Nu gäller det för Clinton och Trump

I natt vet vi om Hillary Clinton är på väg att falla igenom och förlora som hon gjorde mot Obama 2008, och om Donald Trump verkligen är på väg att bli republikanernas presidentkandidat.
Hillary Clinton förlorade stort (40-60) mot uppstickaren, socialisten Bernie Sanders, i New Hampshire. Om hon förlorar också i Nevada i natt, har hennes viktigaste argument — att hon är valbar — gått förlorat. Då kan hon få riktigt svårt att komma igen.
Donald Trump har haft en stor ledning i opinionsmätningarna i South Carolina där republikanerna går till primärval i natt, men på sista tiden har han tappat stöd. En mätning ger honom endast en marginell ledning. Och South Carolina har ofta givit etablissemanget sitt stöd. Om Trump inte vinner klart, kan hans kampanj tappa kraft samtidigt som en motkandidat kan ha utkristalliserats bland övriga. Där strider senatorerna Ted Cruz och Marco Rubio om andraplatsen. Om Trump ska falla, måste övriga röster samlas bakom en kandidat.
Det som händer det närmsta dygnet kan senare komma att förklaras som tidpunkten då presidentvalet avgjordes. Allt är möjligt — och väljarna avgör! Väljarna! Inte journalister eller korridormygel. Det är därför detta är så förbaskat spännande.

Vill alla journalister ha diktatur?

Det är ingen tvekan att journalister vinklar all samhällsbevakning till vänsterns fördel. Men när det kommer till USA-bevakningen är vinkligen så tung och uppenbar att man skrattar åt eländet.
Idag skriver förre Dagens Industri-medarbetaren Mikael Törnwall om den politiska debatten med anledning av att en ny domare i Högsta domstolen ska utses. Han kallar det ”en dramatiskt förvärrad förtroendekris i amerikansk politik” därför att republikanerna deklarerat att man kommer att förhala godkännandet av en ny domare som nomineras av president Obama så här nära presidentvalet.
Detta ska inte ha hänt sedan inbördeskriget, hävdar Törnwall upprört. Nej, det var demokraterna som i modern tid började obstruera och rösta ner republikanska presidenters nominerade domare. Törnwall behöver inte gå längre än till Barack Obama, som under sin korta tid i senaten gjorde allt, inklusive filibustertalade för att hindra omröstning (senator kan ockupera talarstolen i många timmar, för att förhindra votering) om den av George W Bush nominerade domaren Samuel Alito. När Obama påminns om hans eget agerande, säger han nu att han ”ångrar” sin obstruktion, Obama ’regrets’ his filibuster of Supreme Court nominee.
Så, bäste Törnwall, hur kommer det sig att det är så fruktansvärt upprörande när republikaner vill fördröja godkännande av ny domare till efter valet, men inga problem när Obama försökte stoppa en utnämning för alltid? Demokraterna har agerat så som republikanerna gör nu. De har inget att komma med. Men det är ju en objektiv analys, något journalister aldrig ägnar sig åt.
Nyligen skrev Fokus-medarbetaren Johan Anderberg att det amerikanska primärvalet, på grund av många kandidater, ”garanterar forsatt kaos bland republikanerna”. Jasså? Det är ”kaos” när väljarna får avgöra. Demokrati är kaos. Utan demokrati skulle man alltså slippa ”kaos” och istället ha lugn och ro. Men vem ska då utse president? Journalistkåren?
Att kalla ett öppet val — betydligt mer öppet val än något parti någonsin haft i Sverige — för kaos avslöjar ett djupt förakt för demokrati och folkstyre. Jag tror nu inte skribenten förstod vad han skrev, utan var förblindad av sitt hat mot republikanernas konservatism.
Det är genomgående i svensk journalistik att man hatar och hånar de politiska ståndpunkter man själv inte omfattar. Att man privat tycker något är oundvikligt, men att låta det lysa igenom i arbetet är inte bara inkompetent och omoget, det är anitdemokratiskt. Svenska journalister skulle trivas mycket bra i gamla Sovjet, där man fick tala om ”sanningen” för medborgarna och där de som sa emot kastades i fängelse.
Men det är en allvarlig förtroendekris, för att använda formuleringar ovan, för svensk demokrati att journalister i så hög grad agerar som om vi levde i en diktatur där en ståndpunkt var godkänd och andra ska tryckas ner, hindras, stoppas.

Inga bidrag utan arbetsinsats

I Bryssel ska regeringscheferna idag göra upp med Storbritannien om regler som underlättar för britterna att i en kommande folkomröstning stanna kvar i EU. Känsligast är regler kring bidragssystemen. Storbritannien vill kunna undanta nyanlända EU-medborgare från sociala bidragssystem i ett antal år från att de anlänt. En sorts karens till bidragspengar.
I Sverige diskuterar vi om låglönejobb kan vara moraliskt acceptabla, eller om analfabeter ska gå in på de relativt höga ingångslöner som kollektivavtal stipulerar. Det senare innebär i praktiken att nästan hälften av de som kommer till Sverige aldrig jobbar i resten av sina liv. Skattebetalarna får betala deras livslånga bidragsberoende. (Och någon tacksamhet för försörjningen kan man inte vänta, snarare anklagelser om rasism.)
I Expressen skriver Gunnar Wetterberg, som arbetat i S-styrda regeringskanslier, Fler låglönejobb kan göra vården bättre:

[M]ånga sjuksköterskor söker sig bort från sjukhusen (…) En del av förklaringen är att många vårdjobb blivit tyngre, men också att innehållet trivialiserats. Någon måste fortfarande springa med prover till labbet, hålla efter hygienen och städningen, se till att patienterna får sin mat och att förråden fylls på – och i takt med att sjukvårdsbiträdena rationaliserats bort har allt fler okvalificerade uppgifter smugit in i de välutbildades arbetsscheman. I detta ligger en uppenbar möjlighet till klok förändring.

I en rapport (Vårdens skilda världar, Timbro 2001) riktade jag kritik mot att man tagit bort biträden och vaktmästare inom vården, vilket innebar att sjuksköterskor fick bädda sängar. Det är knappast en vettig rationalisering. Är Sverige nu, 15 år senare, beredda att ompröva denna misslyckade ”kompetenshöjning”, som man kallade det när man tog bort vårdbiträdestjänsterna? Kanske. Wetterberg skriver:

Det var ett misstag att ta bort sjukvårdsbiträdena. Genom att anställa fler för att ta hand om sjukhusens servicebehov kan den vårdutbildade personalen koncentrera sig på vården. (…) De nya jobben skulle bli utmärkta och meningsfulla avstamp in på arbetsmarknaden. Det är precis den öppning som både nyanlända invandrare och skoltrötta tonåringar skulle behöva.

Men man skulle kunna gå ett steg längre. Även de som inte kan svenska och som inte har gått någon utbildning alls borde sättas i arbete. Ett alternativ till Storbritanniens tanke om att hindra nyanlända från att få bidrag, vore att börja tillämpa en ny princip inom Socialsverige: inga bidrag utan motprestation.
För den som vill ha pengar av det offentliga, måste man först utföra ett arbete. Det finns enklare jobb än sjukvårdsbiträden. Att hålla rent på gator och i parker, till exempel. Det skulle bli det första steget in i det svenska samhället. Och en viktig moralisk läxa: i Sverige får man inga pengar om man inte jobbar.
Förr i tiden hade vi beredskapsarbeten, som just var till för arbetslösa utan utbildning. Alla bidragssystem (som inte har med försäkringar att göra) borde intimt kopplas till en arbetsorganisation, där man får utföra arbete innan man kan kvittera ut bidrag. Ingen dagersättning från Migrationsverket utan att man utfört visst arbete.
Det kan vara ett bättre alternativ än att under viss tid exkludera vissa grupper från välfärdssystemen. Tänk om vi kunde ha en diskussion om dessa ting. Men ack, vad tyst det är.

Vill vi ha nya företag i Sverige?

I Dagens Industri framförs varningar för att en kommande utredning inte förstår vikten av att sänka skatter för företagande. Risken är överhängande att ett snävt och missriktat fiskalt intresse kommer att stå i vägen för införandet av ett regelverk som kan lyfta svenskt entreprenörskap, skriver Magnus Henrekson, professor och vd för Institutet för Näringslivsforskning, IFN.
Rubriken på hans inlägg är Personaloptioner tar från rika och ger till kreatörer. Sänkt skatt på rätt sätt ger ökad jämlikhet:

Än viktigare för dynamik och företagsbyggande är dock att skatterna är förmånligt låga för dem som försöker skapa nytt kapital genom företagande. Detta är en nyckelfaktor för att locka fler att testa, grunda och expandera nya företag. Att de redan förmögna utmanas av nya entreprenörer skapar social dynamik och minskar risken för att privilegier biter sig fast.

Tyvärr har vi en attityd numera där vi inte förstår nyttan med konkurrens. Varför ska nya komma här och störa det invanda? Det är helt fel syn om man vill ha tillväxt och jämlikhet.
Tänk om politik och media kunde lämna sitt slentrianmässiga tänkande och ta in lite nya tankar.

Palestinska ledare bejakar knivmord på civila

Svenske utrikesministern Margot Wallström har gjort uttalanden som tolkas som stöd för palestinska knivattacker på civila israeler. Nu har hon ändrat sig och tar avstånd från knivdåden, rapporterar Ekot:

— Alla måste fördöma knivdåden. Det är inte mera våld som behövs i Mellanöstern, utan vi måste förhindra våld mot civila. Det här är förstås avskyvärda dåd, säger Margot Wallström till Sveriges Radios korrespondent i Bryssel.

Men inga palestinska ledare fördömer våldet. Man hyllar istället gärningsmännen som hjältar när de dödat någon på väg hem från jobbet eller livsmedelsbutiken.
Om Margot Wallström menar allvar med sitt prat, borde hon omedelbart stoppa alla utbetalningar av det miljardregn i bistånd som Sverige öser över de palestinska organisationerna.
Om svenska myndigheter fortsätta att betala ut bistånd till organisationer som vägrar ta avstånd till mord på civila, bara därför att de är judar, kan det inte tolkas som något annat än att den svenska regeringen stöder detta våld.
Någon gång måste S-MP-regeringen göra annat än snacka strunt. Stöder man terroristerna eller inte? Det tydligaste svaret får vi om skattemiljarderna fortsätter strömma till Fatah och andra palestinska organisationer. Då är svaret från Socialdemokratin och Miljöpariet, ”ja, vi stöder mördandet”.
Pengaflöden talar klarspråk.

Men rätta då till EUs brister

Det är så tröttsamt att höra det politiska etablissemanget tala nedlåtande om ”populistisk” kritik av EU, som i SVT:s Agenda på söndagskvällen. Miljöpartisten Peter Eriksson och libbpartisten Cecilia Wikström förfasade sig över möjligheten att brittiska folket röstar för utträde ur EU i den kommande folkomröstningen.
Men vad är deras alternativ? Var är de konkreta åtgärderna för att göra EU mer acceptabelt för medborgarna? Ingenstans. Bara svammel och undanflykter.
Om EU är så förbaskat viktigt, varför visar man inte ledarskap och lägger fram ett konkret, massivt reformpaket som åtgärdar alla de brister medborgare avskyr med unionen?
De lyfter gärna sina politikerlöner, men att göra något åt de katastrofala brister som präglar EU klarar man inte av. Istället pratar man strunt, som Peter Eriksson i Agenda:

— Helt uppenbart är det ju så att det EU vi har är på gott och ont. Det är mycket som man skulle behöva göra bättre, men det är den typ av samarbete vi har. Man får försöka satsa på det.
— Här har politiker och media under lång tid malt ner möjligheterna att skapa förtroende för ett gemensamt samarbete i Europa. Till viss del finns det ju sakliga skäl för det. Men att satsa på att göra det bättre borde vara den rimliga slutsatsen istället för att underblåsa de här populistiska hållningarna.

Men var är förbättringsförslagen? Ingen i Bryssel föreslår ens de minsta förbättringar. Ta bara parlamentets flyttkarusell mellan Strasbourg och Bryssel var tredje vecka som kostar två miljarder kronor årligen. Sluta upp med den!
Om EU-nomenklaturan vill få medborgarna med sig skulle detta lilla, enkla och snabbt genomförda beslut ge en liten, liten indikation på att halvgudarna i Bryssel tillmäter medborgarna något inflytande. Men icke. Prestigen går före. Man anser sig ha rätt att bränna skattebetalarnas pengar hur man vill.
Att en sådan organisation möts med förakt i folkdjupet är ett sundhetstecken. Folk är trötta på EUs maktarrogans. Därför är det etablissemangen själva som sätter hela samarbetet i gungning.

En av USAs mäktigaste har dött

Amerikanska Högsta domstolens mest profilerade domare, Antonin Scalia, har gått bort. I tre årtionden har han färgstarkt och vasst tolkat det juridiska ramverket för USA i en rad avgörande frågor. Alla som är något har kommenterat dödsfallet. Till Wall Street Journal säger exempelvis den vänsterinriktade demokratiske senatorn Chuck Schumer från New York:

— Även om jag var oenig med honom i många frågor, var Scalia en briljant man med ett analytiskt intellekt. Han var en storslagen son av Queens med en genuin kärlek till livet.

Antonin Scalia var barn till Sicilienfödda föräldrar, pluggade hårt på katolska skolor och sedan på Harvard. Efter jobb i privata sektorn blev han juristprofessor och sedan domare. Han var fortfarande i tjänst även om han var 79 år. (Maktkampen om vem hans efterträdare ska bli har redan börjat.)
Med sin utåtriktade personlighet och retoriskt färgstarka språk förändrade han hur Högsta domstolen arbetade. Att föredra ärenden inför domstolen blev en än större utmaning när Scalia som nyutnämnd domare började ställa en rad frågor till parterna. Domstolsförhandlingarna blev ofta filosofiska debatter.
Men lika skarp och politiskt inkorrekt som han var i sina domskäl, var han varm och öppen i sina relationer med dem som inte höll med honom. I Guardian skriver en tidigare elev, Scalia’s relationships with opponents should serve as a model in US politics:

Hans vidsynthet kommer att saknas även bland dem som var mest oenig med honom, inklusive domarkollegan Ruth Bader Ginsberg. Hans vänskap med den notoriskt vänsterinriktade Ginsberg är inspirerande: även om de var skarpa motståndare i sak sa hon till en journalist att hon aldrig tidigare upplevt en arbetsmiljö där kollegor visade ”sådan respekt, till och med tillgivenhet” för varandra. Efter ett konfliktfyllt domslut som omdefinierade de amerikanska äktenskapslagarna, lättade Scalia på stämningen genom att spela en Bob Dylan-låt, därmed underströk han skillnaden mellan det personliga och den professionella naturen av deras arbete.
Deras relation borde kunna stå modell för amerikanskt politiskt liv idag, där politiska spänningar fortsätter att växa till hopplösa personliga motsättningar.

Ja, vi ser samma tendens hos oss i Sverige där åsiktsskillnader allt oftare leder till personlig fiendskap. Även att man vägrar debattera med dem som tycker annorlunda. Jag har alltid betraktat oförmågan att göra skillnad mellan sak och person som ett uttryck för personlig omognad. De som inte kan göra denna skillnad saknar en viktig mental begåvning som borde diskvalificera dem från ansvarsfulla positioner.
Scalia nominerades till Högsta domstolen av president Ronald Reagan och godkändes av senaten 1986. Han blev snabbt den ledande konservativa rösten i domstolen och med stöd av bland annat domstolens ordförande, svenskättade William Rehnquist, kunde man avbryta utvecklingen där domstolar snarare än folkvalda politiker avgjorde kontroversiella politiska frågor.
För svenskar kan det vara svårt att förstå hur mäktig Högsta domstolen i USA är. Efter presidenten är det domare i Högsta domstolen som har högst auktoritet. Domstolen är en av tre maktcentra i den amerikanska maktdelningen, där presidenten och kongressen är de två andra. Och domstolens viktigaste roll är inte att döma i våldsbrott, utan att avgöra vem som har rätt att göra vad enligt konstitutionen. Domstolen har flera gånger underkänt lagar av kongressen och beslut av presidenten, med hänvisning till att de saknar befogenhet enligt konstitutionen.
Se mer: CNN i Scalia known for sharp mind and brash demeanor, New York Times i Conservative Legal Giant, National Review i Justice Scalia, Political Philosopher and Political Football, Weekly Standard i The ’Good Judge’, The New Yorker i How Scalia Changed the Supreme Court, Washington Post i Champion to the conservative legal world, USA Today i Scalia left us wisdom in dissent.

Lars Trägårdh: antinationalismen är aningslös

Februarinumret av magasinet Axess har temat ”nationalism” och vågar visa varför vi inte bör förneka nationen. Det är djärvt, eftersom det utmanar rådande opinionsklimat i media och politik där man ska hata allt svenskt. Det är spännande, eftersom vi inte fått tänka kring dessa principer på väldigt länge och därför är svältfödda på detta perspektiv. Det är också helt rätt i tiden, eftersom nationsperspektivet med nödvändighet är på väg upp till toppen av den politiska dagordningen.
Historieprofessor Lars Trägårdh skriver en artikel som samtliga riksdagsledamöter borde läsa, inte en utan flera gånger, Förneka inte nationen. Där klargör han skiljelinjer på flera väsentliga områden, skiljelinjer som varje ledamot av den lagstiftande församlingen borde vara medveten om, men inte är det (om man ser till hur de agerar).
Först rensar han bort fördomen om att nationalism är något unket, och har oförtjänt ”dåligt rykte”:

Varken den moderna demokratin eller välfärdsstatens solidaritetsprojekt vore möjliga utan denna föreställning om nationell gemenskap. (…) Dagens antinationalism i Sverige är paradoxal. Sverige tillhör den lilla grupp länder där såväl berättelsen om nationen som nationalismens samtida politiska uttryck redan på 1920-talet kom att kopplas till demokratiska snarare än etniska idéer.

För den som följt denna blogg är detta inget nytt, men Trägårdh vidgar argumentationen. Och får en att dra på smilbanden så här på lördagförmiddagen. Han pekar på att Olof Palmes engagemang för Vietnam på 1960- och 70-talen var en nationalistisk kamp och ”ett steg fram i den mänskliga utvecklingen, kopplad till demokratiska frihetsrörelser som band samman amerikanska 1700-tals patrioter med Vietnams samtida nationella befrielserörelser”.
Superradikalen Palme var nationalismens förkämpe! Förvisso i andra länder. Men ändå. Nationalismen kan ha radikala förtecken.
Men det riktigt intressanta i Trägårdhs artikel är klargörandet av motsättningar mellan i internationella fördrag stipulerade ”mänskliga rättigheter” av abstrakt karaktär och de jordnära ”medborgarliga rättigheter” som nationalstaten garanterar genom beskattning och andra politiska beslut i demokratisk ordning.
Dessa två rättighetsprinciper kolliderar nu, i dessa folkvandringarnas tidevarv, så att det slår gnistor om dem.
Migranterna och deras högljudda vänner kräver att vi ska följa abstrakta ”mänskliga rättigheter” (MR), medan statsminister Stefan Löfven infört gränskontroller därför att annars hotas ”medborgerliga rättigheter”. Trägårdh skriver:

Om gränslösheten är den utopiska MR-tankens kännetecken, är tanken om medborgarskap i nationalstaten grundad i gränsdragning och en mer krass och realistisk förståelse av nationalstaten som ett handfast försäkringsbolag där medborgare arbetar, betalar skatt och därigenom förtjänar sina rättigheter.
Det var med denna helt avgörande insikt i åtanke som Hannah Arendt efter andra världskriget gjorde sina banbrytande iakttagelser om den moderna demokratins paradox och medborgarskapets centrala roll som ”rätten till rättigheter”. Och det är med denna paradox – att den nationella demokratin samtidigt är ett mäktigt instrument för inkludering, solidaritet och befrielse inom nationen och för dess medborgare och ett lika fundamentalt redskap för exkludering av dem som inte är nationalstatens medborgare – som vi ännu lever.

Av de svenska riksdagspartierna är det bara Sverigedemokraterna som förstår dessa aspekter. De etablerade partierna har fångats av MR-utopismen som urholkar nationalismen, och därmed de praktiska möjligheterna att upprätthålla hävdvunna rättigheter inom nationens ram.
Så skriver inte Trägårdh, som däremot visar hur både vänster och liberaler varit aningslösa i sin antinationalism. Höga skatter är omöjliga utan en nation där medborgare är beredd att vara solidariska mot andra i en väldefinierad gemenskap. Liberaler glömmer att infrastruktur, som är nödvändiga för ekonomisk utveckling, skulle förfalla om inte nationen kollektivt finansierade denna.
Men istället för att skapa sig dessa insikter fortsätter de etablerade partierna att fjärma sig alltmer från nationalismen. Trägårdh pekar på att internationella fördrag tenderar att skapa juridisk legitimitet som urholkar den nationella suveräniteten: etablissemangen i politik och media har fångats av en MR-aktivism som:

… bygger på en rörelse från politik till juridik där medborgardemokrati ställs mot mer elitistiska projekt som är grundade i konversationer med juridiska anspråk. (…) Det finns skäl att varna för en växande klyfta mellan demokrati och juridik som samtidigt utgör en spänning mellan postnationella eliter och nationellt sinnade medborgare.

Ett sådant tecken är, enligt Trägårdh, nedvärderingaen av det som kallas ”populism”, det vill säga åsikter som har folkligt stöd. Etablissemangen är så övertygade om att deras juridiska spetsfundigheter är goda att de därför ser folket och demokratin som hinder i vägen.
Ja, artikeln visar med all önskvärd tydlighet att det som kallats invandringsfrågan egentligen är mycket större och vidare än så. Invandringen är den tydligaste konsekvensen av en rad juridiska, moraliska och demokratiska dilemman på 2000-talet. Dilemman som de gamla partierna totalt och fullständigt negligerar, inte vill eller vågar ta i.
Se mer i bloggen: Nationell gemenskap borde värnas inte hånas, Ingen mänsklig rättighet att resa till Sverige (2015), Nationalism, identitetspolitik och tillit (2014), Utan nationalstat ingen demokrati (2013).

Var är antikrigsdemonstranterna nu?

Antikrigsvänstern demonstrerade ihärdigt i protest när George W Bush invaderade Irak och avsatte en av världens blodigaste diktatorer, Saddam Hussein, för att introducera demokratisk konstitution. ”USA ut ur Irak!” var ett stående tema hos kulturvänstern och medievänstern.
Nu bombar Ryssland skiten ur Syriens civilbefolkning till stöd för diktatorn al-Assad. Då är det inga demonstrationer eller högljudda protester mot kriget från dessa vänsterkretsar i Sverige. Det är tyst som i graven.
Mediernas ointresse för att rikta kritik mot Ryssland och Putin, blir väldigt talande när man jämför med det galet frenetiska hatet och ihärdiga kritiken på varje tänkbar vinkling mot USA och George W Bush.
Det stärker min uppfattning om att antikrigsvänstern inte alls är emot krig, de är emot västvärldens värderingar om frihet och demokrati. Det var därför man protesterade mot USA när man vill frihet, men tiger om Rysslands stöd till diktatur.
Se mer: ledare i Hufvudstadsbladet, Ryssland måste upphöra med att bomba Syrien, Financial Time i Moscow has shown it will not let the west do away with any dictator, Guardian i Russia’s dangerous game will leave Syria riven by sectarian divides.

Lämnar MP i protest mot sandlådepolitik

Josefin Utas sitter i Sollentuna kommunfullmäktige för Miljöpartiet och var riksdagskandidat i förra valet. Nu lämnar hon Miljöpartiet i protest mot dogmatism och utopism som kommer till uttryck genom att MP ”intagit den ena ytterlighetspositionen efter den andra”. I Expressen skriver hon:

I migrationsfrågan har ansvarsfullt hållbarhetstänk grundat i en förståelse för hur system fungerar, blivit till gränslöshetstänk. Ett allmänt grönt fokus har blivit till storstadsfokus. Och värnandet av det demokratiska samtalet har blivit till en kamp om att ge plats för ”rätt” åsikter och försöka trycka undan dem som anses fel. (…) Därför lämnar jag nu Miljöpartiet och gå till det liberalkonservativa partiet Borgerlig Framtid.

Fler borde följa hennes exempel att lämna partierna som gjort bort sig. De som inte respekterar öppen debatt och inte håller sig till verkligheten borde straffas av väljarna, om vi ska få ordning på landet efter allt man ställt till med det senaste året.