Triumf för IS-extremisterna i Ramadi

I svenska nyheter ägnar man stort intresse för en eldstrid mellan MC-gäng i Texas, samtidigt som ett tre dagar långt slag om irakiska provinshuvudstaden Ramadi, mindre än 10 mil från Bagdad, igår slutade med att Islamiska Statens blodtörstiga extremister segrat.
Prioriteringen av utrikesnyheter är intressant. Redaktionerna tycks välja sådant de förstår, snarare än det som är historiska och för den globala utvecklingen avgörande händelser. För att följa striderna har man varit helt beroende av utrikesmedier som CNN i ISIS seizes control of key Iraqi city Ramadi as government forces pull back, NBC i Key Iraqi city falls to ISIS as last of security forces flee, liksom nyhetsbyråerna på nätet, AP i Contested Iraqi city of Ramadi falls to Islamic State Group, AFP i IS takes Ramadi as Iraqi forces pull out.
Att inta Ramadi är den största framgång IS haft i år. Man kan nu fylla på sina vapenförråd med tunga vapen från den flyende irakiska armén. Och man kan naturligtvis fortsätta halshugga, tortera, våldta och förslava civila efter eget godtycke.
Men för svenska medier är gängkrig i Texas mer intressant. I morgonsändningarna hos både SVT och TV4 visade bilder från Texas om och om igen varje halvtimme, men inte ett enda ord om att en fruktansvärt islamistisk milis åter är på marsch i Mellanöstern och vinner viktiga strider som dramatiskt påverkar miljoner människors liv.
Vad beror denna groteska nyhetsvärdering på? Jag ser flera möjliga orsaker: 1) man är ovillig att visa vad islamistiska extremister gör eftersom det kan framställa islam i mindre attraktiv dager för svenska publiken, 2) man är ovillig att visa vad konsekvensen blivit sedan amerikanska tillbakadragandet i enlighet med demonstrationernas utrop ”USA ut ur Irak”, 3) man är ointresserad av vad som händer med irakiska folket när USA inte styr landet, precis som medierna före invasionen 2003 inte var intresserade av hur många hundra tusen irakier Saddam Hussein mördade.
I vilket fall är det en märklig upplevelse att se den dramatiska skillnaden i nyhetsvärdering mellan internationella medier och svenska medier. Det är som två helt skilda världar. Ska det verkligen vara så? Ska journalister få censurerar den bild av världen svenska folket får?

Manipulera mera – Putins strategi fungerar

Axess har i sitt senaste nummer Ryssland som tema. Man vill ge svar på varför landet uppför sig så märkligt och fjärmar sig från sina europeiska grannar snarare än närmar sig dem. Varför Ryssland ser övriga Europa som allt större hot trots att Europa avrustar militärt. Oscar Jonsson, forskare i krigsvetenskap vid Kings College, skriver i Manipulera mera:

Även om Rysslands militära upprustning är imponerande i omfång och ambition, kan varje rysk underättelseanalytiker värd namnet lista ut att väst inte har några planer att angripa Ryssland. Däremot har regimen sett hur brödralandet Ukraina två gånger blivit offer för ett folkligt uppror i Europas namn mot kleptokrati och autokrati. Risken för ett sådant uppror är ett direkt hot mot regimen i Kreml som är beroende av både korruption och repression för sin överlevnad. Det är därför viktigt att preventivt arbeta mot en revolution genom att … på olika sätt bidra till att det ukrainska statsbygget misslyckas. Här är propagandan av avgörande betydelse …
Kreml kontrollerar tillräckligt många mediestationer för att sända fabricerade historier som sedan upprepas av deras andra kanaler för att därmed skapa en illusion av verkligheten som de flesta har svårt, eller saknar ork, för att tränga igenom.

Jonsson visar sedan hur enkelt utländsk statlig propaganda kan sätta agendan när yttrandefrihet råder:

I yttrandefriheten ligger implicit att osanna och dåliga idéer sorteras ut på idéernas marknadsplats. I och med detta finns det få lagliga medel att möta propagandan. På nationell nivå gäller det främst lagar om förtal och på den internationella är det förbjudet att uppmuntra till hatbrott. Dessa lagar är dock oftast trubbiga och inte avsedda för detta syfte …
Om man tar rapporteringen om flight MH17 som exempel är det svårt att förbjuda spridandet av lösa teorier om att det var ukrainska stridsflygplan som sköt ner planet, trots att det var tekniskt omöjligt. Den officiella undersökningen blev hindrad tillträde och inte klar förrän flera månader efteråt medan ryska medier dagen efter kraschen pumpade ut flertalet versioner av händelsen för att dra bort uppmärksamheten från den korrekta. Detta kommer man inte åt med förtal, utan möjligen via kraven på saklig rapportering.
Men om ett land stänger ner ryska mediestationer med ett sådant krav kan det också bli en propagandavinst för Ryssland som kan peka på det landet och säga ”Och ni ska vara yttrandefrihetens förkämpar? Ni är ju minsann värre än vi!” En anklagelseakt som syftar till att underminera denna stats normer och värderingar.

Det är oroväckande att upplysningens lärdomar utmanas allt mer framgångsrikt av krafter utanför västvärlden. Om Ryssland är på offensiven för att undergräva yttrandefriheten, så är muslimska länder på offensiven i FN för att undergräva religionsfriheten. Det sker med manipulativa argument som förment låter som upplysningens egna.
Hur ska vi svara på detta? Genom egna propagandaministerium i väst? Nej, men på något sätt börjar det bli aktuellt att diskutera medierna som infrastruktur i ett demokratiskt samhälle. Stater har pumpat in miljarder i krisande banker (de svenska har betalat tillbaka), med hänvisning till att banker till skillnad från andra företag är infrastruktur och att utan det stödet hade ekonomin totalt havererat.
Mediebranschen är i kris och allt mindre resurser finns för genomarbetade analyser. Medierna har sig själva att skylla: man låter sina privata vänstersympatier styra och undergräver därmed förtroendet och publikens vilja att betala för vinklade nyheter. Detsamma kunde sägas om bankerna: de lånade ut för mycket på grund av egen girighet och borde därmed få ta konsekvenserna och gå omkull.
Men fri ekonomi och demokrati är beroende av viss infrastruktur. Fria företag är beroende av att kunna låna för att utvecklas. Och demokrati är beroende av att samhällsdebatten bygger på fakta och vetenskap. Bara om den öppna debatten är stark nog att kunna avslöja manipulationer kan demokrati fungera på sikt.
Vi har i 50 år haft ett hårt kritiserat presstöd som syftat till att motverka monopolsituation på tidningsmarknaden. Jag har länge ansett att detta borde avvecklas. Men den antidemokratiska omvärlden får mig nu att tänka om. Vi behöver betrakta fria medier som infrastruktur och därmed understödja dem så att de kan upprätthålla ambitioner om korrekta fakta och kritisk granskning även om manipulativa och propagandistiska krafter stärker sin ställning då antidemokratiska regimer ser det som strategisk och psykologisk krigföring mot väst.
Presstödet, liksom ”public service”-avgiften i form av TV-licens, måste omformas så att alla redaktioner som fungerar enligt upplysningens grundvärderingar, oberoende av medium, kan erhålla finansiell ersättning för att man upprätthåller demokratins infrastruktur i form av faktagranskad nyhetsförmedling.
Alternativet är, som artikelförfattaren påpekar, att väst själva börjar censurera och blockera motståndarna till upplysningens värderingar. Det anser jag vore att kapitulera och låta motståndarna vinna.

Politiken skapar ojämlikhet, inte marknaderna

I mitt förra inlägg berördes att personligt ägande av företag är viktigt för att undvika en ”kvartalskapitalism” som är kortsiktig och hänsynslös. Och att denna kvartalskapitalism har orsakats av att politiken höjt skatterna så mycket att människor inte har några egna tillgångar över att investera i aktier och vara personliga ägare. Politiken har skapat ett kollektivt och anonymt ägande som saknar långsiktighet.
Ett annat exempel på att det faktiskt är politiken som är orsaken till de brister många beskyller marknadsekonomin för åskådliggörs av Malin Sahlén i Svenska Dagbladet, Bara SVT svalde Piketty helt. Hon skärskådar den av medier så uppburne vänsterekonomen, och visar att den kapitalkoncentration som skett inte alls har hamnat hos en ekonomisk elit pga ohämmad kapitalism:

Alltså: Rognlies studie förklarar att det är personer i rika länder som äger och säljer sin bostad som har fått del av den växande kapitalkakan. Vanligt folk, egentligen. Och om man vill att fler ska få ta del av prisuppgången, det vill säga om man vill ha en jämnare spridning av det växande kapitalet, då måste också fler förunnas att äga sin bostad.

Och varför har bostäder ökat så kraftigt i värde? Därför att politiken har infört så mycket regleringar att det är nästan omöjligt att bygga bostäder i attraktiva lägen. Politiken har alltså orsakat den ojämna fördelningen genom sina beslut.
Jag tycker det är dags att politiken ägnar tid åt självrannsakan. Det är på tok för stor tilltro till gammal retorik i partierna. Och mycket lite av det som sägs i politiska forum är byggt på aktuell fakta och vetenskap.
Den som vill ha ett mer jämlikt samhälle borde hålla med om det.

Wallenberg som näringslivets städgumma

På ett lunchföredrag för en tid sedan berättade historikern Gunnar Wetterberg om sin bok ”Wallenberg – ett familjeimperium”. Den tillkom sedan han medverkat i ett seminarium där han ifrågasatte SEB:s och Investors utveckling sedan 1970-talet, då man övergav det mantra som varit familjens signum i ett hundra år: försiktigheten i att föredra ”en liten men god affär”.
Familjen kontaktade honom efteråt, inte för att skälla ut honom utan be honom skriva en bok om Wallenbergsfären och dess vägval snarare än om enskilda medlemmar. Villkoret författaren ställde var att han fick arvodet innan de läste manus, men att de därefter ägde manus och därmed kunde låta bli att ge ut det. Men boken kom ut (och finns nu också som pocket).
Wallenbergarna har gjort en lång klassresa: på 1600-talet var man bönder, på 1700-talet blev man präster och på 1800-talet blev Marcus Wallenberg biskop. Hans son AO Wallenberg (1816-1886) kom att starta det som blivit imperiet. Men det var inte alls givet. ”Tidigt i livet kom en tredjedel av hans inkomst från flottan, en tredjedel från kapital och en tredjedel från kortspel”, skriver Wetterberg. AO Wallenberg startade dock en av de första affärsbankerna 1856 och utvecklade smidiga betalningssystem. Men han råkade illa ut 1878 då företag med stora lån i banken, som Atlas, hamnade på obestånd. Det var mycket nära att Wallenbergs saga tagit slut redan där.
Det är efter den krisen, just som AO inskolat sina söner Knut och Marcus sr, som Wallenberg började tillämpa försiktighet och långsiktighet som grundvärderingar. Man tog billigt över företag i kris och rekonstruerade dem. Det tog lång tid, och de flesta finansiärer hade säkert givit upp, men Atlas blev så småningom Atlas Copco och ett framgångsrikt internationellt företag. Efter Krügerkraschen 1932 upprepade sig förloppet. Skulder till banken omsattes i aktier och ägande.
”Det var först då som Wallenberggruppen började framträda som det svenska näringslivets dominerande maktcentrum”, skriver Wetterberg. Under industrialismens höjdpunkten, 1969, arbetade en fjärdedel av Sveriges alla industrianställda i Wallenbergföretag som Ericsson, ASEA, Electrolux, SKF, Astra, SAAB, Scania, Alfa Laval.
En aspekt som beskrivs i boken och som jag inte tänkt på är att Sverige, till skillnad från Norge, Danmark och Finland, haft inhemska industrier som blivit framgångsrika utomlands. En förklaring är att Wallenbergs bank och andra svenska banker kunde erbjuda kapital, medan övriga länder i hög utsträckning var beroende av utländska finansiärer och därför hade sämre utvecklingskraft. Det var alltså inte ”folkhemmet” eller ”välfärdsstaten” som ordnade människors snabbt stigande välstånd, utan långsiktigt verkande ägare av företag som fick chans att konkurrera.
Men av de ”15 familjerna” som utgjorde storfinansen enligt kommunistledaren CH Hermansson på 1970-talet finns inte många kvar i finanseliten. Wallenbergfamiljen behåller dock sin ställning, efter 150 år och sex generationer. Hur kommer det sig?
Wetterberg pekar på tre aspekter:
1) viktigaste lärdomen blev att alltid vara likvid,
2) goda underrättelser, man lade stor vikt vid kreditprövning,
3) att finna rätt chefer för varje företag blev ett signum för sfären.
Man hade också ett antal omständigheter som gav Wallenberg övertag: man utgick från banken och satte därmed utveckling i fokus. När kapital ackumulerades i stiftelser blev det omöjligt för familjen att dela upp tillgångarna. Fädernas tradition att utse två söner, aldrig fler, till att bli ledare i affärsverksamheten (samtidigt som fäderna inte helt släppte taget förrän de dog), skapade både kontinuitet och konkurrens. En rivalitet som innebär att den enes föreslagna affärer granskades extra noga av den andre.
Just att Wallenberg agerar som ägare är särskilt intressant idag, då de flesta aktier ägs av anonyma institutioner som pensionsfonder. Med anonymt ägande har de anställda direktörerna kunnat skapa en kvartalskapitalism för att driva upp kurser och företagsvärden kortsiktigt. Om ägarna istället är enskilda eller familjer lockas man inte lika lätt in i kortsiktighet. Wallenbergfamiljen ”har även internationellt sett varit en mer långsiktig och uthålligt ingripande ägare än de flesta”, skriver Wetterberg.
Här ser man likheterna mellan Wallenberg och Ingvar Kamprad. De har avstått från kvartalskapitalism för att istället bygga långsiktigt och efter beslut som grundar sig på strategiska val snarare än det som kan höja börskursen inför nästa kvartalsrapport. Man tar sig råd att utveckla verksamheten långsiktigt.
Vi behöver fler sådana aktörer. Välfärdsstatens förmodligen största svaghet är att man med höga skatter försämrat möjligheter för vanliga människor att bli ägare med långsiktigt ansvar. Kapitalet har kollektiviserats och därmed, paradoxalt nog, blivit kallt, hårt och kortsiktigt.

Auschwitz-utspel visar brist på verklighetskontakt

Gårdagens partiledardebatt i SVT visade att Allianspartierna trots allt har lite energi och att regeringspartierna står svarslösa på de flesta områden. Att kraftig höjd skatt på unga i arbetslivet skulle ge fler jobb är en hållning som alla förstår är ohållbar. En twittrare framförde in intressant kommentar: ”Konstigt att vapenexporten diskuterades men inte försvaret.”
Men lägst i debatten var Miljöpartiets Åsa Romson i invandrar- och flyktingfrågan. Hon hävdade, ”Vi håller på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz”. Överdriften är så grov att man undrar om hon har någon verklighetskontakt överhuvudtaget. Efteråt försvarade hon sig i DN med att hon just inte har det:

–Det kom från hjärtat … Det var ett uttryck för den desperation som jag och många känner att vi som politiker, att Europa, att många inte vill se den mänskliga katastrof som i dag finns i Medelhavet.

Flyktingpolitiken omges av gränslöst känslosvall som saknar varje kontakt med seriöst politiskt ledarskap som utgår från realiteterna. Att ingen partiledare utmanade hennes tripp till Alice i Underlandet säger också något.
Partietablissemangen i Sverige vågar inte säga det uppenbara: Sverige och Europa kan inte ta emot alla som är på flykt. I nyheterna igår uppgavs att bara i Marocko, ett enda land på Medelhavets sydkust, lever över 100.000 barn och unga på gatorna. Allt fler av dem tar sig till Europa och Sverige, för att också här leva på gatorna. Det är tragiskt. Men vi kan inte ta emot alla barn och unga som i sina hemländer i Afrika och Asien blir bedrövligt behandlade. Det rör sig om många miljoner personer, samtidigt som unga i Sverige inte kan flytta hemifrån pga bostadsbrist.
Partietablissemangen i Sverige vågar inte heller stå för konsekvensen av att ta emot den volym av flyktingar som rör sig mot Europa och Sverige idag. Det kräver ett avskaffande av den välfärdsstat vi känner. Alla rättigheter till bidrag måste i sådana fall ovillkorligen begränsas till meritokratiska principer om miljontals nyanlända ska tas emot. Men man låtsas att man lever i en annan värld.
Åsa Romsons uttalande visar hur verklighetsfrånvända partierna är i en av tidens viktiga frågor. Det är därför svårt att ta dem på allvar. Jag gillar inte att bli behandlad som om jag vore dum i huvudet. När ska partierna få verklighetskontakt, så att man kan ta dem på allvar igen?

Triumf för liberalkonservative Cameron

Den som följer denna blogg blir inte överraskad över det brittiska valresultatet. Jag har alltid gillat det brittiska (och amerikanska) valsystemet med enmansvalkretsar — något vi hade i Sverige fram till 1909.
Det brittiska valsystemet har visat sig fungera, trots mycket starka splittringstendenser i partilandskapet. I alla andra valsystem hade kaos uppstått, som i det svenska efter höstens val. I Storbritannien finns nu en majoritet i parlamentet för det största partiet. David Cameron kan regera vidare, utan kompromisser och decemberöverenskommelser.
Journalistkåren är i chock. De talade som i trans om att Labour gjorde valspurt och skulle vinna. I denna blogg skrevs att britterna inte brukar vara särskilt lockade av ogenomtänkta nymodigheter. Och att valsystemet ändå är konstruerat för att få fram en vinnare.
Bloggen fick rätt. Valsystemet fungerar trots komplexa opinionsströmmar. Och de konservativa får egen majoritet.
Segern för David Cameron är närmast total. Det som fattas är den starka majoritet som Margaret Thatcher och Tony Blair uppnådde. Cameron får nöja sig med en liten majoritet. Men ingen företrädare har varit utsatt för attacker från så många olika håll samtidigt.
Daily Telegraph skriver, ”Detta val var en triumf för liberala Tories, inte för hård högerprofil. De nyvalda ledamöterna bör notera: Camerons avsiktliga liberala konservatism misslyckades inte igår.” Detta som en varning till de hårdföra EU-kritikerna.
David Cameron har lagt fast en smart politik i den känsliga EU-frågan: en folkomröstning ska hållas 2017 om det brittiska medlemskapet. Innan dess ska regeringen försöka förhandla fram en ny inriktning på EU som är så aptitlig att väljarna kan rösta för fortsatt medlemskap.
Cameron är den ende statsmannen som inte bara säger att EU har enorma systemfel, utan dessutom har en strategi för hur detta ska åtgärdas. De som kritiserar Camerons upplägg har inte lagt fram några egna förslag på bättre tillvägagångssätt för att åtgärda bristerna.
Cameron har stärkt sina kort genom valsegern. Nu behöver han stöd av fler EU-länder för att få en förändring tillstånd i det stackars Europa. Låt oss hoppas att andra etablerade politiker vågar backa upp honom lika väl som brittiska väljare gjorde igår.

Exitpoll: David Cameron sitter kvar!

Min prognos från i morse ser ut att slå in: de konservativa tycks göra ett bättre val än opinionsmätningarna indikerade. Vallokalundersökningen i BBC chockar många journalister: Cameron vinner klart över Labour! Inte tvärtom, som medierna hoppats.
Konservativa . . . . . . . . . 316 mandat (+10)
Labour. . . . . . . . . . . . . . 239 mandat (-19)
Liberaldemokraterna. . . . . 10 mandat (-47)
Skottska nationalister. . . . 58 mandat (+52)
Ukip. . . . . . . . . . . . . . . . . 2 mandat (+2)
Gröna. . . . . . . . . . . . . . . . 2 mandat (+1)
Helt klart är att Labour har förlorat. Hur stark Cameron blir återstår att se. Han ser inte ut att få egen majoritet. Tillsammans med sitt samarbetsparti i regeringen, LibDem, behåller man majoriteten.
Frågan är dock om LibDem som ser ut att tappa fyra femtedelar av sina mandat orkar med att sitta i regeringen.
Men om det bara fattas 7-8 mandat till majoritet kan Cameron luta sig emot Nordirlands Unionistparti som får ungefär så många mandat.
Helt klart är att ingen kan komma runt att David Cameron vinner ny period som premiärminister.
UPPDATERING kl 23.59:
Första valresultatet från en valkrets i norra England, där Labour har egen majoritet och helt säkert skulle vinna, gick Ukip fram kraftigt medan Konservativa tappade. För mig är det en indikation på att väljare har röstat på Ukip där det inte får ”effekt”. I valkretsar där Konservativas mandat varit hotat har väljarna förmodligen inte gjort så. Det kan förklara varför opinionsmätningarna inte har visat korrekt utfall.
Följ valräkningen hos BBC: election results.

Hur går det i Thatchers gamla valkrets?

Jag väntar med spänning på att vallokalerna i Storbritannien ska stänga och rösterna räknas i de 650 valkretsarna. Vinnaren i varje valkrets är vald till parlamentsledamot. Det innebär att små procentuella förändringar kan få stort utslag i mandat.
Eftersom valsystemet är så olikt vårt, kan det vara bra att göra en fallstudie för att bättre förstå dynamiken. Jag har gjort det för London-valkretsen Finchley som 1959-92 röstade in Margaret Thatcher till parlamentet.
Jag hoppas valsystemet idag visar sig hålla, det vill säga levererar ett tydligt utslag i regeringsfrågan.

Englands konservativa kan vinna valet ikväll

Det ovissa valet i Storbritannien kan mycket väl bli en seger för premiärminister David Camerons konservativa parti. Medierapporteringen tycks glömma bort att enmansvalkretsar innebär att små procentuella förändringar i de stora partiernas väljarstöd kan få mycket stort utslag i mandat.
Om exempelvis en liten men tydlig andel av de väljare som till opinionsinstituten sagt sig tänka rösta på Ukip (si sådär 13 procent) nu på valdagen kommer fram till att en röst på Ukip är bortkastad, då kan konservativa partiet få de röster som behövs för att vinna mandat. Inte bara från Ukip, men också från att förlora det till Labour.
Med enmansvalkretsar  vinner den som får flest röster i valkretsen. Om Konservativa vinner tillbaka väljare från Ukip kan de bli största parti i valkretsen istället för Ukip eller Labour — som exemplet här, valkretsen South Thanet på synöstspetsen i Kent, där man ser ut att behålla ställningen som största parti även om Ukip ökar rejält (lila).
På samma sätt kan Labour undgå att förlora stort i Skottland, om bara några procent av väljarna återvänder blir det inte någon storseger för skottska nationalisterna i SNP.
Enligt opinionsmätningarna tyder allt på att hela det politiska landskapet ritas om i Storbritannien ikväll. Men jag känner britterna som vardagligt konservativa, att man inte ändrar på saker och ting i ett nafs. Jag skulle inte bli förvånad om folk har tagit ut sin frustration i opinionsmätningarna men på valdagen inte är lika ”revolutionära”. Nu är det iochförsig nationalism som utmanar, både i Skottland och annorstädes, men jag tror det inte förrän jag ser det i den faktiska röstsammanräkningen ikväll.

Spännande kristdemokratisk utveckling

En kändis slutar vara medlem i Kristdemokraterna. Det ger naturligtvis stor uppmärksamhet. Men när Peter Althin, som pensionerade sig från jobbet som advokat för två år sedan, nu är ”besviken” på nya partiledningen lyckas han inte på en hel debattsida i Svenska Dagbladet tala om varför.
Till min förvåning nämner han att KD är mer kritiskt inställd till abort än andra partier. Kommer det som en överraskning för Althin – nu? Dessutom anger han att nye partiledaren sagt att partiet ”står till höger”, något han inte kan acceptera. Men statsvetaren Magnus Hagevi vänder sig i Aftonbladet mot Althins beskrivning: ”Hagevi anser inte heller att Althins beskrivning av KD som ett högerparti är helt sant. KD har länge velat ha mindre stat, lägre skatter och i den bemärkelsen har de länge varit ett höger.”
Verkar det inte helt enkelt vara så att Althin vänder sig emot att Kristdemokraterna står för sina värderingar? Han tycks hellre vilja ha mumlande, otydliga och svamlande politiker.
Då tycker jag tvärtom. Det vi saknar i svensk politik är politiska ledare som vågar stå för något även om medie- och kulturvänstern tycker det är fruktansvärt. Vi behöver några som klarar av att bryta sig ur mittensörjan där alla brottas. Naturligtvis måste det ske smart, genomtänkt, i takt med tiden och med människors prioriteringar och vardag.
Om Ebba Busch Thor klarar av det återstår att se. Men istället för att klaga över ambitioner om tydlighet vill jag applådera sådana initiativ. Det blir spännande att se om och hur Kristdemokraterna, liksom andra Allianspartier, förmår utveckla sin profil efter den nystart som partierna fått efter senaste halvårets förändringar i riksdag och partiledningar.