OECD: svenska skolan totalt kravlös

Säg den orsak som inte ansetts ligga bakom att svenska elever lär sig allt mindre i skolan. Men idag fick vi en kärnfull förklaring från OECD:s utbildningsutvärdering (Pisa), som jag tror är helt avgörande. Till TV4 säger Andreas Schleicher som idag presenterade deras rapport om svenska skolan:

— Eleverna måste förstå att framgång inte handlar om talang, utan om hårt arbete.
De måste anstränga sig mer?
— Absolut. Många svenska elever tar väldigt lätt på skolan och ingen bryr sig. De får faktiskt bra betyg för dåliga prestationer.

Så enkelt är det: kravlösheten leder till dumhet, både bland lärare och elever.
Se mer: SR, DN, G-P.

Alternativet till ‘DÖ’ är samtal med SD

I Dagens Industri skriver PM Nilsson i ledarartikel, Tre skäl att riva upp decemberpakten:

  • Sambandet klipps mellan vad riksdagsledamöterna säger och vad de gör.
  • DÖ driver regeringens balanspunkt vänsterut, trots att valvinden gick åt höger.
  • Regeringsmakten försvagas.

Detta stämmer inte riktigt. Att släppa fram största blocket lovade Alliansen uttryckligen före valet. Det är det man nu gör efter valet. Alltså gör riksdagsledamöterna exakt vad de sa att de skulle göra.
Att regeringsmakten drivs vänsterut är sant om budgetpolitiken. Men i övrigt kan man bara citera Nilssons egen artikel om alla de områden där oppositionen kört över regeringen:

Listan över planerade propositioner från regeringen är därför nästan tom. Hos majoriteten i opposition finns det däremot en bubblande handlingskraft. Alliansen har hittills fått SD:s stöd för 67 så kallade tillkännagivanden i riksdagen där de uppmanar regeringen att behålla Bromma flygplats, bygga förbifarten, skärpa strafflagstiftningen, behålla vårdvalet, få fler lokala poliser, beivra djurrättsaktivister, sanera utsläppen av mikroplaster, sänka skatten för arbete efter 65 år, tillsätta en utredning om hållbart flyktingmottagande, införa en tioårig grundskola och omdömen i uppförande och att gränsen i sjukförsäkringen ska behållas. Bland annat.

Dessa initiativ driver knappas politiken vänsterut.
Däremot har PM Nilsson helt rätt i att regeringsmakten undergrävs. Men vad är alternativet? Nilsson nämner nyval. Men risken är uppenbar att maktbalansen blir densamma efter att många sköna skattemiljoner kastats ut på valrörelse.
Det enda seriösa alternativet till decemberöverenskommelsen är att de borgerliga partierna inleder samtal med Sverigedemokraterna. Jag tycker hedern kräver av dem som kritiserar DÖ att de öppet medger och förespråka sådana samtal. Men det gör man inte. Man mumlar i skägget. Det irriterar mig.
Jag skulle vilja se en rak och ärlig diskussion för och emot de två alternativen: DÖ och SD-samtal. Efter en sådan diskussion kan vi bättre avgöra om DÖ var ett misstag eller det minst dåliga i ett olycksaligt parlamentariskt läge.

Politisk ‘relativism’ och ‘instabilitet’

I helgen har både Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets ledarredaktörer gått till hårt angrepp mot de svenska politiska partierna.
Peter Wolodarski klagar i DN: ”Svensk politik präglas av instabilitet. Och det lär den göra så länge partierna håller fast vid blockpolitiken.” Och vad är då lösningen? Han föreslår ingenting, utan nöjer sig med att tala om vad som inte bör hända: samarbete med SD ”finns inte på kartan”.
Jaha. Vad återstår då? Att ett eller flera borgerliga partier blir stödpartier till en svag S-regering. Är det verkligen bättre än att vänsterpartierna på egen hand får regera sig sönder och samman utifrån den ”valseger” man ansåg sig vunnit i höstas? Varför ska borgerliga partier rädda socialdemokrater, stup i ett genom hela den svenska politiska historien? Varför?!
Varken Wolodarski eller någon annan som beklagar ”blockpolitiken” har någonsin kunnat förklara vad det är som är så oootroligt bra med en S-regering som slipper all opposition från borgerligt håll. Att tala emot blockpolitik utan att ha några argument i sak är rent ut sagt korkat.
Den instabilitet vi har i parlamentet är beställd av svenska folket. Opinionsmätningarna visade att det skulle bli så här, ändå ändrade sig inte svenska folket. Man ville inte ge Alliansen nytt förtroende. Men man litade inte heller på vänstersidan. Därmed stod Sverigedemokraterna som valets självklara segrare.
Wolodarski gör ingen analys av vad svenska folket ville säga med detta. Instabiliteten beror ju helt och hållet på det ökade stödet för den nya, tredje kraften i parlamentet. Kanske borde man fundera på detta? Men nej. Wolodarski tänker bort dessa väljare i lika hög grad som decemberöverenskommelsen. Ändå kritiserar han decemberöverenskommelsens logik. Alltså kritiserar han sin egen logik och tänkande i sin egen artikel. Goddayxskaft.
I SvD klagar Tove Lifvendahl att politisk relativism och subjektiv rationalitet dominerar partipolitiken. Moderaterna gör upp med vänsterregeringen om försvaret därför att 10,2 miljarder är bättre än 6,2 miljarder även om det verkliga behovet är mycket större. Moderater som Anders Borg hyllar LAS så länge man vill vinna val, men när man avgått säger sanningen, dvs att LAS är skadligt för landet. Sådana flagranta fotbyten är skandal, menar Lifvendal.
Är de? Om Alliansen förlorat valen 2006 och 2010 genom att lite försiktigt och räddhågat säga att LAS är skadligt och tvingats på defensiven, tycker jag nog att det varit större skandal. Om partiet som förlorat var femte väljare ändå kan pressa upp försvarsbudgeten mer än man gjorde när man satt i regeringen, vet jag inte om det är skandal nu. Då är det väl snarare skandal att man inte höjde försvarsbudgeten när man vunnit val.
Att i demokratiska val vilja vinna politisk makt är något helt annat än att sitta på en lugn redaktion och tycka till lite som man har lust.
Det jag tror både Wolodarski och Lifvendahl egentligen vill säga är att partierna är slätstrukna, fega och intellektuellt slöa. Både till höger och vänster behöver man höja temperaturen i diskussionen om hur grundläggande värderingar ska uttolkas i den nya galna globala värld vi nu befinner oss i. Självcensuren borde upphävas. Nyfikenhet stimuleras. Nytänkande belönas.
Men här borde massmedieföretag som DN och SvD hjälpa till. För är det inte så att det är journalisterna som håller politikerna gisslan i den smala åsiktskorridorens tyranni? Så fort någon i de etablerade partierna sticker ut och ifrågasätter någon invand åsikt, går medierna till frontalangrepp och gör allt för att krossa den politiker som avviker.
Jag vill påstå att Wolodarski och Lifvendahl företräder aktörer på kommandohöjder som i högsta grad är delansvariga till de brister som de lyfter fram i sina artiklar. Medierna har successivt krympt det utrymme där politiker kan agera, utan att riskera att bli bestraffade med indignerade mediedrev.
Då blir resultatet den andefattighet som Lifvendahl och Wolodarski beklagar sig över.
Det ska till någon exceptionell politisk ledare, typ Margaret Thatcher eller Ronald Reagan, för att kunna slå sig fri från mediernas åskitsbegränsande bojor. Kanske innehåller den nya uppsättning partiledare som nu är vald någon med sådana talanger. Låt oss hoppas på det. Chansen för det är nog bättre än att mediebranschen ska sluta kväva den fria debatten genom sin snäva vänsterdogmatism i nyheter och kultur.

Islams destruktiva krafter

FN-organet Unesco slår larm om att de kulturella världsarven slås i spillror i allt snabbare takt:

– Aldrig tidigare har världsarven varit så hotade av avsiktlig förstörelse i krig och konflikter som nu. Symboler för andra religioner och kulturer attackeras med sällan skådad brutalitet. Det är ett slags krig mot människors tänkesätt och identitet, säger Kishore Rao chef för Unescos världsarvscenter i Paris, och tillägger:
– Vi kallar det kulturell rensning. Det är motbjudande och vedervärdigt. Världen måste enas i att fördöma och stoppa detta…
– Detta är oerhört allvarligt. Vi ser våldsverkare som förstör historien för oss, något som inte hänt på tusentals år. Nu pågår en sorts tävling i brutalitet som gäller vår gemensamma historia, säger FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson till SvD.

Att ”fördöma” räcker väl inte långt. Och att kalla förövarna för ”våldverkare” och därmed dölja att de är islamister, hjälper knappast till att skapa förståelse för vad som sker.
Alla exempel som nämns i artikeln, bortsett från jordbävningar, rör islamisters avsiktliga vandalisering av kulturarv:

  • Det började när talibanerna sprängt två Buddha-statyer i en klippvägg i Bamiyan i Afghanistan 2001.
  • I Libyen har jihadistgruppen Islamiska staten förstört en antik amfiteater utanför Tripoli samt moskéer som tillhör sufismen.
  • I Mali har islamister ruinerat helgedomar, inklusive tretton världsarv, i ökenstaden Timbuktu.
  • I Irak har islamisterna gått bärsärkagång och krossat statyer samt bränt skrifter på muséet i Mosul, skövlat fornminnen i staden Nimrud, bankat sönder Nergal-porten i Nineveh och förstört världsarvet Hatra i norra Irak.
  • I Syrien ligger den antika staden Aleppo i spillror. Bland annat har Umayyad-moskén och den 900 år gamla korsfararfästningen Crac des Chevaliers totalförstörts.

Om man inte ser motiven och tankemönstret bakom agerandet förstår man vad orsaken till förstörelsen är. Att likt FN-folket ovan dölja att det är islamister som utför detta innebär att man skyddar gärningsmännen och på sätt och vis gör sig medskyldig till händelserna.
Jan Eliasson, är du inte moraliskt vuxen att säga sanningen om vilka de destruktiva krafterna är? Hur ska du då någonsin kunna ha styrka och integritet att göra något åt det? Peka finger är allt han duger till. Och det räddar varken statyer eller de hundratusentals människor som med samma ondska mördas, lemlästas, halshuggs, våldtas, säljs som slavar och bränns levande.
Det är som om världen år 1939 inte skulle våga säga att det är nazister som går till anfallskrig, utan gör allehanda omskrivningar för att dölja detta faktum. Det är höjden av feghet, moralisk kapitulation och underkastelse att inte kunna nämna gärningsmännen och vad de är ute efter vid deras rätta namn: islamister och deras uttolkning av islam.
Så kommer man aldrig tillrätta med utvecklingen. Snarare bidrar man med sin undfallenhet till att ge den ny näring och spridning.

Dags att fälla vänsterregeringen

Efter bara ett halvår vid makten döms regeringen ut. Svenska folket har helt tappat tilltron till Socialdemokratin.
Igår kom TNS/Sifo-mätning om vem som har högst förtroende på olika politikområden. DI summerar:

Vid en undersökning före valet tyckte 33 procent att S jobbpolitik var bäst, medan 32 procent föredrog Moderaternas. Nu har opinionen helt svängt till 38-22 i M:s favör.
Före valet ansåg 41 procent att M har bäst ekonomisk politik, mot 26 procent för S. Nu har det gapet ökat till 44-18.
Vad gäller skolpolitiken höll 29 procent på S före valet, mot 22 procent för tvåan Folkpartiet (FP). Nu har S-ledningen minskat till 17-16.

Idag, på första maj, kommer DN/Ipsos med partisympatimätning som ger S bottensiffror. Alla allianspartier går upp medan alla rödgröna backar, Socialdemokratin med 3 procentenheter till bara 27,7 procent.

S-MP-V. . . . . . . 41,1 procent (-3,4)
M-C-FP-KD . . . . 40,8 procent (+1,7)

De tidigare regeringspartierna börjar kvickna till efter den misslyckade valrörelsen förra året. De nya partiledarna är på plats. Det börjar bli dags att på allvar utmana den svaga regeringen som istället för att regera i mitten tagit extremt många steg ut på vänsterkanten.
Vid näste tillfälle då regeringen lägger fram ett uppenbart vänsterförslag är det dags att rikta misstroendevotum och fälla eländet.
Alliansen kan överta regeringsmakten och återgå till den i europeisk jämförelse framgångsrika ekonomiska politik man bedrivit i åtta år. Det parlamentariska priset är att börja bedriva en något mer restriktiv invandringspolitik. Detta samtidigt som kommunerna går på knäna och inte klarar av den flyktingvåg som förutspås. Integrationen har inte fungerat sedan 70-talet. Det måste få konsekvenser i form av att den förda politiken omprövas.
Det skulle naturligtvis av medievänstern utmålas som en eftergift till Sverigedemokraterna. Men om man har den mängd kurage och integritet som regeringsbildare måste ha, då kan man navigera efter egen kurs trots allt skitprat i medierna. Det avgörande är att svenska folket vid nästa val 2018 förstått vad Alliansens politik går ut på.
Jag tycker det vore skam om en regeringskonstellation som kan ta makten när som helst, avstår bara därför att man är rädd för vad medievänstern ska gorma om.