I veckans Fokus tar man upp Olof Palme på 30 årsdagen av hans död, men inte i form av biografi eller om konspirationerna kring mordet, utan om varför mordutredningen gick så fel. Skälet kan nämligen sökas i det samhälle Palme skapat och som han levde i. Sverige var en enpartistat. Partiet hade makten även om man under ett antal år tidigare hade förlorat regeringsmakten. Alla myndigheter var fortsatt impregnerade av Socialdemokratin och dess nätverk.
Inom polisen fanns den S-märkte länspolismästaren Hans Holmér som var nära vän med Ebbe Carlsson, som var vän med Olof Palme som han träffade på fester där sosseadeln fraterniserar med varandra. Så nära vän att han utan problem avbröt Palme när denne snackade.
Det var denna S-vänkrets som tog kommandot över mordutredningen, och skyfflade alla erfarna mordutredare åt sidan och satte åklagarna, som enligt svensk lag ska vara förundersökningsledare, på åhörarläktaren. Om hur detta agerande, värdigt en bananrepublik, kunde hända i det som borde varit rättsstaten Sverige, skriver Anders Sundelin i Vännerna på Singelbacken:
Inga-Britt Ahlenius som satt i Granskningskommissionen säger:
— [Socialdemokratiska] regeringen hade ett mycket stort ansvar för att hela polisarbetet gick åt helskotta fel. Man tog hela tiden Holmérs berättelse för sanningen, tog ställning för honom mot åklagarna. När regeringen ingriper på detta sätt finns ingen styrka, civilkurage eller något annat för att hävda det som är rätt.
Ahlenius, en gång generaldirektör för Riksrevisionsverket, talar om ”institutionernas sammanbrott”, om hur det svenska statsstyret inte fungerade längre, det vill säga denna balans mellan en regering och självständiga myndigheter i skydd av grundlagen. Hon talar om sin tid i kommissionen som en ögonöppnare.
— Jag insåg att världen är mycket ondare än vad jag föreställt mig.
Kommissionen pekade ut regeringens agerande som av ”avgörande betydelse” för mordutredningens sammanbrott. (…)
Det var då justitieminister Anna-Greta Leijon tog vännen Ebbe Carlssons teorier om att mordet planerades i Damaskus, med Iran som uppdragsgivare, på fullt allvar, utan att fråga om där fanns någon koppling till Sveavägen, det vill säga mordplatsen. Hon hjälpte till att avlägsna den ende starke motståndaren till PKK-spåret, Per Gunnar Näss på Säpo, och försåg Ebbe med rekommendationsbrev att ha utomlands, ett brev som aldrig registrerades: ”tänker inte på att det först borde ha registrerats” som det heter i hennes memoarer.
Arvet efter Palme manifesteras i hög grad i mordutredning av hans egen död: Socialdemokratins maktarrogans kombinerad med häpnadsväckande amatörism. Inaveln, som skildrats av tyske författaren Hans Magnus Enzensberger i DN några år före mordet och som Fokusartikeln återger, är en mörk sida av Olof Palmes ledarskap. Det fanns ingen respekten för rättsstaten och ingen acceptans för att partiet ska vara underordnad denna i det parti Palme ledde.
Hade vi sett dessa beteenden i ett land i Afrika hade vi talat om en halvdiktatur. En stat utan skydd för rättssäkerhet och utan garantier för en öppen demokrati. Det är ett arv som Socialdemokratin borde diskutera. Hur kom detta sig? Hur kunde man glömma elementära demokratiska principer? Och vad har man egentligen gjort för att hindra liknande maktmissbruk i framtiden?