Danmark: Löfven har lidit stort nederlag

Intressant att se att danska journalister bättre än svenska förstår att analysera svenskt politiskt maktspel. Med anledning av decemberöverenskommelsen skriver EU-korrespondenten Ole Rydborg vid Danmarks Radio (motsvarigheten till SVT), Avtalet ett stort nederlag för statsminister Löfven:

Svenska socialdemokratin har enbart haft en överordnat målsättning i år. Att komma till makten i riksdagsvalet i september och att en gång för alla splittra det borgerlige regeringsalternativet, Alliansen, som har regerat Sverige de senaste åtta år.
Löfven vann regeringsmakten. Men med den så kallade decemberöverenskommelsen, som den rödgröna regeringen ingått med de fyra borgerliga partierna i Sverige, så har Stefan Löfven politiskt lidit ett stort nederlag.
För med överenskommelsen står det borgerliga regeringsalternativet starkare, och hela det socialdemokratiska projekt att försöka splittra det borgerliga lägret ligger i ruiner.

Äntligen en journalist och kommentator som fattar politik! Vi måste tydligen gå över sundet för att finna media med huvudet då skaft och förmåga att se genom retorik, dimridåer, twitterstormar och allmänt missnöje med läget.
Just det Ole Rydborg skriver är den historiska, långsiktiga poängen med decemberöverenskommelsen. Kortsiktigt finns tveksamheter, men de är små i förhållande till just detta fullständiga misslyckande för den överordnade socialdemokratiska strategin att splittra Alliansen.
Överenskommelsen befäster regeringsalternativen och förhindrar S från att göra om kohandeln 1933 med bondeförbundet som resulterade i 44 år av oavbruten socialdemokratisk regeringsmakt.
Jag blev veckorna efter valet orolig över att partiföreträdare inom Alliansen började tala om att höstens budgetmotion (den riksdagen sedan antog för 2015) var den sista gemensamma som Alliansen skulle lägga fram. Sedan skulle partierna gå fram med var sin budget.
Nu har denna viljeyttring återkommit i mediekommentarer (se DN). Efter decemberöverenskommelsen, där blockpolitiken blir officiellt etablerad, är det lättare för partierna att profilera sig var och en utan att försvaga regeringsalternativen. Enskilda budgetmotioner är okej om man också trovärdigt demonstrerar avsikten att tillsammans vinna valet 2018. Det kan ske genom en gemensam motion om den övergripande och långsiktiga inriktningen och ramarna för statsfinanserna, samtidigt som man deklarerar att man under valåret kommer att lägga fram en gemensam budget och ekonomisk politik för 2019.
Överenskommelsen har faktiskt givit Alliansens partier svängrum att balansera de enskilda partiernas behov med viljan att tillsammans vinna nästa val. Överenskommelsen kan därmed ha lagt grunden för en hårdare, vassare och tuffare profilering av de borgerliga värderingarna. Det är upp till M, C, FP och KD att visa att man ligger i takt med tiden, förstår människornas verklighet och har idéerna att göra Sverige bättre.

EU är både för litet och för stort

I senaste numret av Axess handlar temaavsnittet om att 2015 blir ett ödesår för Europasamarbetet. Med de senaste händelserna i Grekland har ju knappast optimismen ökat.
Fredrik Erixon, chef för tankesmedjan European Center for Political Economy, pekar ut de mest grundläggande faktorer som ligger bakom krisen för unionen. Det är exakt om detta som diskussion borde handla — inte symptomen utan principerna.

Europasamarbetet vilar i för hög grad på föreställningen att den förvärvat en konstitutionell identitet … Den Europeiska unionen är i dag en röra av institutionellt ansvar. Ingen kan säga vem som är ansvarig, eller vem en väljare ska rösta bort om den är missnöjd med politiken. [Unionen] har demokratiskt stöd för sin existens som samarbete — men inte som en konstitutionellt baserad entitet med typiskt nationalstatliga anspråk.

I brist på denna identitet samlar sig etablissemangen kring kritik mot Storbritannien. Ett hatobjekt i Bryssel.
Men det avgörande landet är Tyskland. Det är där allt avgörs numera. Inte därför att Tyskland vill, utan därför att alla andra är så svaga. Tyskland hamnar i en roll där allt hänger på att de öppnar sin kassakista, och därmed blir den ständige nej-sägaren. Logiken driver fram bilden av Angela Merkel med Hitlermustage.
EU är egentligen två ekonomier: den nordeuropeiska med Tyskland som motor och där vi arbetar innan vi spenderar, den andra är medelhavsområdet med Frankrike i spetsen, där man slösar och konsumerar för att sedan genom politik skyffla över kostnaderna på någon annan.
Så länge Tyskland hade att rentvå sig från Hitlertiden gick man med på att betala för att komma in i värmen. Men nu är läget annorlunda. ”Efterkrigstyskland har dött”, som Fredrik Erixon skriver. Europa står inför ett vägval: nordeuropeisk ordning och reda mot sydeuropeisk ansvarslöshet och korruption.
Paradoxen är att de som under årtionden hårdast drivit fram europasamarbetet är Sydeuropa som genom EU kunnat skyffla sina kostnader norrut. Nu måste dessa ”europaentusiaster” börja betala och anpassa sig till en nordeuropeisk ekonomisk politik om samarbetet ska kunna fortsätta. Frågan är om de kommer att vara lika entusiastiska för detta.
Om syd inte accepterar denna utveckling kommer samarbetet att haverera. De ekonomiska skillnaderna växer och utan förändrad attityd i Sydeuropa kommer euro- och europasamarbetet att slitas sönder, likt många andra internationella samarbeten genom historien.
Min gissning är att Storbritannien genom sina krav på ansvarstaganden kommer att gå före och lämna unionen om syd fortsätter hävda den ekonomiska ansvarslösheten. Efter ett sådant utträde kommer det att heta att övriga länder ska hålla ihop, men det kommer snarare att vara första spiken i kistan för nuvarande union. Tyskland kommer inte att vilja och kunna bära upp ansvaret efter att Storbritannien lämnat.
Den nuvarande unionen kommer med sådan utveckling att upplösas. Ett nytt samarbete, där man startar om från början, kan då sjösättas. Kanske hela efterkrigstidens kluster av internationella organ kommer att behöva struktureras om i grunden. När det gäller ekonomi och frihandel borde Europa och USA gå före och släppa in Afrika och andra delar av världen som ställer upp på frihandel. När det gäller diplomati borde FN, där diktaturer ges samma tyngd som demokratier, överges för ett nytt Demokratiernas Förbund.
För om sanningen ska fram: vad har vi mer gemensamt med italienare än med indier i en global era? Vi har handel och moral i form av mänskliga rättigheter gemensamt med båda. Politik om svenska a-kassa eller vägbyggen har vi lika lite gemensamt med Italien som med Indien. Europa är på något sätt både för stort och för litet.
Fredrik Erixon diskuterar inte i dessa termer men konstaterar: ”Tyskland blickar ut mot världen snarare än inåt mot Europa. Man vill inte viska i Bryssel, man vill tala med världen.”
För mig har EU-projektet varit en god tanke men blivit ett allt värre misslyckande. Det är dags att överge de politiska ambitioner på Europanivå, för att stärka västvärldens principer för internationell samexistens globalt.

Om Löfven luras ställs misstroendeförklaring

Jag fortsätter förvånas över hur lite folk i sociala och andra medier kan om politik. I flera dagar har det hetat att de borgerliga blir lurade i decemberöverenskommelsen. På dagens ledarsida i Svenska Dagbladet heter det att det finns ett dilemma i att utfästa löften i åtta år: ”Löfven får åtminstone en kortsiktig vinst — makt, nu.” Ledarartikeln varnar också för att Löfven kan pressa in all lagstiftning i budgetprocessen och därmed omöjliggöra oppositionspolitik.
Men varför skulle Alliansen sitta overksam om Löfven försöker luras eller övertolka överenskommelsen? Varför?
Om detta sker så finns ett instrument i Sveriges Riksdag som heter misstroendeförklaring. Det är bara att rikta sådant mot statsministern och sedan rösta för att fälla regeringen. Alliansen måste visserligen ha stöd av Sverigedemokraterna, men de vill ju redan nu rikta ett sådant.
När minst 175 ledamöter röstat för misstroendeförklaring måste Löfven antingen avgå eller utlysa nyval. Men hur lätt på hand han är att tala om nyval, är det ju det som ligger närmast. I en sådan valrörelse kommer Löfvens svek att vara en bärande fråga. Alliansen har tagit ett mycket stort ansvar för Sverige genom att ingå överenskommelsen medan Socialdemokratin har försökt utnyttja det i eget partiintresse. En sådan valrörelse blir inte helt enkelt för dem som svikit Sverige.
Bara därför att man ingått en överenskommelse finns inget som säger att man ska hålla fast vid den om motparten sviker. Då är man fri att pröva andra vägar, exempelvis att göra som Bildtregeringen 1991-94 gjorde med Ny Demokrati. Inte förhandla med, men samtala med det nya vågmästarpartiet. Om Socialdemokratin sviker decemberöverenskommelsen ger det i högsta grad legitimitet åt Alliansen att söka andra vägar.

Makten, juridiken och decemberöverenskommelsen

Är överenskommelsen i strid med grundlagen? På Brännpunkt i SvD lyfter Nicklas Lundblad juridiska aspekter, Besvärligheten ger grundlagen dess värde.
Men för det första är Riksdagsordningen ingen grundlag, en något pinsam felaktighet i ett annars väsentligt juridiskt resonemang som alltid ska finnas med även i de hårdaste maktpolitiska spelen.
Som jag ser det är skillnaden mellan ändringar i lagar och decemberöverenskommelse upprättad mellan partier rätt så uppenbar och oproblematisk.
Lagen reglerar det som alla riksdagens ledamöter måste följa. Lagen sätter ramar för riksdagens arbete.
En överenskommelse mellan partier omfattar bara de partier som ingår, ingen annan. Alla riksdagsledamöter är dock valda av väljarna i valkretsarna, inte av partierna, och därför finns ingenting som tvingar riksdagsledamöter att följa överenskommelsen. Det är helt frivilligt. Men om man vill stå på partiets riksdagslista i nästa val är det nog bäst att följa partiets överenskommelser.
Jag har i bloggen lyft fram talman Johan Widén som inför valet 1914 krävde att få slippa följa Folkpartiets partiprogram för att ställa upp på partiets riksdagslista (se Ledarskap viktigare än partier). Den integriteten tar sig inte riksdagsledamöter idag, men det är ingen lag som förbjuder dem att göra antingen det ena eller andra. De valda har sin röst i sin hand. Och i nästa val har de att få väljarnas stöd för att bli omvalda. Många glömmer att demokrati inte är ett val, utan återkommande val där makten kan avsättas.
Att hävda att en överenskommelse som den nu aktuella skulle undergräva grundlag eller annan lag stämmer inte. Överenskommelsen innebär att vissa partier lovar varandra att lägga ner sina röster i vissa voteringar. Det är inte mer eller mindre lagligt än att komma överens om att rösta för eller emot något visst förslag. Vi har att göra med en naturlig del av det lagstiftande arbetet inom ramen för gällande lagar. Låt vara att det är nedskrivet på papper.
Naturligvis är det inte ett avtal som man kan gå till domstol med om någon part bryter mot det. Skälet till att skriva ner det är att kunna visa upp det om någon sviker ingångna löften. Priset för att bryta mot det är enbart politiskt och moraliskt — att framstå som opålitlig lögnare och andras ovilja att ingå uppgörelser i framtiden.
Ett skäl till att jag så bestämt försvarar decemberöverenskommelsen är kanske att jag själv har författat en sådan överenskommelse över blockgränsen och sett hur betydelsefull den var. Visserligen var det bara på landstingsnivå och om en konkret sakfråga: återinförande av spårvägstrafik i Stockholm i form av Tvärbanan från Gullmarsplan till Alvik. Efter valet 1988 hade MP blivit vågmästare i Stockholmslandstinget och stödde ett S-lett styre med Bosse Ringholm i spetsen. Under den föregående mandatperioden hade de borgerliga majoriteten, men C hade inte lyckats få med M (som var splittrat) på att bygga tvärspårvägen. När S hade tagit över makten föreslog min chef, det legendariska landstingsrådet Knut Nilsson (C), att M skulle gå med på tvärspårvägen för att sätta S på plats. Vi fick grönt ljus och formulerade en överenskommelse som MP, trots att de ingick i S-lägret, skrev under. Jag gick runt med avtalet och fick alla gruppledarnas namnteckningar.
Överenskommelsen M-FP-C-MP presenterades på morgonen för landstingets budgetmöte och tog all media från S, som blev fullständigt överrumplade av denna kupp.
Det som tippade över ett splittrat M till att gå med på spårväg var möjligheten att kunna ge S en känga. Resultatet är en av de få framgångsrika trafikinvesteringar som gjorts i Stockholm på årtionden. Vi i C visste att det skulle bli bra i sak, men vi behövde maktspelets krassa logik för att gå vinnande ur det politiska spelet.
Det är därför jag menar att man måste se och förstå hur allt hänger ihop i just det ögonblick då en överenskommelse av maktpolitisk natur träffas. Krassa och cyniska inslag som i sig är dåliga, kan i ett maktspel visa sig resultera i en konstruktiv lösning (något som redan gamle Aristoteles analyserade).
”Problemet” är att man måste förstå och tolka alla bitarna och ha modet att satsa även om utfallet inte är givet.
Just så är det med decemberöverenskommelsen.

Priset för att inte tala med SD

Som framgår i de två tidigare inläggen anser jag att decemberöverenskommelsen är en seger för Alliansen. De borgerliga partierna har fått Socialdemokratin att övergå till deras praxis när det gäller val av statsminister. S har också ångrat sitt brott mot budgetpraxis. Man har, vilket är det viktigaste, inte lyckats splittra de fyra Allianspartierna och skaffat sig ett borgerligt stödparti, den strategin som varit avgörande för partiets dominans över svensk politik sedan 1932.
Nu kan jag berätta att under hela valrörelsen 2014 var orolig för att valframgångar för Sverigedemokraterna skulle anses vara skäl för Folkpartiet eller Centerpartiet att lämna Allianssamarbetet för att istället sätta sig i S-regering. Uppenbart var detta det som Socialdemokratin till 100 procent trodde skulle ske. När Stefan Löfven fick uppdrag att bilda regering sa han att han ”självklart” skulle få igenom sin budget. Han räknade, ”självklart”, med att FP eller C skulle ställa upp.
Nu höll Alliansen ihop. Socialdemokraterna har i decemberuppgörelsen erkänt blockpolitiken.
Skälet till att man i uppgörelsen infört nytt inslag om nedlagda röster om statsbudget är att minoritetsregering ska få igenom sin ekonomiska politik. De nedlagda rösterna är alternativet till att tala med Sverigedemokraterna. Överenskommelsen innehåller därför också priset för att inte förhandla med, inte ens samtala med detta nya parti.
Jag tycker kritikerna av decemberöverenskommelsen ska vara ärliga här. Alternativet till denna uppgörelse är två: antingen en handlingsförlamad regering i åratal (se mer i förra inlägget) eller att sätta sig ner och samtala med Sverigedemokraterna.
Decemberöverenskommelsen är en naturlig fortsättning på Fredrik Reinfeldts linje och löfte, att i maktfrågor räkna bort SD och låta det block som är störst få regeringsmandat av riksdagen — in blanco. Vill man inte ge detta mandat till de rödgröna, måste man bjuda Björn Söder och Mattias Karlsson på mer än en kopp kaffe.
Man kan ifrågasätta detta sätt att isolera ett riksdagsparti och det maktpolitiska priset det kostar, men Alliansen stakade ut linjen offentligt långt före valdagen. Man fullföljer nu denna linje konsekvent. Kritiken borde inte handla om just denna överenskommelse, utan om hela strategin. Jag gissar att det är en aspekt Allianspartierna behöver diskutera inför nästa val.

Känslovågorna går höga om uppgörelsen

Det är intressant att se vad som händer när gammaldags taktiserande maktspel mellan partierna i riksdagen, det som var vanligt första halvan av 1900-talet, utspelar sig idag då sociala medier snabbt ger uttryck för reaktioner långt utanför de kretsar som förhandlar.
Maktspel är intrikata och subtila på flera nivåer samtidigt. När detta spel uttolkas av dem som inte är med eller inte satt sig in i det, är det som uppgjort för missförstånd. En rad av de uttolkningar som nu sker på olika håll i både gammelmedia och på nätet är just präglade av sådana missförstånd.
1)
Ett avgörande missförstånd är att dessa sex partier nu gjort upp om politiken. Det är fel. Man har gjort upp om formerna för beslut kring regeringsbildning och budget. Inte om innehållet i politiken.
Exempelvis kommer inte Vänsterpartiet att kunna tvinga fram något vinstförbud som en följd av denna uppgörelse. Ett sådant förbud kräver en lagförändring. Och en sådan kommer Alliansen att rösta emot och SD blir vågmästare.
2)
En annan vanlig synpunkt är att Socialdemokratin kommer att strunta i denna uppgörelse när den inte längre tjänar Socialdemokratins intressen. Efter valet 2018 kommer S inte att hedra uppgörelsen om Alliansen blir störst.
Här kommer ett nytt och osvenskt inslag i politiken till uttryck: avsaknad av tillit till andras hederliga uppsåt. Detta är vanligt i övriga världen men i Norden har vi haft hög tillit till att man kan göra upp även med sina motståndare. Jag tycker vi ska visa tillit så länge ingångna avtal upprätthålls.
Visst har Stefan Löfven slirat på sanningen vid flera tillfällen (han skulle avgå och inte regera med Alliansbudget, något han nu gör), men det är svek gentemot hans egna väljare, inte brott mot ett ingånget avtal med motpart. Skulle Socialdemokratin bryta decemberöverenskommelsen efter valet 2018, då har Sverige hamnat i ett helt nytt klimat där hederlighet inte längre finns. Men där är vi inte nu, och jag hoppas aldrig vi hamnar där.
3)
En kritisk infallsvinkel är att Alliansen tvingar fram ett större inflytande för V över regeringen. Men detta är ju ett av syftena med maktspelet: att göra S beroende av V och på det sättet visa S-väljarna att en röst på S också är en röst på V. Skälet till att jag är för blockpolitik är att det ger väljarna — väljarna! — avgörande makt över den politiska inriktningen: rött eller blått. Socialdemokraterna är emot blockpolitik eftersom de sedan 1930-talet kunnat dominera svensk politik genom att göra upp med än det ena än det andra partiet och på så sätt alltid vara vid makten, hur väljarna än röstar. Nu när de borgerliga håller samman, tvingas S att göra upp med V, vilket de sist av allt önskar eftersom det reducerar deras maktpotential.
Det som gör decemberuppgörelsen historisk är att S nu erkänner och accepterar blockpolitiken.
Man kan naturligtvis vara besviken över att de rödgröna fick fler väljare än Alliansen, men det är väljarnas dom för perioden 2014-2018. Att obstruera mot detta utfall betyder att man inte respekterar väljarna. Det tycker jag är en felaktig agenda för Alliansen.
4)
Syftet med uppgörelsen är att skapa politisk och ekonomisk stabilitet, även om fel lag får regera. En del menar dock att en lamslagen regering vore bättre än en vänsterregering. Se på Belgien. De har inte haft en potent regering på länge, men landet fungerar ändå. Ingen politik är bättre än fel politik.
Här är det väl åter min djupa förankring i svensk politisk tradition som får mig att ogilla detta synsätt. Vi ska ha ordning och reda. Även om väljarna valt ”fel”. Att medvetet mana fram handlingsförlamning strider mot min moraliska övertygelse. Det är att ge upp, att inta en uppgiven syn på vad som är möjligt. Bättre att låta ”fel” politik styra till nästa val och i det valet agera för att få rätt politisk inriktning, som då också har handlingskraft att göra rätt.
5)
En invändning formuleras så här: ”Hur ska jag som borgerlig väljare kunna lägga min röst på ett gäng partier som KAN stoppa högskattepolitik bara de ville men nu öppet har deklarerat att de så inte kommer att göra?” Det är sant att Löfvenregeringen nu kan höja skatterna till 100 procent utan att en enda borgerlig riksdagsledamot röstar nej. (Men frågan är inte riktigt korrekt formulerad med tanke på att SD tillsammans med rödgröna stoppade Alliansregeringens skattesänkning förra året. Alliansen KAN INTE, även utan uppgörelsen, sänka skatterna utan stöd av SD…)
Skälet är vi har med en ”kohandel” att göra. Alliansen kan efter att ha blivit största block i valet 2018 sänka skatterna utan att vänstern röstar emot. Handlingsfrihet för vänsterregeringen nu, byts mot en möjlig Alliansregerings handlingsfrihet efter 2018.
Kom ihåg att detta gäller själva omröstningen, det gäller inte debatten. Alliansen kommer att kunna argumentera emot vänsterregeringens skatteförslag och visa på bättre lösningar, precis som förut. Uppgörelsen innebär ingen censur mot att planera för och lägga fram förslag för en annan utveckling.
Om detta är en bra byteshandel avgörs åter av om man har tillit, eller inte, till svensk hederlighet och respekt för ingångna avtal. I de flesta länder hade en sådan här uppgörelse varit dårskap — ingen politiker håller undertecknade avtal som sträcker sig åtta år framåt i tiden. Jag är kanske naiv, men jag vill tro att denna decemberöverenskommelse kommer att hedras av Socialdemokratin även om de förlorar valet 2018.
Jag får en känsla av att kritiken mot uppgörelsen egentligen handlar om kritik och misstroende gentemot det politiska systemet.
Jag tycker Allianspartierna ska ta detta på största allvar och bli bättre på att visa vad alternativet till vänsterregeringen är. På det sättet kan man se till att väljarna alltid ser att det finns två regeringsalternativ: borgerlig eller vänstern. Då kan valrörelsen 2018 verkligen, för första gången bli en kamp mellan ett borgerligt och ett socialistiskt alternativ.

Löfven fegar ur: inget nyval

Med ett handslag har sex partier (M,C,FP,KD,S,MP) kommit överens om att släppa fram den statsminister som har den största partikonstellationen bakom sig i riksdagen. Dessutom har man kommit överens om att oppositionen vid varje tillfälle också kommer att lägga ner sina röster i slutlig omröstning om regeringens budget.
Socialdemokraterna har därmed övergivit sin praxis om att rösta emot en borgerlig statsministerkandidat. Socialdemokraterna har också ångrat det brott mot praxis man påbörjade förra året då man bröt ut en del av Alliansregeringens budget med Sverigedemokraternas hjälp och röstade ned den delen av budgeten.
Socialdemokraterna har tvingats backa från sina arroganta attityd i riksdagen.
Alliansen har alltså vunnit två viktiga poäng över S. En tredje förlust för S är att Alliansen fortsätter vara ett eget regeringsalternativ och inte bryts upp.
Det Socialdemokratin vunnit är att partier som inte sitter i regeringen lägger ner sina röster i budgetvoteringar. Därmed får också en minoritetsregering garanterat igenom sin budget. Alliansen har diskuterat i denna riktning eftersom man själva kan komma att bilda minoritetsregering efter nästa val, därmed är det ingen eftergift från deras sida att gå med på det. Alliansen har alltså vunnit på alla punkter. Löfven har backat på varje.
Denna uppgörelse kallas ”decemberöverenskommelsen” och innebär att statsministern inte utlyser nyval. Han bryter därmed mot sitt löfte att inte regera med en Alliansbudget. Det kommer han nu att göra. Vissa budgetjusteringar kommer att ske i vårbudgeten, säger han. Men Stefan Löfven kommer ändå att regera med en borgerlig budget, tvärt emot vad han lovat.
Jag tycker regeringen fegar ur genom löftesbrott. Man vågar inte låta svenska folket avgöra.

Fega inte ur – håll nyval

Expressen meddelar att sex riksdagspartier kommer att hålla presskonferens om en halvtimme. En uppgörelse har träffats som innebär att nyval inte kommer att hållas, sägs det.
Jag tvivlar. En uppgörelse om hur en minoritetsregering ska kunna regera är en sak. Att Löfvenregeringen ska sitta kvar en helt annan.
Riksdagen har antagit Alliansens budget för 2015. Det beslutet gäller. Om nyval inte blir av kommer Löfven att regera med Alliansens ekonomiska politik, något han sagt att han inte kommer att göra.
Det mest logiska är att de sex partierna har kommit överens om regler som ska gälla efter ett nyval, snarare än att ställa in nyval.
Jag tycker väljarna ska få ta ställning till om vi ska leva med denna röra i fyra år, eller om vi får chans att utse en annan regering.

Tsunamin och sårbarheten

I dag är det 10 år sedan tsunamin i Sydostasien drog in över stränderna i Thailand och dödade 543 svenskar. Det är starka berättelser som förmedlas i medierna av de anhöriga som förlorat nära och kära. Det som gör det extra traumatiskt är kontrasten mellan semesterparadiset som så plötsligt blir dödligt katastrofområde.
Men för mig, som inte känner några som drabbades, är det den politiska taffligheten som finns närmast i minnet. Att se bilderna av Göran Persson och Laila Freivalds från dessa dagar är fortfarande något av det mest pinsamma man kan tänka sig. Här sitter de politiker som vill bestämma allt i människors liv därför att de anser sig vara bättre, klokare och starkare än vi medborgare själva att bestämma över våra liv. Men när något händer visar de sin litenhet. En ynkedom som är total.
I SVT:s direktsändning från Khao Lak säger politiske reportern Mats Knutson nu på morgonen att utvärderingen av regeringens agerande är ”som en thriller”. Aldrig har kritik varit så öppen och rak som i denna. Jag håller med.
Katastrofkommissionens rapport Sverige och tsunamin (SOU 2005:104) har jag här hemma i form av pocketbok. I den har jag strukit under några meningar som visar att det fanns krav på att stärka katastrofberedskapen men att regeringen Persson medvetet struntade i förslagen:

Sårbarhetsutredningen 2001 ansåg att det på varje nivå skall finnas ett organ som har det yttersta ansvaret för krishantering. På nationell nivå föreslogs att detta ansvar borde utövas av regeringen … Vid [S-regeringens] behandling avvisades tanken på ett nationellt krishanteringsorgan inom Regeringskansliet. Regeringen hänvisade bland annat till att inrättandet av ett sådant organ skulle medföra vissa konstitutionella problem.

Efter tsunamin skedde omorganisation för att stärka upp krishantering. Men i SVT:s morgonsoffa har nyss statsminister Stefan Löfven fått förklara varför han, när han tillträdde i höstas, flyttade bort krishanteringen från statsministerns statsrådsberedning ned till att ligga under en nyinrättad inrikesminister i justitiedepartementet, alltså en minister utan portfölj som inte ens är departementschef. Löfven menade att det blir bättre samordning på det sättet.
Men ett av skälen till det totala fiaskot 2004 var just att krishantering sköttes långt ner i statsapparaten och information nådde inte de högst ansvariga. Löfven riskerar nu att återgå till läget före tsunamin.
Minnet av tusentals drabbade är kanske inte längre än så inom staten.