Month: October 2016

“Yes We Can.” Så löt Barack Obamas främsta valslogan för åtta år sedan. En sakligt sett mer innehållslös slogan är svårt att tänka sig. Men det var inte substansen som skapade förhoppningar, utan hans bakgrund. Han tillhörde inte de så i medierna förhatliga äldre vita männen, som styrt amerikansk politik i århundraden. Obama var färsk i politiken, ung och inte minst svart.
Dessa yttre attribut skapade hopp. Som om kompetens, erfarenhet och sakliga program inte spelar någon roll.
Att skapa enorma förväntningar utan en plan för att på något sätt uppnå dem, är livsfarligt.
Amerika är nu i baksmälla efter Obamas groteskt uppiskade förväntningar. Alla är missnöjda. Inga löften har infriats. Allt är som förut, trots att Obama lovade att ändra allt.
Washington Post skriver idag, Once the hope candidate, Obama in his final days faces a hopeless electorate:

Obama kommer att avsluta sin presidentperiod vid vad som kanske är den minst hoppfulla tid i Amerikansk politik på årtionden, en tid då de två stora partiernas kandidater har historiskt lågt förtroende och bedriver en bitter och oanständig valkampanj. Större delen av detta år har Obama, liksom de som lyssnat på hans tal, varit förbryllade över vad som hänt.
– En sak under min presidenttid som jag beklagar är att motsättningarna och misstänksamheten mellan partierna har förvärrats istället för att minska, sa Obama i januari.
Tonen hos Obama har sedan blivit mörkare som en följd av polisvåldet och våldet mot polisen. “Det är svårt att ibland inte tro att allt kommer att blir än värre.”

Denna uppgivenhet är allt Obama idag har att erbjuda. En passiv, handlingsförlamad och svag president som inte förmår hantera tidens krav. Så mycket för hans hoppfullhet för åtta år sedan. Det var bara tom retorik, luft.
Det är en viktig förklaring till att valrörelsen nu ser ut som den gör. Ingen i Amerika tror på politiska löften längre.
Energi, envishet och rå brutal anfallspolitik är det som gäller. På sådant är Clinton och Trump bäst. Ingen av dem är populär, men de har viljestyrkan att sträva framåt i all dynga, i all skit som sprids och i den orkan av missnöje som är valrörelsens miljö.
SVT sänder en dokumentärserie i två delar om Donald Trump och Hillary Clinton. Första delen, Uppväxten, sändes igår inom ramen för Dokument Utifrån. Detta avsnitt var förvånansvärt informativt och balanserat.
Exempelvis visste jag inte att Barack Obama personligen så grovt hade hånat Donald Trump vid Vita huset-korrespondenternas middag (Washingtons största årliga fest) för några år sedan. Trodde det var någon komiker, som brukar framträda, som dragit ett skämt om Trump. Men dokumentären visar att Obama själv var besatt av att från talarstolen förlöjliga, håna, ja mobba, Trump under flera minuter, med attack efter attack medan publiken runt Trump satt och skrattade.
Det kan faktiskt varit droppen som fick Trump att ställa upp. Så gott folk, när Donald Trump nästa vecka med allt större sannolikhet vinner presidentvalet: tacka Barack Obama för det!
PS.
Jämför Obamas humor på andras bekostnad, med hur George W Bush vid samma middagar bjöd på sig själv och skämtade om sina egna tillkortakommanden. Snacka om skillnad i värdighet, moral och ledarskap.

Medarbetare, gift med en blottare till kongressman, kan bli Hillary Clintons fall… Som om inte presidentvalrörelsen spårade ur för länge sedan, blir den nu än mer bisarr.
FBI fick hård kritik när man lade ner förundersökningen om Clintons brott mot sekretesslagarna under tiden som utrikesminister. Av allt att döma har demokratiska partiet, med presidenten och justitieministern i spetsen, pressat FBI — i god Nixon-anda — att lägga ner brottsmisstankar mot höga partikamrater.
Nu har FBI ångrat sig och tagit upp förundersökningen om brott begångna av Hillary Clinton. Förmodligen därför att nya bevis framkommit och att den efter politiska påtryckningar påskyndade nedläggningen var alltför snabb.
Nu slår manipulationerna av rättsväsendet tillbaka som en bumerang mot Clinton.
För första gången har amerikanska väljare en misstänkt brottsling som en av presidentkandidaterna.
Att slarva med hemligstämplade dokument om USA:s säkerhet är ingen liten sak. När CIA-chefen och generalen David Petraeus inte hanterat sådana dokument enligt reglementet dömdes han till villkorligt fängelsestraff.
Om de förnyade och förstärkta misstankarna om Hillary Clintons kriminella agerande skriver Chicago Tribune, Democrats should ask Clinton to step aside

Meddelandet från FBI-chefen James Comey att man återupptar förundersökningen om Clintons mejl är ett bombnedslag i presidentvalskampanjen. Att det sker så nära valdagen borde göra klar för varje tänkande person att FBI kommit över extremt viktiga handlingar.
Det kan inte vara om den perverse Anthony Weiner, men väl om den bärbara dator hans fru och nära Clinton-medarbetere Huma Abedin och mejlen mellan dem båda.
Så vad ska demokratiska partiet göra nu?
Om demokraterna tar sitt eget tal om hög moralisk standard på allvar, borde de kräva av Hillary Clinton att hon avgår, omedelbart, och låter hennes vicepresidentkandidat, senator Tim Kaine ta hennes plats.
Demokraterna borde säga att när en ny kriminell förundersökning öppnats om hennes hemmasydda mejlserver från tiden som utrikesminister, är det inte en god idé att ha Clinton i närheten av Vita huset.

Själv är jag emot att folk plockas bort från tjänster redan i samband med att förundersökning om brott inleds. Sådana undersökningar resulterar ju oftare i att åtal inte väcks än att det väcks. Och åtal betyder inte att man fälls och befinns skyldig. I en rättsstat ska man ha respekt för beslutsgången. Den som inte fällts är inte skyldig i lagens mening. Och innan dom avgivits (om skuld eller frikännande) kan man inte veta vad utfallet blir.
Offentliga positioner är dock något annorlunda. Kriminella misstankar undergräver, även om de är oriktiga, förtroendet för den som blir föremål för förundersökning. Här blir det en balansgång, beroende på allvaret i misstanken och sannolikheten att misstanken är riktig. Rättvisan för den enskilde står mot försvagat förtroende för verksamheten man företräder.
Avgå kommer hon inte att göra, men det är minst sagt märkligt med en möjlig president vars första uppgift kan bli att försvara sig i domstol mot åtal för kriminella handlingar som kan ge fängelse.

Just nu tycker jag satirtecknaren Steve Kelley är överlägsen i att tolka amerikanska presidentvalet. Här är några nyligen publicerade alster som lättar upp stämningen…

– Vad har vi här? En skrämmande clown och en häxa?
– Du har så rätt… [säger frun som läser om presidentvalet]
.

Kvinna: Snart har väl mediernas opinionsmätningar tappat all trovärdighet?
Löpsedel: ELVA AV ÅTTA VÄLJARE RÖSTAR PÅ CLINTON
.

– Debatten handlade om så många viktiga frågor här hemma och utrikes, att jag har bestämt mig för att rösta på Hillary.
– Du anser att Clinton har svaren?
– Egentligen vill jag bara ha någon som ljuger för mig.

Tillbaka till år 2012:
– Vi har från vårt folk i Libyen fått begäran om säkerhetsförstärkningar.
– Ta reda på hur mycket de har donerat till Clinton-stiftelsen.

Några intressanta uttalanden i nyhetsflödet…

Detta fenomen existerar inte i Finland.

Kriminalpolis i Finland svarar på frågan om hur många bilar som brinner i deras förorter (SvD)

Alla brexitförhandlingar kommer att ske på franska.

Michael Barnier, EU-förhandlare i Bryssel enligt Fokus

Medborgarskapstanken måste uppvärderas … Integration handlar inte bara om att jobba, att känna tillhörighet med det sitt nya land är minst lika viktigt.

Ledarartikel i Expressen av Karin Pihl

Socialdemokratin stod ganska svag ideologiskt när Sovjetunionen föll.

Madeleine Bengtsson i unga socialdemokraternas idéskrift Tvärdrag

Det är paradoxalt att vänsterpolitiker på klassisk marxistisk grund blir så uttalade motståndare till den värderelativism och kulturrelativism som i svenska samhället har företrätts av en postmodernistisk vänster.

Thomas Gür recenserar i Dagens Samhälle “Amineh – från peshmerga till riksdagsledamot” av Amineh Kakabaveh (V)

Från Syrien till demokratiska partiets högkvarter i USA skapar Ryssland turbulens. Landet skrämmer upp sina grannar och väcker anstöt med sitt aggressiva uppträdande. Det låter ungefär som när Sovjetunionen höjde rösten runt 1980, men kom ihåg att Sovjet bröt ihop mindre än tio år senare, skriver säkerhetspolitiske experten George Friedman i The Myth of Putin:

Ryssland är ett enormt svagt land som Putin desperat försöker framställa som långt mäktigare än det är. Han gör ett extremt bra jobb i att skapa en sådan illusion. Det finns ett talesätt som säger att perception är verkligheten. Det är struntprat (…) Perception kan köpa tid och tid kan ibland förändra verkligheten. Men ofta är allt perception åstadkommer en uppskjutning på det oundvikliga, och enligt min mening är just det aktuellt i fallet med Ryssland.

Friedman menar att Ryssland idag lider av samma grundläggande problem som på 1980-talet: ekonomisk instabilitet.

Rysslands fundamentala problem är ekonomiskt. Energimarknaden står för en stor del av rysk statsbudget och energipriserna har fallit sedan 2014. I ett samhälle som fortfarande formas från centrum innebär en budgetkris på federal nivå en svår utmaning. Ryssland har varit i djup recession i mer än två år. Enligt ryska finansdepartementet kommer regeringens reserver, som i september 2014 uppgick till nära 92 miljarder dollar, att vara tömda i slutet av 2017.

Putin gjorde när han kom till makten två ting. Han använde oljeintäkter för att skapa höjd välfärd och han skapade bilden av att Ryssland är en makt att räkna med i den stora världen. Han återskapade därmed patriotismen som förfallit i cynism och brist på framtidstro under Boris Jeltsin.
Ryssar tål fattigdom i högre utsträckning än andra, men det finns ett viktigt krav för att ryssarna inte ska göra uppror. Det är att deras lidande sker för att rädda landet, skriver Friedman. Man trodde att Stalin brydde sig om folket. Putin har skapat samma känsla och att han kan vinna framtiden.
I takt med bakslagen (utöver ekonomin också att Ukraina lämnat rysk intressesfär) ökar behoven av att stå upp mot USA för att dölja Rysslands svaghet. Agerandet i Syrien är också ett resultat av denna inrikespolitiska taktik. Ryssland är i Syrien enbart för att framstå som starkt och mäktigt.
Omvärldens oro inför Putins utspel blir i Ryssland bekräftelse på att landet är en stor och viktig aktör. I själva verket är Ryssland idag svagare än under Sovjetunionens sista tid, menar Friedman. Putin spelar sina svaga kort briljant.

Amerikanska valet blir åter jämnare enligt mätningarna (som jag fortsätter att vara synnerligen skeptisk till). Enligt en sammanvägning av 11 olika mätningar, leder Clinton nu med 4,9 procentenheter över Trump, som dock börjar ta igen förlorad mark.

Den tvångsmässiga sjukvårdsförsäkring som president Obama drivit igenom, Obamacare, kommer att höja premierna med upp till 116 procent inför 2017. I Arizona blir det mer än en fördubbling av “sjukvårdsskatten”, från 196 till 422 dollar per månad, rapporterar Los Angeles Times i Obama administration confirms double-digit premium hikes for healthcare.
Det är en ökning på 2000 kr per månad. Enligt systemet får medborgarna visst bidrag, ofta en fjärdedel, för att täcka premien.
Höjningen blir olika i olika delstater och i snitt kommer skatten/premien att öka med 25 procent.
Republikanerna säger, “vad var det vi sa?” Och menar att detta bara är början. Stora skattehöjningar väntar också kommande år.
Gissa om Donald Trump kommer att lyfta fram att han och republikanerna är emot detta system.

Svenska medier slår upp opinionsmätningar som visar att Hillary Clinton leder med 12 procent, som den från ABC News. Man är inte lika angelägen att tala om att antalet tillfrågade är . . . 874 personer. I ett land där uppemot 200 miljoner kan komma att rösta. Dessutom utgör de svarande inte ett representativt urval, utan en övervikt på 5 procent större andel demokrater än republikanskt registrerade väljare.
Mätningen är alltså i högsta grad skakig och om en mätning utförts på samma vis i Sverige hade ingen tagit den på allvar.
Det går dock inte komma ifrån att i de allra flesta opinionsmätningar leder Hillary Clinton med i snitt sex procentenheter. Enligt dem är valet avgjort.
Men veckan före brittiska folkomröstningen visade opinionsmätningarna (som var betydligt mer robusta och statistiskt trovärdiga) att brexit skulle förlora. Stanna-sidan ledde med ungefär fyra procentenheter, cirka 52-48. Det blev precis tvärtom 52 procent för brexit. Det är en omsvängning på åtta procent, från -4 till +4 procentenheter.
Om presidentvalet i USA råkar ut för samma felmarginal i relation till mätningarna, skulle nuvarande +6 för Clinton bli +2 för Trump.
Dessutom är valet inte ett val utan 50 separata val. En ytterligare faktor som sällan nämns, men som avgjorde valet år 2000, är småpartiernas kandidater. Hade inte Ralph Nader ställt upp för De Gröna år 2000 hade Al Gore blivit president. Nader tog fler röster från demokraterna än vinstmarginalen var för George W Bush. Samma sak 1992, då Bill Clinton vann därför att Bush den äldre förlorade fler väljare till tredje kandidaten Ross Perot.
I årets valrörelse har småpartierna, främst Nyliberalerna och De Gröna, fått betydligt högre stöd än i de flesta tidigare valrörelser. Tillsammans ofta uppemot 10 procentenheter. Dessa röster kan bli avgörande i delstatsval, där marginalerna är små.
Den viktigaste anledningen att inte vara särskilt övertygad om Clintonseger är att hon inte når upp över 50 procent i någon mätning där småpartiernas kandidater är med. I ett omröstning som i huvudsak är ett tvåpartival borde den som anses “självskriven” ligga en bra bit över 50 procent för att vara garderad mot en brexit-effekt.
Clinton är fortfarande en svag kandidat. Frågan är om Trump är ännu svagare i väljarnas – inte mediernas – ögon.

Tiden vi lever i blir allt mer turbulent. Ifrågasättandet av dem som styr bara växer. För bara några år sedan kunde politiker som Fredrik Reinfeldt ha förtroende hos 60-70 procent av befolkningen. Idag får statsministern och oppositionsledaren vara glada om 30 procent har något förtroende för dem.
Under tio månader framåt kommer, utöver USA, en rad europeiska länder hålla val, och aldrig har etablerade politiker och partier varit så utmanade av nya uppstickarpartier som bärs fram av ett allt bredare och djupare folkligt förakt för ledare som bara pratar men inte förmår någonting, inte ens upprätthålla Europas yttre gränser. Prat, tjat och undanflykter är inte ledarskap, det visar hur svaga, obetydliga och odugliga dagens politiska makthavare är.
Varför ska dessa klantar få styra, tycks vara den samlande frågan befolkningar i västvärlden ställer sig.
Denna anda av ifrågasättande av dem som gör anspråk på att få bestämma fångas nu också av Hollywood. Två av årets stora biofilmer Deepwater Horizon om BP:s oljerigg i Mexikanska golfen och den uppmärksammade 13 Hours om hur amerikanske ambassadören i Libyen dödades i Bengazi, har båda fått höga betyg av publiken.
Gemensamt är att medarbetarna på golvet får göra allt för att försöka rädda den katastrofsituation som högt uppsatta beslutsfattare genom sin oduglighet ställt till med.
I Deepwater Horizon är det oljebolaget BP:s chefer som gång på gång i filmen hånas för sin oförmåga att fatta verklighetens begränsningar och vars risktagande leder till katastrof – hela oljeriggen exploderar, elva oljearbetare dör och miljontals liter råolja läcker ut i havet. Oljearbetarna är hjältarna som varnar, som försöker avstyra ledningens inkompetens och som räddar vad som räddas kan.
På filmens affisch står skrivet: “I mötet med de mörkaste stunderna, är hopp ingen taktik”. Kloka ord som riktade till dagens politikerklass som just ägnar sig åt inget annat än naiva förhoppningar.
Samma underton har 13 Hours. Politikerna skickar USA:s ambassadör till Bengazi i Libyen trots uselt säkerhetsläge. När det väl hettar till, vägrar president Obama och utrikesminister Hillary Clinton skicka förstärkning. Man vägrar att ens demonstrera USA:s militära styrka genom att låta stridsflyg flyga lågt över staden i maktdemonstration. Istället är det de få soldaterna på plats som får offra sina liv för att försöka rädda upp den farliga situation som höga politiker skapat.
Båda filmerna tolkar vår tid väl: en växande avsky mot överordnade som är lika arroganta som odugliga.
Styrande politiker i väst har tyvärr visat att de tappat greppet. De förstår inte vad globaliseringen betyder. De förstår inte tidens nya krav. De fattar inte villkoren som en snabbt förändrad omvärld i Asien och Afrika innebär.
Samtidigt föraktar denna politiska överklass medborgare som protesterar mot odugligheten. Avståndet mellan väljare och politiker har aldrig i demokratins historia varit så stort som nu.
Hollywoods katastroffilmer handlar egentligen om bagateller jämfört med hur det kan bli i verkligheten, även om filmerna mycket väl fångar stämningarna och dynamiken i vår tid – småfolkets förmåga mot överhetens klantighet.
Och de kommande 10 månaderna sker en rad viktiga val: efter USA:s presidentval 8/11 följer 4/12 både presidentval i Österrike (mellan miljöpartist och nationalist) och folkomröstning i Italien om konstitutionen (premiärminister Matteo Renzi avgår om folket avvisar ändringarna). I mars 2017 följer parlamentsval i Holland där Geert Wilders euroskeptiska och invandrarkritiska parti kan vinna, sedan följer i april-maj presidentval i Frankrike där Nationella frontens Marine Le Pen förmodligen når andra valomgången. Och i september är det val i Tyskland, där nya partiet Alternativ för Tyskland (AfD) förväntas gå starkt framåt.
Så länge de gamla partierna föraktar folket och driver en politik på tvärs mot medborgarna kommer utmanarna att flytta fram positionerna, och efterhand ta över ledningen för länderna. Ja, jag har slutat tro att de gamla partierna kan komma till sina sinnens fulla bruk igen. De vill säkert väl, men deras medicin är rena cyanidpillren. Den gamla makteliten är förbrukad.
Nya politiska rörelser behöver ta över för att rädda vår civilisation från de gamla partiernas förvirring och oförmåga.

I sakfrågorna pressade Donald Trump sin motståndare Hillary Clinton, som hamnade på defensiven. Men samtidigt kunde inte Trump låta bli att chockera. Han sa att det inte är säkert att han kommer att acceptera valutslaget. Den erfarne kommentatorn Brit Hume summerade nattens debatt:

– Det nyhetsmässiga från debatten är att Donald Trump inte sa att han tänker acceptera valresultatet. Det är ovanligt. Det är kontroversiellt. Frågan är om det kommer att hjälpa honom. Jag tvivlar. Det här var hans bästa debattinsats hittills, han tog poäng efter poäng på Clinton. Men det kommer i skymundan av att han vägrade säga att han kommer att acceptera valutslaget.

Trump har kommit så här långt just genom att skaka om medievärlden med sina uttalanden, skapa rubriker och skaka om det offentliga samtalet. Det är ett sätt att visa upprörda och desillusionerade väljare att han står på deras sida. Han utmanar etablissemangen.
Men Brit Hume har ju rätt i att det är en märklig fråga att välja för att sticka ut och skaka om. Valresultatet är en juridisk formsak, inte en värderingsfråga.
Jag hade hellre sett att han valt något annat att reta etablissemangen med.
Enligt den traditionella logiken behövde den som leder i opinionsmätningarna, dvs Clinton, stå stadigt och inte göra bort sig. Då kan opinionen hålla i sig. Utmanaren är den som behöver göra så väl ifrån sig att dynamiken i valrörelsen förändras. Och det kan man nog inte säga att Trump gjorde.
Men detta är inget traditionellt val.