Month: October 2016

Varför är Hillary Clintons ledning så skakig? Intressanta svar ges i National Review, av Jeffrey H. Anderson vid tankesmedjan Hudson Institute, Why the Presidential Race Will Stay Competitive:

Skälet till att hon inte tagit en större ledning är att hon har väl kända problem med integriteten, laglydnaden och förtroendet. Men mest kan orsaken sökas i ett enkelt faktum: Det är svårt att peka ut en enda sakpolitisk fråga där hon har ett övertag. (…)
De flesta ämnen tycks vara till Trumps fördel, antingen med viss marginal — terrorism, energipolitik — eller med stor marginal — Obamacare, migration. Även när det kommer till Högsta domstolen, som ofta inte är en fördel för den republikanske kandidaten, är frågan denna gång en klar fördel för Trump.

När Anderson talar om “fördel” menar han att Trump intar en position som har större folkligt stöd än Clinton har för sin hållning.
Obamacare, alltså sjukvårdsreformen, har ju till och med Bill Clinton hånat när han för någon vecka sedan konstaterade att de som jobbar 60 timmar i veckan har fått sjukvårdspremien fördubblad och förmånerna i försäkringen halverade. Skälet är att Obama ger förmånerna till dem som inte jobbar. Det är inte populärt i väljarkåren.
Det är därför vi ser alla dessa sexuella anklagelser mot Trump nu i slutskedet. De ska ha skett för många år sedan och inget av dessa övergrepp tycks ha blivit anmälda då det ska ha hänt, vilket ju krävs för att de ska vara trovärdiga.
Och jag skulle vilja påminna om 23 juni. Alla opinionsmätningar sa att Storbritannien skulle stanna. Alla! Förtroendet för opinionsmätningar i presidentvalet (som är 50 separata val) borde vara något mer reserverat än vad det nu är i medierna.

Det är intressant att se hur Miljöpartiet fortsätter tappa mark, och att den röd-grön-rosa styret i huvudstaden har smält samman och nu är mindre än 45 procent.
Miljöpartiet har minskat från 14,4 till 8 procent nu i oktober samtidigt ökar Sverigedemokraterna som nu blivit vågmästare också i Stockholm, enligt Ipsos.
Det är ju Miljöpartiet som främst verkat för att klankulturens logik ska ersätta demokratin och rättsstatens. Nu har stadsdelsnämndens ordförande i Rinkeby avgått, men först sedan massmedia slagit larm och med omfattande källor kunnat visa hur MP-ordföranden lade sig i enskilda ärenden om bidragsgivning (se mer här).
Detta exempel visar hur oförberedda de gamla partierna är på att hantera vår tids samhällsproblem. Av rädsla att bli anklagade för rasism är man beredd att blunda för allt grövre brott mot den svenska rättsstatens principer. Man kapitulerar och integrerar korrupta beteenden i det svenska samhället. Och vi som protesterar? Ja, gissa hur anklagelsen lyder….

Videobloggaren Joey Salads lämnade sin bil med Trumpdekaler i ett bostadsområde där demografin talar för högt stöd för Hillary Clinton. Efter 30 minuter var bilen sönderslagen.

Efter filmandet talade han, rapporterar RealClearPolitics, med några åskådare som sa att man inte kan tala positivt om Trump av rädsla för repressalier.

En god sammanfattning av svensk samhällsdebatt görs av vänsterkolumnisten Erik Hörstadius i Affärsvärlden, Vänsterns grälsjuka världsfrånvändhet:

När svensk vänster blir dum, hatisk och verklighetsfrånvänd, riskerar därför hela samhället att bli det. Vecka efter vecka tvingas vi åse nya bedrövelser:
Advokatsamfundets generalsekreterare kallar en invandrad moderat riksdagsman med restriktiv hållning i migrationsfrågan för ”brun råtta”. Och blir påhejad av stjärnkolumnisten Cecilia Hagen, som vill se råttan utrotad ”med gift”.
Utbildningsradions chef pressar de anställda att redovisa sexuell och religiös läggning, samtidigt som hon tvingar på dem modeideologin normkritik. En ideologi de för övrigt inte får göra normkritiska reportage om.
Vår rikspolischef uttrycker sin djupaste medkänsla med den unge man som knivmördar en kvinnlig anställd. Tidigare har han twittrat om hur han kräks när han ser SD-ledaren Jimmie Åkesson i tv.
Chefen för Statens museer för världskultur vill att våra museer indoktrinerar oss i att gilla mångkultur – samt ogilla SD. I detta backas hon upp av kulturministern. Och vår utbildningsminister läxar upp landets läroboksförfattare för att andelen kvinnor i historieböckerna är för låg.
SVT:s programdirektör Jan Helin läxar upp Aktuellt-redaktionen för att de låter Nya tiders chefredaktör debattera i tv, eftersom denna publikation tydligen inte ställer upp på idén om människors lika värde. Helins ”bevisföring”? Att Nya tider kopplar ihop vissa etniciteter med viss brottslighet.

Vänstern har blivit galen. Och vi kan bara vänta än värre, panikartade utspel framöver. Frågan är om journalistiken ska gå under tillsammans med vänstern, eller om medierna till slut förstår att de inte kan vara lierade med denna galna vänster.

Publicistklubben ordnade i veckan en uppmärksammad debatt om yttrandefrihet, mot bakgrund av Bokmässan velande och Nya Tiders medverkan i SVT Aktuellt. Se den i YouTube: Om debatten om debatten (40 min in i bandet).
Visst, ängsligheten är påtaglig och man går in i yrkesrelaterade detaljer, men de flesta i panelen och i publiken verkar vara för yttrandefrihet också för dem som inte tillhör vänstern.
Det är bara förre programdirektören SVT Mikael Olsson Al Safandi som svajar och vill portförbjuda vissa (som tydligen ska svartlistas), från direktsända intervjuer och debatter, på vilket Janne Josefsson replikerar:

Herregud, det var väl en jävla tur att du fick sparken som programdirektör!

Positivt är att också Åsa Linderborg, kulturchef Aftonbladet, medger att hon omprövat sin hållning och nu mot sina “antirasistiska” kamrater förfäktar att yttrandefrihet ska råda och att olika åsikter måste få komma fram i den offentliga samhällsdebatten. På frågan om hon ändrat sig, svarar hon:

– Jo, det kan man säga. Den här idén om att man ska mobba SD:s väljare och ignorera partiet har inte fungerat. Den strategin är misslyckats. Vi måste börja diskutera sakfrågor. Ta Sverigedemokraterna på allvar är att vara konkret i sakpolitiska frågor. Där tycker jag att antirasister är väldigt dåliga på att sätta sig in i allmänna samhällsfrågor som ekonomi, pension, jobb, bostad som intresserar sverigedemokratiska väljare.

Det är något annat än när olika vänsterextrema aktörer hoppar på alla medier som överhuvudtaget ger något utrymme åt andra åsikter än vänsterns.
Samhällsdebatten skulle bli så mycket bättre, också för extremvänstern, om den fick ägnas åt sakfrågor istället för att, som denna höst, nedlåtas åt svepande smutskastning, ogrundade anklagelser och ren pajkastning.

Några tänkvärda ord…

Varför har frågan om identitet blivit så central? En viktig förklaring ligger i behovet av kulturell förankring i globaliseringens tidevarv.

Torbjörn Elensky, författare, i Axess

Kvinna brutalt gängvåldtagen på Gotland. Fi och V:s första tanke är att ordna manifestation – mot rasism. Vad sägs om kvinnofrid först?

Hanif Bali, riksdagsman (M) på Twitter

[S]amtidens rasorienterade blickar fastnar i ett ältande av historiska oförrätter annorstädes och fängslar alla i historiska roller – utan några som helst hänsyn till den faktiska verkligheten här och nu.

Anosh Ghasri, enhetschef, i Dagens Samhälle

Världen är kapitalistisk och Marx analys av den hjälper oss fortfarande att förstå den.

Nina Björk i unga socialdemokraters (inte V:s) idétidskrift Tvärdrag

Nä nu djävlar är det krig! Vi har gjort glögg på sädessnaps & rödvin i 500 år. Dra tillbaks eller swexit!

Edward Blom, mathistoriker på Twitter om EU:s förslag om förbud mot vissa glöggsorter

Alla mot Trump. Börjar attackerna mot honom bli “overkill” som gör Trump till vinnare?
Min spekulation igår har roat och irriterat. Kom ihåg: det är inte en prognos, utan en inte helt otänkbar utgång i en fullständigt exceptionell presidentvalrörelse.
Och de dagliga opinionsmätningarna från Rasmussen Report ger en antydan om att valet inte är över. Donald Trump har tagit tillbaka ledningen över Hillary Clinton i en nationell mätning utförd 10-12 oktober med 1500 svarande. Trump leder med 43-41 procent. Före andra debatten ledde Clinton med 43-39 procent.
Jag håller fast vid att jag inte skulle bli förvånad om Trump vinner. Inte mer än om han förlorar.
Massmedierna ger inte längre sken av att deras uppdrag är att ge balanserad rapportering. De är rakt upp och ner kampanjorgan för Clinton. Omslag på Time i augusti och oktober summerar alla stora tidningar och alla stora tv-kanaler utom Fox News. FN. Och republikaner i kongressen. Alla är emot Trump. Hånar honom. Gör allt, precis allt, för att krossa honom. Obarmhärtigt. Kompromisslöst. Sanslöst partiskt.
Detta kan, menar jag, leda till en backlash, där många väljare i än högre grad vill tvåla till dessa etablissemang som anser sig ha rätt att avgöra vem som ska bli president.
Att Trump är i krig också med repbulikanska etablissemang kan får Bernie-demokrater att rösta på honom, eftersom han utan republikanska partiets stöd kan betraktas som en oberoende kandidat.
Men har Trump rätt temperament för presidentskapet? Ingen kan veta innan han intar Ovala rummet. Om Trump står pall återstående tre veckor mot hela denna totala sammansvärjning mot honom, har han ju iallafall visat att han har uthållighet och är synnerligen tjockhudad. Det ser nästan ut som att Trump njuter av alla glåpord som de fina, de självutnämnda makthavarna riktar mot honom.
Man kan nästan tro att hans valslogan har blivit, “Bring it on!” Trump visar att han är en kämpe. En riddare som tar sig an de korrupta, odugliga, självgoda drakarna i Washington.
Och situationen är inte helt ny, faktiskt. Jag har tidigare nämnt valet 1828 som vanns av den karismatiske, folklige, temperamentsfulle generalen Andrew Jackson (se här, här, här, här).
Likheterna med 1828 är många: etablissemangen ansåg honom ovärdig, han gjorde inte karriär som politiker, han blev vida känd som general alltså utanför politiken, hans temperament ifrågasattes, han skandaliserades så till den grad att han anklagade sina motståndare för hans frus död, han krossade all tidigare praxis för hur en president valdes.
Idag är Jackson känd som demokratiska partiets första president. Han pryder 20-dollar sedeln.
Jag säger inte att Trump är en ny Jackson, bara att synnerligen kontroversiella personer har lyckas förr i amerikansk politik.

Är Donald Trump värre än förföljelse, förtryck och mord i diktaturer? Ja, säger Förenta Nationernas “högkommissarie för mänskliga rättigheter” i Genève, rapporterar Los Angeles Times i U.N. human rights chief: Trump would be ‘dangerous’ if elected:
– Utan tvivel vore han farlig ur ett internationellt perspektiv, sa Zeid Raad Hussein, prins i Jordanien (vars mänskliga rättigheter tillhör bottenskrapet i Freedom House-index). Samme man som beslutade stänga av svenske Anders Kompass därför att han “läckt” uppgifter om att FN-soldater våldtagit de barn de skulle skydda. FN har senare konstaterat att Husseins beslut om avstängning var olaglig. Men givetvis sitter han kvar och har föreslagit att den enhet som Anders Kompass var chef över ska läggas ner.
Och i USA tar man inte lätt på försök att påverka amerikansk politik utifrån. Om Donald Trump retar upp också de internationella etablissemangen kan det vara en fjäder i hatten för honom.
Att Trump inte är en vanlig politiker framgår också av att han är i fullt ordkrig med ledarna i det egna partiet. Om den mäktige talmannen i representanthuset säger nu Trump: “Jag vill inte ha hans stöd”, rapporterar CNN i Trump trashes Ryan: ‘I don’t want his support’.
Det är totalt exempellöst i landets historia. Partierna i USA är stora, löst sammanhållna tält vars främsta uppgift är att fungera som valmaskin. Idag säger Trump “nej tack” till det stödet.
Det är nu Trump mot hela skiten, förlåt, hela makteliten i Washington.
Och jag börjar undra om inte det kan vara en väg till seger i presidentvalet 8 november.
Att så tydligt vara hela maktelitens hatobjekt, både de amerikanska som de internationella, kan få även traditionella demokratiska väljare att byta sida på valdagen. Kom ihåg det bloggen många gånger påpekat: Donald Trump är ingen konservativ symbol på något sätt. Hans groteska snack om kvinnor visar snarare att han när det gäller personlig attityd och hållning är storstadsvänsterliberal.
Det som lockar kristna och konservativa är att han, trots sin personliga preferenser, på det politiska planet utmanar vänsteretablissemangen på ett sätt som inga konservativa politiker lyckats med sedan Ronald Reagan.
Om han klarar av att vara på offensiven fram till valdagen skulle jag inte förvånas om han chockartat vinner delstater som ingen trodde att en republikansk kandidat kunde vinna. En helt ny koalition mellan missnöjda väljare inom både demokrater och republikaner kan komma att rösta på honom just därför att han “Give them hell” — ger etablissemangen ett helvete.
Vad har jag för belägg? Titta på siffrorna för vad amerikanska folket tycker om landets utveckling! 65 procent anser att landet går i fel riktning och enligt PEW har bara 19 procent förtroende för politiker. Och ingen symboliserar denna utveckling mer än Hillary Clinton.
Visst, opinionsmätningarna om presidentvalet talar inte för det. Men dessa mätningar bygger på mängder med förutbestämda tolkningar byggda på tidigare val. Och detta val blir inte som något annat val. Jag tror opinionsmätningarna kan komma att få lika fel som de fick dagarna före Brexit i Storbritannien.
Det är nämligen mycket krångligare att mäta presidentvalet i USA än en folkomröstning i Storbritannien. För det första är det inte ett presidentval utan FEMTIO. Varje delstat går till val separat. Det gör det oerhört svårt för opinionsinstituten att korrekt täcka upp alla dessa val. Det betyder också att små procentuella förändringar på nationell nivå kan betyda att många delstater trillar över i den andra korgen.
För det andra har många reportage visat att det inte är traditionella republikaner som bär upp Trump-kampanjen, utan helt okända människor som förut inte varit aktiva i politiken. Att opinionsinstituten skulle kunna vikta dessa på ett begåvat sätt jämfört med tidigare val är osannolikt.
En tredje aspekt är att väljarna ogärna talar om att de ska rösta på det alternativ som medierna hånar och kritiserar. De som tänker rösta på Trump kanske inte har talat om det, inte ens när de tillfrågats av opinionsinstitut.
Västvärlden behöver skakas om, och kanske är en Trumpseger just det rätta chockpillret. Trump kan nämligen som president inte ställa till med särskilt mycket. Inrikespolitiken styrs av kongressen och guvernörerna.
När det gäller försvarsmakten kan presidenten använda den, men Trump är ju den mest isolationistiska presidentkandidaten i mannaminne. Han har inga storpolitiska ambitioner. Utrikespolitiken, som presidenten också styr, handlar om diplomati och är det något Trump kan, är det att förhandla. Skulle han göra bort sig, är det värsta som händer att allt fortsätter som under Barack Obama – ingenting blir gjort, alla blockerar varandra.
Men med en seger för Trump skulle de gamla makthavarna hamna i en djup existentiell kris. De skulle tvingas att ompröva allt. Och det är precis vad som behövs.

I en poddradiointervju med Amerikanska nyhetsanalyser diskuterade vi bland annat om årets valskampanj är den smutsigaste någonsin. Om vi räknar modern tid, från televisionens genombrott 1960, så är det kanske så. Men tittar vi historiskt så har amerikanska kampanjer varit än värre.
När Thomas Jefferson stod mot sittande president John Adams år 1800 anklagades Adams för att vara hermafrodit som “varken hade kraften eller styrkan av en man, och inte hellre vänligheten och sensibiliteten hos en kvinna”.
I valet 1828 kallade John Quincy Adams kampanj motståndaren Andrew Jackson för mördare, hans mor prostituerad och hans fru otrogen äktenskapsbryterska.
Abraham Lincoln hånades i valkampanjen 1860 för att vara en lögnare som ser ut som en gorilla.
1876 anklagade demokrater den republikanske kandidaten Rutherford B Hayes för att ha skjutit sin mor och stulit döda soldaters lön som general under inbördeskriget.
New York Times skrev 1896 ledare om presidentkandidaten William Jennings Bryan med rubriken “Är Bryan sinnessjuk?”
Det har ju dessutom förekommit riktiga dueller mellan politiker. Sittande vicepresident Aaron Burr sköt i duell 1804 ihjäl förre finansministern Alexander Hamilton. (Enligt vittnen ska Hamilton inte siktat på motståndaren när han sköt, men det gjorde Burr.)
Min poäng med att nämna detta är att demokrati är i grunden alltid populistisk i meningen att man vill ha populationen, väljarna, med sig. Demokratier är fria och öppna samhällen där man kan ta till fula knep, inte genom att som i diktaturer tysta motståndare men väl rikta nedlåtande anklagelser.
Demokratiska och fria samhällen är beroende av att man frivilligt omfamnar vissa moraliska regler för sitt uppträdande för att vara fullt ut civiliserade. Ibland överträds dessa, och den upprörda stämning som då uppstår är inte bästa miljön för en sansad debatt om sakpolitik. Men notera att det handlar om ord – inte gärningar (annat än sällsynta personliga övertramp). Censur och försök att tysta motståndare sker inte som i diktaturer, där regimens motståndare (som i Turkiet nu) fängslas och mördas.
Om priset för frihet och avsaknad av fängslande och dödande av meningsmotståndare är att vi måste stå ut med smutskastning, är det värt priset. Hellre öppna angrepp i ord än slutna avgöranden med våld.
När man ser till den amerikanska republikens demokratiska tradition från 1789 och framåt, så går graden av smutskastning i vågor. Ibland blir den omfattande, men sedan sjunker den undan. Förmodligen i takt med hur mottaglig väljarkåren är för dylik dynga. Om väljarna rynkar på näsan åt groteska anklagelser mot motståndare, då blir de inte effektiva och upphör snabbt. Det hänger, som sig bör i demokratier, på hur folket ser på saken.
Se mer: CBS i Nasty campaign ads an American tradition, US News i 2016 Takes the Cake for Negative Campaigns

Jag har lite svårt för twitter. 140 tecken fungerar bäst för den som vill attackera, håna och förnedra andra. För att utveckla en originell tanke är twitter inte den bästa kanalen.
Men ibland kan det ju bli roligt och träffande. Som här DN-medarbetaren Viktor Barth-Kron fyller på Annie Lööfs önskelista: