‘Hur tänker du nu, Dick?’

Kommentarerna har varit fundersamma, om att jag ”kommit ut” som sympatisör till Sverigedemokraterna, genom att bli styrelse och redaktör för den socialkonservativa tidningen Samtiden som ägs av partiet. Reaktionerna kan sammanfattas i frågan ”Hur tänker du nu?”
Jag har ju varit aktiv i Centerpartiet som nu är det mest extrema partiet och som talat om att ta emot 40 miljoner migranter i ett Sverige med öppna gränser och fri invandring. Jag har arbetat för näringslivets tankesmedja Timbro, som förespråkar globalisering och öppen världsekonomi.
Men jag vill påstå att min ideologiska linje inte är vingligare än dessa aktörers. Och ärligt talat anser jag mig hålla en ganska rak linje. Det som hänt under åren är att verkligheten har förändrats och därmed lagt tyngdpunkten på något annat än det som stod i fokus tidigare.
Viktigaste faktor för min förflyttning av sympatier i partipolitiken är globaliseringen. Jag är fortfarande för frihandel och affärer över gränserna. Men jag har aldrig ansett att denna handel måste innebära fri rörlighet också för människor. Folkvandringar är något annat än frihandel med varor och tjänster. (Okej, arbetskraftsinvandring kan ingå i handel med tjänster. Och den är jag inte emot, precis som Sverigedemokraterna). Däremot måste motparterna respektera frihandel. Det kan inte vara så att Kina kan köpa strategiska teknikföretag i Tyskland, men européer inte köpa kinesiska företag. Då krävs motdrag.
Framför allt har globaliseringens negativa sidor börjat slå igenom och det är här de gamla partierna agerar på ett sätt som förvärrar situationen till sådan grad att vår civilisation står på spel. I natt brann mer än 60 bilar. Och ingen grips. Ingen gör något. Regeringen tiger och polisen vågar inte rycka ut.
Förmånen att kunna köpa en TV några tusenlappar billigare är inte värt priset av att landet sjunker ner i anarki och upplösning där man till slut inte vet om ens bostad finns kvar nästa vecka eller har bränts ner av ligister som tagit över samhället.
Frihandel, ja. Öppna gränser där kosmopolitiska etablissemang till Sverige välkomnar seder och bruk från misslyckade samhällen? Nej, tack.
Det är en filosofisk härdsmälta att jämföra global frihandel men fri rörlighet för människor.
Om få människor hade varit i rörelse, så som det var till Sverige fram till 1950-talet, är invandringen inget problem utan tvärtom den fördel som så många gärna talar om. Men allt handlar om volymer. Så länge utlandsfödda var några få procent av befolkningen kunde de absorberas och assimileras in i det svenska samhället. Och det svenska fick lite nya impulser.
När de utlandsfödda stiger till 20 procent av befolkningen har man skapat grogrund för enorma problem, som kanske aldrig går att komma tillrätta med. Att inte förstå skillnaden, och att låta det ske trots att man tvingas erkänna att man inte har en aning om hur man ska hantera situationen, är för mig oförlåtligt. Det är inkompetens och ansvarslöshet av historiska proportioner. Jag har inte ett uns av tillit eller förtroende för dem som inte tar ansvar. Bara Sverigedemokraterna är obelastade av skuld till denna utveckling.
Det jag saknar är proportionerna!
I de etablerade partierna råder en utopisk fanatism där så många nyanlända som möjligt är det moraliskt goda målet. Det är ett påhitt som aldrig fungerat i den mänskliga historien. Och ingen kan förklara hur det ska fungera nu.
Invandring i sig är ingen stridsfråga mellan riksdagspartierna. Också Sverigedemokraterna vill tillåta nyanlända. Det är ingen ideologisk skillnad i detta led. Det är ingen fråga om hudfärg eller något annat. Det är fråga om proportioner. En mindre ström av nyanlända är gynnsamt, en stor ström skapar kaos.
Och som Peggy Noonan skrev i Wall Street Journal i helgen. De politiska etablissemangen i Tyskland och Europa har bjudit in till folkvandringen, den var på inget sätt nödvändig för att rädda liv.
Självklart ska människor räddas till livet, men den som räddar liv kan rimligen inte bli ansvarig att försörja den räddade resten av dennes liv. De som räddats från Medelhavet skulle naturligtvis hjälpts tillbaka till Afrika, inte satts iland i Europa. Den ”räddningen” har ju bara bevisat att det är värt att riskera livhanken: om man blir räddad hägrar Europa och all välfärd på kristen grund.
Globalisering har kommit att betyda att väst måste försörja alla som vantrivs i sina hemländer.
Den sortens globalisering ställer jag inte upp på. Hjälp till självhjälp, fanns det något som hette förr. Vi kan och ska hjälpa människor i deras närmiljö, men de måste stanna i sina länder och själva se till att göra dem framgångsrika.
När det kommer till nationell gemenskap vill en del tolka det som att jag lämnat en liberal samhällssyn från Timbro-tiden. Det är inte sant. Jag påpekade många gånger att jag är för ekonomisk liberalism, marknadsekonomi, så som överlägen välståndsskapande kraft. Däremot hade jag ofta invändningar när det gäller liberalism som individualismens triumf och lycka. Jag har alltid betonad behovet av gemenskap och sammanhållning. Särskilt har jag lyft fram folkrörelser och frivilligt medborgerligt socialt ansvarstagande. Det blir bäst om det inte hamnar hos den kalla, byråkratiska staten.
Sammanhållning är ju grunden för demokrati – att man sätter yttre gränser för vilka som får vara med och rösta. Och de som har rösträtt har ansvar och skyldigheter mot denna gemenskap, och först därefter rättigheter. Se exempelvis denna diskussion med blivande Timbro-kollega i studenttidskriften ExAnte från 1995/96: Min artikel Kommunitär moral modern medicin, fick replik av Fredrik Erixon (ej släkt) i Nyliberalismen är inte värdenihil, och mitt svar i Mikro före makro i kommunitär samhällssyn. Där skriver jag:

Människor har, i den blandning av socialism och liberalism som praktiseras i dag, givits rättigheter och frigjorts från skyldigheter. Frihet från ansvar har varit ett gemensamt mål för socialister (frihet från ansvar för sig själv) och nyliberaler (frihet från ansvar för andra).

Jag stod för det 1996 och står för det 2016. Då trodde jag dock att man kunde arbeta för denna sammanhållning i Centerpartiet. Nu tror jag de som bäst jobbar i denna riktningen är Sverigedemokraterna. Det är inte jag som ändrat uppfattning, vill jag påstå, det är de politiska aktörerna i riksdagen som förändrat spelplanen.
En tredje faktor som är konstant, är att jag på ett psykologiskt plan har lättare att identifiera mig med dem som står upp för småfolket än dem som tillhör de ”fina” etablissemangen i Stockholm. Centerpartiet gjorde det under Thorbjörn Fälldin. Han släppte aldrig taget om hembyn Ramvik, och såg sig alltid som småfolkets representant i staten. Nu är C, likt de andra gamla partierna, sammanvuxna med statsmakten. Partierna företräder byråkratin mot medborgarna, inte som det borde vara: företräda medborgarna mot de mäktiga.
Det är med sorg i hjärtat jag sett hur de borgerliga sviker befolkningen för galna utopiska lyckoförhoppningar och därmed utsätter vårt samhälle för stor risk att bryta samman i våld, motsättningar och katastrofalt fall i den tillit till samhället som varit världsunikt hög i Sverige och Norden. Man kastar nu ut århundraden av strävsamt arbete, för att under sina minuter i rampljuset framställa sig som godhetens största apostlar. Egoismen i detta är grotesk. Jag föraktar den.