Charlie Hebdo om mediernas självcensur

I senaste Meet the Press intervjuades Gerard Biard, ny chefredaktör för satirtidningen Charlie Hebdo som för drygt en vecka sedan utsattes för en islamistisk terrorattack där stora delar av redaktionen blev dödad.

Programledaren: Vi på NBC har inte visat omslag på ert nummer efter terrorattacken. Vad är din reaktion?
— Vi kan inte klaga på redaktioner i länder med totalitära regimer för att de inte publicerar våra bilder eftersom det kan stå dem dyrt, i bästa fall fängelse och som värst döden. Men å andra sidan är jag kritisk mot medier i demokratiska länder. De måste förstå att satirteckningen på omslaget inte bara är en liten figur, en liten Muhammed. Den är en symbol. En symbol för yttrandefrihet, för religionsfrihet, för demokrati och sekulär rättsstat. När medier vägrar visa denna satirteckning vägrar man försvara demokrati och religionsfrihet.
Är ni en del av det här kriget mellan radikala islamister och väst?
— Vi dödar ingen. Det måste bli ett slut på att jämställa mördarna och deras offer. Det måste bli ett slut på att anklaga satirtecknare för att kasta bensin på brasan. Det måste bli ett slut på att placera konstnärer och skribenter i samma fack som mördare. Vi är inga krigare. Vi försvarar endast en sak: frihet.

Detta utdrag ur intervjun borde ramas in och hängas upp på väggen i alla redaktions- och styrelserum överallt där man säger sig stå för demokrati och yttrandefrihet. Menar vi något med dessa värderingar måste vi stå upp för dem, inte kompromissa och svika dem

Europa ser Hamas för vad de är: terrorister

Det var synnerligen pinsamt när EU-domstolen för en månad sedan plockade bort massmördarna i Hamas från unionens terrorlista. Skälet var formalistiskt och domstolen tog inte ställning i sak.
I dag har de europeiska utrikesministrarna beslutat att agera för att Hamas ska upp på listan igen, rapporterar AFP, SvD mfl.
Beskedet är glädjande och ett tecken på att Europa trots allt är beredd att ta hotet från islamistiska extremister på allvar. Vi behöver konkreta åtgärder, inte en massa snack. Det är allvar nu.

Örebro kramar jihadistkrigare

Uppemot 5000 personer med europeiska pass har rest till Syrien och IS för att härja, våldta och halshugga i islams namn. Många hundra av dem har återvänt till Europa, 40-80 till Sverige efter att ha utbildats, tränats och deltagit i krigshandlingar. Man kan utgå från att de därigenom har radikaliserats ytterligare.
Till SVT:s Rapport säger Rob Wainwright, chef för Euorpol, att det är omöjligt att övervaka så många potentiella terrorister.

— Problemets storlek, det diffusa nätverket och antalet inblandade gör det extremt svårt för även väl fungerande anti-terroristorgan att hejda varje angrepp.
— Det sätt på vilket man utförde angreppet mot Charlie Hebdo och andra attacker tyder på viss nivå av militär träning och ett högre mått av förmåga än vi sett tidigare.

Men i socialdemokratins Sverige har man börjat belöna dem som krigat i Syrien, meddelar Rapport. Örebro kommun hjälper återvändarna att få jobb, på ett mer aktivt sätt än de flyktingar som flytt från Syrien för att undgå att bli mördade. Det är alltså numera en karriärväg att åka till muslimskt land och massmörda civila för att sedan få jobb i hemtjänsten i Sverige.
Hur naiv får man bli i detta land?
Om Europas säkerhetstjänster öppet erkänner att man inte kan skydda civilbefolkningen mot terrordåd eftersom antalet återvändande jihadister är så stort, blir den logiska följdfrågan om dessa verkligen ska få återvända till Europa.
För att få leva och verka i Sverige måste man ställa upp på vår konstitution om demokrati, rättsstat och yttrandefrihet. Gör man inte det har man inte i detta land att göra. Om man krigar för andra värderingar i strid med de svenska har man förverkat rätten att behålla svenskt uppehållstillstånd och medborgarkap.
Om rättsstatens skydd inte kan upprätthållas för medborgarna måste regelverken ändras så att hoten minskar. Efter folkmordet i Rwanda sökte sig flera krigsförbrytare till Sverige, men om jag minns rätt så utlämnades de när deras krigsbrott uppdagades. Det är alltså inte någon större förändring att också utvisa jihadistkrigare och förbjuda ny inresa i landet. Att ha anslutit sig till en organisation som skryter om att de begår etnisk rensning och dödar civila borde räcka för att anses vara krigsförbrytare.
Någonstans måste vi faktiskt stå upp mot fiender till demokrati och frihet.

Partiledarna trampar vatten

Tonläget var högt i riksdagens partiledardebatt, men innehållet var tunt. Regeringen har ingenting att visa upp efter 100 dagar. Men inte heller Alliansen var särskilt energisk. Man kan som ny opposition inte klaga på verklighetens brister eftersom man har stort ansvar för läget och man har inte hunnit formulera sin politik framåt. Sverigedemokraterna drev misstroendevotum mot statsministern. Det var läge i höstas och det kan bli nytt läge om regeringen bryter mot decemberöverenskommelsen, men just nu är inte rätt läge.
Det mest intressanta var att C, FP och KD kritiserade Sverigedemokraternas utrikes- och försvarspolitik visavi Ryssland. I Europaparlamentet röstar man på ett sätt som är till stöd för Putins regim och till Ukrainas nackdel. Sverigedemokraterna vill inte heller utreda vad ett svenskt Nato-medlemskap skulle betyda. En annars driven Mattias Karlsson svajade här på målet.
Anna Kinberg Batra gjorde sin första partiledardebatt, men angreppen mot regeringen var förutsägbara. Så var också Stefan Löfvens svar. Det är viktigt att Kinberg Batra fullföljer Reinfeldt och Borgs strategi när det gäller skatterna. Det är övertydligt att Löfven hoppas på en skattediskussion så som den fördes under Bo Lundgrens tid, dvs kunna utmåla sänkta skatter som ett kallt och osolidariskt rikemansprojekt.
Gustaf Fridolin gjorde en principiell utläggning om yttrandefriheten mot bakgrund av terrordådet mot tidskriftsredaktionen för Charlie Hebdo i Paris. Men för att lyckas skulle han behövt konkretisera de vackra orden. När så inte sker smälter budskapet ihop till snömos.
Debatten var ingen fullträff för någon. Ska Löfven förbli chef för en traineeregering eller ska de formulera politik, och i så fall vilken? Ska Alliansen komma ur förlusten av makten och formulera ett slagkraftigt alternativ? Kommer den nya laguppställningen med Kinberg Batra att vinna folkets förtroende på samma sätt som Reinfeldt och Borg? Kommer Sverigedemokraterna att bli ett bredare parti eller förbli ett enfrågeparti?
Vi fick inga svar idag. Vi får vänta på nästa debatt i vår. Minst.

Då passar inte provokation för kultureliten

Från kulturkretsar brukar man hylla provokationen som metod att väcka sinnen, utmana normer och spränga gränser.
När Anna Odell var elev på Konstfack överöstes hon med beröm när hon spelat psyksjuk och belastade vårdapparaten med sin bluff. Att hon i sin provokation utnyttjade vårdpersonalen — det är knappast att ”slå uppåt” att kränka sjuksköterskor! — var helt i sin ordning enligt konstens höga syften.
När Dror Feiler i en ”installation” på Stockholms-museum hyllade en självmordsbombare som dödat 21 personer i Haifa, Israel, var det en helt rimlig provokation mot de dödas anhöriga — heller knappast att slå uppåt mot makten.
När Elisabeth Olsson i fotocollage placerade Jesus i sexualiserade och nakna miljöer sågs det som framsynt även om en del kristna blev kränkta. Nu för tiden är knappast troende kristna några som självklart symboliserar makten i samhället.
Ja, provokationerna i dessa sammanhang sägs bevisa konstens frihet och representera något friskt och fräscht i samhället.
Men.
När det kommer till att provocera islamister, då tar medie- och kulturvänstern omedelbart avstånd från all form av provokation. Då är provokationer onödiga, larviga, skadliga och skapar konfrontation.
DN-kultur innehåller idag den alltid återkommande artikeln efter varje islamistisk våldshandling i väst, som tar avstånd från all konst, kultur och satir som kan vara det allra minsta irriterande för den muslimska befolkningen. I dagens kulturartikel till om inte terroristernas försvar, så väl ett försök att inta deras position och förklara deras kränkta känslor, heter det alltså följande:

Demokrati, i väst eller var som helst, grundar sig i viljan att kompromissa, att lösa intressekonflikter fredligt inom lagens ramar. För att demokratin ska kunna fungera måste medborgarna vara villiga att ge och ta. Detta innebär också att vi i ett civiliserat samhälle accepterar att leva med kulturella eller religiösa olikheter, utan att medvetet förolämpa dem vars värderingar vi inte delar.

Jaha, men varför gäller detta bara i förhållande till våldsamma islamister? Varför tillämpar inte DN och övriga kulturetablissemang dessa tre meningar mot Anna Odell, Dror Feiler och Elisabeth Olsson? Om detta budskap ska tas på allvar borde konst- och kulturvärlden med samma frenesi ta avstånd från provokationer som medvetet förolämpar kristna, judar och vårdpersonal.
Men, nej. De som inte mördar ska man kränka. De som tar till våld ska däremot visas största respekt och vördnad.
Vad leder denna logik till? Att de som inte vill bli kränka måste se till att döda dem som gör det. Om alla som vanhelgar Jesus och kristna symboler utsätts för terrorattentat kanske DN och kultureliten börjar visa kristna samma respekt som man vill visa islamister.
Här kommer vi åter in på författaren George Orwells analys om att den kulturvänster som säger sig vara emot våld och krig egentligen känner ”beundran inför rå styrka och framgångsrik brutalitet” (se mer i Medierna kryper för jihadisternas våld).
För mig är de uppblåsta och så högtravande konst- och kulturetablissemangen bara löjliga i sitt antiintellektuella och pubertala förhållande till provokationen. Den hyllas när man håller med, men avvisas när andra tar till samma grepp. Det är ju ett närmast sjukligt självcentrerat perspektiv.
Själv anser jag att provokation blir som effektivast när den används för att skydda våra grundläggande värderingar om frihet och demokrati. Det är rätt att provocera islamister, diktaturer och allehanda gangster som med våld vill skaffa sig mer makt. Just mot sådana destruktiva krafter är provokationer helt berättigade. Däremot är den osmaklig när den riktas mot vårdpersonal som gör sitt jobb och framför allt mot anhöriga till dödade i terrordåd. Provokationer mot Jesus, då? Ja, jag vill inte förbjuda några provokationer i bild och text men jag ser inte vitsen med att kränka fromma och fredliga kristna.
Tänk om vi kunde börja behandla alla situationer lika. Tänk om vi någon gång slapp hyckleriet från konst-, kultur- och mediekretsarna. Ingen går på deras villfarelser längre.

104 dagar av rödgrönt kaos

Den nyhetsdokumentär som just sänts i SVT, om de första 104 dagarna från valdagen i september över besked om nyval till decemberöverenskommelsen, ger en snabbrepris av den stökigaste tiden i riksdagen sedan 1920-talet.
Lustigt nog är det gamlingen Per Gahrton (MP) som ger den mest klara analysen, med adress till Stefan Löfven (S) och miljöpartisterna:

— Det ligger naturligtvis ett ansvar hos regeringen för att man inte i förhand hade sett till att få klara utfästelser om att den här budgeten kommer att kunna gå igenom. Hade man inte fått det klart för sig så skulle man låtit bli att bilda regering.

Även förre statsministern Göran Persson (S) är kritisk mot Löfvenregeringen:

— Väldigt konstig arbetsfördelning. Det blir svårt att regera med den typen av tvärgående fördelning av departementen … Man skulle gjort klart vem som är ansvarig för vad och inte haft de här kluvna departementen. Där var de borgerliga skickligare, tycker jag.

I övrigt var det ju inget nytt och dokumentären försöker inte utröna vem som vunnit med decemberöverenskommelsen. S-rösten i filmen hävdar att de borgerliga pressades av nyvalshotet medan FP-rösten menade att det var S som till slut ville förhandla för att slippa fullfölja hotet om nyval.
Här behöver man ju inte stanna vid vad parterna i målet säger. Det finns ju helt avgörande bevismaterial att studera. Bevis nr 1 är den debattartikel Alliansens ledare publicerade 9 december 2014, och där man skriver:

För att framöver kunna hantera det förändrade parlamentariska läget är två delar särskilt viktiga: tydlighet kring hur statsministern ska utses samt hur den konstellation som har störst parlamentariskt underlag ska kunna genomföra sin ekonomiska politik. De förändringar som krävs kan göras i riksdagsordningen, genom lagstiftning eller överenskommelser.

Bevis nr 2 är resultatet av förhandlingarna i form av decemberöverenskommelsen så som den blev 27 december. Överenskommelsen är ju i princip debattartikelns förslag. Man kan säga att Stefan Löfven två veckor efteråt anslöt sig till debattartikeln.
Med dessa två bevis framför sig är det inget snack om vem det är som vikt ner sig och förlorat chickenracet: Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

SVT Agenda: terrorn är Amerikas fel

I morse blandade Sveriges Radio bort korten om islamistisk terror (se förra blogginlägget) och i kväll driver SVT:s Agenda tesen att USA har skulden till ökad islamistisk terror. Hur långt kan vänsterjournalister driva sina ideologiska och hemmasnickrade analyser för att i ren panik lyfta varje ansvar från muslimska extremister? Så här lät den bisarra utfrågningen av inrikesminister Anders Ygeman:

Programledaren: Vad är din uppfattning om orsaken till de senaste årens islamistiska terror?
Ministern: Orsaken till terrorn…? Det får man nog fråga terroristerna om. De har säkert alla sina olika bevekelsegrunder.
P: Men vad är förklaringen till att människor söker sig till sådana här grupper?
Ministern: Det finns säkert många olika förklaringar. Men det finns ju inga ursäkter för att begå terrorhandlingar.
P: Men jag tänker, om man vill motarbeta det här så är det väl bra att ha en uppfattning om vad som ligger bakom.
Ministern: Då handlar det om att motverka radikaliseringen i de här grupperna…
P: Vad orsakar radikalisering, då?
Ministern: Utstötthet, personliga oförrätter… De som blir terrorister har ganska olika bakgrund, så det finns tyvärr ingen lista vi kan gå efter med tre checkpunkter.
P: Det finns de som pekar ut det senaste decenniets krig i Mellanöstern, USA:s politik där och så, som en förklaring till att många radikaliseras.
Ministern: Vilken skulle åtgärden vara i så fall?
P: Ja, jag frågar om du håller med om det.
Ministern: ?????
P: Möjligen att man ska förmå resten av världen att ändra sin politik…
Ministern: Det där är kraftiga förenklingar. Det finns ett antal olika skäl till att människor väljer extrema vägar.

Här sitter SVT:s programledare Anders Holmberg och driver en egen privat politisk agenda – Amerikahat. Terrordådet i Paris var riktat mot en fransk satirtidning, knappast en redaktion som arbetar för USA. Och som om islamisterna i Boko Haram, som slaktat omkring 2000 människor i Nigeria bara i helgen, skulle ha med vad USA gör och inte gör. En mer korkad världsuppfattning får man leta efter. Men den styr uppenbarligen redaktionerna på SVT.
Men då blev det i alla fall klart vad namnet på programmet, ”Agenda”, syftar på. Och vems.

Så många fel i Sveriges Radio

Sällan har väl ett radioprogram i P1 belastats med så mycket sakfel som ”God morgon världen” när man idag avhandlade terrordåden i Paris som krävt 20 människors liv: 8 journalister på satirtidning, 4 kunder i judisk matbutik, 3 poliser, 2 som befann sig på fel plats vid fel tidpunkt och 3 terrorister.
Först jämförs de tre terroristerna med Breivik, ett vanligt retoriskt knep från dem som vill förminska styrkan och uppslutningen bakom muslimsk terrorism. Breivik hade ingen hjälp, ingen support. Terroristerna i Paris hade stöd på flera plan. Av nätverk i staden: omkring 20 personer har häktats för förhör. Dessutom hade flera av terroristerna varit på utbildning och träning i Mellanöstern. Deras omfattande vapenarsenal hade finansierats och levererats av någon. Det är som vänsterkomikern Bill Maher sa i ABC häromdagen: ”hundratals miljoner stöder den här sortens attacker”.
Per Svensson yrade om att den vanlige islamistiske terroristen är en småkriminell som duperas av en terrorvärvande imam. Det är fel. De studier som gjorts pekar mot att den genomsnittlige terroristen vid större och planerade terrordåd är ung och välbärgad. Exempelvis var de 19 kaparna 11 september 2001 från finare saudiska och egyptiska familjer.
Johan Norberg talar i sin krönika med samma uppgivna och underdåniga tongångar som judiska ledare gjorde i Tyskland efter 1933: bara vi inte gör motstånd, bara vi själva intar hög moralisk höjd, så kommer allt att gå bra. Detta är livsfarligt självbedrägeri. Historien visar att man inte kan vinna över ondskefulla och våldsamma krafter genom att tala snällt till dom. Det gäller att besegra dem! Slå ut dem!
I panelen hävdades att terrorbejakande personer inte skulle skrämmas av en lag som förbjuder stridande i utlandet. Nej, självklart inte, men det är ju inte heller poängen, det är att förhindra deras återresa till det svenska samhället. Påföljd i form av nekad återresa i Sverige innebär minskad risk för att dessa våldsamma personer utför terrordåd i vårt land.
Slopat medborgarskap skulle enligt panelen inte vara möjligt eftersom det har en så fundamental funktion. Nej, inte så nuförtiden. Vi vet att svenska medborgarskap har sålts av korrupta tjänstemän och medborgarskap erbjuds rent allmänt synnerligen lättvindigt enligt nu gällande regler. Då kan man också med samma lättvindlighet dra in medborgarskap.
Talande är att stort utrymme i radioprogramet ägnades åt klotter på moskéer och muslimer som utmålas som offer för opinioner efter terrordåd. Inte ett ord ägnades åt dem som dödades i de islamistiska terrordåden. De är tydligen inte värda någonting för Sveriges Radio. Inte heller är det värt att diskutera journalisters rädsla att kritiskt granska islam och att alla redaktioner nu anpassar sig och lyder terroristernas krav, vilket hela detta tvåtimmarsprogram var ett lysande exempel på.
Osmakligt blir det också när man skämtar om att det är synd att konstnären Lars Vilks, som finns på dödslistor jämte de nu dödade satirtecknarna, ännu inte mördats och slaktats som ett lamm. ”Det kanske är dåligt betalt.”
Sveriges Radio lever varken upp till opartiskhet eller saklighet i terrordådens efterföljd.

Anna Kinberg Batra vill se Nato-studie

Så har då Moderaterna valt Fredrik Reinfeldts efterträdare på extrastämma. Inga överraskningar. Allt löpte enligt plan. Anna Kinberg Batra är nu partiledare och statsministerkandidat.
I talet var det mest konkreta att Kinberg Batra vill ta ett steg mot möjligt svenskt Natomedlemskap genom en studie om vilka konsekvenser ett sådant skulle få. Ett utmärkt initiativ. Denna blogg har förespråkat sådan utredning i omkring tio år.
Om andra brännande frågor blev det inte mycket sagt, men det är inte att vänta så här i starten på ett nytt partiledarskap.
Det intressanta är att försöka avläsa stämningen i partiet. Sammanhållningen verkar stor. Och när de tre andra partiledarna i Alliansen framträdde med Kinberg var det rent av uppsluppet. Det känns som att man efter några stökiga eftervalsmånader i svensk politik nu är beredd att se framåt och utmana regeringen. De fyra partiledarnas initialer blir inte ABBA men väl JAGA, konstaterade konferencieren. ”Vi ska jaga socialdemokrater”, bekräftade Annie Lööf (C).
Många är misstänksamma och kritiska mot decemberöverenskommelsen. Nu är det upp till bevis för de fyra partiledarna. Det kan vara långt till valet, men ska man inte tappa de egna väljarnas förtroende bör man nog ganska snabbt i vår visa vad en aktiv oppositionspolitik innebär.

Medier kryper inför jihadisternas våld

Tidningen Expressen är värd beröm för redaktionens rakryggade hållning att dagen efter blodbadet mot satirtidningen Charlie Hebdos publicera deras teckningar i fler uppslag med översättningar och kommentarer från olika håll. Några andra medier följde så småningom efter (SVT, TV4 Nyheterna, DN) och publicerade satiren som fick muslimska extremister att döda 12 personer i onsdags.
Men intrycket är fortfarande att svenskt mediefolk inte riktigt vill stå upp för yttrandefriheten. Man gör hela tiden nervösa och kalkylerade överväganden om vad priset för att publicera kan bli, innan man gör det. Så agerar journalister i diktaturer. Den mentaliteten har terroristerna nu lyckats etablera i västvärlden. Några terrordåd till mot redaktioner och jihadisterna har nått sitt första mål, att tysta det fria ordet, på vägen att besegra västvärldens dekadenta yttrandefrihet, demokrati och pluralism.
En nyttig idiot som gärna hjälper till är Expressens Mats Larsson i dagens krönika. Han tycker inte vi ska försöka vinna över dessa extrema islamister eftersom andra ”ismer” är värre. Hursa? Visst var kommunismen och nazismen ansvarig för betydligt fler dödade under förra århundradet i Europa och kommunismen håller än idag i Kina över en miljard i förtryck, men för oss i Europa idag är det tydligt vilken ”ism” som orsakar hatiska blodbad.
Riktigt bisarr blir Mats Larsson när han utmålar Neville Chamberlains fredssträvanden 1939 som något sorts föredöme. Är det något Chamberlain symboliserar är det ju dåraktig undergivenhet mot våldsamma extremister och naiva utrop som ”fred i vår tid” samtidigt som nazisterna rustade upp allt vad de förmådde för att senare försöka krossa all frihet.
Mats Larsson menar också att vi inte ska skydda oss mot den här sortens terrorism. Min fråga blir då: är krönikören beredd att offra sina egna anhöriga på detta imbecilla budskaps altare? Det Larsson skriver kan bara framföras av någon som anser sig själv aldrig behöva betala det pris han menar att andra ska tvingas betala för den anspelade ”vidsyntheten”.
Krönikan är ett exempel på det sjukligt inskränkta tänkande som finns på svenska redaktioner.
Självklart ska vi inte sträcka upp händerna i luften och låta oss skjutas av jihadister. Vi ska försvara vår frihet i Winston Churchills anda. Vi ska skydda oss på alla de sätt vi kan, naturligtvis utan att vidta kontraproduktiva medel som undergräver friheten. Visst är det tragikomiskt att de som vill framstå som vidsynta alltid utmålar de som vill försvara friheten som farligare än de totalitära krafter som helt uppenbarligen begår våldsdåd?
Nej, den här sortens underdånighet gentemot våldsverkare har ingenting med vidsynthet att göra. Den är livsfarlig om det blir allvar eftersom denna pacifism i sin kärna känner beundran inför våldsverkarna. Författaren George Orwell skrev 1945 om sina erfarenheter av hur fredsivrande engelsmän och fransmän reagerade på Hitlerväldet:

Pacifistisk propaganda kokar normalt ner i att påstå att den ena sidan inte är bättre än den andra, men om man närmare studerar texter av intellektuella pacifister finner man att de ingalunda uttrycker neutralt avståndstagande utan nästan uteslutande är direkt avståndstagande mot Storbritannien och USA … Efter Frankrikes fall stod franska pacifister i ett val de brittiska kollegorna inte behövde göra, och de flesta gick över till nazisterna … Pacifistiska författare har skrivit lovordande om Carlyle, en av de intellektuella fäderna till fascismen. Det är när allt kommer omkring inte svårt att känna hur pacifism … i hemlighet bär på en beundran för rå styrka och framgångsrik brutalitet.

Mats Larsson och budskapet i hans Expressenkrönika passar in i Orwells analys. Larsson är mer kritisk och misstänksam mot dem som vill agera för att bevara friheten än mot dem som genom våld och död vill förinta den. Jag tog upp denna underliggande och fördolda beundran inför jihadister bland svenska journalister i bloggen 2005 (se här), inspirerad av Christopher Hitchens.
Min slutsats för tio år sedan var: ”De säger sig stå för fred och vara emot krig, men stöder i realiteten de mest brutala och bestialiska dårarna i världen.”
Det tycks gälla än.