Vem blir Trumps vicepresident?

I takt med att det blir allt mer uppenbart att Donald Trump kommer att bli republikanernas presidentkandidat har spekulationerna dragit igång om vem han ska välja som sin vice. Många tror att han ska göra som hittills, bryta mot alla traditioner, och utse någon från det affärsliv där han varit verksam.
Men tänk om han överraskar genom att följa traditionen? För mig låter det logiskt att välja en traditionell politiker som vice, för att samla partiet och de kandidater som har byggt stöd och lojaliteter genom partiarbete. Om han samtidigt kan tillfredsställa de väljare som anser identitetspolitik viktigare än kunskap och värderingar, dvs räknar hudfärg och kön före kompetens, är val av vice presidentkandidat ett utmärkt tillfälle.
Lustigt nog skulle det vara att tillfråga främste motståndaren så här långt i primärvalet, Marco Rubio. Det gjorde Ronald Reagan 1980, när han erbjöd posten till George Bush dä som han just besegrat i primärval.
Senator Marco Rubio skulle blidka partietablissemanget. Rubio är ung. Han är från en mycket viktig delstat, Florida. Och framför allt, han är latino. Den största minoriteten i Amerika. Vänsterns hatfyllda smutskastning om rasism skulle falla platt till marken.
Jag kan bara se en svaghet i det valet av vice — han är inte kvinna. Men när det gäller identitet och kvoteringstänk är latino förmodligen viktigare. Kvinnor har visat, även de som röstar på demokraterna, att de inte tycker Hillary Clinton ska ha favör av att vara kvinna. Många demokratiska kvinnor har röstat på Bernie Sanders.
Men skulle Marco Rubio ställa upp som nummer två bakom Donald Trump? Jag tror det. Rubio har hjälpt Trump att attackera Ted Cruz, och Trump har svarat med att sluta säga negativa ting om Rubio. (I valrörelsens början stod Trump och Cruz nära varandra, men Cruz gjorde sedan misstaget att attackera Trump.) Att Trump och Rubio tillhör olika generationer är ett puls. Att bli vicepresidentkandidat som 44-åring kan innebära en god plattform för framtiden, även om Trump skulle förlora.
Vice presidenten är ett märkligt inslag i USA:s konstitution. Den enda uppgiften är att vara ordförande i senaten och fälla avgörandet när det blir lika röstetal vid votering (vilket sällan händer). I övrigt är det bara att klippa band vid invigningar och gå på begravningar, som vice president Harry Truman sa. Fram till dess att vice presidenten tvingas träda i presidentens ställe, just som Truman gjorde när Roosevelt dog 1945.
Därför har posten ofta använt som ett sätt att jämka mellan olika fraktioner i partiet (Reagans val av Bush), eller för att säkra vinst i en stor och viktig delstat (Kennedys val av LBJ från Texas). Val av en ung person ger denne en språngbräda att sedan bli president, även om det sällan lyckas (Bush blev president efter Reagan, men inte Gore efter Clinton).
De två senaste vicepresidenterna har dock varit av annat snitt, förmodligen mer så som grundlagsfäderna tänkt, dvs en äldre statsman som fungerar som nära rådgivare till presidenten (Dick Cheney, Joe Biden).
Nu tillhör ju Donald Trump själv de äldsta kandidaterna, så en ung vice framstår som trolig, särskilt som det finns en som kan mäkla fred med partiapparaten och tala till minoriteter.

DN:s likhetsfascism

I huvudledaren tar Dagens Nyheter avstånd från att låta människor göra egna val. Det är bättre att tvångskvotera, för nog är det så att samhället blir bättre om staten får agera förmyndare åt oss alla. Allt i den goda strävan att skapa jämlikhet. Budskapet har framförts många gånger förr, av Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot.
Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter. Men den lärdomen har inte DN tagit till sig. Nej, när det gäller fria skolvalet skriver tidningen:

I valfrihetens namn vill [Jan Björklund] tvinga alla föräldrar att välja skola, för att på så sätt göra systemet mer effektivt. Men hur lätt är det att göra ett informerat val när man är ny i ett land?

Men herrejösses! Vilket samhälle får vi om vi börjar tillämpa principen: om någon har svårare än andra att fatta ett beslut för egen del, ska ingen få göra det. Vi kan konstatera att en nyanländ som inte kan svenska har svårt att ta körkort — förbjud alla svenskar att ta körkort. Lika för alla! Nyanlända har svårare att ta till sig politisk information inför riksdagsval — avskaffa riksdagen. Tidningar som DN är svårare för nyanlända att läsa — förbjud DN.
Ledarartikeln blir än värre när man sedan ställer sig bakom idén att nyanlända ska få förtur till populära skolor:

Utredaren föreslår också en kvot där ett begränsat antal platser ska vikas åt nyanlända – även om skolans huvudman redan har fler sökande än platser. På så sätt ska även friskolor som önskar ta emot nyanlända få möjlighet att frångå lagar om köer som i dag hindrar dem.

DN ställer här upp på en rasistisk logik där svenskar blir andra rangens människor som får stå tillbaka enbart på grund av sin etniska tillhörighet, med motiveringen: ”utan åtgärder kommer segregationen att förstärkas”. Som om inte motsättningarna i samhället skulle explodera när svenska föräldrar förstår att utländska elever får en gräddfil till de mest eftertraktade skolorna trots sämre förutsättningar. Denna rasism, som jag vill kalla likhetsfascism eftersom målet om lika utfall går före allt annat inklusive rättvisa, skulle snabbt kunna provocera fram ett raskrig i Sverige.
Domstolarna har tidigare konstaterat att kvotering till universitet på grund av än det ena, än det andra godhjärtade skälet är kriminellt och ett brott mot svensk lagstiftning. De som stoppas därför att de har fel kön eller fel etnisk bakgrund har fått skadestånd för orätt behandling. Med all rätt. Vi ska inte ha rasistisk kvotering i Sverige.

Trump triumferar i Nevada

Fastighetsmagnaten Donald Trump vinner med stor säkerhet nattens primärval i Nevada. När 8 procent av rösterna räknats har Trump fått 44 procent av rösterna, mot 24 procent för Marco Rubio och 21 procent för Ted Cruz.
Nu har Trump vunnit de tre senaste delstaternas primärval, i norr, i söder och nu i väst. Det visar hans breda stöd, skriver AP i en kommentar.
Nu ska mycket till för att Floridasenatorn Marco Rubio ska kunna hämta in Trumps försprång. På ”supertisdagen” nästa vecka går 11 delstater till val. Då kan Donald Trump i praktiken vara klar som republikanska partiets presidentkandidat.
Donald Trump har från början varit en total outsider. Han har inte haft politiska uppdrag förut, utan gjort karriär och stora framgångar som fastighetsföretagare. Hans förmögenhet uppskattas till 4 miljarder dollar. För amerikaner bevisar det att han har förmåga att fatta kloka beslut och leda stora verksamheter. Samtidigt har han varit en populär programledare i en av de stora TV-kanalerna under många säsonger, vilket gjort honom välkänd i amerikanska hem. Han vet hur man hanterar media.
Därmed är Trump en ny sorts presidentkandidat. För vår tid. Men det har hänt förr att amerikanska folket valt en bevisat god ledare som aldrig varit politiker förr. En av de mest betydelsefulla var, som bloggen skrivit tidigare, generalen Andrew Jackson (1767-1845). Han var likt Trump, bombastisk, färgstark och ett tydligt brott mot tidigare presidenter. Jackson räknas som demokratiska partiets grundare efter att ha valts till president 1829. Under de 30 åren före Jackson hade grundlagsfäder och filosofiska tänkare valts till presidenter. Med Jackson kom ett tydligt och abrupt brott mot denna trend. Jackson blev känd som orädd general som vunnit militära slag.
Trump är också ett tydligt och uppenbart brott mot trenden att utse en guvernör med lång erfarenhet av partipolitik, den vanligaste meritlistan för en president under lång tid. Barack Obama var visserligen senator och oerfaren, men han sågs som politiker när han valdes. Och han anses som totalt misslyckad.
Man kan säga att Obama banade vägen för Trump genom sin oerfarenhet och sin oförmåga att styra vilket skapat enorma politiska motsättningar i Amerika. Det klimat Obama skapat har bäddat för en ny sorts ledare, när politiker visat sig odugliga att sköta politik.

Staten klarar inte av att utvisa

Ett avslag i asylprocessen betyder inte att man lämnar Sverige. Man blir kvar, som ”pappserslös”, med full rätt till all välfärd även om man bryter mot lagen genom att stanna. Och staten är oduglig på att verkställa avvisningar. Expressen ger ett exempel idag, Fyra resor för en miljon – ändå är Mohaned kvar:

I ett år försökte myndigheterna utvisa Mohaned tillbaka till Sudan. Fyra gånger försökte de, lika många gånger misslyckades man. Kostnad: nästan en miljon kronor. Och Mohaned är kvar.
Bara avbokningsavgiften för ett av de inställda privatplan som chartrades för att föra Mohaned ensam ut ur landet gick på 149 700 kronor. Den gången uppger Kriminalvårdens transportenhet, som sköter resorna för Migrationsverkets räkning, att det var krångel med landningstillståndet i Istanbul som fick resan att ställas in.
En annan gång bokades privatflyget av för 63000 kronor. Då skrev Migrationsverkets personal i Mohaneds journal att det var ”problem med transiteringen” – ingen ville ta ansvar för att Mohaned verkligen skulle släppas in i Sudan.
Fjärde gången, i oktober, lyfte han faktiskt från Landvetters flygplats och åkte med fyra av Kriminalvårdens anställda ner till Sudan. Men de fick vända tillbaka igen då de sudanesiska myndigheterna inte godkände hans identitetshandlingar. Kostnad för den resan tur och retur: 629 869 kronor.

Mer inkompetent sätt att bränna skattemedel finns knappast. Man börjar undra om det är Gustaf Fridolin som sitter på Migrationsverket och saboterar arbetet med att avvisa dem med avvisningsbeslut från domstol.
Detta är ett totalt haveri — moraliskt, politiskt, juridiskt, arbetsledningsmässigt och praktiskt. Medborgarnas förtroende för myndigheter och regering kommer att gå i botten när man förstår hur fullständigt odugliga de är i staten på att utföra sina uppgifter. Samtidigt rinner skattemiljarderna genom fingrarna. Vi som arbetar och knegar får betala inkompetensen och odugligheten. Pengarna bara försvinner ur statskassan. Till ingenting. Miljard efter miljard.
Och så undrar journalister och politiker varför ilska breder ut sig i folklagren….

Andra än SVT och SR borde sända public service

Min gästkrönik i Världen idag spinner vidare på tv-profilen Siewert Öholms kritik mot Sveriges Television och Sveriges Radio, Public service är för viktigt för att låta SVT och SR sköta allt själva:

Olika nyhets-, kultur- och dokumentärtjänster borde upphandlas. Staten kan på samma sätt som man upphandlar andra tjänster i konkurrens, lägga ut public service-uppdraget uppdelat i ett 20-tal delar.
Ingen borde ha automatisk dragningsrätt på statliga medel, inte ens SVT och SR. De borde helt enkelt tvingas att tävla på samma villkor som andra mediebolag om att få producera och sända nyheter och annat utbud.

På det sättet skulle staten bättre kunna garantera tittarna bredd i utbud, mångfald i värderingar och större saklighet inom ramen för tjänsten public service.
Se mer: Öholms krönika, Öholms kommentar.

Nej, nej, nej till blocköverskridande regering

Så fort politiska partier har problem förespråkar journalister och tyckare att man ska bilda blocköverskridande regering. Som om att fler kockar lagar bättre soppa.
Idag är det PM Nilsson som i Dagens Industri vill ha en regering med S-M, Bilda krisregering.
Nilsson har rätt om att ständiga KU-anmälningar är en dålig form av oppositionspolitik. Men att därifrån gå till att vilja slopa alla alternativ för svenska folket, är att gå över ån för att hämta vatten. Att nuvarande regering är svag är naturligtvis sant, men det är vad S-MP har velat skapa. Man har tagit på sig uppdraget av riksdagen. Man har själv bäddat för sin svaghet.
Resultatet är inte vackert, det medges. Nilsson skriver:

Det vi bevittnar är därför inte bara en nermalning av Socialdemokraterna utan också av regeringsmakten som sådan. Löfvens problem beror inte bara på hans politik utan också på statsministerns roll i en riksdag som har förlorat de två traditionella blockens självklara dominans, vilket är ett av skälen till att moderatledaren just nu inte vill ha regeringsmakten. Även hon skulle drabbas av Löfven-syndromet.
Regeringen stressas av internationella kriser, främst migrationskrisen. Den kommer att fortsätta under många år och pressa centrala system i Sverige. Att ta ansvar för den kommer att vara lika tungt och otacksamt som nödvändigt.

Men dessa problem är inte konstitutionella, utan mentala. Vad Sverige saknar är ledarskap. Politiker stora nog att ta ansvar och risker för landets skull.
Nilsson menar att detta problem kan lösas genom att göra som på dagis, låta alla vinna. Om regeringen omfattar både S och M skulle ledarskap inte behövas, tycks vara Nilssons mening.
Så enkelt är det inte. Politiskt ledarskap behövs även om opposition neutraliseras. Inte kommer Putin att vara snällare mot en S-M-regering än mot någon annan. Mot den ryske grannen krävs genuint ledarskap, inte gulligullgull.
Ledarskap går inte att ersätta med något annat i rikets ledning.
Det är partierna som måste förstå att man har att utse ledare för landet, inte kompisar eller de som gynnar en själv. Ledare. Jag är övertygad om att den insikten till slut ska sjunka in. För till slut förlorar också andra rangens politiker sina positioner om det egna partiet inte har ledare som har trovärdighet att regera landet.
Bara när nationens existens står på spel, som under andra världskriget, finns skäl att skapa samlingsregering. Inte annars. Då måste vi väljare se till att rösta på de politiker och partier vi förtjänar.

Boris Johnson är för EU-utträde


Konservative partiledaren och premiärministern David Cameron har i Bryssel förhandlat fram ett EU-avtal som stärker nationernas självbestämmande. Han har till 23 juni utlyst den utlovade folkomröstningen om Storbritannien ska stanna i EU eller lämna. Han kampanjar för att landet med detta avtal kan stanna i EU. Men eftersom partiet är splittrat, har partföreträdare rätt att föra kampanj för utträde.
Spekulationerna om att Londons borgmästare — och landets mest färgstarka politiker — Boris Johnson kommer att företräda utträde har på söndagseftermiddagen bekräftats. Det är ett stort bakslag för dem som vill att Storbritannien ska stanna i EU.
Johson säger att EU har urholkat britternas suveränitet och att avtalet som just framförhandlats inte kommer att ge de fundamentala förändringar av EU som krävs.
Är det någon som vet hur London som ett av världens främsta finanscentrum fungerar, är det dess borgmästare. När han menar att London klarar sig utanför EU, har ”stanna i EU”-kampanjen förlorat ett av sina viktigaste argument.
Detta besked från Johnson kan betyda slutet för Europeiska unionen. Hans stöd för utträde betyder att Storbritannien förmodligen lämnar EU. Det tror jag blir ett så allvarligt slag mot nuvarande EU-bygge, som redan är kraftigt försvagat, att det inte överlever. Detta med tanke på att finanskrisen i eurozonen ingalunda är löst, att Schengenavtal och Dublinöverenskommelse inte upprätthålls. EU som institutionellt system är extremt försvagad. Ett utträde av ett av de största och viktigaste medlemmarna kommer att innebära kollaps för EU.
Boris Johnson vill, precis som Winston Churchill (om vilken han just skrivit en bok), ha ett gott samarbete med Europa. Det gäller att efter det federalistiska EU-projektets död sjösätta ett mindre och mer avgränsat samarbetsprojekt.
Se mer: BBC i Boris Johnson says UK is better off outside the EU. Tidigare spekulationer: Sunday Telegraph i Cameron in last-ditch bid to woo Boris Johnson to back EU deal, The Sun i Johnson is on the very brink of saying ‘yes’ to Brexit, Guardian i Cameron puts squeeze on Boris Johnson

Clinton klar, Trump nära, Rubio kvar

Toppkandidaterna klarade natten bäst i amerikanska primärvalet. Hillary Clinton vann i demokraternas provval i Nevada, om än knappt över Berine Sanders: 53-47 procent. I december ledde hon med över 20 procentenheter. Clinton är ingen stark kandidat, men hon vann inom sitt eget parti. Hon är så gott som klar för höstens strid om Vita huset.
Också Donald Tramp höll för trycket i South Carolina och vann med 10 procentenheters marginal i republikanska primärvalet:
Donald Trump: 32,5 procent
Marco Rubio: 22,5 procent
Ted Cruz: 22,3 procent
Jeb Bush: 7,8 procent
John Kasich: 7,6 procent
Ben Carson: 7,2 procent
Redan i natt deklarerade Jeb Bush att han backar ur, vilket förmodligen stärker tvåan, Marco Rubio. Inför ”supertisdagen” den 1 mars kan vi se fram emot en tvåfrontsdebatt mellan utmanaren Trump och Rubio som mer traditionell kandidat.
Jag har länge sett fram emot en sådan kraftmätning. Trump har haft matematiskt enkelt att komma först, pga många motkandidater som tävlat om samma väljare. Om alla traditionalister samlas bakom Rubio blir det en intressant kraftmätning mellan dessa båda temperament.
Både Trump och Rubio har goda chanser att vinna tillträde till Vita huset i en valrörelse mot Clinton i höst. Men vem av dem representerar bäst stämningarna i landet?

Amerikaner väljer Trump före Clinton i ny mätning

Den största tidningen i Amerika, USA Today, har själva tonat ned resultatet i den senaste opinionsmätning de själva beställt. Varför? Mätningen visar att amerikanska folket väljer Donald Trump om han i höst ställs mot Hillary Clinton eller Bernie Sanders. Först långt ner i artikeln framgår:

Clinton förlorar med 2 procentenheter mot Trump, 43 mot 45 procent (…) Sanders förlorar med 1 procentenhet mot Trump, 43 mot 44 procent.

Rubriken på artikeln lyder, Poll: Sanders has slight edge over Clinton in matchups with GOP opponents. Alltså: Bernie Sanders förlorar med mindre marginal mot republikanska kandidater än Clinton.
Vilken underbar vinkling! Bara demokratiska politiker räknas. Att de är förlorare har ett andrahandsvärde enligt journalisterna på USA Today. Snacka om partiskhet.

Polisbojkott mot Beyoncé – med all rätt

En sorts kulturkamp pågår i USA där extremvänstern attackerar polis och undergräver ordningsmaktens ställning i samhället. Nu har polisen fått nog av attacker från artisten Beyoncé som uppträtt med uniformer för Svarta pantrarna, en organisation som uppmanar till mord på poliser. Hon har också gjort musikvideo där polisbil förstörs.
Polisfacket i Miami säger nu att de inte har för avsikt att bevaka säkerheten vid hennes konsert i staden där starten på en världsturné ska gå av stapeln, rapporterar CBS i Miami Police Union Calls For Boycott Of Beyonce Concert.
Dessutom ger polisfack i andra städer stöd för idén om bojkott, rapporterar olika lokala tv-nyheter, Other police unions are looking to follow suit:.

Ordförande i en av New Yorks polisfack säger till lokalteve att han överväger att förespråka en säkerhetsbojkott av Beyoncés kommande konsert i staden. ”Ordningspolis runt om i landet måste markera mot hennes sätt att framställa polisen som skurkar”, säger Ed Mullins.
Ordförande i Houstons polisfack säger till lokalteve att många medlemmar där vill bojkotta Beyoncés framträdande i staden.

Detta är en skrämmande, men logisk utveckling. Vänsterextremister riktar hat mot polisen och uppmanar till mord på poliser. FBI rapporterar kraftig ökning i antalet dödade poliser, exempelvis i New York där två poliser i en patrullbil blev attackerade bakifrån och ihjälskjutna i ren avrättningsstil.
När artister och popstjärnor glorifierar detta hat mot ordningsmakten, är det inte mer än rätt att det får konsekvenser. Om Beyoncé och hennes anhang avskyr polisen, har jag full förståelse för att enskilda poliser inte vill riskera sin hälsa för att skydda en så genomrutten artist. Varför inte låta henne ta konsekvenserna av de hatfyllda ståndpunkter hon sprider? Låt henne vara utan polisens skydd, så får hon se vilket sorts samhälle hon inspirerar till.
Se mer: FBI: Number of cops killed on duty has spiked, Told his ex he was going to kill an officer, then did, Black Panthers Call For Killing of Police, Felon Calls for the Killing of Police Families by the Black Panthers, Arrested in ’Targeted’ Killing of Police Officer,