Nu kantrar valrörelsen i USA?

Som förväntat lyckades inte Donald Trump vinna i Iowa. Det gjorde den andre anti-etablissemangskandidaten Ted Cruz. Och den viktiga tredjeplatsen tog Floridasenatorn Marco Rubio, som därmed är etablissemangets starkaste kort.
Fram till nu har det stora startfältet inneburit att traditionella republikanska väljare splittrats på många etablerade kandidater, medan uppstickarna varit färre, främst Trump och Cruz. Nu kantrar läget över i motsatsen: Marco Rubio kan nu ensam samla alla traditionalister bakom sig, medan Trump och Cruz får slåss om förnyarna.
Det innebär att Marco Rubio kommer att öka i opinionsmätningarna. Han kan komma att närma sig Trump i nationella opinionsmätningar. Det är vad kolumnisten Charles Krauthammer förutspådde tidigt i höstas.
Men läget kan förändras igen redan nästa vecka, när New Hampshire håller primärval. Där leder Trump stort, och om han uppfyller opinionsmätningarnas förväntningar kan han sätta stopp för Ted Cruz’ framfart.
När primärvalet sedan drar vidare till South Carolina, kan striden komma att stå mellan Trump och Rubio. Då börjar den verkliga kampen om republikanska partiets identitet. Ska det stå för traditionella konservativa värden, en valstrategi som dock förlorat mot demokraterna i de två senaste presidentvalen? Eller ska man förnya sig och inta en mer högljudd och energisk ton med krav på förändring?
Fram till nu har amerikanska valrörelsen bara varit ett förspel. Efter primärvalen i New Hampshire och South Carolina kan de verkligt intressanta perspektiven komma i fokus. Det är mycket ovanligt, eftersom primärvalen då brukar vara nästan över, en segrare utkristalliserad. Detta år kan det vara när den verkliga debatten börjar.
Samma sak gäller i demokraterna. Iowa kunde inte bestämma sig. Utmanaren och förnyaren Bernie Sanders gjorde nästan dött lopp mot etablissemangets Hillary Clinton. Inom demokraterna står det redan mellan förnyelse eller traditionell partipolitik.
Amerikansk politik har genom historien genomgått dramatiska systemskiften flera gånger. Senast var det med Franklin D Roosevelt, som efter depressionen på 1930-talet gav den federala nivån en roll den inte haft förut, vilket banade vägen för ökad politisk makt i Washington DC.
Ska denna federalism fortsätta att växa, eller ska medborgarnas frihet öka genom att man pressar tillbaka politiken till lokal, delstatlig nivå? Annorlunda uttryckt: ska USA förbli Amerika, eller ska USA bli mer lik en europeisk nation med omfattande politiskt förmynderi över medborgarna?
Och vilken roll vill USA ha i världen? Vara stark och drivande, eller svag och undfallande mot diktaturer som Ryssland, Iran och Kina?
Allt detta står på spel i valet, och det är därför det är både spännande och viktigt för oss i lilla Sverige.

Kriminella migranter lika allvarligt

Många fler än jag har nog lagt märke till hur medierna tystar ner ”gatubarnens” rån, stölder och ofredanden medan man slår upp ”rasistiska attacker” i Stockholms city. Just detta sätt att relativisera och förminska viss kriminalitet och blåsa upp annan är orsaken till att mediebranschen håller på att gå under i en allt djupare förtroendekris hos mediekonsumenterna.
Men Tove Lifvendahl skriver intressant på ledarsidan i Svenska Dagbladet:

Att våldet ökar mot asylsökande och invandrade är fruktansvärt. Att signifikanta grupper av asylsökande eller invandrade människor hemfaller åt kriminalitet utan att polisen upplever att de kan göra något åt det är likaledes oacceptabelt.
Förekomsten av det ena gör inte det andra mindre förkastligt. Att den första gruppen motiverar sitt våld utifrån det senare gör inte våldet mindre brottsligt. Alla uttryck av kriminella handlingar bör mötas med tydliga, klara signaler. På svensk mark råder svensk lag, och denna lag ska upprätthållas, efterlevas och gälla oavsett härkomst, hudfärg eller medborgarskap. (…) Det innebär att en asylsökande ska dömas och straffas när denne begår brott.

Att det sistnämnda måste påpekas i en politisk ledarartikel är ett bevis på att anarki håller på att få fäste om landet. Polis och rättsväsende låter människor med viss bakgrund komma undan, därför att man ska uppfylla rikspolischefens ideologiska agenda.
Jag håller givetvis med Lifvendahl om att allt våld är förkastligt. Och om att man ska engagera sig politiskt istället. Men vilka åtgärder ska vidtas? Lifvendahl svarar inte på de frågor som eldar på hatet (i alla riktningar). Varför ändrar inte rättsstaten på det förhållandet att ”gatubarn” utan identitetshandlingar omedelbart släpps efter att de gripits för kriminell handling, osv?
Det räcker inte att ”påtala” rättsstatens ansvar. Så länge det inte verkställs (se där ett ord som saknas i politiken idag) kommer hatet mot den galenskap som råder sedan förra året att växa. Medierna eldar på detta hat genom att manipulera och försöka mörka vad som händer i landet.
Jag håller med Lifvendahls budskap, men så länge det bara är tomma ord på ett tidningspapper spelar det ingen roll. Det är verkligheten som räknas. Och där fortsätter det att vara fritt fram för kriminella handlingar utan påföljd för vissa grupper. Rättsstaten kapitulerar. Anarki breder ut sig.