Tiden vi lever i blir allt mer turbulent. Ifrågasättandet av dem som styr bara växer. För bara några år sedan kunde politiker som Fredrik Reinfeldt ha förtroende hos 60-70 procent av befolkningen. Idag får statsministern och oppositionsledaren vara glada om 30 procent har något förtroende för dem.
Under tio månader framåt kommer, utöver USA, en rad europeiska länder hålla val, och aldrig har etablerade politiker och partier varit så utmanade av nya uppstickarpartier som bärs fram av ett allt bredare och djupare folkligt förakt för ledare som bara pratar men inte förmår någonting, inte ens upprätthålla Europas yttre gränser. Prat, tjat och undanflykter är inte ledarskap, det visar hur svaga, obetydliga och odugliga dagens politiska makthavare är.
Varför ska dessa klantar få styra, tycks vara den samlande frågan befolkningar i västvärlden ställer sig.
Denna anda av ifrågasättande av dem som gör anspråk på att få bestämma fångas nu också av Hollywood. Två av årets stora biofilmer Deepwater Horizon om BP:s oljerigg i Mexikanska golfen och den uppmärksammade 13 Hours om hur amerikanske ambassadören i Libyen dödades i Bengazi, har båda fått höga betyg av publiken.
Gemensamt är att medarbetarna på golvet får göra allt för att försöka rädda den katastrofsituation som högt uppsatta beslutsfattare genom sin oduglighet ställt till med.
I Deepwater Horizon är det oljebolaget BP:s chefer som gång på gång i filmen hånas för sin oförmåga att fatta verklighetens begränsningar och vars risktagande leder till katastrof – hela oljeriggen exploderar, elva oljearbetare dör och miljontals liter råolja läcker ut i havet. Oljearbetarna är hjältarna som varnar, som försöker avstyra ledningens inkompetens och som räddar vad som räddas kan.
På filmens affisch står skrivet: ”I mötet med de mörkaste stunderna, är hopp ingen taktik”. Kloka ord som riktade till dagens politikerklass som just ägnar sig åt inget annat än naiva förhoppningar.
Samma underton har 13 Hours. Politikerna skickar USA:s ambassadör till Bengazi i Libyen trots uselt säkerhetsläge. När det väl hettar till, vägrar president Obama och utrikesminister Hillary Clinton skicka förstärkning. Man vägrar att ens demonstrera USA:s militära styrka genom att låta stridsflyg flyga lågt över staden i maktdemonstration. Istället är det de få soldaterna på plats som får offra sina liv för att försöka rädda upp den farliga situation som höga politiker skapat.
Båda filmerna tolkar vår tid väl: en växande avsky mot överordnade som är lika arroganta som odugliga.
Styrande politiker i väst har tyvärr visat att de tappat greppet. De förstår inte vad globaliseringen betyder. De förstår inte tidens nya krav. De fattar inte villkoren som en snabbt förändrad omvärld i Asien och Afrika innebär.
Samtidigt föraktar denna politiska överklass medborgare som protesterar mot odugligheten. Avståndet mellan väljare och politiker har aldrig i demokratins historia varit så stort som nu.
Hollywoods katastroffilmer handlar egentligen om bagateller jämfört med hur det kan bli i verkligheten, även om filmerna mycket väl fångar stämningarna och dynamiken i vår tid – småfolkets förmåga mot överhetens klantighet.
Och de kommande 10 månaderna sker en rad viktiga val: efter USA:s presidentval 8/11 följer 4/12 både presidentval i Österrike (mellan miljöpartist och nationalist) och folkomröstning i Italien om konstitutionen (premiärminister Matteo Renzi avgår om folket avvisar ändringarna). I mars 2017 följer parlamentsval i Holland där Geert Wilders euroskeptiska och invandrarkritiska parti kan vinna, sedan följer i april-maj presidentval i Frankrike där Nationella frontens Marine Le Pen förmodligen når andra valomgången. Och i september är det val i Tyskland, där nya partiet Alternativ för Tyskland (AfD) förväntas gå starkt framåt.
Så länge de gamla partierna föraktar folket och driver en politik på tvärs mot medborgarna kommer utmanarna att flytta fram positionerna, och efterhand ta över ledningen för länderna. Ja, jag har slutat tro att de gamla partierna kan komma till sina sinnens fulla bruk igen. De vill säkert väl, men deras medicin är rena cyanidpillren. Den gamla makteliten är förbrukad.
Nya politiska rörelser behöver ta över för att rädda vår civilisation från de gamla partiernas förvirring och oförmåga.