Åter jämt mellan Clinton och Trump

Det blev en stor sak i medierna om att Hillary Clinton gjorde ett skutt i opinionsmätningarna efter demokratiska partiets konvent. Men nu har vardagen återkommit och då har stödet mellan kandidaterna, som båda har rekordlågt förtroende, jämnat ut sig.
I Rasmussen Reports mätning, utförd 15-16/8, leder Hillary Clinton knappt, med 2 procentenheter, 41-39 procent.
I dagligt rullande mätning över de senaste 7 dagarna i Los Angeles Times leder Clinton med än mindre marginal: 0,6 procentenheter, eller med 44 mot 43,4 procent.
Kan det bli jämnare än så här, knappt tre månader före valdagen?

‘Hur tänker du nu, Dick?’

Kommentarerna har varit fundersamma, om att jag ”kommit ut” som sympatisör till Sverigedemokraterna, genom att bli styrelse och redaktör för den socialkonservativa tidningen Samtiden som ägs av partiet. Reaktionerna kan sammanfattas i frågan ”Hur tänker du nu?”
Jag har ju varit aktiv i Centerpartiet som nu är det mest extrema partiet och som talat om att ta emot 40 miljoner migranter i ett Sverige med öppna gränser och fri invandring. Jag har arbetat för näringslivets tankesmedja Timbro, som förespråkar globalisering och öppen världsekonomi.
Men jag vill påstå att min ideologiska linje inte är vingligare än dessa aktörers. Och ärligt talat anser jag mig hålla en ganska rak linje. Det som hänt under åren är att verkligheten har förändrats och därmed lagt tyngdpunkten på något annat än det som stod i fokus tidigare.
Viktigaste faktor för min förflyttning av sympatier i partipolitiken är globaliseringen. Jag är fortfarande för frihandel och affärer över gränserna. Men jag har aldrig ansett att denna handel måste innebära fri rörlighet också för människor. Folkvandringar är något annat än frihandel med varor och tjänster. (Okej, arbetskraftsinvandring kan ingå i handel med tjänster. Och den är jag inte emot, precis som Sverigedemokraterna). Däremot måste motparterna respektera frihandel. Det kan inte vara så att Kina kan köpa strategiska teknikföretag i Tyskland, men européer inte köpa kinesiska företag. Då krävs motdrag.
Framför allt har globaliseringens negativa sidor börjat slå igenom och det är här de gamla partierna agerar på ett sätt som förvärrar situationen till sådan grad att vår civilisation står på spel. I natt brann mer än 60 bilar. Och ingen grips. Ingen gör något. Regeringen tiger och polisen vågar inte rycka ut.
Förmånen att kunna köpa en TV några tusenlappar billigare är inte värt priset av att landet sjunker ner i anarki och upplösning där man till slut inte vet om ens bostad finns kvar nästa vecka eller har bränts ner av ligister som tagit över samhället.
Frihandel, ja. Öppna gränser där kosmopolitiska etablissemang till Sverige välkomnar seder och bruk från misslyckade samhällen? Nej, tack.
Det är en filosofisk härdsmälta att jämföra global frihandel men fri rörlighet för människor.
Om få människor hade varit i rörelse, så som det var till Sverige fram till 1950-talet, är invandringen inget problem utan tvärtom den fördel som så många gärna talar om. Men allt handlar om volymer. Så länge utlandsfödda var några få procent av befolkningen kunde de absorberas och assimileras in i det svenska samhället. Och det svenska fick lite nya impulser.
När de utlandsfödda stiger till 20 procent av befolkningen har man skapat grogrund för enorma problem, som kanske aldrig går att komma tillrätta med. Att inte förstå skillnaden, och att låta det ske trots att man tvingas erkänna att man inte har en aning om hur man ska hantera situationen, är för mig oförlåtligt. Det är inkompetens och ansvarslöshet av historiska proportioner. Jag har inte ett uns av tillit eller förtroende för dem som inte tar ansvar. Bara Sverigedemokraterna är obelastade av skuld till denna utveckling.
Det jag saknar är proportionerna!
I de etablerade partierna råder en utopisk fanatism där så många nyanlända som möjligt är det moraliskt goda målet. Det är ett påhitt som aldrig fungerat i den mänskliga historien. Och ingen kan förklara hur det ska fungera nu.
Invandring i sig är ingen stridsfråga mellan riksdagspartierna. Också Sverigedemokraterna vill tillåta nyanlända. Det är ingen ideologisk skillnad i detta led. Det är ingen fråga om hudfärg eller något annat. Det är fråga om proportioner. En mindre ström av nyanlända är gynnsamt, en stor ström skapar kaos.
Och som Peggy Noonan skrev i Wall Street Journal i helgen. De politiska etablissemangen i Tyskland och Europa har bjudit in till folkvandringen, den var på inget sätt nödvändig för att rädda liv.
Självklart ska människor räddas till livet, men den som räddar liv kan rimligen inte bli ansvarig att försörja den räddade resten av dennes liv. De som räddats från Medelhavet skulle naturligtvis hjälpts tillbaka till Afrika, inte satts iland i Europa. Den ”räddningen” har ju bara bevisat att det är värt att riskera livhanken: om man blir räddad hägrar Europa och all välfärd på kristen grund.
Globalisering har kommit att betyda att väst måste försörja alla som vantrivs i sina hemländer.
Den sortens globalisering ställer jag inte upp på. Hjälp till självhjälp, fanns det något som hette förr. Vi kan och ska hjälpa människor i deras närmiljö, men de måste stanna i sina länder och själva se till att göra dem framgångsrika.
När det kommer till nationell gemenskap vill en del tolka det som att jag lämnat en liberal samhällssyn från Timbro-tiden. Det är inte sant. Jag påpekade många gånger att jag är för ekonomisk liberalism, marknadsekonomi, så som överlägen välståndsskapande kraft. Däremot hade jag ofta invändningar när det gäller liberalism som individualismens triumf och lycka. Jag har alltid betonad behovet av gemenskap och sammanhållning. Särskilt har jag lyft fram folkrörelser och frivilligt medborgerligt socialt ansvarstagande. Det blir bäst om det inte hamnar hos den kalla, byråkratiska staten.
Sammanhållning är ju grunden för demokrati – att man sätter yttre gränser för vilka som får vara med och rösta. Och de som har rösträtt har ansvar och skyldigheter mot denna gemenskap, och först därefter rättigheter. Se exempelvis denna diskussion med blivande Timbro-kollega i studenttidskriften ExAnte från 1995/96: Min artikel Kommunitär moral modern medicin, fick replik av Fredrik Erixon (ej släkt) i Nyliberalismen är inte värdenihil, och mitt svar i Mikro före makro i kommunitär samhällssyn. Där skriver jag:

Människor har, i den blandning av socialism och liberalism som praktiseras i dag, givits rättigheter och frigjorts från skyldigheter. Frihet från ansvar har varit ett gemensamt mål för socialister (frihet från ansvar för sig själv) och nyliberaler (frihet från ansvar för andra).

Jag stod för det 1996 och står för det 2016. Då trodde jag dock att man kunde arbeta för denna sammanhållning i Centerpartiet. Nu tror jag de som bäst jobbar i denna riktningen är Sverigedemokraterna. Det är inte jag som ändrat uppfattning, vill jag påstå, det är de politiska aktörerna i riksdagen som förändrat spelplanen.
En tredje faktor som är konstant, är att jag på ett psykologiskt plan har lättare att identifiera mig med dem som står upp för småfolket än dem som tillhör de ”fina” etablissemangen i Stockholm. Centerpartiet gjorde det under Thorbjörn Fälldin. Han släppte aldrig taget om hembyn Ramvik, och såg sig alltid som småfolkets representant i staten. Nu är C, likt de andra gamla partierna, sammanvuxna med statsmakten. Partierna företräder byråkratin mot medborgarna, inte som det borde vara: företräda medborgarna mot de mäktiga.
Det är med sorg i hjärtat jag sett hur de borgerliga sviker befolkningen för galna utopiska lyckoförhoppningar och därmed utsätter vårt samhälle för stor risk att bryta samman i våld, motsättningar och katastrofalt fall i den tillit till samhället som varit världsunikt hög i Sverige och Norden. Man kastar nu ut århundraden av strävsamt arbete, för att under sina minuter i rampljuset framställa sig som godhetens största apostlar. Egoismen i detta är grotesk. Jag föraktar den.

Polisen som sköt i Milwaukee var inte vit

Det är märkligt hur ras används av medierna. Efter nya upplopp bland svarta i USA, denna gång i Milwaukee, rapporterar medierna mycket gärna att de som är upprörda är svarta. Nyheten är att svarta är missnöjda. Rasen är helt avgörande för nyhetsvärderingen. När vita är upprörda över en dödsskjutning av polis, rapporteras det inte, som bloggen tidigare påpekat. Vita räknas inte. Det är svartas upprördhet som gäller. Deras ras är helt avgörande.
Men i samma nyhet döljs, mörkas och hemlighålls en annan aspekt om ras. Nämligen att den polisman som sköt ihjäl den svarte beväpnade mannen i Milwaukee var själv svart, rapporterar Milwaukee Journal och Top Right News.
Varför ägnar sig massmedia åt detta uppenbart vilseledande agerande?
När svarta dödar svarta blir det ju svårare att tala om vit rasism. Och det är inte rasism när polisen upprätthåller ordningen och stoppar kriminella aktiviteter. Det är främst laglydiga svarta som drabbas av kriminaliteten, så varför är massmedier emot att polisen upprätthåller ordningen?
Skälen till upploppen är att president Barack Obama i sju år uppmuntrat svart missnöje. Han har ställt sig bakom ”Black lives matter”-aktivisterna som blivit allt mer våldsamma. I sommar har många polisen blivit skjutna till döds i bakhåll.

Till vad tjänar trivialiseringen av svensk kultur?

Kosmopoliterna i etablissemangen är djupt upprörda över att flera riksdagspartier i Almedalen påstod att det finns svenska värderingar som kanske borde värnas.
Inget kan vara mer provocerande för dessa etablissemang. Svenskt!? Det är bara barbariet…
Och för att bevisa det återupprepar man som en trasig stenkaka det primitiva och föga intellektuella retoriska knepet att hävda att inga traditioner är svenska. Allt kommer någon annanstans från.
I P1-programmet ”Godmorgon Kamrat!” är det kulturjournalisten Göran Everdahls tur att göra sig till åtlöje genom att putslustigt hänvisa till att kräftor minsann(!!!!) konsumerades någon annanstans innan det blev svensk tradition. Se där! Inget svenskt existerar!
Men denna fåniga lek ”finn fem fel” så fort orden svensk kultur nämns, säger mer om de som ägnar sig åt den, än om Sverige.
Jag tänker nu låna och återupprepa norske historieprofessorn Kåre Lundens resonemang mot en kollega som just hävdade att ingenting är egentligen norskt:
Kan man verkligen anse att Göran Everdahl existerar? Det han uppfattar som sig själv är ju egentligen grundämnen som kol, väte, syre och så vidare. De finns överallt och är alltså inget som enbart kännetecknar Göran Everdahl.
Det sätt som han och andra dekonstruerar och nedvärderar nationella kulturer tyder på en fullständig okunnighet om vad kultur är. Kulturer utgörs av en samling traditioner, seder och bruk som sammansatts olika i olika delar av världen. Och deras främsta syfte är inte att i varje del vara världsunik, utan att skapa samhörighet, gemenskap och förutsägbarhet för människorna. Och därmed möjliggöra ett civiliserat samhälle.
När Göran Everdahl och hans fjantiga kompisar i Stockholms fiiina etablissemang gör sig lustig över civilisationens kit, är det inget mindre än att sabotera och undergräva dessa civilisationer.
Kanske är det så att Everdahl och hans kompisar önskar att Sverige blir ett nytt Syrien? Där spelar ju kulturell samhörighet ingen roll, där får man vara glad om man överlever dagen utan att bli lemlästad eller dödad. Ett ideal för svensk medial överklass, antar jag…
PS.
Källan till Kåre Lunden-resonemanget är Dan Korns nya rapport Svensk kultur – en förutsättning för integration (kommer att skriva mer om den)

Synd att gymnasieministern måste gå

En statsvetare säger om ministeravgången att den ”inte kommer att få några större konsekvenser för regeringen”. Gymnasieminister Aida Hadzialic är ju inte särskilt välkänd.
Men allt är inte mediebilden…
Det är som om kändisskap är den viktigaste aspekten här i livet. Inte kompetens i det vardagliga arbetet.
Så förbaskat ytligt och tramsigt.
I Sveriges historiskt svaga regering är det en minister som har överraskat mig positivt. Aida Hadzialic. Senast på ett seminarium om värderingar med en världskänd amerikansk professor gjorde hon ett gediget intryck.
De flesta ministrar hade aldrig ställt upp. Seminariet handlade om känsliga politiska frågor där det är mycket lätt att trampa fel. Knappt någon politiker idag vågar vara spontan i ett sådant sammanhang. Dessutom låg en akademisk bok till grund för seminariet, vilket kräver mer än slappa klyschor som svar. Som sista avskräckande aspekt var seminariet på engelska.
Men Hadzialic var både resonerande och tydlig, vilket framgick i mitt referat, S-minister: ‘Svenska modellen’ betyder assimilering.
Jag var faktiskt imponerad, vilket är något som sällan händer numera.
Därför är det tragiskt att hon nu tvingas avgå sedan hon fångats i en nykterhetskontroll med 0,2 promille alkohol i blodet.
Det skedde i går och hon avgår idag. Snabba ryck. Också det ett tecken på kompetens. Man kan inte som minister åka fast för rattonykterhet. Moraliskt är det ett glasklart olämpligt uppträdande som en politiker i hög ställning inte kan komma runt.
Hon är ung, inte ens 30 år fyllda (som de flesta höga politiker nuförtiden). Kanske visar detta att ungdom kan vara en black om foten, i alla fall för kompetenta politiska talanger. De kanske får för stort ansvar för tidigt. Mognad är inte medfödd. Erfarenhet kan inte inhämtas annat än med tiden.
Samtidigt innebär hennes ålder att hon kan komma tillbaka om ett antal år. Socialdemokratin lider oerhört stor brist på kompetent folk.

Fälldin: ‘kristen livsåskådning’

Igår lades Thorbjörn Fälldin till sin sista vila uppe i Ångermanland. Att har är 1900-talets främste borgerlige politiker, den som knäckte det historiskt långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet 1976, är oomtvistat. Det lade grunden till Sveriges skifte från socialistisk centralism till en mer liberal ekonomisk politik, vilket forskarna har belagt skedde från 1980-talet och framåt.
Men många glömmer gärna att Fälldin var konservativ till sin natur och hans politik grundades i djupa värderingar snarare än snärtiga ideologiska dogmer. Smålandsposten påminner läsarna om Fälldins sakpolitiska uttalanden, exempelvis att han talade om ”kristen livsåskådning”. Ord jag inte hört från styrande partier på länge…

Fälldin kunde bryta Socialdemokraternas maktdominans eftersom han ifrågasatte de konfliktlinjer partiet målade upp. ”Man försöker ställa löntagare och företagare mot varandra. Det är fel tänkt. Det finns inte två sorters folk i det här landet”, sade han 1972. Likaledes konstaterade han att marknadsekonomi inte behövde stå i konflikt med socialt ansvarstagande och ramar till skydd för god miljö och samhällets svaga. ”Kristen livsåskådning och humanism representerar en uppfattning om människovärde som utgör en omistlig tillgång för vårt samhälle”, förkunnade Fälldin i valduellen 1976.

Man kan säga att Fälldin förutsåg den nya ekonomin där inte storskalighet dominerade utan kundorientering, där arbete inte står mot kapital som i det gamla industrisamhället. Vissa har inte fattat det än…
Se mer: Smålandsposten i Dagens politiker bör inspireras av Thorbjörn Fälldin och sök på ”Fälldin” uppe till vänster på sidan.

Clintons ledning minskar

Stor uppmärksamhet har givits åt att Hillary Clinton efter det demokratiska konventet, med massiv mediebevakning, drog ifrån motståndaren Donald Trump. De som kan amerikansk politik vet att detta skulle ske. Det var ingen nyhet. Det hade varit en nyhet om hon inte ökat med 5-10 procentenheter, så som Trump gjorde efter republikanernas konvent.
En annan faktor att ha i minnet är hur noggranna opinionsmätningarna är i urvalet av tillfrågade. De flesta institut nöjer sig med att tillfråga ”registrerade väljare”, det vill säga dem som anmält sig så att de formellt kan rösta. (I USA finns inte personnummer, därför måste medborgare ge sig tillkänna inför lokal valmyndighet för att finnas med i röstlängden på valdagen.) De som inte gjort det, sållas bort.
Men mer seriösa mätningar tar också reda på om den tillfrågade har tänkt att gå och rösta, ”trolig väljare”. Många institut ställer inte den frågan, eftersom detta innebär att mätningen blir dyrare (fler tillfrågade innebär mer arbete).
Om vi tittar på de senaste fyra mätningar med troliga väljare har Clinton nu ett övertag på i snitt 3,5 procentenheter, dvs långt mindre än det övertag som uppstod med registrerade väljare direkt efter konventet. (se mer nedan)
Har detta någon betydelse? Ja. Valdeltagandet är en mycket viktig faktor. Ofta har presidentkandidater förlorat därför att de inte fått väljare som skulle röstat på dem att ge sig av till vallokalen. Oengagerade väljare ger inga röster. Och trots striden mellan Bernie Sanders och Hillary Clinton minskade antalet väljare som deltog i demokraternas primärval till det lägsta på många år. Donald Trump fick däremot det största antal röster någon republikansk presidentkandidat erhållit i ett primärval. Valdeltagandet ökade kraftigt i många delstater. Rekord slogs.
Skillnaden mellan registrerade och troliga väljare är därför väsentlig. ”Registrerade väljare” går i mindre utsträckning och röstar, när det verkligen gäller.
Lägg till det att massmediernas hatkampanj mot Donald Trump får många väljare att inte vilja tala om att de sympatiserar med honom. Ofta fick han fler röster under primärvalet än mätningarna indikerade, när valhemlighet rådde.
Så, de mediekonsumenter som tror på det massmedia rapporterar kan komma att få sig en riktigt stor överraskning…
*
Senaste mätningarna med troliga väljare:

Rasmussen Report, 9-10/8: +3 procentenhter (43-40 procent)
Bloomberg, 5-8/8: +6 procentenheter (50-44 procent)
LA Times/USC, 3-9/8: +1 procentenhet (45-44 procent)
Reuter/Ipsos, 30/7-3/8: +4 procentenheter (43-39 procent)

Clintons sjukdom och våldsamma temperament

Svenska medier fortsätter att agera filialer till Hillary Clintons kampanj. På dagordningen står karaktärsmord av motståndaren Donald Trump.
Det är oärligt, osakligt och bryter mot allt som massmedier borde ägna sig åt.
Därför blir det befogat att i detta ”informationskrig” visa de anklagelser som riktas mot Hillary Clintons karaktärsbrister och hälsoproblem, men som inte rapporteras.
Först ett klipp ur intervju för Fox News med Secret Service-agenten Gary Byrne, som skrivit en bok om sitt arbete nära Bill och Hillary Clinton:

Brittiske videobloggaren Paul Joseph Watson har fått mer än två miljoner(!) visningar på sex dagar av denna analys om Hillary Clinton.

Här en uppdatering från 23/8 av videobloggaren om reaktionerna på frågorna om Clintons hälsa.

Jag tycker det är tragiskt att man ska ägna sig åt den här typen av ”debatt”, istället för att diskutera vad de olika kandidaterna står för. Visst är det så att politiker anklagar varandra för att ljuga och vilseleda. Men det betyder inte att de som står utanför kampanjerna, som bevakar och analyserar, måste lägga sig på samma nivå.
Politiska kampanjer kan vara gyttjebrottning, men andra behöver ju inte kasta sig ner i gyttjan. Men när mediebranschen gemensamt agerar partiskt för ena kandidaten, måste andra hjälpa till att balansera informationskriget.

Veckans citat

Alltid uppfriskande med kloka, giftiga eller upprörande budskap i korta formuleringar.

Välj rätt motståndare. Ser du inte någon förlorare vid bordet, då är det du.
Choose the right opponents. If you don’t see a sucker at the table, you’re it.

Thomas Gür i Dagens Samhälle, om Alliansen (genom citat av pokerspelaren Amarillo Slim)

Ökat sakpolitiskt fokus kan tyvärr ta Trump tillbaka i matchen.

Frida Wallnor i Dagens Industri (som åtminstone har begåvningen att respektera Trump)

Man kan kasta sten mot polisen eller sticka kniven i en medmänniska och ändå hänga i centrum igen strax därpå. Och vad skickar det för budskap till alla brottsoffer?

Ledare i Expressen, om rättsstatens sammanbrott som riksdag och regering rycker på axlarna åt

Om man i en debattartikel vill förhindra ”kulturkamp” och ta avstånd från våld i religionens namn, är Muslimska Brödraskapets representant hur som helst ett udda val av medundertecknare.

Per Gudmundson i Svenska Dagbladet om att ärkebiskop Antje Jackelén umgås med extrema muslimer som stöder terror

Har fransk kultur någon framtid?

De fruktansvärda händelserna i Frankrike i sommar har gjort fransmännen perplexa och vilsna över vart landet är på väg. Det anser den ansedde statsvetaren Pierre Manent som intervjuas i den inflytelserika amerikanska tidskriften för religion och samhälle First Things.
Han gör, för att vara akademiker, förvånansvärt raka och insiktsfulla analyser. Han menar att fransmännen är chockade, inte bara över det brutala våldet, utan över att samhällsutvecklingen går tvärt emot det man förväntat sig. Den individualistiska vågen, som sköljt över hela västvärlden det senaste halvseklet, skulle ju uppfylla fulländandet av demokrati där mänskliga rättigheter, samförstånd och den eviga fred skulle uppstå. Vi skulle alla krama om varandra – kristna, islamister, ateister och alla andra.
Gullandet skulle bli totalt. Istället skärs halsen av 80-årig präst under mässa. Lastbil kör medvetet över tiotals barn som krossas under däcken inför föräldrarna. Besökare på musikkonsert skjuts ihjäl med automatvapen. Gäster på uteserveringar blir måltavlor. Redaktion för satirtidning avrättas. Kunder i judisk butik likaså.
Den gränslösa snällismen som ville sååå väl, har resulterat i ett hat och en våldsnivå som Frankrike inte sett sedan andra världskriget.
Nu när de sensationella nyheterna är över, för den här gången, är tid att reflektera över varför det blivit så här. Det gör Pierre Manent. Han menar att Frankrike och väst har inbjudit till denna fruktansvärda utveckling:

– Vi bjöd in till katastrof när vi började tolka världen genom de ideologiska glasögon som dominerar idag. Vi bjöd in till katastrof när vi trodde att religiösa aspekter inte längre har någon politisk betydelse. Vi bjöd in till katastrof när vi förväxlade skyldigheten att rädda personer från att drunkna med dessa personers rättighet att bli medborgare i våra länder. Vi inbjöd till katastrof när vi i namn av välgörenhet eller barmhärtighet krävde att kristna länder skulle öppna gränserna för alla som ville komma.

Det är helt nödvändigt att politiska etablissemang tar in denna analys, erkänner att man skapat kaos istället för fred. Erkänner att gränslöshet leder till blodbad.
När man erkänt sina misstag, är tid att börja diskutera åtgärder. Det gör inte Pierre Manent. Men individualismen är inte längre svaret. Självklart ska vi som människor fortsätta att vara fria, det är en del av västvärldens identitet (till skillnad från de världsdelar varifrån allt fler flyr), men individualism räcker inte som politisk ideologi. Individualism måste kompletteras med insikt om vad som skapar sammanhållning och gemenskap i ett samhälle.
Låt denna nya samhällsdebatt börja!
Se mer: Samtiden översätter del av intervjun i Statsvetare: Fransmän vilsna när individualismens segertåg slutat i terrorism, First Things i Does French Culture Have a Future?, Samtiden-ledare i Medborgarskapet måste betyda mer.