Dags erkänna kamp mellan civilisationer

I det isolerade svenska perspektiv som massmedia oftast använder när man presenterar nyheter framträder muslimer som offer för det omgivande samhället. Moskéer klottras och vandaliseras. Muslimska män som vägrar ta kvinnliga chefer i hand får inte anställningar. Muslimska kvinnor som döljer hela sitt huvud så att knappt ögonen syns behandlas med distans, även om det måste vara meningen med att dölja sig.
Detta, hur svenskar som till för några årtionden sedan var ett mycket homogent folk med få kontakter med andra kulturer ska bemöta en ny minoritet som kräver att bli särbehandlad, är en viktig aspekt på invandringen. Nog så svår, men bara en.
Terroristerna i Paris jämförs slentrianmässigt med norske terroristen Breivik. På samma sätt som en nordbo kan döda besinningslöst kan en person med muslimsk bakgrund göra det. Visst. Om man ser till ett isolerat nationellt eller skandinaviskt perspektiv.
Men lika lite som vi på 2010-talet kan diskutera ekonomi isolerat från omvärlden kan vi diskutera islam isolerat från omvärlden. Skillnaden mellan Breivik och islamistiska terrorister är att de senare har stöd av hundratals miljoner muslimer i andra delar av världen. Av dem som applåderade mördandet på tidningsredaktionen i Paris.
Västvärlden är extremisternas fiende därför att vi otrogna värnar individuell frihet, pluralism och sekulär rättsstat framför en religiös diktatur enligt Koranen.
Vi kan räkna med allt fler terrordåd som det i Paris. Europol medger öppet att polisväsendet inte kan ha alla extremister som utgör säkerhetshot mot europeiska befolkningen under ständig uppsikt eftersom de nu räknas i tusental. Se där en avgörande skillnad mellan Breivik, en störd och isolerad individ, och jihadister med träning i Syrien, Jemen eller på andra av extremister kontrollerade områden.
Vi kan inte längre blunda för att det som sker är en strid mellan civilisationer, så som statsvetaren Samuel P. Huntington skrev i The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order (1996), en av vår tids mest uppmärksammade (och kritiserade) böcker. I en ledare i Svenska Dagbladet skrev Ivar Arpi för drygt ett år sedan:

I Sudan, Nigeria, Kaukasien, Jugoslavien, Burma, Thailand, Israel, östra Kina, Indien och Pakistan – överallt där civilisationen islam delar gräns med en annan civilisation uppstår krig, kamp och kollision. Det menade Huntington som kallade fenomenet för ”Islams blodiga gränser” /…/
”Samuel P Huntington hade rätt”. Orden är Heiner Bielefeldts, FNs särskilda sändebud för religionsfrihetsfrågor, som jag träffade när han var på besök i Sverige /…/ Ett lågintensivt krig har länge pågått mellan västvärlden och den muslimska världen i FN. Återkommande, nästan rituella, konfrontationer har förekommit. Islamiska konferensorganisationen, med Pakistan i spetsen, har förespråkat blasfemilagar och paragrafer om förtal av religion, vilket västvärlden har motsatt sig eftersom det urholkar hela konceptet med de mänskliga rättigheterna. Trots alla rätt, har Huntingtons teori ända sedan första publiceringen mött massivt motstånd /…/
Huntington var tydlig med vad han trodde: ”Det underliggande problemet för Västerlandet är inte islamisk fundamentalism. Det är islam, en annan civilisation vars folk är övertygade om sin kulturs överlägsenhet och besatta av sin underlägsenhet i makt. Problemet för islam är inte CIA eller det amerikanska försvarsdepartementet. Det är västvärlden, en annan civilisation vars folk är övertygade om att deras kultur är universell och som tror att deras makt, om än avtagande, förpliktar dem att utsträcka denna kultur över hela världen.”

Vi måste helt enkelt välja: vår västerländska frihet eller islams religiösa förtryck. De går inte att förena. De går inte att integrera som samhällsmodeller.
I den meningen håller jag med Sara Skyttedal, kristdemokratiska ungdomarnas ordförande, när hon i Expressen häromdagen skrev, Islamismen är största hotet mot demokratin. Inte sedan kommunismen och nazismen har västliga värden varit så utmanade som av de radikala islamisternas idéer vilka backas upp av hundratals miljoner troende och i Pakistan kan komma över kärnvapen.
Jag är däremot emot det konkreta förslaget att införa ett förbud mot medlemskap i en grundlagsfientlig organisation. Det är ett trubbigt verktyg och blir en sorts kollektiv bestraffning. Dessutom anser jag inte enbart extremisterna utgör problem, utan att även vår rättstillämpning har svåra brister vi måste ta itu med.
För mig är inte straff i form av fängelse det eftersträvansvärda för jihadister som i Syrien, övriga Mellanöstern eller Afrika deltagit i massmord och halshuggningar. Fängelser i väst är rena lyxhotell för dem. Straffet ska vara att inte kunna komma tillbaka till Sverige eller Europa överhuvudtaget. Deras medborgarskap ska upphävas, oavsett om de har dubbelt medborgarskap eller inte. De som beger sig från Sverige för att kriga för IS eller andra terrororganisationer har i praktiken avsagt sig allt det Sverige står för och har därmed förverkat rätten att vara medborgare. De utgör överhängande hot mot säkerheten. Att för alltid portas från Sverige är det besked de bör få.
I övrigt anser jag politiker bör se till att lagar tillämpas i enlighet med grundlagarnas anda. Så sker inte idag. Justitiekanslern menar att muslimer inte begår något brott när de ägna sig åt att uppvigla till mord på judar, som kallas apor. Däremot är rättsväsendet mycket känsligt för varje kränkt känsla som muslimer känner. Detta är inte likhet inför lagen. Judar och muslimer behandlas olika. Det är fullständigt oacceptabelt i en rättsstat. Varför gör riksdagen ingenting åt det?!
Rättsväsendet agerar dessutom utifrån uppfattningen att hatbrott och hets mot folkgrupp inte är något som majoritetsbefolkningen kan utsättas för. De kan per definition bara vara gärningsmän, inte brottsoffer. Också det är att principiellt och ideologiskt behandla människor olika inför lagen.
Istället för förbud mot föreningar vill jag att varje brott mot svensk lagstiftning ska beivras med stöd av bevis mot den tilltalade, inte huruvida den tilltalade är svensk, jude eller muslim. Vi har, faktiskt, skapat oss ett smygande rasistiskt rättsväsende i Sverige.
Jag förstår inte hur ledamöterna i vår lagstiftande församling stillasittande kan tillåta lagar och dess tillämpning gälla olika beroende på grupptillhörighet. Det strider mot fundamentet i grundlagarna. Istället för att förbjuda föreningar som agerar i strid mot grundlagarnas anda, borde politiker se till att rättsstaten agerar i enlighet med grundlagarnas anda.
Att politiker av alla färger tillåtit en utveckling där man vänder upp och ner på vårt rättsmedvetande i dessa frågor är en viktig orsak till det som kallas främlingsfientlighet. Invandringspolitiken har resulterat i att rättsstatens principer urholkas.
Här ser vi ett exempel på att islams idéer har trängt djupt in i tänkandet hos svenska rättsvårdande myndigheter.  Det har, gissar jag, skett omedvetet. Men det gör saken bara värre. Svenska politiker har inte klarat av att stå upp för upplysningen och västvärldens värderingar. Civilisationernas kamp sker inte enbart med terrordåd. Det är i grunden en strid om tanken.
Och västvärlden håller på att förlora.

Hägglunds framgångsrika partiledargeneration

Precis som många andra sagt, tycker jag det är synd att Göran Hägglund avgår som partiledare för Kristdemokraterna.
Han har tillhört en ovanligt framgångsrik partiledargeneration inom de borgerliga partierna, som slutgiltigt satte stopp för den socialdemokratiska hegemonin i svensk politik.
Maud Olofsson (C) återförde centerpartiet till rötterna efter vänstersvängen under Olof Johansson. Hennes insatser var avgörande för att Allianssamarbetet kunde skapas 2004. Fredrik Reinfeldt (M) förde sitt parti från arga teorier till genomförbar och nyanserad politik som gav förutsättningar för närmare samarbete med borgerliga kollegor. Lars Leijonborg (FP) och Göran Hägglund (KD) var också vuxna uppgiften att få ett slut på partiegoistisk plakatpolitik där man skällde lika mycket på andra borgerliga som på socialdemokrater.
Denna generation är sammantaget överlägsen alla tidigare borgerliga partiledargenerationer sedan demokratins genombrott.
Deras starka roll i svensk politik framträder än tydligare i kontrast mot att Socialdemokratin haft sina svagaste partiledare i historien, med Göran Perssons fallande stjärna, Mona Sahlin och Håkan Juholt.
Nu har Anna Kinberg Batra och hennes partiledarkollegor en tuff uppgift att fylla rollen som trovärdiga och seriösa ledare som förstår väljarnas prioriteringar. Detta i kamp med färske Stefan Löfven och hans anhang.
Vem kommer att inför nästa riksdagsval, senast 2018, att framstå som de ledare Sverige behöver?

Scott Walker startar presidentvalet

Först ut att på allvar starta sin kampanj för att bli Amerikas näste president i valet i november 2016 är Wisconsins guvernör Scott Walker, 47. Ingen har kampanjat så mycket som Walker – och vunnit så många gånger de senaste fyra åren. Han vann guvernörsvalet i både ordinarie val och framtvingat nyval (recall): 2010, 2012 och 2014.
I helgen gjorde han succé i Iowa, en viktig delstat i primärvalet (särskilt för kandidater som inte är kända på nationell nivå). Washington Post rapporterar:

Guvernör Scott Walker fick högt betyg för sitt tal till gräsrötterna i Iowa i helgen. Han har nu tagit första steget till en kandidatur i presidentvalet 2016 genom att tillsätta en valkommitté som ska sprida hans budskap och stärka hans nätverk kommande månader…
Walkers tal har bidragit till att etablera honom som en seriös kandidat i ett startfält som kan komma att inkludera mer kända namn som Jeb Bush, Mitt Romney och Chris Christie … Walker har haft en stormig mandatperiod som guvernör men han har gång på gång besegrat sina motståndare. Hans beslut att utmana offentliganställdas fackförbund skapade starka protester [men] han vann en komfortabelt seger när han omvaldes i höstas …
Hans budskap till republikanerna handlar inte om kompromisser eller samförstånd med demokraterna. I Iowa efterlyste han en stark och djärv konservativ agenda och förutspådde, byggt på egna erfarenheter i Wisconsin, att väljarna kommer att svara positivt på ett sådant ledarskap även om de inte gillar varje förslag.
”Om vi inte är rädda att tänka stort och djärvt kan vi nå resultat”, sa han. ”Och om vi får jobbet gjort kommer väljarna faktiskt att stå upp för oss”.

Walker har bevisat att han är en formidabel kampanjpolitiker. Samtidigt har han som guvernör visat sig vara handlingskraftig och drivit igenom en rad beslut som upprört vänsterkrafterna. Han har infört kvalitetskrav i skolan, sänkt skatterna, balanserat delstatens budget, förbättrat företagsklimatet och därigenom skapat 150 000 nya jobb netto på fyra år i en delstat med 5,8 miljoner invånare.
Trots det konfrontatoriska budskapet framstår Scott Walker som en sympatisk person och hans ser, tycker jag, mer ut som en svensk alldaglig politiker än en karismatisk amerikan.
Efter studierna jobbade han med insamlingsarbete (fundraising) för Röda Korset. Sedan 1993 har han vunnit varje val i delstatspolitiken som han ställt upp i, och intagit allt tyngre poster.
Kanske är Scott Walker den rätte för USA efter åtta år av vänsterpolitik i Vita huset.

Det som aldrig skulle få hända igen

I dag är det 70 år sedan befrielsen av Auschwitz. Förintelsen. Symbolen för det industriella mördandet av minoriteter, främst judar. Ett barbari utan motstycke.
Efter detta fanatiska mördande blev det ett mantra från etablissemangen att säga ”det får aldrig hända igen”.
Om än amatörmässigt i jämförelse med nazisterna, så händer det igen. Den med ögon, öron och hjärna har sett hur samma sorts människofientliga barbari utövas av islamister i den muslimska världen. Inte ens SVT har längre kunnat undanhålla publiken reportage inifrån områden ockuperade av Islamistiska Staten, IS, i Syrien och Irak. Där förslavas kvinnor som säljs som boskap. Där mördas de som inte tillämpar den rätta islamska uttolkningen. Kroppar skändas och släpas efter lastbilar till massgravar medan förbrytarna ler in i kameran och ropar, inte ”Heil Hitler” men ”Allah Akbar”. Från islamisterna i Boko Haram (som betyder ”västlig utbildning är förbjuden”) i Nigeria är bilderna ännu få men telegramnyheter talar om systematiskt mördande av tusentals civila i attacker mot mindre byar.
I Sverige och Europa utsätts judar åter för systematiskt hat, om inte av nynazister så av islamister på våra gator. (Disclaimer: på samma sätt som inte alla tyskar var nazister är inte alla muslimer extrema islamister.)
Samhällets etablissemang bagatelliserar och bortförklarar hets och hat, så länge det utövas av muslimer. Justitiekanslerämbetet dömer ut Muhammedaffisch som hets mot folkgrupp medan samma ämbete friar islamistiskt hat mot och uppmaning att döda judar som lagligt (2010 och 2006). Så lyder tillämpning av svensk lag som alla riksdagspartier uppenbarligen anser rätt och rimlig.
Vad påminner det om, om inte tyskt 30-tal? Samma blundande för de barbariska mördarna nu som då. Samma svepande bortförklaringar till hat mot judar då som nu. Om inget förändras kommer vi att se samma successiva upptrappning av våldet nu som då.

Socialdemokraterna nästan utplånade i Grekland

Det pågår nu i medierna en vilseledande ommålning av det grekiska valets segrare, vänsterextremisterna i Syriza. Det framställs som om det vore ett vanligt socialdemokratiskt parti, men det är inte sant. Syriza är ett vänsterextremistiskt parti långt ut på vänsterkanten som bildades inför parlamentsvalet 2004 genom att 13 små vänsterfraktioner av maoister, trotskister, andra kommunister och socialister gick samman. I valet samma år fick man 3,3 procent av väljarna.
Svenska medier vill utmåla dessa extremister som mer rumsrena av två skäl: man gillar vänstersegrar och vill fira framgångar för vänsterkrafter. Det lyste lycka ur ögonen på SVT:s utsände reporter när hon beskrev hur segerrusiga Syriza var under valdagen.
Ett andra skäl är att beskriva Syriza som enbart ett vänsterparti och inte vänsterextremt, är att dölja att Greklands socialdemokratiska parti Pasok närmast blivit utplånat. Pasok, som regerat landet i årtionden och har nära band med svensk socialdemokrati, fick bara 4,7 procent av väljarnas röster. Det är något som Stefan Löfven och Magdalena Andersson säkert inte vill påminnas om. Och medierna hjälper gärna till att dölja det.

Vänsterextremister ser ut att segra i Grekland

Partiet Syriza bildades inför parlamentsvalet 2004 genom att 13 små vänsterfraktioner av maoister, trotskister, andra kommunister och socialister gick samman. Då fick man 3,3 procent av väljarna.
I dagens parlamentsval har denna samling blivit största parti och fått uppemot 39 procent av rösterna enligt en vallokalundersökning, rapporterar Bloomberg.
Man har lovat grekerna att de ska slippa betala tillbaka de lån som övriga eurozonens medlemsländer lånat ut för att hålla det oändligt ansvarslösa landet under armarna. Man har lovat höjda löner och pensioner – som någon annan utanför landet ska betala. Grekland har använt euron för att låna allt vad tygen håller, för att aldrig anse sig ansvarigt att betala tillbaka.
Nu har grekerna, av allt att döma, valt dessa kommunister och vänsterextremister för att fullfölja denna politik.
Tyskland och Finland har rest invändningar mot att deras skattebetalare ska fortsätta att slanta upp nya miljarder euro för Greklands sanslösa ansvarslöshet. Om Grekland inte håller ingångna avtal om sanering av statsfinanserna har förbundskansler Angela Merkel antytt att Grekland inte får några fler lån och då måste lämna eurozonen.
Det är lika bra att detta sker, snabbt och utan pardon. De som missköter sin ekonomi måste lära sig att priset för det blir högt, mycket högt. Grekland bör kastas ut med huvudet före om man inte fullföljer de avtal som slutits kring krispaketen.

Istället för personstrid: formulera politik

I medierna pratades det länge om att Annie Lööf kommer att avgå som partiledare. Detta fiskande efter palatskupp lyckades inte, mycket tack vare att Centerpartiet hade ett öppet partiledarval där tre kandidater debatterade med varandra innan partiet valde ordförande och därmed fick en stark intern ställning från början. Nu har spekulationerna istället riktat in sig på Jan Björklund och att han måste avgå som Folkpartiets ordförande.
Dessa spekulationer kommer ofta från socialdemokratiska partikansliet i syfte att försöka försvaga den för tillfället svagaste länken i Alliansen. När samma spekulationer riktades mot Maud Olofsson kunde ursprunget spåras till just socialdemokratiskt håll i syfte att försöka sänka centerpartiet.
Att partier ägnar sig åt smutskastning av motståndare är inget märkligt, men att journalister så gärna och villigt låter sig bli socialdemokratins nyttiga idioter är mer anmärkningsvärt. Idag tog, föga förvånande, radions ”Godmorgon Kamrat!” upp Jan Björklunds framtid i panelen (man ljög också om att 2014 var FP:s historiskt sämsta riksdagsval, det var det inte). Vem ligger bakom att man tar upp det ämnet? Det är knappast det mest brännande ämnet i svensk politik. Har man ringt från Sveavägen 68 och beställt temat?
Nu ser det ut att vara åratal innan vi får riksdagsval. Då är det tid att öppet, förutsättningslöst, ja, även kritiskt diskutera partiernas politik, riktning, tyngdpunkt och vägval. 10-talet kräver en helt annan ansats än tidigare. Våra samhällsproblem ser ut på ett annat sätt än på 00-talet, för att inte tala om 1900-talet. Men partierna, inte minst Allianspartierna, positionerar sig på samma sätt som alltid. Det gör att man är ur fas med tiden.
Istället för att sjunka ner i destruktiva personstrider borde partierna koncentrera sig på hur de egna värderingarna bäst kommer till uttryck i aktuella samhällsproblem och kommande utmaningar.
När det gäller utrikes- och säkerhetspolitik har Anna Kinberg Batra lyft fram att Natomedlemskap borde utredas. Om nu den svagaste regeringen i landets historia inte är villiga att stödja en utredning borde Alliansen tillsätta en egen med svensk och internationell expertis. Den kan kontinuerligt publicera delrapporter som ger bränsle till debatten. På det sättet kan Alliansen ta initiativet från regeringen.
På fråga efter fråga borde Alliansen gå på offensiven genom att själva lägga seriösa förslag byggda på gediget underlag. Så kan Alliansen ta moraliskt ledarskap för landet och låta den lilla handlingsförlamade regeringen sura på sitt kansli.
Valet 2014 visade återigen att i en demokrati vinner man inte på gamla segrar. Alliansens i en europeisk jämförelse överlägsna regeringsduglighet vägde lätt eftersom Alliansen inte orkade se framåt. Det är kraften och viljan att regera som behöver återskapas. Förslag presenteras. Lösningar argumenteras.
Vad väntar man på?

Succé för Eastwoods ‘American sniper’

När SVT och TV4 recenserade Clint Eastwoods senaste drama om verklig prickskytt i flottans specialförband var tonen nedlåtande. Eastwood ”problematiserade” inte krig utan skildrar verkligheten utifrån soldaternas perspektiv. Att publiken däremot längtar efter filmer som inte tyngs av vänsterideologiska propaganda är uppenbart. ”American sniper” är en dundersuccé i USA: rekordpublik första veckan för ett drama och historiens bästa biljettförsäljning för en biopremiär i januari.
Men vad skriver medierna om? Jo, att Eastwood i en scen använt en docka istället för en riktig bäbis. Aftonbladet ”hånar” filmen för dessa sekunder.
Medierna ogillar filmer som inte skuldbelägger västvärldens insatser i krig och inte sympatiser med antivästliga våldsverkare. Dessa är ju alltid offer för den onda västvärlden och tar till våld i självförsvar. Att det man försvarar råkar vara förtryck, inte minst av kvinnor, hör naturligtvis inte till den ”intellektuella” vänsterns problemanalyser.
Frågan är, som Free Beacon frågar, om filmindustrin lär av Eastwoods framgångar och producerar fler biofilmer utan vänsterfloskler.
Se mer: Why Does Hollywood Ignore the ‘American Sniper’ Audience?

Vardag i Saudiarabien: halshuggs på p-plats

Daily Mirror rapporterar i Saudi Arabia execution: Horror video shows ’innocent’ woman being beheaded’:

En kvinna skriker att hon är oskyldig ända till bödelns svärd hugger henne. Men det krävs tre försök för att hacka huvudet av Layla Bassim vilket framgår av video som laddats upp på internet. Protester har framförts i samband med avrättningen i Saudiarabiens heliga stad Mecca. Men upprördheten har främst varit orsakad av att avrättningen filmats och gjorts tillgänglig för hela världen. Landets religiösa polis har nu arresterat personen som filmade avrättningen.

Vad tycker svenska partier om detta högst officiella uttryck för religionen islam? Är detta något som vi ska acceptera i toleransens namn? Eller är det ett uttryck för att islam står i konflikt med upplysningens principer i den kristna världen?
Någon gång skulle jag vilja höra vad partiledarna och andra etablerade opinionsbildare anser om de delar av den officiella uttolkingen av islam som helt uppenbart är oförenliga med västvärldens grundläggande värderingar. Ska vi integrera dessa uttryck i väst? Eller ska muslimer assimileras och praktisera islam inom de gränser som västvärldens värderingar utgör?
Bär man på islamofobi om man anser dessa halshuggningar vara primitiva och barbariska?
Tänk om man någon gång fick höra någon ledande person tala klarspråk.
Se videon: Video of Saudis Behead Screaming Woman With Three Sword Strokes. Se mer media: New York Times, Foreign Policy, Daily Mail, Reason.

Tomma ord från maktlös president

I natt höll president Obama sitt årliga tal till kongressen, State of the union adress. Han gjorde det inför få partivänner. Inte på 85 år har en demokratisk president haft en så liten minoritet i kongressen med sig som nu. Inte på 65 år har en sittande president förlorat så många mandat som Barack Obama.
Därför föll han tillbaka på det som en gång gjorde honom känd, hans retoriska tal. Men 2004 var han ett nytt fräscht namn som inte hade haft ansvar för någonting. Nu har han haft makten i sex år och väljarna har vänt hans parti ryggen. Då blir inte retoriken upplyftande utan deprimerande. Han hade chansen att skapa ett mer enat land men valde att splittra det än mer. Istället för att söka samförstånd var han i vissa stycken rent av arrogant mot den majoritet han måste arbeta resten av sin tid i Vita huset.
På ett område har dock presidenten som överbefälhavare alltid stor makt, över utrikespolitiken. Men där är Obama svag på grund av en naiv och tafatt hantering av Amerikas och västvärldens intressen. Världen är en mer osäker plats nu än när han tillträdde. Det krig George W Bush såg till att det fördes på islamisternas hemmaplan håller på att flyttas över till våra gator i Paris, i Bryssel, i Ottawa och överallt där krigare slår till utbildade i Syrien, Jemen och andra muslimska oroshärdar.
President Obama har blivit en symbol för västvärldens handlingsförlamning, förvirring och undergivenhet. Frågan är vem som ska ta över om mindre än två år. Fältet är vidöppet och några starka kort syns inte till. Istället dyker politiska familjer som Clinton och Bush upp i tjattret, men det skulle förvåna mig om amerikanska folket faller för namn som dessa.
Både Amerika och Europa behöver nya politiska ledare som förstår tidens krav och kan resa sig över de allt hårdare ideologiska motsättningarna för att samla folk och länder till en tydlig, stark och välavvägd politik.