Month: February 2016

Det är i praktiken klart: Trump blir republikanen som möter Hillary Clinton i höstens val.
CNN publicerar en opinionsmätning som visar att Trump har 49 procent av republikanska väljare på nationell nivå — mer än alla andra kandidater tillsammans. Något glastak för hans stöd, som många kommentatorer trott på, finns inte. När andra kandidater drar sig ur, går många av deras väljare till Trump, inte till anti-Trump-kandidater.
Nu väljer man ju inte på nationell nivå, utan i 50 separata val i delstaterna. Men även på den nivån avslöjas nu chockerande nyheter.
Donald Trump kan vinna New York! I förra valet vann Obama med 63 mot 35 procent för Romney. Senast en republikan vann, var Ronald Reagan 1984. Nu är det jämt mellan Clinton och Trump i denna den mest demokratiska delstaten i USA (bortsett från småttingarna Hawaii och Vermont).
Det är New York Post som har talat med valstrateger för kongressledamöter och delstatspolitiker som gör egna lokala opinionsmätningar för att kolla stämningarna i valdistrikten inför sina egna omval. Både demokratiska och republikanska valstrateger häpnar över hur starkt stöd Trump får i sin hemstad, Hillary could lose to Trump in Democratic New York:

— Några demokratiska valstrateger tror att Hillary kan förlora om Trump genomför en stark kampanj, säger en av delstatens mest erfarna demokrater.
— En ny mätning visar förvånansvärt starkt stöd för Trump i viktiga förorter som Westchester och Long Island, säger en annan källa.

Till tidningen säger de som läst opinionsmätningarna att Clinton ofta har högre negativt saldo bland väljarna än Trump, trots hans ofta kontroversiella uttalanden. Även graden av beslutsamhet, hur säker man är på att man ska rösta på den man pekat ut, är högre hos dem som anger Trump än dem som svarar Clinton.
Om det är så att Donald Trump har chans att vinna i en av demokraternas säkraste fästen, ja, då har han goda möjligheter att också vinna höstens val och flytta in i Vita huset.
Särskilt om han också behåller väljarstöd i republikanernas traditionellt starka fästen, vilket vi får ett besked om på morgondagens “supertisdag”, då går nämligen många sydstater till primärval.

I en, ja, faktiskt rörande ledare vädjar PM Nilsson och Dagens Industri till Miljöpartiet om hur de borde agera. “Snälla ta ert förnuft tillfånga”, är känslan som skapas i artikeln, Problemet med MP:

[S]pråkrören meddelade i fredags att de vill inrikta politiken på att åter ta emot 150.000 asylsökande i ett läge när ansvariga S-ministrar har sagt att politiken måste inriktas på att hålla antalet under 70.000. S har kompromissat med sina egna ideal och accepterat att det finns gränser för hur många Sverige kan ta emot, men inte MP. Migrationen är en viktig fråga, men varför ska den vara den viktigaste frågan för ett grönt parti? (…)
Ytterst få svenskar känner att Sverige för första gången i historien har ett regeringsparti med miljön i centrum. Minnet av MP som regeringsparti riskerar att bli en karikatyr av Miljöpartihatarnas nidbild. I stället för att sörja sina offrade ideal i migrations- och säkerhetspolitiken borde de gröna lära sig av hur S gör dygd av nödvändigheterna (…). MP bör (…) intressera sig mindre för sin självupptagna identitet och mer för sin framtid.

Det är en märklig upplevelse att läsa någon som fortfarande tror att en politisk aktör ska kunna visa ledarskap och ta det ansvar som höga positioner innebär. Själv har jag sedan länge avfärdat både miljöpartister och andra som hopplösa drömmare som mentalt är låsta vid sina verklighetsfrämmade utopier. De ser inte verkligheten som den är, utan genom ett rosa skimmer som om det vore en nostalgisk film där man inte behöver fatta några svåra beslut.
De är förlorade! De är på en annan planet! De kommer aldrig att kunna lösa några verkliga problem, däremot ställa till med mängder av nya och svåra kriser för landet.
Det enda Miljöpartiet kan göra för Sveriges bästa är att avgå.

Det är otroligt hur vänstermedia, inklusive P1:s Godmorgon Kamrat, gör en stor sak av att ingen svart skådespelare har nominerats till Oscar inför prisutdelningen i natt.
Det är ju inte något annat än rasism när man inte ser till konstnärliga prestationer utan bara skådespelarnas hudfärg och kräver att priser ska fördelas efter rastillhörighet — inte efter prestation.
Som tur är finns kloka röster bland de som vet vad det handlar om. Jamie Foxx vann Oscar som bästa manlige skådespelare för den utomordentliga prestationen att spela musikern Ray Charles i “Ray”. Han tar avstånd från upphetsningen om att ingen svart skådespelare nominerats. “Det är ingen stor sak”, sa han vid en festival förra helgen.
Och han uppmanade sina svarta kolleger att “spela bättre”, genom att skämtsamt dra igång hashtaggen #ActBetter som motkampanj mot rasistiska #OscarSoWhite.
Han gjorde sedan ett mer allvarligt inlägg genom att berätta om ett samtal han haft med Sidney Poitier, den andre svarte skådespelare att tilldelas en Oscar 1964 (*): “Allt vi behöver är att få möjligheten att spela. Att vinna priser är en annan sak. Vi behöver ta, typ, tio steg tillbaka. Det handlar om konst! Vem bryr sig om det andra?”
Så talar en sann konstnär, någon som förstår vad filmkonst är. Fast nog bryr sig alla om att vinna priser, oavsett hudfärg, men priser ska inte handla om ras utan om — så som Martin Luther King tydligt deklarerade — talang.
Medievänstern börjar agera som Joseph Goebbels, dvs se till ras framför prestation. Visserligen med andra avsikter, men det är fullständigt galet att säga sig bekämpa rasism — med hjälp av rasism, vilket det blir när man betraktar skådespelares insatser utifrån deras hudfärg.
Lägg ner skitsnacket. Följ rådet från Foxx.
(*) Läsare påpekar att den förste svarte som vann Oscar var Hattie McDaniel året 1940 för sin medverkan i “Borta med vinden”.

I veckans Fokus tar man upp Olof Palme på 30 årsdagen av hans död, men inte i form av biografi eller om konspirationerna kring mordet, utan om varför mordutredningen gick så fel. Skälet kan nämligen sökas i det samhälle Palme skapat och som han levde i. Sverige var en enpartistat. Partiet hade makten även om man under ett antal år tidigare hade förlorat regeringsmakten. Alla myndigheter var fortsatt impregnerade av Socialdemokratin och dess nätverk.
Inom polisen fanns den S-märkte länspolismästaren Hans Holmér som var nära vän med Ebbe Carlsson, som var vän med Olof Palme som han träffade på fester där sosseadeln fraterniserar med varandra. Så nära vän att han utan problem avbröt Palme när denne snackade.
Det var denna S-vänkrets som tog kommandot över mordutredningen, och skyfflade alla erfarna mordutredare åt sidan och satte åklagarna, som enligt svensk lag ska vara förundersökningsledare, på åhörarläktaren. Om hur detta agerande, värdigt en bananrepublik, kunde hända i det som borde varit rättsstaten Sverige, skriver Anders Sundelin i Vännerna på Singelbacken:

Inga-Britt Ahlenius som satt i Granskningskommissionen säger:
— [Socialdemokratiska] regeringen hade ett mycket stort ansvar för att hela polisarbetet gick åt helskotta fel. Man tog hela tiden Holmérs berättelse för sanningen, tog ställning för honom mot åklagarna. När regeringen ingriper på detta sätt finns ingen styrka, civilkurage eller något annat för att hävda det som är rätt.
Ahlenius, en gång generaldirektör för Riksrevisionsverket, talar om “institutionernas sammanbrott”, om hur det svenska statsstyret inte fungerade längre, det vill säga denna balans mellan en regering och självständiga myndigheter i skydd av grundlagen. Hon talar om sin tid i kommissionen som en ögonöppnare.
— Jag insåg att världen är mycket ondare än vad jag föreställt mig.
Kommissionen pekade ut regeringens agerande som av “avgörande betydelse” för mordutredningens sammanbrott. (…)
Det var då justitieminister Anna-Greta Leijon tog vännen Ebbe Carlssons teorier om att mordet planerades i Damaskus, med Iran som uppdragsgivare, på fullt allvar, utan att fråga om där fanns någon koppling till Sveavägen, det vill säga mordplatsen. Hon hjälpte till att avlägsna den ende starke motståndaren till PKK-spåret, Per Gunnar Näss på Säpo, och försåg Ebbe med rekommendationsbrev att ha utomlands, ett brev som aldrig registrerades: “tänker inte på att det först borde ha registrerats” som det heter i hennes memoarer.

Arvet efter Palme manifesteras i hög grad i mordutredning av hans egen död: Socialdemokratins maktarrogans kombinerad med häpnadsväckande amatörism. Inaveln, som skildrats av tyske författaren Hans Magnus Enzensberger i DN några år före mordet och som Fokusartikeln återger, är en mörk sida av Olof Palmes ledarskap. Det fanns ingen respekten för rättsstaten och ingen acceptans för att partiet ska vara underordnad denna i det parti Palme ledde.
Hade vi sett dessa beteenden i ett land i Afrika hade vi talat om en halvdiktatur. En stat utan skydd för rättssäkerhet och utan garantier för en öppen demokrati. Det är ett arv som Socialdemokratin borde diskutera. Hur kom detta sig? Hur kunde man glömma elementära demokratiska principer? Och vad har man egentligen gjort för att hindra liknande maktmissbruk i framtiden?

Två utomordentliga artiklar om de stämningar som nu råder i såväl Europa som Amerika och varför Donald Trump ser ut att kunna bli USA:s näste president, finns i Wall Street Journal. Den ena författad av Peggy Noonan (en gång medarbetare till Ronald Reagan), Trump and the Rise of the Unprotected.
Hon menar att ett ordpar kan förklara varför så många väljare i väst nu väljer nya uppstickare framför etablerade partier och kandidater. Hon skriver:

Vi har de trygga och de otrygga  (protected/unprotected). De trygga skapar politiken. De otrygga lever med konsekvenserna av den. Och de otrygga har börjat revoltera, med kraft.
De trygga är de som lyckats, de som har makt eller nära till makten. De är trygga och skyddade från mycket av världens råa verklighet. Mer exakt: de är skyddade från den värld de själva har skapat. Jag skulle kunna kalla dem elit för att ladda retoriken, men låt oss kalla dem de trygga.
De är figurerna i media, i politik och i myndigheter. De bor i trevliga bostadsområden. Deras familjeliv fungerar, barnen går i bra skolor, de har pengar att röra sig med. Allt detta tenderar att isolera dem (…) Eftersom de är trygga kan de införa vilka beslut de vill. De är skyddade från effekterna av sina egna beslut. Migrationspolitiken är en fråga där andra än de själva drabbas av dess konsekvenser. Den symboliserar distansen mellan makten och medborgarna. Den har skapat Donald Trump. Och som avgör om Storbritannien lämnar EU. (…)
Om du inte tillhör de trygga har du lärt dig läxan av 20 års erfarenhet av illegal invandring. Du vet att vänstern inte kommer att skydda dig och att högern inte hjälper dig. Båda sidor vägrar att ta kontroll över gränserna [varken i EU eller USA]. Många amerikaner drabbas av illegal invandring. Den påverkar arbetsmarknaden, lönebilden, kriminalitet och känslan av att lag och ordning kollapsar. Men de trygga har klarat sig fint, de har fått tillgång till billigare service genom att lönerna pressats ner.
Det har gått bra för de trygga. Men de otrygga har börjat förstå att de trygga inte tar hänsyn till deras otrygghet, och de misstänker nu att de inte heller tar ansvarar för landet. De otrygga har kommit till slutsatsen att de inte är skyldiga etablissemanget — ett annat ord för de trygga — någonting.
Det är ur denna känsla Trump blivit stark. Och i EU har medborgare sett hur eliten verkar i kompakt isolering, ser efter sina egna intressen medan man ser ner på befolkningen. (…) Vi regeras av de trygga som inte tycks bry sig om de otryggas villkor. (…) Istället finns en attityd hos de trygga som förmedlas till de otrygga: ni får klara er bäst ni kan, era smygrasister.
Vad vi ser i både EU och USA är att de otrygga reser sig.

Det är så sant. De trygga lever i sina utopiska bubblor och förstår inte hur verkligheten ser ut. Gapet mellan medborgarna å ena sidan, och medier, politik och myndigheter å den andra, har vuxit sig till en ravin där all kontakt och allt förtroende dem emellan har upphört.
Den andra artikeln är av Wall Street Journal-medarbetaren James Taranto, Trumps secret weapon: inclusiveness. Han pekar på hur liberal press och vänstermedier hånar Trump för att han efter segern i Nevada sa, “Jag älskar de lågutbildade”. En oavsiktlig blunder att säga så, menar medierna. Som om han borde skämmas för väljare med begränsad utbildning.
Dessa vänstereliter hånar alltså Trump för att han välkomnar de lågutbildade och är stolt över att få deras röster. Taranto menar att det tydligt visar att vänstern föraktar de lågutbildade, de man hävdar att man med sin politik ska försvara. Denna hånfullhet har berörda grupper förstått, och det är därför man tappat förtroendet för vänstern och andra etablissemang för att nu röstar på Trump. Taranto skriver:

Trump är varken evangelikal eller lågutbildad. Han är protestant och verkar inte särskilt troende, dessutom en miljardär som gått på en av de finaste universiteten i världen. Väljarna dras inte till honom därför att han skulle vara en av dem, utan därför att han är öppen för folk som inte är som han. Medan vänstern, och ibland högern, avfärdar honom som trångsynt har han vunnit genom att vara inkluderande.

Så mitt i prick!
De många människorna på båda sidor av Atlanten har upptäckt vilka skenheliga bedragare de etablerade partierna faktiskt blivit. Nu börjar man i val efter val dra konsekvenserna av det. De etablerade som hånfullt talar om rädsla måste bort och ersättas med politiska ledare som förstår medborgarnas vardag. Politiker som ser verkligheten och inte lever i rosa utopiska bubblor.
Gamla invanda mönster måste brytas. Det behövs nya aktörer i politikens maktcentrum.

Det har länge varit känt att man kunnat muta sig till svenskt medborgarskap. Det finns också tecken på att många medborgarskap har beviljats på oriktiga fakta. Medborgarskapet har devalveras. De etablerade partierna har inte gjort något åt det, även om man till medierna sagt sig vilja stävja bedrägerier.
I en intervju med SvD framför Jimmie Åkesson förslaget att man ska kunna återta medborgarskap givna på oriktiga uppgifter, SD vill ha lag för att upphäva medborgarskap.
Tidigare i veckan har partiet lagt förslag om att höja statusen på medborgarskapet. Till Expressen sa Åkesson, För lätt att bli medborgare:

– Det handlar om att uppvärdera medborgarskapet. Vi vill klargöra vad svenskt medborgarskap innebär, säger han.
– Medborgarskapet är oerhört viktigt för att hålla ihop samhället.
– Det är för lätt att bli svensk medborgare i dag.

Som ett led i detta kräver Sverigedemokraterna tillfälligt stopp för nya medborgarskap:

Stoppet för utfärdanden bör gälla alla förutom de som föds i Sverige eller adopteras till landet.
– Hundratusentals människor kommer att kunna bli svenska medborgare ganska snart. Därför vill vi ha ett tillfälligt stopp för nya medborgarskap, säger Åkesson.

Medborgarskap är inget att leka med. Det ska gälla livet ut och får inte dras in enligt grundlagen. Därför är det tragiskt att de etablerade partierna inte gjort något åt den kriminalitet som omgärdar beviljande av medborgarskap. Trots mutskandaler och falska uppgifter beviljas medborgarskap utan någon påföljd för dem som bedrar Kungariket Sverige.
Medborgarskapet nedvärderas till en smutsig handelsvara. Det har blivit något man kan lura sig till. På grund av de etablerade partiernas passivitet eller inkompetens är Sverigedemokraternas förslag rimliga. Medborgarskapet ska vara något eftertraktansvärt, och vara förknippat med skyldigheter och inte bara rättigheter.
Medborgarskap ska inte beviljas på otillräckliga uppgifter. Eller genom rena mutor. Så länge detta tillåtits ske blir konsekvensen att kravet stärks på att göra det möjligt att dra in medborgarskap.
Bäst hade det varit om sådan grundlagsändring inte behövt att behandlas. Därför är Åkessons krav angelägna att gå till mötes. Genom kraftigt skärpt prövningsförfarande kan misstankar om fusk, mutor och bedrägerier stävjas. Med ett omfattande ansökningsförfarande blir kravet på grundlagsändring inte lika angelägen.
Vi får väl se om de etablerade partierna är beredda att, som i så många andra frågor, vända helt om och göra rätt. Det vill säga skärpa regler och sluta agera som värdens mest naiva och korkade politiker.

Republikanske presidentkandidaten Donald Trump hamnade på defensiven i gårdagsnattens debatt. Men bara timmar senare tar han tillbaka kommandot över valrörelsen och över mediebevakningen genom att avslöja stöd från en verklig politisk tungviktare, New Jerseys guvernör Chris Christie. Det har chockat mediecirklarna och så kallade experter.
CNN:s kommentatorer tvingas säga att Donald Trump agerar mästerligt under denna valrörelse. (Det ska mycket till innan medier säger något positivt om honom.) Trump har ett exceptionell känsla för taktik som gör att han dag efter dag fullständigt dominerar amerikanska medier. Trump framträdde med Christie i Texas idag, den enda delstat där han inte leder inför “supertisdagen” 1 mars.
Christie vill inte se ännu en nykläckt senator som president (riktat mot Marco Rubio och anspelar på att Obama blev senator kort tid före presidentvalrörelsen 2008 började). Att han i New Jersey känner samhörighet med grannen från New York, Trump, ligger säkert också med i korten.
Se mer: AP i Trump rolls out powerhouse Christie endorsement , Washington Post i Christie makes surprise endorsement of Trump, Real Clear Politics i Christie Endorsement of Trump Shakes Up GOP Primary.

Det är fredagkväll – dags för lite satir:

Av tecknaren och illustratören Hans von Corswant.

Floridasenatorn Marco Rubio har uppenbart inte gillat spekulationerna om att han kan bli Donald Trumps vicepresidentkandidat. Rubio gick till attack på Trump från första sekund av nattens debatt mellan republikanska kandidater. Washington Post-kolumnisten Charles Krauthammer menar att detta var den hårdaste debatten i USA på 40 år.
Rubio attackerade Trump på en mängd områden. Han frågade “Ska du starta handelskrig mot dina egna kinatillverkade slipsar?”
Sedan följde annan attack, “Om han bygger en mur mot Mexiko på samma sätt som han byggt sina skyskrapor, kommer han att använda illegala invandrare som arbetskraft för att göra det.”
Trump replikerade: “Vilket gulligt soundbite.”
Många är förvånade över hur skicklig Marco Rubio plötsligt blev, efter tio debatter där han varit svag och slätstruken. Men Rubio kan ha kommit igång försent för att ha en chans att vinna över Trump. Jag tycker det är synd att fighten inte började tidigare. Hade velat se en Rubio-Trump debatt i början av primärvalet.
Dessutom attackerade även alla de andra debattörerna Donald Trump under debatten, vilket gör att många tittare kan uppfatta det som att han blev orättvist behandlad.
Se mer: Yahoo News i Rubio goes after Trump in fiery GOP debate, AP i Debate brawl: Rubio and Cruz go hard after Trump, Bloomberg i Rubio Declares War on Trump at the Eleventh Hour, CNN i Donald Trump, Marco Rubio spar over Healthcare.

Svenska medier sprider okritiskt och djupt vilseledande uppgifter från facket LO om att företagens verkställande direktörer tjänar extremt mycket i lön. Det är bara propaganda till vänsterns fördel.
Verkligheten är som bloggaren Rebecca Weidmo Uvell skriver:

Om man ser till medianlönen för samtliga VD i landet 2014 var den 80 990 kronor, även det mindre än [många] fackordförandena sjäva. De som nu står och pekar finger och skriker orättvisa.

Man borde kunna kräva att medier ska ägna sig åt journalistisk, vilket skulle innebära att ställa frågan till LO, “hur många städares löner går det på en fackföreningsledares lön?” Men objektivitet är att begära alldeles för mycket av massmedia. Det får bloggana stå för (som jobbar gratis).