att öka invandringen (vilket de gjorde). Alla korrekta svar låg några klick bort hos myndigheter och forskningsinstitut.
Detta alltså i en branschtidning för journalister. Det är ett extremt exempel, men inte unikt.

Trump har rätt. Mycket av massmedierna är fejknyheter. Politiskt hårdvinklade perspektiv som bättre passar i Alice i Underlandet än i den verklighet mediekonsumenterna lever. Inte undra på att läsare, tittare och lyssnare slutar tro på medierna.
För mig är det obegripligt hur medieägarna, mediechefer och medieredaktioner kan vara så korkade att de offrar sin ställning, sitt förtroende och sin roll i samhället för att få predika och i halsen på mediepubliken trycka ner extrema vänsterståndpunkter.
Men det är vad de gör. De bränner ner hela medie-Sverige. Snart kommer ingen att vara beredd att betala en enda krona för någon redaktions arbete.
Hur destruktiv får man bli?

Utanför etablissemangen är Donald Trumps ställning stark. Varför tänkte jag rapportera här i bloggen, eftersom inga medier ens försöker förstå väljarkåren som är Trumps bas och skäl till att han bor i Vita huset.
Låt oss börja i Ohio, med lokaltidningen Times-Gazette, som är en av få tidningar i USA som på ledarplats gav sitt stöd till Trump i förra årets valrörelse. Nyligen gjorde man en utvärdering, We took major heat for backing Trump; here’s what we think now. I södra Ohio fick Trump 75 procent av rösterna. Tidningen skriver nu:

Intressant nog betraktar inte de konservativa väljare jag talar med Donald Trump som en av dem. Man ser Trump mer som en oberoende politiker som kampanjade under republikanska partiets flagga.
Och för det mesta håller de fortfarande på honom. De uppskattar budskapet om ”Amerika först”, inte därför att de är isolationister utan därför att de anser att USA och dess medborgare borde vara regeringens första prioritet.

Republikanska väljare ger inte, så som denna blogg tidigare konstaterat, Trump skulden för att hans löften om sjukvårdsreform, skattesänkningar, murbygge mot Mexiko och skärpta inreseregler från Mellanöstern inte kunnat infrias. Det är etablissemanget som stoppar honom.
Väljarna gillar också Trumps arga utspel på Twitter. Times-Gazette förklarar varför:

Folk här, en jordbruksbygd med modesta inkomster och få större företag, är vana att tala klartext. (plain-spoken). De gillar inte politiker som lindar in sina budskap så att de inte säger någonting för att inte gå emot någon.

Trots starkt negativa medier, håller folk fast vid Trump.
Wall Street Journal citerar Ohio-tidningen och konstaterar i Would Trump Voters Choose Him Again?

Men ändå, trots att presidenten har hög nivå på andelen väljare som inte stöder honom har amerikanerna blivit mer optimistiska. Sedan installationen i januari har andelen som anser att landet går i rätt riktning ökat medan de som anser att landet går åt fel håll minskat. Det verkar som om väljarna inte känner särskilt mycket för Trump som person, men de gillar resultatet av hans politik.

Här har vi en grundläggande skillnad mellan kollektiva partival och personval. Folk kan rösta på en person de inte känner för, men som de tror eller vet kommer att nå resultat. I valet av person kan man göra den distinktionen mellan känslor och intellekt. I partival är det svårare att göra denna skillnad, och det är därför så många röstar på partier som gör precis tvärtemot det väljarna vet är det rätta. Partival är mer image än resultat. Och det ligger en fara i det. När väljarna till slut inser att den förda partipolitiken leder över stupet, är det försent att ändra sig.
Men varför är amerikaner mer optimistiska med Trump? (Något bloggen skrivit om tidigare här)
Den världsberömde feministen Camille Paglia ger tydliga svar i ett samtal med Weekly Standard, Camille Paglia On Trump, Democrats, Transgenderism. Även om hon stödde Bernie Sanders, röstade på De Grönas presidentkandidat Jill Stein och hoppas på ny kvinnlig presidentkandidat för demokraterna i valet 2020, är hon tydlig om att Donald Trump levererar vad väljarna vill ha.
Först konstaterar hon att hon inte ser mer kaos i Vita huset än under Bill Clintons eller Barack Obamas första halvår:

Trump verkar metodiskt fullfölja sina kampanjlöften, särskilt om ekonomi och avreglering … Många högutbildade, övre-medelklass-demokrater betraktar sig som exemplariska när det kommer till medkänsla (compassion), och ändå stämplar de fördomsfullt Trumpväljare som okunniga, känslokalla hatmånglare. Dessa eliter är fyllda av subjektiva känslor och formlösa meta-teoretiska abstraktioner, formulerade med förfinat språk. Men Trump är till professionen en byggare som är van vid stål och betong i en objektiv värld där kommunikationen ofta är rak och brysk med rötterna i den förmoderna arbetarklassens vardag.

Sedan citerar Camille Paglia ett långt stycke ur det tal som Donald Trump höll för Kommunikationsdepartementet på temat avreglering för byggsektorn. Här en bit av Trumps tal:

Allt för länge har Amerika lagt hundratals miljarder dollar för att bygga upp andra länder samtidigt som vi låtit vårt eget land, landet vi älskar, och dess infrastruktur förfalla. Vi har bristfälliga broar, underdimensionerade vägar och fallfärdiga dammar. Våra hamnar är i fara. Järnvägarna hopplöst föråldrade …
Istället för att investera i vårt land har Washington under årtionden skapat allt mer omfattande regelverk, lagar och byråkrati. Det tog bara fyra år att bygga Golden Gate-bron, fem år att bygga Hoover-dammen och mindre än ett år att bygga Empire State Building. Men idag kan det ta 10 år eller mer att bara få de tillstånd som krävs för att bygga ett större infrastrukturprojekt.

Trump lever i verkligheten. Det ser väljarna. Allt medan journalister och etablerade politiker drunknar i ord, retorik och hånfullheter, konstaterar Paglia.
Just så.
Utopisterna med sitt högtravande moraliserande utan att åstadkomma ett jota, börjar bli genomskådade av väljarna.
Med demokrati kan vi kasta ut de självgoda oduglingar som alltför länge fått ockupera politiken i västvärlden.

Den Bernie Sanders-supporter som sköt flera kongressledamöter och medarbetare i Washington i veckan agerade inte i ett vakuum. Hatet från kulturvänstern mot republikaner i allmänhet och president Trump i synnerhet är så hett att det inte är konstigt att vissa vänsterextremister nu går från hatpropaganda till att mörda och lemlästa politiska motståndare.
Tongivande aktörer inom kulturvänstern spyr ut sitt hat konstant.
American Thinker listar några exempel:

• “Komikern” Kathy Griffin håller upp halshugget huvud av president Trump
• Artisten Madonna talar om att hon ofta tänker att man borde spränga Vita huset
• Rapparen Snoop Dogg skjuter Donald Trump i huvudet i musikvideo
• Robert De Niro föredrar våld mot Trump före samtal: “Jag vill slå honom på käften”
• Manusförfattaren Joss Whedons budskap: “Låt en noshörning knulla [republikanen] Paul Ryan till döds”
• New York teater hugger ihjäl Trump i varje föreställning av “Julius Ceasar”.
• Rapparen YG hotar Trump i låten med titeln “Knulla Donald Trump”
• Musikern Marilyn Manson dödar presidenten i ny musikvideo

Men varken amerikanska eller svenska medier tycker det är något problem med vänsterns våldsbejakande extremism.

New York’s allmänna teater fortsätter spela sin hårt kritiserade föreställning där en Donald Trump-liknande skådespelare blir mördad. Man fortsätter även efter gårdagens våldsdåd då en vänsterextremist sköt skarpt mot kongressledamöter i Washington och skadade fem, varav en svävar mellan liv och död på sjukhus.
Teatern tänker forsätta avrätta Trump i föreställning efter föreställning, rapporterar New York Post.
“Vår produktion förespråkar inte våld mot någon”, skriver man i ett uttalande samtidigt som en Trump-liknande person avrättas i varje föreställning.
Våldsbejakande extremism har nått långt in i etablissemanget.