En spricka i åsiktskorridoren

Det är en märklig tid vi lever i. Polariseringen i Sverige har aldrig varit större under mitt liv. Och den drivs på av de mäktiga, de som styr samhället i politik och media. Samtidigt medger de som ingår i denna maktsfär att de inte vet vad som ska göras när tusentals människor från Mellanöstern och Afrika kommer till landet.
I fredags var jag på en inofficiell träff där en av riksdagspartiernas talesperson i migrationsfrågor medverkade. Denne var visserligen förvånansvärt öppen och rak med att beskriva problemen för Europa och Sverige och att mycket av de regelverk och system vi skapat satts på ända och inte fungerar. Men denne representant för den lagstiftande församlingen gav inga lösningar på vad som ska ske nu — ska lagarna upprätthållas eller ska vi anarkistiskt låta gränserna vara vidöppna.
Därför frågade jag om detta. Svaret blev ungefär: ”Alla är välkomna med förslag på vad vi ska göra. Jag vet inte.”
Det gjorde mig fly förbannad. Vi har inte en riksdag och en Europaunion med många tusentals politiker och byråkrater för att de när något nytt och oväntat händer ska slå upp med armarna och säga att vi inte vet vad vi ska göra när alla regler och lagar som finns sätts ur spel.
Vi har nu politiker som helt saknar handlingskraft. Man ser problemen, men vågar inte åtgärda dem. Förmodligen för att man är rädd för att bli kallad rasist av medievänstern. Istället står man bara och tittar på.
Och än värre, man saknar inte bara handlingskraft i det korta perspektivet (vad göra med alla som kommer nu?), utan också på det strategiska planet: hur ska vi rusta oss för att det händelseförlopp vi sett denna sommar inte ska upprepas framöver?
Enligt det budskap som denne migrationstalesperson framförde, kan den känsla av plötslig kris återuppstå varje år när människor från Mellanöstern och Afrika sätter sig i rörelse igen. Jag var som sagt förbannad och sa att det hela är mycket enkelt.
Det finns två alternativ:
1) antingen låter ni gränserna vara öppna, men då måste ni avskaffa den svenska modellen. Då kan inte rättigheter till sociala förmåner kopplas till medborgarskap eller boende i Sverige, utan göras om så att var och en bygger sin sociala trygghet genom försäkringslösningar som man betalar själv. Då kan nyanlända skapa sig ett liv utan att de kan anklagas för att utnyttja sociala förmåner som byggts upp av dem som fanns här förut,
2) eller så upprätthåller man den svenska modellen och då måste man också upprätthålla gränserna och inte tillåta ett stort inflöde av människor. Bara de som uppfyller specifika krav får stanna.
Dessa två alternativ ville migrationstalespersonen från ett tidigare regeringsparti inte ställa upp på. Det måste finnas en medelväg, menade denne.
Nej, det finns ingen medelväg mellan att upprätthålla rättsstaten och dess lager, och att inte göra det.
Jag har tänkt en hel del på denna träff sedan i fredags. Det som upprör mig mest är att riksdagsledamöter i ansvarig ställning inte har en aning om vad de ska tycka och därmed inte vad de ska göra.
Samtidigt — eller om det till och med är skälet till att riksdagspartierna är handlingsförlamade — anklagas alla som lämnar förslag om hur Sverige borde agera, för rasism, främlingsfientlighet, nazism och Gud vet vad. Man ska ”hjälpa” i det korta perspektivet, vilket jag också självklart tycker, men man kan inte stanna tankeverksamheten där. Man måste tänka längre.
Att vara snäll i det korta perspektivet kan leda till djävulusiskt onda utfall i det långa loppet. Hur många av de som nu kommer tror att man i Sverige har rätt till villa i Djursholm och att bli försörjd av staten? Under lång tid har människor som kommit till Sverige förväntat sig just detta, att bli försörjda av staten. Det är därför så många ”poeter” med invandrarbakgrund hatar Sverige. Det nya landet gav dem inte ett liv i sus och dus.
Dessa falska förhoppningar, menar jag, är en viktig drivkraft bakom polariseringen i Sverige. Jag blir extremt provocerad när en person med utländsk bakgrund talar skit om Sverige, därtill när budskapet är att svenskarna borde försörjt dem. Här har hundratusentals personer erbjudits att skapa sig ett nytt liv, långt borta från krig, förtryck, heders- och klankonflikter för att inte tala om halshuggningar i religionens namn. Men tacken för att vi erbjudit ett nytt hemland är hat och skitprat. Det är ett beteende jag aldrig kommer att acceptera, vare sig i den lilla eller stora världen.
Låt mig ge ett exempel på snällhet som givit onda konsekvenser och som nyligen ägt rum i min närhet:

En morfar flyttar in på hemmet och låter äldsta barnbarnet ta hand om den stora villan. Detta utan att begära hyra, han vill ju vara snäll och generös. När morfar dör, går dödsboet till barnen som har att dela upp värdet på villan. Barnbarnet förstår inte varför det ska köpa loss huset  helt plötsligt (vilket denne inte har råd med). Barnbarnet har ju byggt nytt kök i villan istället för att betala hyra. Resultatet är att släktingar inte längre talar med varandra eftersom man inte kunde lösa konflikten.
Morfars snällhet i det korta perspektivet resulterade i att han skapade en konflikt som splittrat och sårat släkten för all framtid.

Man kan inte vara snäll utan att tänka på konsekvenserna!
Byt ut ”morfar” mot ”politiker”, ”barnbarn” mot ”nya svenskar” och ”släkten” mot ”svenska folket” — och du får en sedelärande historia om vart Sverige är påväg: den historiska samförståndsandan kommer fullständigt att bryta samman och ersättas med djupa och tragiska motsättningar.
Suck. Jag trodde detta, att tänka på konsekvenserna av det egna handlandet, var fullständigt självklart och något som alla fick lära sig i unga år som en del av livet. Men nu förstår jag att många, ja, de flesta, haft det så bra att man filosofiskt, moraliskt och praktiskt aldrig behövt tänka på dylika ting. Att vara snäll på kort sikt är livsfarligt om man inte tänker på att denna snällhet snabbt av mottagaren uppfattas som gällande praxis och norm för all evighet.
Det är denna polarisering som nämnde migrationstalespersonen, riksdag och regering står handfallen inför och reflexmässigt underblåser genom att anklaga dem som ser vad som händer för rasism, nazism och dylika epitet.
Men i allt elände gäller det dock att se ljuspunkter. En sådan är Gefle Dagblad som inte ryggat tillbaka för risken att av extremvänstern i andra medier anklagas för allt detta. Man har granskat moskén i Gävle och funnit att man där stöder den halshuggande, sexslavssäljande terrororganisationen IS i Syrien och Irak. Gefle Dagblad har dessutom fått stöd av vissa andra medier, istället för slentrianmässiga anklagelser, när tidningens redaktion blev bombhotad.
Gefle Dagblad: Abo Raad pekas ut som militanta islamismens ledare i Sverige. I artikeln finns länkar till flera granskande artiklar.
Expressen har publicerat Gefle Dagblads granskning: Här är artikeln som ledde till bombhot och Gefle Dagblad bombhotad.
Svenska Dagbladet: Modigt att granska Gävle moské och Fler borde granska extremisterna. Här skulle man ju kunna lägga till att om medierna tidigare tillåtit kritisk granskning av islam utan att alltid tala om islamofobi, hade man inte behövt vara så modig som nu krävs, eftersom granskning hittills riskerat utlösa attacker både från religiöst och medialt håll.
Upsala Nya Tidning: Föreläser i Uppsala moské – pekas ut som militant. Att vidarepublicera en granskning av islam är en slagkraftig makt medierna har, men sällan använder. Istället låter man granskaren stå ensam och isolerad eller utmålar denne som islamofob, vilket gör att få vågar granska islam.
Dagens Nyheter: Modig granskning i Gävle.
Men vissa medier fortsätter att sätta likhetstecken mellan granskning och islamofobi. Exempelvis ger Sveriges Radio enbart imamens bild i alla inslag: Kritiserad imam förnekar extremism, Moskébesökare rädda för dåligt rykte, Gefle Dagblad anmält för förtal, Imam polisanmälde lokaltidningen.
Förhoppningsvis är det nya stödet i medievärlden för granskning av extremism inte ett undantag. Sådana granskningar är välkomna sprickor i åsiktskorridorens påträngande väggar.

Vad ökar klyftorna, herr Ohly?

I SVT:s politiska fredagspanel nu på morgonen talade man om regeringsförklaringen som statsministern lämnade vid riksdagens öppnande i veckan. Då sa Lars Ohly följande:

— Vad vill Stefan Löfven med vårt land? Vad är de stora problemen och hur ska man angripa dem? När det gäller de sociala orättvisorna så kom han bara att skruva lite på olika kranar men han talade inte om vad han egentligen vill. Vi skulle behöva en social rättviseutredning som också hade till uppgift att lägga förslag på hur vi skulle kunna minska skillnaderna, för de har ökat katastrofalt i vårt land.

Men en uppenbar och förmodligen helt avgörande orsak till växande skillnader mellan folk i Sverige är ju migrationen. Det är så märkligt att opinionsbildande röster som Ohly talar med enorm energi mot en konsekvens av en politik man lika starkt ställer sig fullt bakom. Vi ser samma sak inom Socialdemokratin. De talade i opposition alltid om hur förskräckligt det var att socialbidragen (försörjningsstödet) ökar i alla kommuner. Men orsaken är dem som placerats i kommunen av Migrationsverket, de som kommer från andra länder. Men det mottagandet var samma socialdemokrater starkt för.
Politiker idag tar allt oftare avstånd från effekterna av den egna politiken.
Inte undra på att väljarkåren tappar förtroendet. Det minsta man kan begära är att politiker förstår och öppet erkänner vad konsekvenserna blir av den egna politiska agendan.
Man skulle kunna lita mer på Lars Ohly och politikerskrået om han sa att han som en följd av migrationen och mottagandet av stora grupper människor från andra delar av världen är glad och stolt över att klyftorna i Sverige därmed ökar och kommer att växa framöver. Då hade han i alla fall varit ärlig om realiteterna.

Allmänhetens frågor vassare än journalisternas

Sveriges Radio hade i Studio Ett idag något så ovanligt som ett inslag som problematiserade folkvandringen från Mellanöstern och Afrika till Europa, Positiv drevjournalistik?
Med anledning av att den invandringskritiska opinionen ökar och att Sverigedemokraterna fortsätter att växa (i ny YouGov-mätning når partiet 27,3 procent mot 21,8 för S och 20,0 för M) frågar sig Studio Ett om medierna missat att skildra den oro som finns, den delade opinionen och ökande polariseringen.
Kan medierna inte också skildra en annan opinion som är mer invandrarkritisk, frågar man och medierepresentanter menar självfallet att man har en bred bevakning.
Widar Andersson vid Folkbladet (S) vänder sig dock mot bevakningen. Han konstaterar att Migrationsverket och politikerna inte fått en enda kritisk fråga under sommaren. Exempelvis har man i medierna inte berört att många av de som tar sig till Europa inte kommer från krigszoner utan är ekonomiska migranter. Därför har man inte kunnat föra en diskussion om att ta emot syrier, men inte övriga. Den diskussionen förs på andra håll där människor möts, men inte i medierna, säger Andersson.
Han menar att det leder till klyftor och ökad polarisering när medborgarna för en debatt och medierna en annan. Det finns inget mittfält längre.
Men bäst blir radioinslaget när man fångar upp röster ur allmänheten på Centralstationen i Stockholm:
— Det är jättetragiskt, jättejobbigt med barn på flykt. Visst vi ska hjälp! Men det finns många andra vi bör hjälpa.
— Jag hör bara en röst och det är hur vi ska hjälpa flyktingar. Men sen? Det kommer en morgondag också. Den är det ingen som talar om.
— Hokus pokus så har vi bostäder åt alla! Jobb åt alla. Så enkelt är det inte.
— I min värld handlar det om vi ska kunna behålla vårt välfärdssystem eller inte. Hur det än är så är väldigt många av de här människorna lågt utbildade. Vad ska de jobba med? Hur ska de försörja sig? Eller ska vi försörja dem?
— Vi skiljer oss enormt från Europa. Det är enorma pengar som mottagningen kostar.
— Man är orolig var det ska sluta.
— Journalisterna ställer aldrig kritiska frågor.
— Folk går inte på det här längre.
Tänk vad kloka människor ”på gatan” ändå är! Denna högst relevanta analys har aldrig tagits upp i medierna denna sommar. I studion fortsätter journalister att hävda att man visst problematiserar. Vilket självbedrägeri. Det är fantastiskt. För min del tycker jag detta åskådliggör en trend i dagens samhälle: allt fler lever i sin livslögn och man ser inte ens att man har en förvriden bild av förhållanden.
Detta förklarar varför allt fler blir kränkta av fakta. Man vill inte veta av verkligheten. Den egna idealismen är en snuttefilt man absolut inte vill bli av med.

Alla mot Donald

Nattens tre timmar långa debatt mellan elva republikanska presidentkandidater handlade om en mot alla, alla mot en. Fastighetsmagnaten Donald Trump har fullständigt dominerat amerikansk politik denna sommar och han leder i alla opinionsmätningar om vem republikanska väljare vill se som presidentkandidat. De tio andra hade att med alla medel försöka ta ner honom på jorden. En svår uppgift.
Trump har en vass tunga och kan ge blixtsnabba svar på angrepp, något väljarna älskar att se. Och att föra in tunga sakfrågor så här tidigt i valrörelsen är svårt. I detta tidiga skede (valet om Vita huset är först i november 2016) handlar det för kandidaterna om att presentera sig själva, vad de går för, vilka grundläggande värderingar de står för.
Enligt kommentatorer var det framför allt förre HP-vd:n Carly Fiorina som lyckades utmana Donald Trump och vann debatten, så skriver exempelvis CNN i Carly Fiorina takes on Donald Trump, Washington Post i Trump meets his match in Carly Fiorina och Weekly Standard i Carly’s Night.
Andra påpekar att den största skillnaden mot förra debatten var att Jebb Bush var betydligt mer aktiv och framträdande nu, vilket Fox News lyfter fram i GOP rivals try to ding Trump at debate.
Det var en energisk debatt där Trump provocerat de andra till att vara mer på, mer raka och framåt. Här är några höjdpunkter: Debaters Go for Punsch. Det gjorde att Trump inte var lika färgstark som tidigare. Han var också mer artig mot de andra. Och därmed inte lika dominerande.
Är det en nackdel för honom att bli attackerad samtidigt som han tonar ner sin egen profil? Det återstår att se, men i den nätfråga som Matt Drudge ställde, och som nära en halv miljon läsare svarat på, vann Donald Trump med 61 procent och rösterna, medan Carly Florina kom tvåa med 16 procent och Marco Rubio trea med 5 procent. Enligt Drudges läsare (Drudge Report är världens mest besökta hemsida) vann Trump trots alla attacker från de övriga. Attackerna gjorde ju att han stod i centrum för debatten, hela tiden, rakt igenom. Alla andra hamnade i en annan division.
Frågan är om Donald Trump kan fortsätta att dominera valrörelsen när han nu inte längre är en nyhetens behag. Kan han skapa intresse kring sin politiska agenda också, nu när hans person är välbekant och ”gammal nyhet”?
Det återstår att se.

Löfvens högersväng

Den långa regeringsförklaring som statsminister Stefan Löfven lämnade i riksdagen igår skiljer sig på vissa punkter dramatiskt från förra årets bombastiska och självbelåtna. I den nya regeringsförklaringen var allt tal om att Sverige röstat fram vänsterpartierna borta. Allt tal om vinstförbud i välfärden var borta. Istället talade han om att fusk med bidrag ska bekämpas. I ledare i Dagens Industri skriver PM Nilsson, Löfven bör fortsätta sin resa högerut:

Den vänstervind som LO-etablissemanget då och då hoppas på är sakpolitiskt omöjlig att navigera efter och leder bara till väljarflykt. Att Stefan Löfven kämpar för att pressa tillbaka vänstern i det egna partiet går inte att ta miste på. I både Almedalstalet, sommartalet och nu i regeringsförklaringen betonade han ordning och reda, individens ansvar och vikten av säkerhet. I går meddelade han att det är slut på missbruk av pass, att olovliga bosättningar på privat och allmän mark inte ska tillåtas, att terrorresor ska förbjudas och att Säpo får mer resurser.

Löfven gör en högersväng för att kunna vinna över något eller några Allianspartier, och på det sättet punktera allt borgerligt hot om regeringsmakten i nästa val. Om Folkpartiet eller Centerpartiet faller för lockelserna är Alliansen slut. Då är det borgerliga samarbetet och möjligheten för dem att vinna regeringsmakten död för årtionden (precis som efter Kohandeln 1933 mellan S och Bondeförbundet).
Om det skulle ske är det mycket möjligt att det skulle påskynda en utveckling där Sverigedemokraterna växer fram som regeringsalternativet till en S-ledd regering. Om den borgerliga sammanhållningen splittras och ingen väljare kan höra skillnader mellan S, FP, C, M, ja då blir SD det enda alternativet.
Något som också talar för denna utveckling är den nya skiljelinjen i politiken som växer sig allt starkare, det som nämndes i förra inlägget: från vänster-höger till idealism-realism. Ska något av de etablerade partierna överge den ohejdade idealismen och ta ledningen för en realistisk samhällssyn, eller ska SD bli det enda parti på den planhalvan? Det skulle ytterligare stärka SD och göra dem till regeringsalternativet som står emot S, FP, C, M som inte går att skilja åt.
Medan de gamla partierna är fullt upptagna med maktspel mellan varandra, ser det ut som om uppstickaren får ena halvan av spelplanen för sig själv. Hur strategiskt klokt är det?

Från vänster-höger till idealism-realism

Jag vill först tacka för alla mejl från läsare som uppskattat det jag skrivit i bloggen om händelseutvecklingen i Europa denna sommar. Flera frågar varför jag inte är kolumnist i någon av de stora tidningarna eller sitter med i någon av etermediernas paneler, men svaret är givet: man får inte tänka fritt i svenska medier. Då är man portad på livstid. De gamla mediebolagen är lika låsta till föråldrat och smalt tänkande som de gamla partierna.
Men undantag finns. I nya numret av Axess skriver PJ Anders Linder, i ledaren Idealismen gör sig bäst i lagom dos, intressant om att höger-vänsterskalan i politiken nu utmanas av en annan dimension: den mellan ohejdad idealism och jordnära realism. Eller mer akademiskt uttryckt: begränsad kontra obegränsad vision. Linder lyfter fram Stanfordforskaren Thomas Sowell som fyllt 85 år, och som redan för flera årtionden sedan konstaterade att människor har olika attityd när de närmar sig politiska frågor.

Förklaringen, menar han, ligger i skilda föreställningar om hur världen är beskaffad och hur orsak och verkan hänger ihop; han talar om motsatta ”visioner”. Hans ena idealtyp är ”den obegränsade visionen”, som är övertygad om att människor är goda av naturen och samhällen kan blomma ut till perfektion bara de befrias från inskränkta vanor och traditioner. Mot denna står ”den begränsade visionen”, som betonar ofullkomligheten hos individer och samhällen, som anser att människor snarare agerar utifrån belöningar och sanktioner än allmän välvilja och som tror mer på det handfasta och genomförbara än det grandiosa.
För dem som hör hemma i den obegränsade versionen står det ädla uppsåtet i centrum, för dem i den begränsade versionen handlar det om de praktiska följderna. Ska man hitta personer som kan knytas till de bägge alternativen kan man för den begränsade visionens del tala om konservativa som Burke, liberaler som Hayek och socialdemokrater av den reformistiska skolan.

Det är därför många liberaler och kristna nu förenas med extremvänstern i flyktingfrågan: eftersom målet är så gott, löser sig verkligheten på ett eller annat sätt även om vi nu inte vet hur. Samtidigt som jag som är nyliberal i ekonomisk politik känner mer sympati för vissa realistiska socialdemokrater och konservativa.
De förstnämnda, som tror sig befria individernas inneboende godhet, har inte mycket till övers för de sistnämnda, de ”begränsade” liberaler, konservativa och socialdemokrater som talat om att väga intressen och värden mot varandra för att finna balans och kompromisser och erkänna att människans egennytta är en lika stark kraft att ta hänsyn till som hennes generositet.
Linder skriver:

Om man nu tror att människan inte bara är god utan också oändligt kapabel att forma samhället till det bästa, blir det, som Sowell skriver, ”antingen en intellektuell gåta eller ett moraliskt haveri”, att det finns personer som inte tycker likadant som man själv: ”Anklagelser om ond tro, gemenhet eller andra moraliska och intellektuella brister har varit mycket vanligare i den obegränsade visionens kritik av den begränsade visionen än vice versa.”

De obegränsade idealisterna tål inte höra att det som känns så bra på kort sikt kan resultera i kaos och elände på längre sikt. Vi som har en realistisk och begränsande vision tänker på morgondagen, på konsekvenserna av att strunta i alla lagar, lösa upp alla seder som byggts upp under århundraden.
Därav detta skrik, skrän och anklagelser mot de sansade, de som vill se till realiteterna snarare än obegränsade utopier.
Men gissa vilka som får rätt i längden!?
Tyvärr kan väldigt mycket gått otroligt snett till dess.

Salman Rushdie: Folk avskyr politiska eliten

Författaren Salman Rushdie (som fick dödsfatwa utropad mot sig av ayatollah Khomeini 1989), medverkar i komikern Bill Mahers program och ombads kommentera presidentvalrörelsen.

— Det är svårt att ta Donald Trump på allvar, men man kan försöka.
— Det stora som händer runt om i världen nu, vilket Trump är ett tecken på, är en växande avsky för traditionella politiker. Väljarkårerna runt om i världen känner sig främmande inför vad man ser som en politisk maskin och folk vänder sig till dem som inte är en del av denna maskin.

Ja, vågen mot etablissemangen tycks bara ha börjat. Därför var det särskilt tragiskt att se Anna Kinberg Batra, AKB, framträda i SVT:s Agenda igår. Hon ser ut som och låter som en robot programmerad för att säga samma sak om och om igen oberoende av vad frågan är. Det är just den attityden — slutenheten, arrogansen, oförmågan att ta verkligheten på allvar för att bara spela spelet — som gör att allt fler väljare överger de etablerade partierna.
Ledarskap handlar om att entusiasmera, att göra verkligheten begriplig, att skapa samling kring vettiga lösningar. Ingenting av det bidrar AKB med. Hon säger samma sak som i morgonsoffan för en månad sedan, vilket här i bloggen dömdes ut som orkeslöst och viljelöst. En månad senare kör roboten AKB samma program. Tuggar om samma klyschor och plattityder.
Inte undra på att det blivit så som Salman Rushdie beskriver utvecklingen.

Omaka parhästar till Vita huset?

Medierna har givit stor uppmärksamhet åt hur Donald Trump angripit sina medtävlare om posten som republikanernas presidentkandidat.
Men två kandidater har inte attackerat varandra: Donald Trump och Texas-senatorn Ted Cruz, 44.
Faktum är att de skulle komplettera varandra väl på valsedeln för president och vicepresident. Cruz tillhör en yngre generation och han har stor vana att röra sig i etablerade salonger med juristexamen från Harvard och tjänstgöring som notarie åt ingen mindre än Högsta Domstolens legendariske (och svenskättade) ordförande William Rehnquist. Därefter arbetade han på en framstående advokatfirma innan han blev statssekreterare i justitiedepartementet och sedan justitiekansler i Texas. År 2012 blev han senator för denna allt viktigare delstat i USA och skulle geografiskt komplettera Trump från New York.
Förutom att ha all den etablerade politikerns erfarenhet som Donald Trump saknar, är Ted Cruz dessutom invandrarson med spansktalande rötter. Eftersom Trump har gjort frågan om illegala invandrare till en del av sin kampanj ger det ökad styrka att med sig ha en av de mest meriterade spansktalande politikerna. Opinionsmätningar visar att många av de lagliga migranterna från Latinamerika delar uppfattningen att de olagliga utgör ett problem.
Om Cruz inte lyfter på egen hand, skulle han kunna bli Trumps vice president. Och om Trump skulle dra sig ur skulle denne kunna ge sitt stöd till Cruz. Så lyder ryktet och det låter inte helt ologiskt. Och det fick ny fart sedan de båda framträdde på samma scen i veckan för att protestera mot president Obamas avtal med Iran.
Cruz är en av senatens mest konservativa ledamöter. Han har ett tydligt budskap till dem som åker till Syrien för att kriga, rapporterar Washington Times:

— Jag är stolt över att i senaten ha backat upp ett lagförslag som innebär att medborgarskapet återkallas för de amerikanska medborgare som krigar för IS eller andra terrorgrupper. Om du krigar för dem ska du under inga omständigheter kunna återvända till USA. De som aktivt förmedlar terrorgruppers budskap om att förgöra allt det vår konstitution står för måste stoppas.

Lite mer tåga här än på andra politiska håll…
Se mer: Ted Cruz plays the Trump card i Politico, Ted Cruz flounders in Trump’s shadow och Ted Cruz is a lightning rod for controversy i Washington Post, Ted Cruz and Donald Trump Forge an Alliance of Convenience i Atlantic

Noonan: eliternas folkförakt kommer fälla dem

I Wall Street Journal tar Peggy Noonan, en gång talskrivare åt president Ronald Reagan, upp migrationskrisen och kompletterar den bild jag gav igår genom att beskriva maktens arrogans. Om hur skillnaderna växer mellan eliterna där uppe och folket där nere, The Migrants and the Elites – A humanitarian crisis threatens the future of Western institutions:

Gapet mellan dem som bestämmer och de som blir styrda har nu vuxit sig stort och förebådar inget gott. Migrations- och flyktingpolitiken utformas av dem som sitter säkert, av människor som tillhör landets styrande elit, som har trevliga bostäder i trevliga bostadsområden och som skyddas av sin status.
De som lever med effekterna av migrationen är de som har mindre säkra liv, som ser dess avigsidor eftersom de dagligen konfronteras med en mindre vacker realitet, med spänningar och motsättningar. Beslutsfattare bekymrar sig om sådant som hårda ord från journalister, normala människor oroas över sådant som kriminalitet. Beslutsfattare har lyxen att se livet i abstrakta termer. Vanligt folk känner effekterna av deras beslut i varje detalj.
Beslutsfattarna föraktar den oro som vanligt folk känner och tillskriver dem inskränkt trångsynthet och okunnighet. Men vanligt folks inkomster innebär at de inte kan köpa sig ut ur oroliga förorter.
Folk i trygga bostadsområden som glider fram i stora bilar har köpt sig trygghet. För att inte nämna de ministrar och höga politiker som inte rör sig på stan utan säkerhetsvakter. De styrande har råd att se nationella säkerhetshot som en abstraktion. De säger, ja, ja, vi måste bli bättre på att integrera nyanlända. Men de oskyddade, de sårbara, har rätt och skäl att känna oro.
Här är utmaningen för politikerna: ju bättre det går för dig, ju högre upp i karriären du kommer, desto mer isolerad och avskild blir du från verkliga livet. Du använder ord som ”tolkning” en hel del. Men tolkning är inte lika viktigt som realiteter.
Den stora utmaningen för politiker är att i takt med högre positioner och ansvar att ändå förbli, i hjärta och hjärna, en av folket, erfara livet som en normal person i vanliga bostadsområden och förorter. Utmaningen är att bära livet på en vanlig adress inom sig. Bara då kan du se vad som är rätt.
Den största bristen hos ledare idag är att de inte lyssnar. De hör inte längre rösterna från vanligt folk. Eller inbillar sig att de vet att vad de säger och tycker låter bakvänt och pinsamt. Vi ser nu politiker och institutioner som kommer att sönderfalla som en konsekvens av deras dövhet.

Ja, detta är en viktig förklaring till att outsiders och uppstickare nu vinner stora framgångar i opinionen runt om i västvärlden.
Som ett första bevis på att Noonan har rätt, vann idag Jeremy Corbyn valet till ny partiledare för Labourpartiet i Storbritannien. Han är den mest vänstervridne parlamentsledamot Labour haft i modern tid. De mer center-vänsterinriktade etablissemangskandidaterna hade inte en chans. Corbyn vill öppna de nerlagda kolgruvorna. Han vill socialisera en rad branscher. Han vill att brittiska riksbanken ska trycka mer pengar. Han vill höja skatterna. Han vill att Storbritannien skrotar kärnvapnen och lämnar Nato och EU. Han kallar terrororganisationerna Hamas och Hizbolla ”vänner”.
I USA har vi Donald Trump och Bernie Sanders, båda är så långt ifrån traditionella presidentkandidater man kan komma.
Människor i väst har börjat trötta på eliter som inte lyssnar, som inte förstår, som lever i sina bubblor och föraktar folket som röstat fram dem. Att de utmanas är uppfriskande, men också riskfyllt. Vi vet inte vart det slutar. Därför vore det bäst om delar av etablissemangen tog sitt förnuft till fånga. Men tyvärr kan jag inte se tillstymmelsen till det.

‘Vi är alla människor!’ Och?

Medierna fortsätter att översvämmas av krokodiltårar. Genom sin totala ensidighet är svenska massmedier nu huvudansvariga för allt djupare polarisering och allt större motsättningar i landet. När de som vill problematisera hånas och stämplas som onda finns inte mycket utrymme för debatt. Kvar blir bara skrik, skrän och idiotiska epitet.
Lena Sundström i DN tillhör gänget som oförblommerat svänger sig med floskler helt utan sammanhang och analys. Idag skriver hon i sin kolumn, ”att flyktingar är människor och att människor är som vi”. Mina ögon tåras i hur djupt, fint och vackert budskapet är. Inte.
Missförstå mig rätt. På det lokala planet, ute i vardagen, är naturligtvis alla initiativ som inbjuder till gemenskap utomordentligt värdefulla. Och varje människa är för mig en unik individ lika mycket värd som någon an.
Men, men, men. Politik handlar om ett samhälle på en aggregerad nivå. Vi är inte fria att göra vad vi vill. Ett samhälle fungerar bara om det finns ett samhällskontrakt mellan medborgarna och en stat som gör anspråk på att upprätthålla lag och ordning. Idén om samhällskontraktet kan tillskrivas 1600-talsfilosoferna John Locke och Thomas Hobbes. Samhällskontraktet utgör grunden för moderna staters existensberättigande, eftersom innan samhällskontraktet ansågs legitimiteten för makten komma från Gud till monarken. De som inte är rojalister har alltså all anledning att inte kasta idén om samhällskontraktet överbord. Ändå blir just det resultatet av mediernas hysteriska migrationsdebatt: alla ska få ta sig dit man vill, inga gränser ska gälla, inga kontroller och ingen säkerhet ska upprätthållas.
Den filosofiska innebörden av det som nu sker i Sverige och Europa är att man förespråkar anarki framför lag och ordning. Man ställer inte längre upp på samhällskontraktets balanserande av rättigheter och skyldigheter. Vi går över till ett samhälle där tillfälliga känslostormar bestämmer. Ungefär som när tusentals ”häxor” brändes på bål till följd av kollektiva känslostormar som ingen vågade gå emot.
Jag vänder mig med varje fiber av min existens mot anarki och statsmakten som masshysterins slav.
Samhällskontraktet ger medborgarna trygghet och frihet under förutsägbara lagar mot att man underkastar sig en statsapparat som med tvång får beskatta folket och har monopol på ordningsmakten. Om detta ersätts med anarki kommer ingen att vara beredd att uppfylla sina skyldigheter, som att betala skatt och följa lagarna. Välfärdsstaten kommer att falla samman som ett korthus.
Vi svenskar tar den tillit som finns mellan människor i vardagen för given. Men den är unik för Skandinavien. Denna tillit kräver att vi känner respekt för gemenskapen, att vi kan lita på att staten behandlar oss lika. Om anarki får råda, dvs känslosvall får styra vad som anses ”rätt” för stunden, kommer denna tillit att elimineras på kort tid. Vi kommer att slå sönder den och det ”hat” vi ser på nätet från både vänster och högerhåll kommer att gå över i regelrätta motsättningar där inga beslut kommer att vara möjliga att fatta gemensamt.
Jag vägrar att acceptera några skäl till denna utveckling, inklusive flyktingströmmar.
Missförstå mig rätt.
Jag har inget emot människor varifrån de än kommer. Men jag ställer också samma moraliska krav på varje människa, varifrån den än kommer. Jag har inget emot syrier eller afghaner eller eritreaner, men jag är inte beredd att offra min civilisation som en följd av att det utspelas krig i en annan del av världen.
”Men det är ju människor på flykt. Läget är akut”, säger den som sväljer det medierna skriver.
Jo, men gör då det som är effektivt i flyktingkrisen — ge mat, husrum och drägliga villkor så nära hemregionerna som möjligt. Det är ju vansinnigt att överlåta krishanteringen till kriminella människosmugglare! Och var är de muslimska bröderna och systrarna i regionen? Rika grannländer som Saudiarabien tar emot NOLL flyktingar.
Varför ska vi i norr ta hand om islamistiska misslyckanden utan att ställa krav på grannarna i regionen? Och var är Ryssland, Kina och Indien?
Om man deklarerade att islam är en korrupt religion som förgör människor på samma sätt som kommunismen, då skulle det bli lite enklare att förstå logiken. Men det gör man inte. Samma personer som vill strunta i alla lagar och regler hyllar samtidigt islam och säger att alla som kritiserar dess uttryck är islamofober. Om islam är så fredlig, varför kan då inte syrierna stanna i muslimska världen?
Detta hyckleri gör mig rasande. Människor flyr därför att de halshuggs och säljs som sexslavar av islamister, men vi i Sverige måste tycka islam är en fredlig religion. Man kan inte bygga sympati genom att kräva lydnad inför lögner och falsk propaganda. Det håller inte.
Missförstå mig rätt.
Jag är för arbetskraftsinvandring. Parodiskt nog är regeringen inställd på att strypa den enda invandring som faktiskt lever upp till de positiva effekter som Hans Rosling, Dick Harrison med flera brukar tala så varmt för. Fram till 1970-talet var ALL invandring arbetskraftsinvandring (även FNs kvotflyktingar kom snabbt i arbete). Det fanns inga flyktingförläggningar, SFI och bidragssystem som man blev försörjd av hela livet. Arbete var det enda som gällde. Det är så otroligt falskt av dessa akademiker att jämföra invandring före 1970 med den flykting- och anhöriginvandring som skett därefter. Det är två helt olika ting. Om en anhörig 70-årig förälder kommer till Sverige förbättrar det knappast den ”demografiska kris” som brukar nämnas som skäl för invandring. Och en betydande del av invandringen är anhöriginvandring av detta slag.
Men som sagt, politikerna med S i spetsen vill öka den sorts invandring vi historiskt inte haft samtidigt som man stryper den produktiva invandring vi historiskt vet varit lönsam.
Detta gör mig fly förbannad. Man är rasist om man säger ja till arbetskraftsinvandring. Det är improduktiv invandring man ska vara för!
Missförstå mig rätt.
Vi kan inte höja skatterna för att ta hand om alla nykomna. Det skulle stjälpa landets ekonomi och internationella konkurrenskraft. Alltså är det omfördelning av de offentliga resurserna som kommer att ske. Det är de mest utsatta i Sverige som kommer att få betala. Lena Sundström och hennes journalistkollegor behöver inte uppoffra någonting alls, men de gamla och dementa, de funktionshindrade, de studiesvaga eleverna, ja alla som behöver omsorg och extra stöd kommer att få se det försvinna eftersom alla resurser i kommunerna nu ska gå till att ta emot migranter och flyktingar.
Det gör mig förbannad att det är de mest utsatta som får betala de ”fina” människornas godhet. Om de slantade upp, sålde sina bostäder och gav till Frälsningsarmén med flera, skulle hyckleriet vara mindre. Men jag kan garantera att inte en enda av alla de som publicerat sin godhet i medierna har uppoffrat någonting alls för den godhet man så gärna vill demonstrera.
Missförstå mig rätt.
Istället för världsrekord i hyckleri borde man agera som i andra katastrofer, typ jordbävning och tsunami: hjälp människorna på plats och i närområdet! Och för det andra: tvinga fram globalt samarbete för att få slut på dödandet och dårskapen i Mellanöstern och Afrika!
Ska ingen få komma till Sverige? Jo, jag vill som sagt se arbetskraftsinvandring. Integration genom arbete, inte segregation, våld och no-go-zoner finansierade genom bidragssystem. Avskaffa alla bidrag för dem som inte bott i Sverige i tio år. Om man kunde komma till Sverige utan bidrag i hundratals år fram till 1970, borde man kunna göra det igen. Då skulle vi ta emot nyanlända och kunna respektera dem för de insatser de gör för sig själva, sina familjer och för samhället. Då skulle integrationen plötsligt fungera.
Det här är inte svårt. Inte ett dugg. Men man måste veta vilka värderingar man har. Man måste ha integritet och kurage. Man måste kunna sin historia. Och man måste ha sunt förnuft.
Tyvärr saknas detta i nuvarande politiker- och journalistgenerationer.