Svenska partier ställer inte upp i USA-val

Det är roligt och lärorikt att följa amerikansk politik. De är först, bäst och starkast i demokratiskt kampanjarbete. Man vågar ta ut svängarna. Vågar testa nya grepp. Lägger inte band på fantasin. Här finns saker att se och lära.
Eftersom svenska medier så ensidigt kampanjar för Hillary Clinton och vinklar allt till hennes fördel, tycker jag det finns skäl att presentera hennes motståndare något mer balanserat. Det blir en diskussion om amerikansk dynamik och svensk mediebevakning på en och samma gång.
Men måste alla i svensk offentlighet tycka något om det amerikanska valet? Självfallet inte.
Trots allt jag skriver om USA-valet, tycker jag faktiskt att svenska riksdagspartier ska låta bli att ha officiella uppfattningar om Hillary Clinton och Donald Trump. Det blir larvigt när statsminister Stefan Löfven går in och recenserar de amerikanska presidentkandidaterna, och talar om vem som är ”bäst”. Den sandlådeanalysen kan vi klara oss utan. Och hans larviga uttalande kan få konsekvenser.
Tänk om den han anser är bäst inte vinner? Tänk om amerikanska folket gör ett annat val? Vad har då Sverige fått ut av att landets statsminister gjort bort sig?
De partier som gör anspråk på att leda Sverige borde avhålla sig från att recensera andra demokratiers val av stats- och regeringschefer. Jimmie Åkesson säger när han fått frågan om vem han stöder: ”Jag skulle förmodligen ställa upp själv”. Det är klokaste svaret hittills från en partiledare. De ska ägna sig åt svenska samhällsproblem, det som de blivit folkvalda att hantera.

Clinton förväxlar sin man med Trump

Vad betyder felsägningar? Hillary Clinton har nu gjorde en riktigt pinsam felsägning, som fick publiken att skratta högt.
Misstaget kom när hon talade inför afro-amerikanska och spansktalande journalister i Washington DC i går eftermiddag:
– I hope you will compare what I’m proposing to what my husb— . . . my opponent is talking about. (”Jag hoppas ni kommer att jämföra mina förslag med min man… min motståndares).
Även om korrigeringen kom snabb, gick den inte obemärkt förbi. Publiken skrattar när Clinton nästan utsåg Trump till sin man, rapporterar New York Post i Clinton mistakenly refers to Trump as her ‘husband’.

Veckans citat

Tänkvärda tankar förekommer i medieflödet trots sommar och sol. Här är några som tar upp väsentliga ämnen.

Att manifestera för alla människors lika värde är inte detsamma som att ställa upp i vulgära jippon. Det är i stället att vika sig för en slags opportunismens diktatur. Det handlar om svek.

Siewert Öholm i Världen idag, om Pridedeltagande av KD-ledaren Ebba Busch Thor

Det är inte bara ”ungdomar på glid” som polisen ska tjäna, utan också vanliga medborgare som vill känna trygghet.

Kent Ekeroth (SD) i Expressen om att polis förespråkar ”dialog” istället för att beivra brott

[KU-förhöret] gav en dyster bild av hur illa Riksrevisionens granskar har varit organiserad under många år och det ledarskap som saknades. Måtte det leda till åtgärder från riksdagens sida.

Ledare av Tobias Wikström i Dagens Industri.

Det talas ofta om den ”starka” staten. Men utan en fungerande revision finns det ingen stark stat.

Janerik Larsson i Svenska Dagbladet (…utan bara en korrumperad, skulle jag vilja lägga till i citatet)

Amerikanska folket har tröttnat på de två verkligheter de upplever varje dag, den officiella versionen som inte har något att göra med deras egen verklighetsuppfattning. Donald Trump slår en slägga i den skärm som filtrerar deras verklighet och folk jublar när det tunna glaset krossas.

Victor David Hanson i National Review

Strokirks värsta

Satir är svårare än humor. Och humor är inte lätt. Jag har respekt för dem som försöker, men få lyckas särskilt väl. Av någon anledning tycker jag antalet komiker och satiriker som åtminstone ibland lever upp till förväntningarna blir allt färre. Få så kallade komiker vågar skämta med tidens brännande fenomen, sådant som feminism, islamism och klimathot. Istället harvar de runt bland gammal uttjatad och ofarlig skåpmat.
En som ändå försöker och som förvånansvärt ofta lyckas är Kalle Strokirk. En förklaring är att han uppfyller ett viktigt kriterium: han har inget behov av att vara politiskt korrekt utan vågar vara både burlesk – det vill säga grov – och ta ut svängarna.
Han har givit ut ett seriealbum, De känslostyrdas irrfärder: Om totalitarismens gräsrötter (2014), som förmedlar tunga värderingar om frihet och självständigt tänkande i kontrast mot politiska skojare som manipulerar och står för förmynderi. I högsta grad lämpligt för unga samhällsintresserade. Här finns mycket att diskutera ur roliga vinklingar.
Och så den nyutkomna Kalle Strokirks Hundra Värsta som innehåller teckningar som kommenterar aktuella händelse, om stort och smått. Här duggar guldkornen tätt. Och många teckningar är nästan tidlösa, som denna om Kristdemokraterna:

Obama betalar mutor till Iran

Samtidigt som en gisslan med fyra amerikanska medborgare släpptes från Iran i januari, skickade president Obama ett flygplan med över tre miljarder kronor i sedlar till Iran.
Vita huset hävdar att det är iranska tillgångar som återsänts. Men det gör saken inte bättre. Dessa tillgångar var spärrade och Iran fick dem tillbaka eftersom de tagit gisslan.
Barack Obama har därmed satt en prislapp på alla amerikaner utomlands. Kidnappa dem, och du kan få något tillbaka av Vita huset. Amerikanske presidenten förhandlar med gisslantagare. Och belönar dem.
Än värre är att beloppet skickades i sedlar, vilket betyder att Iran kan sända dem vidare till Hizbollah och andra terrornätverk.
President Obama är en katastrof. Man kan ha många synpunkter på Donald Trump. Men i jämförelse med Obama kan det knappast bli sämre.
Se mer: CNN i US sent plane with $400 million in cash to Iran.

‘Hillary Clinton den värste krigshetsaren’

Det är sällan man hör det, så det måste rapporteras här i bloggen. Under veckomagasinet ”Dateline London” i BBC i helgen, där en panel med utrikeskorrespondenter från olika delar av världen medverkar, framförde den algerisk-franska journalisten Nabila Ramdani, till alltmer högljudda protester från kollegorna runt bordet, varför det inte stämmer att Donald Trump är ”det största hotet mot världen”, som de andra journalisterna var rörande överens om:

– Nej, det stämmer inte. Hillary Clinton kan bli ett mycket värre hot mot stabiliteten och säkerheten i världen än Donald Trump. Hans utrikespolitik är klar. Han vill återgå till en form av republikansk isolationism, medan Clinton är en krigshetsare som kommer att fortsätta Obamas aggressiva drönarattacker och reta upp Putin. Hon fick Obama att invadera Libyen, vilket ledde till mordet på den amerikanske ambassadören.

Att de andra journalisterna nästan började skrika för att tysta henne, gav en god illustration på hur groteskt vinklad journalistkåren numera är. De kan inte längre ens diskutera om någonting, de ska köra ner sin egen privata uppfattning i halsen på tittare och läsare. De är inte längre journalister utan borde bli kallade det som de är: propagandister.