Trump tillbaka i ledningen

Alla mot Trump. Börjar attackerna mot honom bli ”overkill” som gör Trump till vinnare?
Min spekulation igår har roat och irriterat. Kom ihåg: det är inte en prognos, utan en inte helt otänkbar utgång i en fullständigt exceptionell presidentvalrörelse.
Och de dagliga opinionsmätningarna från Rasmussen Report ger en antydan om att valet inte är över. Donald Trump har tagit tillbaka ledningen över Hillary Clinton i en nationell mätning utförd 10-12 oktober med 1500 svarande. Trump leder med 43-41 procent. Före andra debatten ledde Clinton med 43-39 procent.
Jag håller fast vid att jag inte skulle bli förvånad om Trump vinner. Inte mer än om han förlorar.
Massmedierna ger inte längre sken av att deras uppdrag är att ge balanserad rapportering. De är rakt upp och ner kampanjorgan för Clinton. Omslag på Time i augusti och oktober summerar alla stora tidningar och alla stora tv-kanaler utom Fox News. FN. Och republikaner i kongressen. Alla är emot Trump. Hånar honom. Gör allt, precis allt, för att krossa honom. Obarmhärtigt. Kompromisslöst. Sanslöst partiskt.
Detta kan, menar jag, leda till en backlash, där många väljare i än högre grad vill tvåla till dessa etablissemang som anser sig ha rätt att avgöra vem som ska bli president.
Att Trump är i krig också med repbulikanska etablissemang kan får Bernie-demokrater att rösta på honom, eftersom han utan republikanska partiets stöd kan betraktas som en oberoende kandidat.
Men har Trump rätt temperament för presidentskapet? Ingen kan veta innan han intar Ovala rummet. Om Trump står pall återstående tre veckor mot hela denna totala sammansvärjning mot honom, har han ju iallafall visat att han har uthållighet och är synnerligen tjockhudad. Det ser nästan ut som att Trump njuter av alla glåpord som de fina, de självutnämnda makthavarna riktar mot honom.
Man kan nästan tro att hans valslogan har blivit, ”Bring it on!” Trump visar att han är en kämpe. En riddare som tar sig an de korrupta, odugliga, självgoda drakarna i Washington.
Och situationen är inte helt ny, faktiskt. Jag har tidigare nämnt valet 1828 som vanns av den karismatiske, folklige, temperamentsfulle generalen Andrew Jackson (se här, här, här, här).
Likheterna med 1828 är många: etablissemangen ansåg honom ovärdig, han gjorde inte karriär som politiker, han blev vida känd som general alltså utanför politiken, hans temperament ifrågasattes, han skandaliserades så till den grad att han anklagade sina motståndare för hans frus död, han krossade all tidigare praxis för hur en president valdes.
Idag är Jackson känd som demokratiska partiets första president. Han pryder 20-dollar sedeln.
Jag säger inte att Trump är en ny Jackson, bara att synnerligen kontroversiella personer har lyckas förr i amerikansk politik.