Month: October 2016

Gårdagskvällens båda debatter, den svenska partiledardebatten och den mellan de amerikanska presidentkandidaterna, hade det gemensamt att de var smutsigare än någonsin. Allt större del av politikers allt färre minuter i medierna upptas av anklagelser snarare än sakpolitik.
I Sverige var det påhopp på Jimmie Åkesson, där man vill smeta ner hans parti med åsikter det inte har. Det var “Aktion: Brännmärkning” från de gamla partierna vars makt hotas av Sverigedemokraterna. Denna strategi blir logisk eftersom dessa partier anpassat sig till SD:s politik. Då återstår bara smutskastning för att hålla distans.
Eftersom medierna hjälper till och lyfter fram galna uttalanden från sverigedemokratiska politiker, men mörklägger alla lika oacceptabla uttalanden från politiker i de andra partierna, blir det en uppförsbacke. Men medietaktiken väger ändå lätt mot verkligheten. Människor ser varje dag effekterna av den groteska migrationspolitik de gamla partierna genomfört.
I den amerikanska debatten i natt slog Donald Trump tillbaka mot den bild som sätter sig efter hans privata samtal om kvinnor. Han jämförde sitt agerande med det som Bill Clinton gjort eller anklagas för.
Han visar att han är en fighter. Det inger viss respekt. Här är två röster som menar att han vann, men att det förmodligen inte räcker.
Politico skriver:

Trump gav oss en glimt av den utmanare som kunde blivit. Genom att gå vidare från sexanklagelserna höjde han sin chanser, men det är förmodligen inte tillräckligt.

John Hinderaker skriver i Powerline:

Trump var Trump. Han hade starka svar, men också några osammanhängande. Han sluggade hårt, och angrep Clinton för hennes kriminella beteende när det kommer till att hantera nationell säkerhet. Hillary var Hillary. Hon käftar emot på ett sätt som de flesta uppfattar som oförskämt, vilket gör att bilden stärks av henne som mycket snack och ingen handling.
Sammanfattningsvis vann Trump. Stort. Vi får se om det får någon betydelse.

Själv tycker jag det är trist att politik alltmer blir “familjegräl”, dvs anklagelser hit och dit i personliga frågor och om etiketter, istället för en kraftmätning om sakpolitik och ideologisk inriktning för landet.
Särskilt nu, när västvärlden är alltmer utsatt av hot, både från religiös extremism i Mellanöstern och ekonomisk konkurrens från länder som Kina.
Väst skulle behöva ledare som kan samla folk och anta de utmaningar vi står inför som ett resultat av globaliseringen. De inledande och närmast gratis fördelar vi hade när fattiga människor arbetade för låga löner och sålde billiga teveapparater mm till oss, övergår nu i en konkurrens om välstånd och dominans mellan civilisationer.
Dessa utmaningar är de gamla partierna oförmögna att anta. De ser inte ens att det är hot som måste hanteras rätt, om vi inte ska krossas i konkurrensen. De gamla makthavarna är i total förvirring. De vet inte vad som är fram och bak längre. Det är därför de hemfaller åt personangrepp istället för att diskutera strategi, ideologi och inriktning.

Så har då en bandupptagning läckt där Donald Trump visar sin mest vulgära sida. Och som en bloggare konstaterar, hans ursäkt är ofullständig eftersom han ber om ursäkt för det han sagt. Men av det han sagt framgår att han också gjort det han sagt – som kändis tagit sig friheten att tafsa.
Och att påpeka att Bill Clinton gjort värre saker, är som när barn försöker försvara sig inför sina föräldrar med att andra gjort värre saker. Det håller inte.
En svårare kris än denna så nära valdagen har ingen presidentkandidat varit i. På något sätt var den ändå väntad. Det är Donald Trumps karaktär som många ifrågasatt. Kan han hålla sitt heta temperament, sin gåpåaranda, sin oräddhet, sin spontanitet, sitt nytänkande, sin vilja att utmana i schack när det behövs?
För samtidigt som dessa egenskaper helt klart har fört honom dit han är, så är de också hans största svaghet. Många är rädda för att han ska gå för långt, att hans temperament ska fördunkla hans omdöme.
Genom avslöjandet av den mer än tio år gamla skrytvalsen, har det offentliga trängt in i Donald Trumps själ och funnit den tarvliga och mörka sidan.
De som nu vältrar sig i skadeglädje, borde kanske ta en stund att fundera över sina egna mörka sidor. För det kristendomen lärt oss är att ingen människa är ofelbar. Vi människor begår alla misstag och har svaga sidor. Skadeglädje är inte vackert det heller.
Det som avgör hur goda vi är, är hur vi hanterar våra inneboende svagheter.
Med dagens teknik kan alla bli inspelade när vi gör ett dumt skämt eller säger något korkat i ett privat sammanhang. Det kan sedan slås upp stor i medierna för den som har eller söker ett offentligt uppdrag.
Jag har svårt för Gotch!-attityden, eller på svenska, “ha,ha, nu fick vi dig fast!” Detta med att “avslöja” något genom att föra över något från det privata till det offentliga, har också något tarvligt över sig.
I den privata sfären kan mottagaren av det tvivelaktigt sagda ändå rättvist tolka vad det betyder eftersom man känner personen som sagt det. Man vet mer om dennes karaktär, och då vet både avsändare och mottagare vad skämt och andra utspel står för. Det kan rent av fungera som ett sätt att vara förtrolig, att fördjupa vänskap, att dela med sig av mindre rumsrena tankar.
Om det som sagts inom denna snäva ram kommer ut i det offentliga, bedöms det på ett helt annat sätt. Många kommer bara att känna till personen i fråga genom dennes tarvlighet. Några sekunders obetänksamhet i en vuxen människas hela liv formar bilden av denne.
Människor ska bedömas utifrån sin helhet, inte utifrån enskilda felsteg.
Men sitter jag här och ursäktar Donald Trump? Svar: nej.
Trump är i en total kris. Moraliskt. Personligt.
Men det är inte kört.
Hur Trump hanterar detta avslöjande om hans låga sidor kommer att visa vem han är. Om han har den moraliska resning som vi som gillar hans virvlande framfart inom chockade etablissemang förväntat oss, eller om de etablissemang som hatar honom för att han hotar deras makt haft rätt i sina låga tankar om honom.
En kris är en möjlighet. Nu är det upp till bevis.

Nyligen invigde president Barack Obama ett nytt museum med inriktning på afroamerikansk historia och kultur.
Som president är han själv den mest framgångsrike afroamerikanen i USA. Men den som är näst mest framstående i det amerikanska samhällets institutioner är utan tvekan domaren Clarence Thomas som suttit 25 år i Högsta domstolen och blivit en dominerande kraft där. Högsta domstolen har en prestige och betydelse som vi svenskar har svårt att förstå.
Men Thomas nämns knappt i det nya museet om afroamerikaner i Amerika.
Skälet? Han är inte vänster, utan en av domstolens mest konservativa ledamöter.
Precis som gayfrågan kidnappats av extremvänstern har afroamerikanska minoriteten blivit underkastad dessa radikaler. En svart person ska vara vänster, annars räknas man inte. Hur betydelsefull man än är i samhället.
Svarta ska se sig som offer, för de vita, för polisen, alltid och i all evighet. Svarta har inget eget ansvar. Att mordfrekvensen är skyhögt högre än i andra samhällsgrupper, liksom annan kriminalitet, skylls naturligtvis på andra.
Då duger det inte att uppmärksamma en afroamerikan som växte upp i fattigdom, vars förfäder varit slavar, men som övervunnit allt motstånd och blivit en av landets mest framstående jurister, nominerad av Ronald Reagan att bli medlem av den mest prestigefulla och mäktiga institutionen efter presidentämbetet.
Det är tragiskt att minoritetsgrupper inte förstår att de är i händerna på vänsterkrafter som vill hålla dem nere, så att de kan utnyttjas som offer och brickor i ett maktspel för att uppnå politiska syften som inte alls är till minoriteternas bästa.
Se mer: Weekly Standard i At New Smithsonian Museum, Justice Thomas Is an Invisible Man, Circa i Treats conservative Supreme Court Justice Clarence Thomas like a mere footnote, The Hill i Museum’s slight of Clarence Thomas does African American history a disservice.

Wall Street Journal-kolumnisten Peggy Noonan är som alltid intressant och i veckans text listar hon tre nyheter som sticker ut i presidentvalskampanjen, The Kaine Impunity.
Mest skriver hon om hur vicepresidentdebatten var till Trumps fördel. Demokraten Tim Kaine var så ettrig att väljarna nu vet att valsedeln består av två demokrater de ogillar, inte bara en (dvs Clinton). Och väljarna kunde i den lugne och sluge republikanen Mike Pence se en tänkbar president. “Väljarna behövde se att inte alla i politik behöver vara aggressiva och manipulerande spelare”, skriver hon.
För en annan viktig händelse var att Donald Trump fortsätter skriva elaka twitterinlägg mitt i natten. Denna gång till en tidigare Miss Universum. Skillnaden mot tidigare är att nu sjunker det in hos alla: “Han kommer att göra detta också som president”. Tidigare hade man kunnat hoppas att han när valdagen närmar sig lärt sig att låta bli. Men nu vet vi: han kommer aldrig att sluta attackera folk via twitter.
Noonan gör ingen vidare analys av vad det innebär, kanske därför att hon inte tror det kommer att spela någon roll för valutgången. De som röstar på Trump därför att han kommer att vara en rejäl käftsmäll för etablissemanget blir inte avskräckta av en sådan sak.
Den tredje händelsen Noonan lyfter fram är att Bill Clinton sagt sanningen om ObamaCare, exakt det republikanerna hävdar:

Bill Clinton medgav att ObamaCare är skräp, “den galnaste sak i världen”. Vid ett valtal i Michigan sa han, “vi har detta galna system” i vilket miljoner fler personer har försäkring, men “folk som arbetar hårt, i många fall upp till 60 timmar i veckan, drabbas av en fördubblad sjukförsäkringspremie samtidigt som försäkringen täcker hälften av vad den gjorde förut.” (…)
Clinton växte upp i [fattiga] Arkansas i en tid då Amerika inte var galet. Han kände dem som arbetade hårt för att klara sig. Det är nu dessa människor som förlorar mest på ObamaCare. Han talade, medvetet eller inte, för dem som är oskyddade och får bära konsekvenserna av etablissemangens politiska experiment

Och, skulle man kunna lägga till, därmed ger en förklaring till varför dessa människor i så hög grad är beredda att rösta på Trump: alla andra har svikit dem. (Och dessutom hånar dem, föraktar dem)

Några mer eller mindre tänkvärda uttalanden…

När media rapporterar att gärningsmän som utfört terrordåd har muslimsk bakgrund ökar risken för främlingsfientlighet mot muslimer jämfört med fall då terroristernas motiv utelämnas eller tonas ned.

Christian Åhlund, uppmanar som ECRI-ordförande brittiska regeringen att inskränka pressfriheten

Regionalt självstyre slår mot dyslexipatienter

Doktoranden Helena Forne-Wästlund i Dagens Samhälle, om att landstinget Värmland vägrar skicka patienter till privata logopedmottagningar

Jag förstod hur lite jag kan om dessa människor.

EU-parlamentarikern Jasenko Selimovic (L) i DN-kultur, om ett besök hos stålarbetare i sydöstra Italien

Hudfärgsaktivisterna menar väl men riskerar att underminera gemenskapen i samhället.

Karin Pihl på Expressens ledarsida, under rubriken Rasfixering leder bara till splittring

Washington Post är en stark Clinton-supporter, men tidningen tvekar inte att utnämna Donald Trumps vicepresidentkandidat Mike Pence, guvernör i Indiana, som segrare i nattens debatt, Winners and losers from the vice-presidential debate.

Från första början var Mike Pence den mest trygge på scenen. Han vände sig direkt till kameran när han svarade på frågor och gjorde klart att han förstod att den viktigaste publiken inte fanns i rummet utan tittade på TV. Pence var lugn, cool och samlad genom hela debatten, i stark kontrast till snabbpratande och nervöse motståndaren.

Tidningen konstaterar att Mike Pence gled undan demokraten Tim Kaines attacker och började framstå som en tänkbar republikansk presidentkandidat om 4 eller 8 år. Oavsett hur det går för Trump har Pence presenterat sig på den stora nationella scenen för republikanska partiet och amerikanska folket.
Om Hillary Clintons vice är Washington Post betydligt mindre smickrande.

Någon måste sagt till senatorn från Virginia att han måste vara på hugget och alltid attackera. Det fungerade inte. Han pratade för fort och riktade så många attacker mot Trump i varje replik att det blev omöjligt att ta till sig någon av anklagelserna. Han avbröt ständigt motståndaren, och han framstod inte i god dager.

Vicepresidenterna avgör aldrig val, men Donald Trumps val av vice säger ju något om honom och hans ledarskap. Att välja en stark, trygg och erfaren vice tyder på att Trump inte omger sig med svaga ja-sägare som rådgivare, utan kunnigt folk. Om politik kan Mike Pence mer än Donald Trump. Men Trump utsåg honom ändå.
UPPDATERING: ANDRA RÖSTER OM DEBATTEN:
“Min tolkning: debatten vanns av Pence — han visade att mindre kan vara mer — Kaine såg övertänd ut, medan Pence var lugn och trovärdig.”
Edward Mejia Davis, producent i CNN
“Denna debatt — värdigt försvar av status quo mot detaljfria krav på förnyelse — visar hur republikanerna kan trumpifiera över Hillary Clinton 2016.”
David Rennie, korrespondent i The Economist
“Jag förstår hur denna debatt kan få republikaner att önska att de nominerat Pence.”
Ezra Klein, grundare av nyhetssiten Vox
“[Pence] var mycket effektiv, särskilt för republikanska väljare som sökte tillförsikt.”
Andrew Sullivan, bloggar för New York magazine

Hillary Clinton dömer ut de väljare som tänker rösta på Trump som hopplöst beklagansvärda dårar. Medierna är fyllda med förakt mot människor som har mage att rösta på en sådan typ.
Men vilka är de? Hur resonerar de?
Få bryr sig. Men tidskriften American Interest lät David Blankenhorn resa genom amerikanska södern upp till Ohio och tala med folk. I deras vardag.
Det blir ett intressant reportage, Listening to Trump-voters. Han talar med folk på barer, hos frisören, i mataffären.
— Jag litar inte på Hillary Clinton överhuvudtaget. Jag gillar vad Trump säger men han är så oberäknelig. Jag tror båda sidor är rädd för honom eftersom han inte är en del av etablissemanget.
Så du föredrar en anti-etablissemangskandidat?
— Ja. Självklart. Jag är trött på dom som inte får något gjort. De blir rika medan vi får lida. Jag är trött på det.
Andra han talar med ger många olika svar på samma tema.
— Jag tar en chans och röstar på Trump eftersom de andra ljugit för mig. Vad är det värsta som kan hända? Att han inte gör det han säger? Jag har sett det i mer än trettio år.
— Jag gillar Trump eftersom han anställer massor med folk. Lagligt, olagligt, vilket som. Han anställer. Han har sett systemet från båda håll. Jag tror han vet hur det fungerar. Och att han är trött att betala båda sidor. Han har ju stött både demokrater och republikaner förr. Han vet hur det fungerar. Lobbyister har tagit över. Jag tror han är den mest oberoende politiker vi sett.
— Hans största problem är hans käft. Han snackar för mycket. Men jag tror Trump är framgångsrik därför att han faktiskt lyssnar. Han lyssnar på skattejurister, bankirer och jag tror han kan kapitalismen. Men på ett personligt plan kan han inte hålla tyst. Jag förstår inte varför han känner att han måste drämma till andra hela tiden.
— Jag är urless på dem alla. Men jag ska gå och rösta på den minst onda av de båda. Och hålla Hillary Clinton borta från Vita huset.
— Republikaner och demokrater är samma skrot och korn. De kommer att slösa bort våra skattepengar, men säga till oss att de inte tänker göra det. Men väl valda gör de inte som de sagt. Och så kommer Trump. Det är mycket jag inte gillar med honom. Jag litar inte på honom. Hur skulle man kunna lita på någon av dem? Men som jag ser det säger Trump åtminstone saker som måste sägas. Han vet att vi måste göra något åt migrationen. Och vi måste göra något åt det offentliga slöseriet. Trump har gjort bra saker i fastighetsbranschen. Han kan vara den som fixar det. Men jag vet att han har brister, massor av brister. Men han säger det som måste sägas och som andra inte säger.
— Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag inte vill ha Hillary Clinton. Men det kommer att bli värre än vad det är nu.
— Och jag gillar att han använder egna pengar i valkampanjen. Han tar inte mutor från vänster och höger.
— Jag minns dagen då Trump deklarerade att han ställde upp. Det kan jag inte säga om någon annan i mitt liv. Jag minns att jag först trodde det var ett skämt. Sen, Wow!, det är inte ett skämt. Och jag tyckte det var fantastiskt. Det här är vad vi behöver. Han är ingen politiker. Han är någon som vet hur verkligheten ser ut. Han vet hur man driver företag. Han är inte i fickorna på stora ekonomiska intressen.
Artikelförfattaren summerar att han lärde sig mycket under sin reportageresa.
1) De som beskriver Trump-supportrar som okunniga har inte talat med dem.
2) En majoritet av dem röstar inte på Trump för hans oförskämda uttalanden, utan trots dem.
3) Amerikanska låginkomsttagare misstror politiker, men inte rika personer.
4) Mycket stor andel av vita arbetare föraktar Hillary Clinton djupt, ingen man och bara en kvinna sa något gott om henne under hela resan.
5) Många låginkomsttagare tror att allt bara kommer att bli sämre, “vi förlorar allt”.
6) Hedervärda väljare som känner desperation har lättare att omfamna paranoida eller fördomsfulla åsikter.
7) Klyftan mellan lågutbildade arbetare och högutbildade tjänstemän växer och är större än någonsin. De träffar dessutom inte på varandra i vardagen.
De dystra framtidsutsikterna som lyser igenom svaren i reportaget är helt säkert en viktig förklaring till att många väljare vill ha en president som skrämmer skiten ur etablissemangen. Man vill ge de politiker som svikit dem en rejäl käftsmäll. Donald Trump är den käftsmällen.