Presidentvalskampanjen inte värst i historien

I en poddradiointervju med Amerikanska nyhetsanalyser diskuterade vi bland annat om årets valskampanj är den smutsigaste någonsin. Om vi räknar modern tid, från televisionens genombrott 1960, så är det kanske så. Men tittar vi historiskt så har amerikanska kampanjer varit än värre.
När Thomas Jefferson stod mot sittande president John Adams år 1800 anklagades Adams för att vara hermafrodit som ”varken hade kraften eller styrkan av en man, och inte hellre vänligheten och sensibiliteten hos en kvinna”.
I valet 1828 kallade John Quincy Adams kampanj motståndaren Andrew Jackson för mördare, hans mor prostituerad och hans fru otrogen äktenskapsbryterska.
Abraham Lincoln hånades i valkampanjen 1860 för att vara en lögnare som ser ut som en gorilla.
1876 anklagade demokrater den republikanske kandidaten Rutherford B Hayes för att ha skjutit sin mor och stulit döda soldaters lön som general under inbördeskriget.
New York Times skrev 1896 ledare om presidentkandidaten William Jennings Bryan med rubriken ”Är Bryan sinnessjuk?”
Det har ju dessutom förekommit riktiga dueller mellan politiker. Sittande vicepresident Aaron Burr sköt i duell 1804 ihjäl förre finansministern Alexander Hamilton. (Enligt vittnen ska Hamilton inte siktat på motståndaren när han sköt, men det gjorde Burr.)
Min poäng med att nämna detta är att demokrati är i grunden alltid populistisk i meningen att man vill ha populationen, väljarna, med sig. Demokratier är fria och öppna samhällen där man kan ta till fula knep, inte genom att som i diktaturer tysta motståndare men väl rikta nedlåtande anklagelser.
Demokratiska och fria samhällen är beroende av att man frivilligt omfamnar vissa moraliska regler för sitt uppträdande för att vara fullt ut civiliserade. Ibland överträds dessa, och den upprörda stämning som då uppstår är inte bästa miljön för en sansad debatt om sakpolitik. Men notera att det handlar om ord – inte gärningar (annat än sällsynta personliga övertramp). Censur och försök att tysta motståndare sker inte som i diktaturer, där regimens motståndare (som i Turkiet nu) fängslas och mördas.
Om priset för frihet och avsaknad av fängslande och dödande av meningsmotståndare är att vi måste stå ut med smutskastning, är det värt priset. Hellre öppna angrepp i ord än slutna avgöranden med våld.
När man ser till den amerikanska republikens demokratiska tradition från 1789 och framåt, så går graden av smutskastning i vågor. Ibland blir den omfattande, men sedan sjunker den undan. Förmodligen i takt med hur mottaglig väljarkåren är för dylik dynga. Om väljarna rynkar på näsan åt groteska anklagelser mot motståndare, då blir de inte effektiva och upphör snabbt. Det hänger, som sig bör i demokratier, på hur folket ser på saken.
Se mer: CBS i Nasty campaign ads an American tradition, US News i 2016 Takes the Cake for Negative Campaigns