Month: January 2015

Precis som jag trodde, har svenska medier inte i handling ställt sig upp i försvaret av yttrandefrihet och publicerat satirteckningar från den av islamister attackerade satirtidningen Charlie Hebdos.
Därmed har Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och andra medier gått ner på knä inför terroristerna. När dessa medier i ord skriver att de är för yttrandefrihet och att man försvarar den, då ljuger man. De är i själva verket aktiva aktörer för att begränsa yttrandefriheten. De visar vägen till ett underkuvat samhälle där journalister lyder våldsverkares minsta vink.
Ett glädjande undantag är Expressen, som både på framsidan och i tidningen publicerar satirteckningar. Men eftersom övriga Mediesverige kapitulerar, gör det Expressen till ett undantag som bekräftar regeln.
De svenska medierna är yttrandefrihetens fiender som genom sitt fega agerande visar extremister att det är lönsamt att tillgripa våld. De islamister som sagt att de på lång sikt ska besegra västvärlden och underkuva oss islam har vunnit en stor seger. De är på väg att vinna i Sverige eftersom svenska journalister redan kapitulerat.

Biträdande borgmästaren i Paris bekräftar nu för CNN att de misstänkta för att ha utfört blodbadet på satirtidningen Charlie Hebdos har identifierats varande tre franska jihadister (34, 32 och 18 år gamla), som krigat i Syrien och Irak för att sedan ha återvänt till Frankrike.
Det kommer inte som någon överraskning. Säkerhetstjänster i flera länder, bl a i Sverige, har länge varnat för att detta kan hända.
Om svenska politiker menar något med att försvara yttrandefriheten borde man omedelbart påbörja arbete med att införa en lag som innebär att den som aktivt deltar i av myndigheterna listade krig och konflikter utomlands ska bli av med sitt medborgarskap och förvägras rätten att återvända till Sverige.
Sådan lagstiftning har diskuterats på senare år, men som vanligt har ingenting hänt i praktiken. Tänk om politikerna någon gång kunde gå från ord om fördömande av terror till att göra något som försvårar för extremister och i handling visar att vi inte tolererar dessa attacker mot yttrandefriheten.
Se mer: Sveriges Radio i Reinfeldt beredd kriminalisera stridande i utlandet, Svenska Dagbladet i Socialdemokraterna i Danmark vill kasta ut heliga krigare, Dagens Nyheter i Jihadister kan förlora medborgarskap i Norge.

Politiker och medier i väst ägnar sig nu åt att “fördöma” terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdos. Det är ju fullständigt meningslöst. Politiker har ansvar att skydda civila mot våld. Det är statens huvuduppgift. Pladdra leder ingenstans.
Däremot vore det intressant att höra om Turkiets president Erdogan, Irans president Rouhani och andra framträdande ledare i den muslimska världen träder fram och tar avstånd från terrordådet.
Medieredaktörer i väst borde sluta tramsa med betydelselösa uttalanden. Istället borde man publicera teckningar från Charlie Hebdos i varenda dagstidning, i varenda TV-kanal, på varje nyhetssite. Detta som en handling till yttrandefrihetens försvar.
Tror ni det kommer att ske? Jag tror det inte. Medierna kommer att följa terroristernas hot och lyda dem istället för att utmana dem.
Vi vet inte vilka som ligger bakom blodbadet mot tidningen, men uppenbart är att de vill få ett stopp på satir emot makthavare och religiösa ledare som profeten Muhammed.
Det enda som gäller nu är om man viker ner sig och låter våldsverkarna styra eller om man tar upp kampen för yttrandefriheten och rätten att driva med olika sorters auktoriteter.
Tyvärr kommer medierna, trots sina patetiska uttalande om yttrandefrihet, förmodligen att vika ner sig och inte stå upp för Charlie Hebdos satir genom att återge dem och på det sättet ge ett tydligt budskap till terroristerna: oss skrämmer ni inte till tystnad!
Här återges (även om jag personligen tycker satiren ofta är mer plump än vass, vilket inte spelar någon som helst roll principiellt) ett collage av teckningar från Charlie Hebdos för att hedra de dödade och hylla yttrandefriheten.

Den som i Sverige yppat minsta kritik eller ställt frågor om invandring inom politik och media har i mer än ett årtionde omedelbart stämplats som jubelidiot, rasist, mobbats ut från alla nätverk och behandlats som paria av alla medieredaktioner.
Senaste året har dock något börjat ske. Magasinet Neo skrev om att Ängsligheten skadar samhällsdebatten, Radioprogrammet “Godmorgon världen” diskuterade tak för invandring utan den förut obligatoriska indignationen och upprördheten mot att ens tänka tanken.
Att tankeförbudet – som är i högsta grad antidemokratiskt och i strid med yttrandefriheten – nu tycks vara under uppluckring bekräftas av artiklar i de mest prestigefulla medierna efter nyårshelgen. Dagens Industri skrev i gårdagens ledarartikel:

I sak finns det fog för missnöjet med migrationspolitiken. Den är en viktig framtidsfråga och ska likt till exempel skolan, arbetsmarknaden och försvaret granskas utifrån effektivitet, kostnad och mål. Vänsterkampanjen blandar bort korten och likställer migrations­politik med migranter. Det är ohederligt. När man talar om en kris i skolan eller sjukvården är man inte emot skolelever eller patienter. Migrationspolitiken är i dag för dyr, för ineffektiv och bidrar till att Sverige tar ett oproportionerligt stort ansvar jämfört med övriga länder. Att påpeka detta, eller till och med anse att detta är en viktig fråga, är inte att vara emot alla människors lika värde. Det är att ta frågan seriöst.

Och Dagens Nyheter skriver på ledarplats att kulturetablissemanget som påstår sig vara toleranta i själva verket är intoleranta:

Vi ser i den samtida politiska debatten en ström av intolerans från de föregivet toleranta.

De vänstermänniskor som påstår sig ha ambitionen att inte diskriminera eller marginalisera, begränsar sin ambition till att gälla bara dem som tycker exakt som dem själva. Det är, skriver DN, “ett resonemang som kraftigt liknar det som förs av främlingsfientliga väljare”.
För att vara tolerant på riktigt måste man kunna respektera och lyssna på dem som man inte håller med och man måste kunna kritisera dem som tillhör den egna åsiktskretsen. Att vara tolerant kostar: ”det kräver nerver av stål, det får blodet att koka, man  svettas blod”.
Exakt så. Aftonbladet hade en slogan, “Vi gillar olika”, men det var en bluff. Vänstern gillar bara dem som tycker lika. Vänstern är inte ett dugg bättre på tolerans än dem som kampanjen riktades emot. Det har slagit mig att de som upprepar mantrat att man inte ska dela upp människor i “vi mot dom”, i själva verket inte gör något annat än delar upp folk i “vi” (de goda) mot “dom” (de onda).
Att viktiga medieröster nu tar avstånd från sådant hyckleri och erkänner att migrationspolitiken måste kunna diskuteras i sak precis som all annan politik, visar att den mentala blockeringen i vårt land håller på att släppa.
Nu är det dags för de politiska partierna att också öppna upp för seriösa diskussioner där man väger olika argument för och emot. Där man precis som på alla andra områden söker en balans mellan olika intressen och målsättningar.
Ett första steg för Allianspartierna är att konstatera att migrationsuppgörelsen med MP måste ersättas med en annan och mer långsiktigt hållbar sakpolitik. Svaren på vad som ska komma istället behöver inte komma omedelbart. Det krävs svåra avvägningar. Men för att kunna utvecklas är första steget att öppna upp för en förutsättningslös diskussion där man fullständigt struntar i vänsterextremisternas totalitära och hatfyllda retorik. Och sedan utmanar den.
Några medieröster har visat vägen. Nu måste politikerna sluta gömma sina huvuden i sanden.

Om några veckor kan Grekland styras av ett vänsterextremt parti som använder röda flaggor och symboler inspirerade av Stalintidens sovjetkommunism. Syriza bildades inför parlamentsvalet 2004 genom att 13 små vänsterfraktioner av maoister, trotskister, andra kommunister och socialister gick samman. Då fick man 3,3 procent av väljarna. Nu kan man få närmare 30 procent och bli största parti.
Extremvänstern tänker sluta betala tillbaka för de gigantiska lån Grekland fått och vill ha av EU. Istället tänker man höja bidrag och därmed låta den grekiska statsskulden växa i ännu snabbare takt.
Angela Merkel har läckt att om Syriza vinner valet kommer Grekland att tvingas ut ur eurozonen. Förra gången Greklands kris var akut släppte Tyskland till nya lån eftersom risken då var stor att en grekisk kollaps skulle sprida sig till andra sydeuropeiska länder i ekonomisk kris. Nu är läget annorlunda, mer stabilt i Europa. Om Grekland inte fullföljer åtstramningspolitiken kan de tvingas bort från euron utan att det får spridningseffekter.
Nyhetsbyrån Bloomberg skriver, Euro Exit Risk as Greek Campaign Starts:

Valet den 25 januari är ett högt spel och för Grekland tillbaka till det europeiska rampljuset där EU vill förhindra en ny skuldkris liknande den som skakade regionen får några år sedan och tvingade fram internationellt finansiellt stöd till fem EU-länder. Medan grekiska 10-årsräntan stigit till 9,41 procent idag jämfört med 5,57 i september har läge i länder som Italien och Irland inte påverkats vilket tyder på att den nya grekiska krisen inte sprider sig.
— Många beslutsfattare i Europa anser idag att ett grekiskt utträde ur euron skulle vara hanterbart, till skillnad från 2010-2011. Vi skulle inte se samma spridningseffekter till länder som Spanien eller Irland, säger Fredrik Erixon, chef för European Centre for International Political Economy i Bryssel, till Bloomberg.

På ledarsidan skriver Dagens Nyheter idag, Segerrusig vänster kan inte kvadrera cirkeln:

Ekonomin har krympt med en fjärdedel sedan 2009, arbetslösheten är skyhög, löner och pensioner har sänkts. Att grekerna är trötta på åtstramningarna är begripligt, även om grunden till krisen fanns på hemmaplan i form av vidlyftiga statsutgifter och korruption …
Syriza tänker dessutom ersätta nedskärningarna med allsköns utsvävningar: återställa löner och bidrag till nivån före krisen, införa avgiftsfri el och sjukvård för stora grupper, stoppa privatiseringar och återförstatliga det sålda, kraftigt expandera offentliga sektorn och starta stora investeringar.

Ja, vänsterpolitiker utlovar alltid paradiset men skapar ett ekonomiskt helvete. Det är något också för svenska väljare att reflektera över. Under 2015 gäller Alliansens statsbudget, men nästa år kommer Vänsterpartiet, ett systerparti till Syriza, att vara ett av tre partiet bakom den svenska vänsterregeringens budget. Gissa om de vill låta sig inspireras av Grekland?
Självklart ska Grekland lämna euron om man inte håller ingångna avtal. Det kan inte vara övriga européers ansvar att betala grekernas ansvarslöshet.
Förr hette det att EU-samarbetet var som att cykla. Man måste hela tiden röra sig framåt, utvecklas och expandera för att inte stagnera. Nu kan den cykelturen ha vänt så att färdriktningen går mot avveckling och begränsning. Om några år kan Grekland ha lämnat euron och Storbritannien unionen.
Det är, faktiskt, en bättre färdriktning än den hittillsvarande, då unionen skaffat sig allt mer makt utan att väljarna har någon reell möjlighet att påverka inriktningen.

Just nu intervjuas förre statsministern och avgående partiledaren Fredrik Reinfeldt i SVT:s morgonsoffa. Jag tycker det är tragiskt att han avslutar sin långa och framgångsrika politiska bana så snöpligt. Han har varit en av dem som skapat det starka borgerliga samarbete som givit Sverige ett tydligt regeringsalternativ till det socialdemokratiska. Det som landet saknade under större delen av 1900-talet och därmed gav Socialdemokratin betydligt större makt än det väljarstöd partiet hade.
På lördag blir Fredrik Reinfeldt en föredetting, då Anna Kinberg Batra tar över partiledarskapet. Redan på valnatten avgick han som statsminister.
Men Reinfeldt hade idag kunnat vara statsminister, inne på sitt nionde år.
1)
Inledningen till hans avgång, och därmed förutsättningen för decemberöverenskommelsen, startade redan 2013, då Reinfeldt sa att “Det block som får flest röster ska regera landet”. Om han inte sagt så, utan istället framfört budskapet att vi får se hur regeringsalternativens styrka i riksdagen ser ut efter valdagen, då hade förutsättningarna varit annorlunda även om valresultatet blivit exakt som det nu blev.
2)
Med en öppnare strategi före valet hade han inte behövt avgå som statsminister. Han hade på valnatten kunnat konstatera att de rödgröna inte fått något mandat av väljarna eftersom de tre partierna tillsammans gått fram med ytterst marginella 0,1 procentenheter. Han hade på valnatten kunnat säga att han sitter kvar så länge talmannen sonderar förutsättningarna för olika regeringsalternativ.
3)
Talmannen hade då, inför den numera efter varje val obligatoriska förtroendeomröstningen om statsministern, hört sig för om det finns en majoritet som avser att rösta emot att Fredrik Reinfeldt fortsätter som statsminister. Det hade förmodligen inte skett, eftersom de rödgröna i så fall hade tvingat tydliggöra att deras maktambitioner är beroende av att de har stöd från både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Och även om de rödgröna röstat nej, hade det räckt med att SD lagt ner sina röster så hade Reinfeldt suttit kvar.
4)
Eftersom det i så fall inte funnits en majoritet som aktivt röstade nej till Reinfeldt hade han fortsatt som statsminister, med majoritetsförhållanden som principiellt påminner om dem före valet: Alliansen fortsatte vara i minoritet och ingen annan kunde heller samla majoritet.
Varför gjorde Reinfeldt som han gjorde? Det är fortfarande en gåta. Här i bloggen har jag spekulerat i hans personliga bevekelsegrunder. Förhoppningsvis klarnar bilden så småningom och vi får en förklaring.
Klart är att Reinfeldt hade kunnat vara statsminister idag. Hans regering hade inte varit formellt starkare än Löfvens regering, men skillnaden hade varit en regering med kompetanta och erfarna ministrar som bättre hade kunnat hantera det oklara parlamentariska läget.
Men nu är det som det är. Fördelen med att Alliansen slipper regeringsansvaret är att Allianspartierna nu får chansen att förnya sig och ladda batterierna inför 2018.
Det är ingen slump att migrationspolitiken inte nämns i decemberöverenskommelsen. Om man ska komma tillbaka måste man ändra kurs på flera centrala områden, bort från Fredrik Reinfeldts strategi: det gäller villkoren för migration inklusive grunderna för arbetsmarknaden. Ju större invandring, desto radikalare uppluckring av arbetsrätten behövs. Här krävs en rejäl förnyelse grundad på logik, ärlighet, öppenhet och respekt för väljarna. Alltså motsatsen till det som migrationsuppgörelsen med MP innebar: ett intellektuellt och juridiskt haveri inlindat i falsk retorik som splittrar landet.
Vi kommer inte få några snabba svar. Här har vi det politikområde som är det mest minerade vi någonsin haft. Den som trampar fel riskerar att slitas i stycken av medierna. Och vi har inte bara med sakpolitiska övervägande kring krav, villkor och förmåner att göra. För att komma vidare måste partierna våga tala i termer av rättigheter och skyldigheter och knyta an till tradition och värderingar. Man måste överge det nihilistiska i politiken för att tala i termer av moralfilosofi på objektivismens grund. Alltså att det finns svensk kultur, tradition och seder som skiljer sig från den som finns på andra håll i världen, och att det är integration in i detta som måste fungera för att migrationspolitiken ska bli framgångsrik istället för tidens värsta misslyckande.

I Sverige är vi alltid livrädda att diskutera moraliska problem. Sedan Uppsalaprofessor Axel Hägerström introducerade nihilismen för svensk socialdemokrati i början på 1900-talet har det varit tabu att tala om moraliska aspekter och objektiva värden. Sådana finns inte, enligt värdenihilismen. Bara pengar och lagar gäller. Det som syns och är konkret. Allt annat är struntprat.
Denna platta och begränsande hållningen till livet och samhället har aldrig varit starkare än den nu är i Sverige.
Därför har vi så svårt att tala om kulturkrockar mellan svenska normer och nyanländas helt annorlunda normsystem. Vi har också väldigt svårt att tala om när det är rätt att tillgripa våld för att upprätthålla vår frihet och vår kultur.
För mig är det därför en befrielse att läsa Leon Panettas biografi Worthy Fights. Som jag skriv i förra inlägget har han varit president Obamas försvarsminister och Bill Clintons stabschef i Vita huset.
Panetta skriver rakt och tydligt om svåra moraliska överväganden. Sådant som vi svenskar ryggar för och alltid tycks må dåligt av att behöva ägna en tanke åt. Nu senast under ubåtsjakten i höstas då starka röster menade att svenska försvaret absolut inte får sänka undervattensfarkosten som kränker svenskt territorialvatten eftersom det kan betyda att inkräktarna dödas. Sverige får, kanske, försöka tvinga upp ubåten till ytan för identifikation. Att döda är alltid uteslutet.
Inte så för Leon Panetta. Han skriver redan i förordet:

Jag tog farväl av en stupad CIA-kollega, en driven och charmig kvinna, Elizabeth Hanson, en varm majdag i Washington 2010. Hon begravdes på Arlingtons nationella begravningsplats inför familj, vänner och kollegor, i skuggan av en stadig linje av ekar och bland tusentals amerikanska hjältar …
Hanson och sex andra medlemmar av byrån dödades 30 december 2009 på en avlägsen CIA-bas i Khost-provinsen i östra Afghanistan. Liz Hanson och hennes kollegor var där den dagen för att möta en potentiell källa, en jihadist som sagt han ville hjälpa till att finna ledarskapet i al-Qaida. Istället detonerade han en fruktansvärt kraftfull självmordsväst som dödade sju av våra bästa och sårade ett dussintal därutöver. Det är en av CIA:s största förluster i historien …
Två insikter förenade alla som deltog i ceremonierna för de stupade: Ingenting kan få de unga män och kvinnorna att återvända till sina familjer, och jag kunde bara erbjuda dem ett löfte. Amerika kommer att göra allt som står i dess makt att fånga de ansvariga och utkräva rättvisa. De slog till mot oss. Amerika kommer att slå tillbaka …
Nu, med begravningen av Elizabeth Hanson i färskt minne rapporterade analytiker att de funnit en av de direkt ansvariga för attacken i Khost. Han hade slagit sig till ro för natten i en byggnad kontrollerad av terroristerna. Detta var en slug och metodisk ledare som stigit i graderna inom al-Qaida på senare år och upprepade gånger lyckats undkomma våra försök att slå ut honom. Khost var enbart det senaste av hans dåd. Att finna honom var en seger i sig själv.
Det fanns dock en hake. Han var inte ensam. Terrorledare vet att amerikansk policy är att undvika att civila drabbas och de har anpassat sina vanor till denna insikt. Nätverkets ledare befinna sig nära familjemedlemmar och andra civila så att dessa kunde utgöra en sköld mot amerikanska angrepp. Vissa ledare som tidigare rört sig ensamma, tog nu med sig barn under förflyttningar och exploaterade på det sättet vår humanitet och avslöjade samtidigt sin egen brist på densamma.
Med terrorledaren i huset fanns en fru och minst två barn. Varje tillslag mot honom kan innebära att andra dödas. Det var ingen möjlighet jag tog lätt på. Jag är uppfostrad katolik och var korgosse … Dessutom är jag make och far till tre söner. Men jag har samtidigt djup respekt för plikten mot mitt land. Jag har ägnat huvuddelen av mitt vuxna liv åt att tjänstgöra för USA, i armén, som chef över människorättsbyrån inom utbildningsdepartementet, som kongressman, Vita husets stabschef och CIA-chef. På dessa poster har jag försökt att fokusera på ansvaret dessa givit mig … Jag har gjort det av djup känsla för min plikt, och ansvar för att återbetala den tacksamhetsskuld som min familj är skyldig landet för allt det givit oss…
Så, i denna situation var mitt moraliska dilemma detta: Om en av de ansvariga för Elizabeth Hansons död tilläts fly kommer han att kunna döda andra, även fler amerikaner. Men att eliminera hotet den natten kan innebära att oskyldiga får sätta livet till. Hur balanserar man plikt mot landet och respekt för livet i en sådan situation?
Vita huset manade till försiktighet … Vi visste att varje operation som dödade civila fick genomföras bara under extraordinära omständigheter. Gällde det i detta fall? Vi visste att om denne ledares liv sparades i syfte att rädda hans familj, kan han attackera oss igen, utan varje hänsyn att han dödar civila.
Efter en stunds eftertanke fattade jag mitt beslut. Alla vi som arbetar med nationell säkerhet har en överordnad skyldighet och den innebär att han inte får tillåtas komma undan. Några timmar senare var han död. Ett allvarligt hot mot Amerika hade eliminerats. Hans fru, som vi inte hade något emot, dog i operationen.
Utmaningen att försvara vår nation, skydda vår ekonomi, erbjuda möjligheter för medborgarna och bevara vår civilisation har varit grundelement under hela mitt liv. Dessa utmaningar är sällan enkla, och de kräver ibland själavård (searching of one´s soul).

Detta sökande, öppet och resonerande, efter våra grundläggande moraliska överväganden inför svåra avgöranden, är något jag saknar i svenskt offentligt samtal. Hos oss finns bara ett läge: att vara god på kort sikt. Säga det som låter bäst för stunden. Och framför allt att sedan blunda hårt för alla konsekvenser.
Då tycker jag Leon Panettas överväganden är betydligt klokare och ärligare. Och mer hållbar i den globala värld vi nu lever i, då Sverige inte längre kan gömma sig där uppe i kalla norr och tro att man kan undgå de strider om mänsklighetens framtid som pågår där ute.

President Obamas andra försvarsminister Leon Panetta, som först var hans CIA-chef och tidigare president Bill Clintons stabschef i Vita huset, har publicerat sina memoarer: Worthy Fights.
Invandrarsonen Leon Panetta börjar med att berätta om hur hans far utvandrade från Italien 1921 med 25 dollar på fickan. Han jobbade hårt och blev ägare till restaurang i Kalifornien samtidigt som han bildade familj:

Mina föräldrar kom till Amerika eftersom de ville ge sina barn ett bättre liv. Och de gjorde de, men de arbetade hårt för att det skulle hända. Restaurangen var ofta öppen till kl 2 på natten och öppnade till frukost, så de hann knappt sova innan de skulle tillbaka till jobbet … Restaurangen var öppen sex dagar i veckan. Jag och mina bröder hjälpte till, diskade, skalade potatis eller annat som behövde göras …
Jag lockades av idén att ta värvning i försvaret — mina föräldrars tacksamhet till detta land för möjligheterna det gav dem, påverkade mig djupt även om jag aldrig var särskilt politisk som ung man.

Gång på gång återkommer Leon Panetta till den tacksamhet han känner för sitt fosterland. Han agerar aldrig som “andra generationens invandrare”, utan är självklart amerikan. Ingen brytning i språket, fullföljda universitetsstudier, ser självklart Amerikas lagar och moral som sina och hans patriotiska känsla får honom att vilja tjäna sitt land.
Denna vördnad för sitt land står i stark kontrast till hur migranter i Sverige ser på det land som givit dem allt. I dagarna har vi ett fall där flyktingar från Syrien som redan innan de ens fått uppehållstillstånd protesterar mot att Sverige inte ger dem mer, att de tvingas åka buss i 12 timmar och att de placeras ute på landet och inte i en storstad. (Asylsökande ockuperar buss, Asylsökande gav upp bussaktion).
Vad har de att kräva av oss? Ingenting. Det är deras egna landsmän som krigar och förstör deras hemland. Sverige har ingen som helst skyldighet att ge dem någonting. Men ändå är det som att Sverige ska ge dem allt det som de vill ha. Utan minsta tacksamhet för att de får mat och uppehälle bortom kriget i hemlandet.
I förorter med många migranter finns ett hat mot Sverige. Man kastar sten på brandmän, bussar och poliser. Tänder på grannarnas bilar. I Sveriges Radio får migranter rikta sin avsky mot blonda svenskar därför att de inte ger bättre service. Samtidigt lyfter man bidrag varje månad, år ut och år in utan att arbeta. Bidrag som skattebetalarna får finansiera genom sitt dagliga arbete.
Jag känner bara till en enda invandrad person som offentligt framfört sin tacksamhet mot Sverige och alla de möjligheter som vårt land har givit honom på flykt från inbördeskrig: regissören Jasenko Selimovic. Men han blir av andra invandrare (och den svenska kultureliten) hånad för att visa sitt nya land Sverige respekt. Man ska som migrant hata Sverige.
Här tror jag den grundläggande moraliska konflikten finns som är ett avgörande hinder mot integration och fungerande samexistens. Det är denna konflikt som ger Sverigedemokraterna dess stöd i opinionen.
Ändå får vi, i detta land där självcensuren på migrationsområdet är total, inte diskutera den invandrade befolkningens brister och tvivelaktiga agerande som ger bränsle till främlingsfientlighet och motstånd mot att ta emot flest till det land som redan tagit emot flest migranter av alla i västvärlden som andel av befolkningen.
Allt är inte migranternas fel. Den svenska officiella hållningen är underdånig och ursäktande gentemot asylsökande, så som bussincidenten visar. Sverige ber om ursäkt att vi inte behandlar dem som kungar. Istället borde vi ställa tydliga och raka krav på vad vi förväntar oss av dem under deras vistelse i Sverige. De borde lära sig språket, de borde plugga och arbeta. Göra rätt för sig!
Detta krav kan bara riktas om vi i Sverige är stolta över vårt land och anser det vara en ynnest att få komma hit. Om vi själva anser att vårt samhälle är värt något. Det gör vi inte, inte utåt och offentligt. Alla ceremonier och traditioner som manifesterar vår tacksamhet för landet som givit oss frihet och fred har under 1900-talet slopats. Det blir svårt för migranter att visa sin tacksamhet för ett land om det landet själv skäms över sin egen kultur, sina traditioner och sin gemenskap.
Så länge olika grupperingar enbart månar om sina egna rättigheter, men aldrig någonsin reflekterar över att man faktiskt också har skyldigheter, kommer konfliktnivån i Sverige att öka.

Aftonbladet har sedan 1996 låtit svenska folket sätta betyg på ministrarna. Den nu sittande regeringen får de lägsta betygen någonsin.
Snittbetyget på Löfvens ministrar blir 2,52 (av 5 möjliga) vilket kan jämföras med de “trötta” Alliansministrarna förra vintern som fick 2,76 i snittbetyg. När Alliansministrarna var lika nya som nuvarande ministrar på sina poster, 2006, fick de i snitt 2,93.
Man kan inte annat än säga att svenska folket dömer ut sittande regeringen som inkompetent. Folket är stränga i sitt betygsättande. Alliansregeringen fick bara fem godkända betyg (3,0 eller högre) för ett år sedan, men rekordet slås av den nuvarande regeringen som får mindre än häften så många godkända: två av 24 ministrar.
Här är några jämförelser mellan aktuellt betyg på ministerinnehavare och det som gavs för ett år sedan:
Statsminister Stefan Löfven (S): 2,4
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M): 3,4
Finansminister Magdalena Andersson (S): 2,6
Finansminister Anders Borg (M): 3,7
Utrikesminister Margot Wallström (S): 3,4
Utrikesminister Carl Bildt (M): 3,3
Justitieminister Morgan Johansson (S): 2,7
Justitieminister Beatrice Ask (M): 3,1
Sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S): 2,5
Socialminister Göran Hägglund (KD): 2,8
Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP): 2,7
Utbildningsminister Jan Björklund (FP): 2,6
Näringsminister Mikael Damberg (S): 2,9
Näringsminister Annie Lööf (C): 2,5
Se sammanställning åren 1996-2006 och 2005-2011.