Month: May 2015

Snart börjar debatterna i det amerikanska primärvalet, då respektive partis väljare utser presidentkandidat. En kandidat som funnits i skuggan men som tycks börja få medvind är Mike Huckabee som var guvernör i Arkansas efter Bill Clinton. I en aktuell opinionsmätning klarar sig Huckabee bättre mot Hillary Clinton (44-47 procent) än andra republikanska kandidater, utom Jeb Bush.
Mike Huckabee, 59, förenar löften om mindre stat med mjuka budskap om socialt ansvarstagande som kan förena både libertarianer och konservativa. Ja, till och med redaktionen på Washington Post skriver nu positivt om denne republikanske kandidat (här). Han är, efter Hillary Clinton och Jeb Bush, den presidentkandidat som flest amerikaner känner till. Han är en omvittnat god talare som också kan vara kvick och humoristisk.
Hans tidigare försök att bli presidentkandidat har misslyckats eftersom han inte tillhör etablissemanget, men nu kan den rätta stunden infunnit sig. Många amerikanerna vill inte ha dynastier som Clinton och Bush vid makten, om alternativen är minst lika bra. Huckabee kan vara det alternativet och han har inget emot att göra det tydligt i en första valfilm (2 min):
Huckabee växte upp med små omständigeter i småstaden Hope i Arkansas. Hans första jobb var som nyhetsuppläsare i lokalradion vid 14-års ålder, vilket finansierade hans gymnasiestudier (han är den förste i släkten som tog gymnasieexamen). Han tog fil.kand vid Baptistuniversitet på drygt två år och jobbade sedan på en kristen TV-station innan han blev pastor i olika församlingar i tolv år från 1980.
Han vann ett extraval till biträdande guvernör 1993 och blev guvernör 1996 när demokratiske guvernören tvingades avgå efter en skandal. Huckabee vann sedan två val och var guvernör i tio år fram till 2006.Efter det återgick han till mediebranschen och var programledare i Fox News och radiopratare i Cumulus Media Networks fram till början av 2015 då han började förbereda sin presidentkampanj.
Kristna ståndpunkter är självklara för honom. Därför är han emot abort och gayäktenskap. Han skäms inte för sin tro och förklarar den gärna, vilket har givit honom viss respekt i amerikanska mediekretsar som Daily Show och Bill Maher i HBO. Men som framgår av kommentarerna till dessa intervjuer (se länkar nedan) är det många till vänster som hatar honom för detta. Både aborter och homoäktenskap har minskat i betydelse i politiken, inte minst därför att de anses avgjorda till liberal fördel. En president, vilken åsikt denne än har, har svårt att påverka utfallet.
Däremot har konstitutionella frågor om vilken gren av statsmakten som ska bestämma i denna sorts frågor fortsatt aktualitet, och där har Huckabee stöd i en bred opinion om att domstolar inte ska stifta lagar utan uttolka lagar som de folkvalda stiftar.
Jag gillar politiker som har intresse vid sidan om politiken. Mike Huckabee har spelat bas sedan tonåren och som guvernör startade han bandet “Capitol Offense” som bland annat var förband till Dionne Warwick.
Se mer: Announcement Speech, Interviewed by Bill Maher (HBO), Interviewed by Jon Steward (The Daily Show)

Det finns människor med korrupta motiv i alla samhällen och kulturer. Men det är bara öppna och kapitalistiska samhällen som effektivt bekämpar denna karaktärsbrist. Aldrig har det blivit tydligare än nu när FIFA-maffian börjat avslöjas på riktigt.
Internationella fotbollsförbundet ska idag välja president för kommande fyra år. Sepp Blatter vill bli vald för en femte period trots att han varit högsta hönset under de två årtionden då korruptionen exploderat inom FIFA. Det är USA:s maffiaåklagare i New York som tagit fram konkreta bevis på penningtvätt, skattebedrägeri och mutor mot 14 högt uppsatta företrädare, bland annat två vicepresidenter i FIFA. Och det är de europeiska fotbollsförbunden som går i spetsen för att tvinga Sepp Blatter ta ansvar för den korrupta miljön som frodas i FIFA.
Men fotbollsförbunden i Afrika och Asien tycks inte vilja göra något åt korruptionen. Man vill fortsätta skinna fotbollen på pengar för egen personlig vinning. Dessa fotbollsförbund verkar i länder med socialism, planekonomi och diktatur. Där är mutor en självklarhet. Alla tar mutor och därför vore det mot det egna intresset att låta någon annan bli bestraffad för mutbrott.
I spetsen för försvaret av mutor, bedrägeri och korruption ställer sig föga förvånande Rysslands president Vladimir Putin. Han tycker åtalen för mutbrott är orättfärdiga.
Afrikas delegater tycker Blatter givit dem stöd och kommer att stödja honom. För dem är korruption ingen stor sak. Likadant i Asien.
Med en allt mer genomgripande globalisering har vi all anledning att fundera på vad det betyder. Kommer korruption att genomsyra allt internationellt samarbete så som det gjort i FIFA? Kommer svenska företag att tvingas in i korruption för att få affärer i hamn? Statliga företaget Telia tyckte det och betalade miljardmutor för att få göra affär i Azerbaijan och Kazakstan.
Om FIFA inför öppen ridå kan agera genomkorrupt utan att det innebär något negativt för organisationen har vi trätt in i en ny tid där Asiens och Afrikas korrupta kultur sprider sig till övriga världen.
Ännu har Europa och USA ekonomiska muskler att påverka. Inte genom demokrati — demokrati är i FIFA faktiskt förutsättningen och villkoret för den korrupta kulturen — utan genom sponsorerna av fotbollen. Om multinationella företagen drar in sina sponsorpengar faller FIFA ihop. Det är kapitalet som kan rädda fotbollen och besegra korruptionen.

Globaliseringen är i grunden bra. Aldrig har så många miljarder människor lyfts upp ur absolut fattigdom. Internet, mobiltelefoni och andra tekniska lösningar — som alla uteslutande vuxit fram i väst — är det verkligt omfattande bistånd som den rika världen ger den eftersatta. Men vi måste se till att den totala korruption som finns i dessa länder inte sköljer in över oss.

Till NBC säger David Melancon (en värdsledande varumärkesexpert som varit kommunikationschef för Visa och chef för varumärkesbyrå med kunder som Microsoft, Coca-Cola, Intel and Unilever) att de internationella bolag som sponsrar fotbollen måste agera mot FIFA. Det är nu, efter USA:s åtal, gripanden och husransakningar rena giftet att ha goda relationer med FIFA.

— Men sponsorerna måste agera försiktigt. De ska inte bryta rakt av, utan på ett sådant sätt att de fortsätter stödja sporten, evenemangen och fansen men inte stödjer denna korrupta organisation. Låt oss vara ärliga: detta är en kriminell maffiaorganisation som utnyttjar fotbollen för att tjäna pengar, säger Melancon.

Ja, det är dags för Adidas, Visa, Hyundai, KIA, Coca Cola och andra huvudsponsorer att ringa Sepp och kräva hans omedelbara avgång. Om de inte gör det kommer de att framstå som medlöpare till svindleriet och den PR de betalar för förvandlas till motsatsen.
Det är dags för ärliga pengar att krossa de oärliga.
UPPDATERING 28/5, kl 8.10:
CNN rapporterar, Visa warns FIFA: Clean up your act now or else, att flera av huvudsponsorerna under natten utfärdat krav på FIFA. Kreditkortföretaget Visa säger i ett pressmeddelande: “Det är viktigt att FIFA gör förändringar nu. Om FIFA inte gör det, har vi informerat dem att vi kommer att ompröva vårt sponsorskap.”
Detta kanske kan få de asiatiska länderna att tänka om, även om de i natt uttalat sitt fulla stöd för Sepp Blatter och FIFA.

Det är med stor tillfredsställelse jag följer den i CNN direktsända presskonferensen där USA:s justitieminister och FBI-chefen förklarar att det måste bli ett slut på den omfattande korruption som sker inom internationella fotbollsförbundet FIFA. Med hjälp av Schweiz har man gripit sju höga FIFA-företrädare i Zürich och riktar åtal mot ytterligare sju personer i FIFA närstående organisationer.
Ska någon kunna rubba den maffia som styr FIFA är det USA. Det är intressant att i den nya globala världen är det möjligt för USA att attackera alla mutkolvar. Varför? Därför att de haft möten i USA och därför att de använt det amerikanska banksystemet. FBI och justitiedepartementet har ägnat många år att utreda de avancerade upplägg som haft det enda syftet att förskingra pengar från fotbollen.
Att fotboll nu vuxit sig starkare i USA kan vara en förklaring till att landet börjat använda sina erfarna maffia-åklagare i New York för att utreda FIFA. Bland de första 14 åtalade finns flera amerikaner som åtalas för att ha smitit från skatt på icke deklarerade inkomster. En av de åtalade lät bli att deklarera 10 miljoner dollar under åren 2005-2010. Det säger något om hur omfattande korruptionen är inom FIFA.
— Låt mig vara tydlig: detta är inte slutet utan början på vår omfattande utredning av FIFA, sa en av åklagarna som efterlyser samarbete med så många länder som möjligt. Journalisterna frågade om Sepp Blatter kommer att åtalas, men de vill av naturliga skäl inte säga något om personer man ännu inte åtalat.
Men jag tror inte det är en slump att åtalet och gripandena i Zürich sker idag. På fredag ska FIFA rösta om Sepp Blatter ska få en ny fyraårsperiod som FIFA-ordförande. Denna omröstning bör naturligtvis ställas in. Blatter måste bort. Storstädning behöver ske i FIFA. Exempelvis måste beslut om VM i Ryssland 2018 och Qatar 2022 dras tillbaka. Eftersom besluten fattats genom korruption kan de ses som juridiskt ogiltiga.
Man kan undra varför inga andra länders juridiska institutioner gjort detta tidigare. Korruptionen har pågått i årtionden. Det är glädjande att fotbollen nått USA så att vi kan få lite ordning och reda i den sporten också.

I Storbritannien läser statschefen, drottning Elizabeth II, upp regeringsförklaringen i Queen’s speech. När hon idag gjorde det lyssnade man framför allt efter vad den första konservativa majoritetsregeringen på 19 år skulle säga om EU-samarbetet. Så här sa Elizabeth II:

Min regering kommer att omförhandla Storbritanniens relation med Europeiska unionen och eftersträva reformer av unionen till förmån för alla medlemsländer. Samtidigt med detta kommer lagstiftning introduceras för att möjliggöra en folkomröstning om ja eller nej till medlemskap av Europeiska unionen före utgången av 2017.

Detta är den största politiska utmaning som EU-byråkratin någonsin mött. Hittills har Bryssel agerat arrogant mot den förödande kritik som europamedborgare i alla länder riktar mot utvecklingen av unionen. Även hängivna EU-anhängare tvingas medge att utvecklingen länge gått åt fel håll: mer centralism, större avstånd till medborgarna och ohämmat maktbegär. Istället för att understödja konkurrens och mångfald gör EU allt för att diktera likriktning, enhetlighet och toppstyrning.
Därför är det utmärkt att premiärminister David Cameron utmanar Bryssel och gör ett kraftfullt försök att vrida utvecklingen av Europasammarbetet rätt.

Antalet IS-krigare som återvänt till väst räknas i tusental. När två män, som på sociala medier meddelat att de agerar å IS vägnar, attackerat en konstutställning i Texas tidigare i maj (både sköts av polis innan de hann begå massaker) frågade medierna varför polisen inte hade dessa under uppsikt. Svaret var lika rakt som alarmerande: “det finns så många med deras profil att vi inte kan övervaka dem alla”.
I Sverige vill Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Stockholms stad ge IS-krigare en gräddfil till bostad och jobb när de återkommer från sina insatser för Islamska staten i Syrien och övriga Mellanöstern.
De personer som visat sin lojalitet till ett samhällssystem som på alla punkter står i strid med de mänskliga rättigheterna ska alltså belönas. Det kan mycket väl vara mördare av personer som har släktingar som flytt till Sverige. Och de rödgröna ställer sig på mördarnas sida.
Antalet personer med erfarenhet från dödande av barn, kvinnor och män tycks nu också i Sverige vara så många att de tycks ha trängt in i alla delar av samhället. Aftonbladet avslöjas i Jihadist jobbade med tågsäkerhet att IS-krigare haft säkerhetstjänst för pendeltågen i Stockholm och därmed har mycket god kännedom om hur man kan genomföra terrorattacker mot hjärtat av huvudstadens trafik.
Den dag ett blodigt attentat liknande Londons och Madrids rusningstrafik sker i Stockholm, kan ingen säga att man är förvånad eller chockad över att det händer här.
Ett land som tar utvecklingen på allvar är Australien. Sidney Morning Herald rapporterar i Prime Minister Tony Abbott ‘beefs up’ counter-terrorism campaign

Premiärminister Tony Abbott säger med anledning av polisutredningen efter terrordådet och gisslandramat i centrala Sidney i december att det finns skäl att skärpa lagstiftningen eftersom den inhemska terrorismen växer sig starkare, inte minskar. Den utgör ett seriöst hot mot vår säkerhet.
En sådan lagändring kan bli att medborgarskap kan dras tillbaka i vissa fall. “Jag vet att vissa säger att de känner sig alienerade av sådana förslag, men ingen ska känna sig bortstött av regeringens insatser för att skapa trygghet i samhället och ingen ska känna sig bortstött av vår beslutsamhet att varje person i vårt land tar sina medborgerliga plikter på allvar. Våra värderingar är på riktigt, inte bara retorik”.

SVT-text rapporterar:

Terrormisstänkta ska kunna fråntas sina australiska medborgarskap även om de inte har dömts för något brott, meddelade premiärminister Abbott. Stridande för Islamiska staten jämställs med att gå i krig mot Australien.
— I båda fallen förråder man vårt land och förtjänar inte att vara australisk medborgare, menar Abbott.

Det är en intressant hållning som det ligger mycket i. Att strida för en rörelse som vill bilda en stat helt i strid med de värderingar som Sverige står för, innebär att man är en fiende till våra värderingar. De bör nekas att återvända från Syrien och Mellanösterns stridshärdar. Istället borde de skickas till en internationell domstol, i likhet med den som upprättades efter folkmordet i Rwanda 1994.
Brott mot mänskliga rättigheter ska straffas, inte belönas med förtur till bostad och kommunala jobb.

I Svenska Dagbladet summerar Jonas Gummesson träffsäkert:

Regeringen Löfven driver en dubbelbottnad säkerhetspolitik. Å ena sidan lovsång till Nato med den ena stora övningen efter den andra – i dag inleds en av världens största flygövningar i Norrland. Å andra sidan tvärnej till Natomedlemskap.

Dubbelspelet började under Olof Palme som ville framstå som radikal och gjorde hårda mediala utfall mot USA samtidigt som han utökade det hemliga militära samarbetet med Nato.
Fortfarande har riksdag och regering oerhört svårt att vara ärliga och raka om Sveriges säkerhetspolitik. Jag skäms över det krumbuktande och falska agerandet, ovärdigt en demokrati. Politikerna vill hävda alliansfrihet men inte betala priset: en mångdubbelt större försvarsbudget. Istället utökar man samarbetet med Nato, men utan att erkänna att man binder upp sig till en militärallians.
Samtidigt har Sverige inga garantier för att vi får hjälp om vi skulle behöva, som förre riksdagsmannen Staffan Danielsson (C) skriver på Brännpunkt:

Ukraina är lika aktivt i Natos partnerskap som Sverige, vilket inte avhöll Ryssland det minsta.

Det är farligt när försvars- och säkerhetspolitik blir en lek med ord. Syftet är att skapa intryck av trygghet och att vi inte är ensamma, men så länge Sverige inte är medlem av Nato har vi inga som helst garantier om att vi skulle få militärt stöd i en akut situation.
Låt oss sluta med detta självbedrägeri. Antingen tredubblar vi försvarsbudgeten och försöker skapa ett försvar som är avskräckande, eller så går vi med i Nato. Allt annat är förnedrande, ovärdigt och falskt.

Tidigare i veckan skrev Johan Ingerö (se förrförra inlägget nedan) om att det politiska landskapet kommer att förändras, från vänster-höger med tyngdpunkt på ekonomi till konservatism-radikalism med tyngdpunkt i en moralisk dimension. Vad skulle det innebära för riksdagspartierna? Och vad borde de göra för att vara relevanta utifrån sina grundvärderingar?
Mina tankar går i dessa banor:
SOCIALDEMOKRATERNA: måste hitta tillbaka till en mittenposition och bryta med kulturvänsterns radikalism för att kunna vara vanliga medborgares parti. Att Löfven berömmer försvaret för att man går upp med stridsflyg mot ryska bombplan som närmar sig svenskt territorium är en sådan förflyttning, där man tar avstånd från fredsflummarna i V och MP. Svårare är det i privatekonomiska frågor där S instinktivt intar jantelagsposition och gärna straffar de som är framgångsrika. Jag anser det nästan omöjligt för S att återta mitten med tanke på att medlemmarna man har kvar är betydligt mer radikala än partiledningen. Dessa kommer att tippa över partiet till den radikala sidan och göra S till ett parti bland V, MP och FI snarare än ett mittenparti.
MODERATERNA: måste hitta tillbaka till Gösta Bohman, vilket är svårt eftersom Fredrik Reinfeldts framgångar med Nya Moderaterna egentligen tar avstånd från allt Bohman stod för. Man skulle åter kunna bli det nyliberala ekonomiska partiet, men bristen är att man saknar den moraliska dimensionen. Nyttoanalyserna har dominerat, inte minst under Anders Borg. Risken är att en liberalare profil paradoxalt nog skulle upplevas som kallare eftersom man lämnar walkover i moraldimensionen. Det gör man inte med flit, utan därför att man saknar erfarenhet av att tala i dessa termer. Och det beror på trauma från övergången till demokrati för 100 år sedan. Då visade sig tradition vara på förlorarsidan, gång på gång. Tradition blev en svår belastning som man gjorde sig av med. Historien gör också att M lätt hamnar i överklassfålla om man börjar tala moral till folket.
FOLKPARTIET: måste välja sida. Socialliberalismen har sina rötter i den ”vänster” som utmanade den besuttna överklassen med demokratikrav. Många i FP ser sig som radikala och konservatismen som sin fiende. Samtidigt har partiet profilerat sig som det parti som vill ställa lite krav i skolan. Att ställa krav är konservativt. Om linjen konservativ-radikal blir avgörande för var man hör hemma i det politiska landskapet är risken stor att FP splittras och halva partiet ramlar över till sidan där S, V, MP och FI finns medan den andra halvan kan ansluta sig till M.
CENTERPARTIET: har också att välja sida. Partiet har en stark tradition och det parti som enklast kan plocka fram en helgjuten svensk identitet. Samtidigt skäms man över sin historia som bondeförbund och vill vara radikalliberal med månggifte och andra ”nyheter”. Det ena benet står stadigt i konservatismen medan det andra mentalt sitter fast på den radikala planhalvan. Vid en övergång från höger-vänster till konservativ-radikal är det nog C som är mest kluvet, inte som i FP med olika falanger utan inom varje centerpartist. Om man kommer över skammen för det ”bonniga”, och kombinerade det med intellektuell diskussion om svensk identitet och tradition, skulle man kunna bli ett lika tongivande parti som man var på 1970-talet.
KRISTDEMOKRATERNA: har alla chanser att också bli ett mer tongivande parti om man slutade skämmas över sina kristna värderingar. Paradoxalt nog tycks KD vara splittrat på samma sätt som FP, i radikala ”snällister” som ser staten som Gud och i konservativa som håller på människors egna ansvar underbyggd med kristen moral. Kanske kan nye partiledaren utveckla partiet så att politiken förmedlar ett budskap som hjälper människor att tänka själva snarare än att politiken ska lösa alla livsuppgifter åt medborgarna. Politiken behöver byta roll, från ”fixare” till ledare som vägleder människor i hur samhället fungerar och vad man som ansvarstagande person måste inse är den plikt man har att utföra. De kristna värderingarna ger KD en kollosal intellektuell och historisk källa att gräva ur när framtidens budskap ska formas. Men vågar de använda den?
Men SVERIGEDEMOKRATERNA då? Om hela partilandskapet förändrades i enlighet med denna spekulation blir SD överflödigt. Jag vill påstå att SD uteslutande är symptomet på att de gamla partierna inte insett att det politiska landskapet förändrats i takt med att världen förändrats. Globaliseringen är här — hur vi förhåller oss till den i Sverige har de gamla partierna inte kunnat ge något tryggt och trovärdigt svar på. SD är det straff folket dömt ut åt etablissemanget och som utgör beviset på deras misslyckande.
För mig är det inte otänkbart att vi får en ny blockpolitik där de ansvarstagande finns på ena planhalvan, medan de ansvarslösa som alltid anser att allt är någon annans fel samlas på den andra. Det kommer att bli en hård kamp, för det är alltid mycket enklare för politiker att sjunga med änglarna medan man låter någon  annan betala, än att säga sanningar till väljarna: era liv ligger i huvudsak i era egna händer.

I den opinionsmätning som TV4 presenterar idag har Alliansen gått om regeringen och dess stödparti. Socialdemokraterna är tillbaka på den nivå man sjönk till innan Håkan Juholt avgick i januari 2012, rapporterar TV4 i Nära Juholtsiffror när S rasar (video).
Precis som i valet i höstas sker inte skiftet av största regeringsblock genom att utmanarna ökar kraftigt, utan att regeringspartierna minskar. I riksdagsvalet i september ökade inte de rödgröna sitt väljarstöd, medan Allianspartierna tappade tio procentenheter, från 49,4 procent till 39,2 procent. I Novus majmätning minskar de rödgröna till 39,8 procent medan Alliansen ökat något till 40,4 procent.

Regeringsalternativen tycks tävla med varandra mot botten — vem som minskar minst.
Mest illa ute är Socialdemokraterna som kan ha förlorat sin roll som största parti. Allt medan Sverigedemokraterna tar hand om alla besvikna väljare och blir allt större.
Det är hög tid att regeringsalternativen inser att de är på fel väg. De måste förstå vad som rör sig i folkdjupet och uttolka verkligheten så som väljarna ser den, inte glida ovanpå i en utopisk låtsasvärld.

Bloggpionjärerna i Amerika anlitade i bloggens barndom gästbloggare när de själva var förhindrade att skriva, så att kontinuiteten i publicering av inlägg inte skulle brytas. Läsarna skulle alltid finna något nytt i bloggen. Jag har inte tillämpat denna metod även om frekvensen i inläggen gick ner när jag återgick i ekonomitjänst på heltid. Men nu är det dags att testa. Jag upplåter min blogg för gästinlägg av den en gång flitige bloggkollegan Johan Ingerö, som sedan varit presschef hos socialminister Göran Hägglund (KD).
RÄKNA MED NYTT POLITISKT LANDSKAP
“Jag gillar sill, men jag vill inte tvinga andra att äta sill.” Orden kommer från min tidigare chef Göran Hägglund, och är ägnade att förklara hans inställning till svenska folkets uttag av föräldraledighet. Alltså: det är bra om uttaget fördelas jämnare mellan mammor och pappor, men av hänsyn till folks önskemål och skiftande livssituationer bör vi inte reglera fördelningen med vare sig pappamånader eller andra former av kvotering.
Jag tror att vi i denna frågeställning har ett titthål in till framtidens politiska debatt. I hundra år har svenska valrörelser handlat om ekonomiska system – högre eller lägre skatter, balansen mellan offentligt och privat ägande, stimulera ekonomin eller hålla hårt i plånboken. De frågorna kommer visserligen att leva kvar, men de spelar inte längre den självklara huvudrollen.
Och skälet är förstås att allt från vetenskapliga realiteter till EU:s överstatliga regelverk har skapat en större samsyn än vad som tidigare var möjlig. Den gamla striden mellan socialism och liberalism blir alltmer obsolet. Visst handlade förra årets valrörelse i betydande utsträckning om “vinster i välfärden”. Och visst präglades den av vänsterns mekaniska syn på offentliga kontra privata pengar. Men någon löntagarfondsfråga var den aldrig, och ingenting i valresultatet tyder på att frågan påverkade väljarna i någon större utsträckning. Så uteblev den också från Jonas Sjöstedts första maj-tal för några veckor sedan. Till och med Vänsterpartiet har tröttnat.
Men om striden mellan socialism och liberalism inte längre förmår forma vårt politiska klimat, vad kan då ta dess plats? Kanske en mer moralinriktad diskussion om vad vi kan vänta oss av det offentliga, och vad det offentliga har rätt att begära av oss. Är det statens sak att fördela vår föräldraledighet eller ha synpunkter på om vi skaffar privata sjukförsäkringar, som komplement till den offentliga?
En del av frågeställningarna är så vardagliga att de närmast är banala: har man rätt att av kommunala simhallar kunna begära särskilda “kvinnotider”, anpassade efter kulturer som inte accepterar den gradens avkläddhet mellan ogifta män och kvinnor? Och omvänt, om mitt kön exkluderar mig från en kommunal anläggning, vad innebär det för min moraliska skyldighet att faktiskt vara med och betala den där anläggningen?
Frågans banalitet ändrar inte det faktum att den för närvarande ligger till grund för het politisk debatt och skapar osämja mellan personer som annars är vänner, och anser sig dela politisk ideologi.
Simhallsfrågan kommer, hoppas jag innerligt, aldrig att växa sig större än skattedebatten. Men i det nya politiska klimatet, präglat både av samhällets omvandling och vår höga ekonomiska standard, kommer symbol- och identifikationsfrågor att bli allt viktigare. Och de nya frontlinjer som formeras heter inte liberalism och socialism, utan konservatism och radikalism.
Har den som flytt krig och förföljelse och vunnit en fristad i Sverige anledning att känna tacksamhet mot sitt nya land? Ja, säger den konservative. Nej, svarar radikalen. Är det rimligt att kommunala skolor inte rättar stavfel före årskurs tre, med argumentet att “det ska vara lustfyllt att skriva”? Den konservative protesterar högljutt, medan radikalen menar att detta kan vara en klok ordning som dessutom nedmonterar den trista hierarkin i klassrummet. Och så vidare.
Så vilka är då konservativa och vilka är radikala? Det vet vi inte exakt, eftersom denna politiska attitydskillnad skär igenom såväl block som partier. Höger-vänster-skalan ger ingen större vägledning – en folkpartist är i de allra flesta fall mer sugen på att kvotera föräldraledighet än en socialdemokrat. I den här striden kan såväl vänsterväljare som liberaler komma att upptäcka sin konservativa ådra, medan ett icke föraktligt antal borgerliga lär bli varse sin radikalism.
Den ekonomiska debatten är och förblir politikens absoluta kärna. Men de här nya konflikterna har alla förutsättningar att påverka även den. En undersökning från Skatteverket, gjord 2012, visade att skattemoralen ökade och acceptansen för svartarbete minskade när jobb- och ROT-avdragen infördes. Det var ett glädjande resultat för oss som tror på såväl låga skatter som på medborgaranda och pliktkänsla. Men allianspartierna, och vi som stred för dem, misslyckades med att åskådliggöra det sambandet. Förmodligen eftersom de bygger på analyser och slutsatser – “folks agerande visar att våra skatter är mer moraliska” – som vi är ovana vid i svensk debatt.
Efter ett decennium av teknokratisk debatt i de etablerade medierna, och ilsken kulturkamp i undervegetationen, kommer storpolitiken snart att tvingas börja förhålla sig till de moraliska aspekterna av ekonomi, arbetsmarknad, socialförsäkringar och integration.
Eller för att uttrycka det lite mindre pretentiöst – låt dem äta sill, om de vill.

JOHAN INGERÖ
Följ på Twitter