Obama har skapat ökade motsättningar

”Yes We Can.” Så löt Barack Obamas främsta valslogan för åtta år sedan. En sakligt sett mer innehållslös slogan är svårt att tänka sig. Men det var inte substansen som skapade förhoppningar, utan hans bakgrund. Han tillhörde inte de så i medierna förhatliga äldre vita männen, som styrt amerikansk politik i århundraden. Obama var färsk i politiken, ung och inte minst svart.
Dessa yttre attribut skapade hopp. Som om kompetens, erfarenhet och sakliga program inte spelar någon roll.
Att skapa enorma förväntningar utan en plan för att på något sätt uppnå dem, är livsfarligt.
Amerika är nu i baksmälla efter Obamas groteskt uppiskade förväntningar. Alla är missnöjda. Inga löften har infriats. Allt är som förut, trots att Obama lovade att ändra allt.
Washington Post skriver idag, Once the hope candidate, Obama in his final days faces a hopeless electorate:

Obama kommer att avsluta sin presidentperiod vid vad som kanske är den minst hoppfulla tid i Amerikansk politik på årtionden, en tid då de två stora partiernas kandidater har historiskt lågt förtroende och bedriver en bitter och oanständig valkampanj. Större delen av detta år har Obama, liksom de som lyssnat på hans tal, varit förbryllade över vad som hänt.
– En sak under min presidenttid som jag beklagar är att motsättningarna och misstänksamheten mellan partierna har förvärrats istället för att minska, sa Obama i januari.
Tonen hos Obama har sedan blivit mörkare som en följd av polisvåldet och våldet mot polisen. ”Det är svårt att ibland inte tro att allt kommer att blir än värre.”

Denna uppgivenhet är allt Obama idag har att erbjuda. En passiv, handlingsförlamad och svag president som inte förmår hantera tidens krav. Så mycket för hans hoppfullhet för åtta år sedan. Det var bara tom retorik, luft.
Det är en viktig förklaring till att valrörelsen nu ser ut som den gör. Ingen i Amerika tror på politiska löften längre.
Energi, envishet och rå brutal anfallspolitik är det som gäller. På sådant är Clinton och Trump bäst. Ingen av dem är populär, men de har viljestyrkan att sträva framåt i all dynga, i all skit som sprids och i den orkan av missnöje som är valrörelsens miljö.
SVT sänder en dokumentärserie i två delar om Donald Trump och Hillary Clinton. Första delen, Uppväxten, sändes igår inom ramen för Dokument Utifrån. Detta avsnitt var förvånansvärt informativt och balanserat.
Exempelvis visste jag inte att Barack Obama personligen så grovt hade hånat Donald Trump vid Vita huset-korrespondenternas middag (Washingtons största årliga fest) för några år sedan. Trodde det var någon komiker, som brukar framträda, som dragit ett skämt om Trump. Men dokumentären visar att Obama själv var besatt av att från talarstolen förlöjliga, håna, ja mobba, Trump under flera minuter, med attack efter attack medan publiken runt Trump satt och skrattade.
Det kan faktiskt varit droppen som fick Trump att ställa upp. Så gott folk, när Donald Trump nästa vecka med allt större sannolikhet vinner presidentvalet: tacka Barack Obama för det!
PS.
Jämför Obamas humor på andras bekostnad, med hur George W Bush vid samma middagar bjöd på sig själv och skämtade om sina egna tillkortakommanden. Snacka om skillnad i värdighet, moral och ledarskap.