Tsunamin och sårbarheten

I dag är det 10 år sedan tsunamin i Sydostasien drog in över stränderna i Thailand och dödade 543 svenskar. Det är starka berättelser som förmedlas i medierna av de anhöriga som förlorat nära och kära. Det som gör det extra traumatiskt är kontrasten mellan semesterparadiset som så plötsligt blir dödligt katastrofområde.
Men för mig, som inte känner några som drabbades, är det den politiska taffligheten som finns närmast i minnet. Att se bilderna av Göran Persson och Laila Freivalds från dessa dagar är fortfarande något av det mest pinsamma man kan tänka sig. Här sitter de politiker som vill bestämma allt i människors liv därför att de anser sig vara bättre, klokare och starkare än vi medborgare själva att bestämma över våra liv. Men när något händer visar de sin litenhet. En ynkedom som är total.
I SVT:s direktsändning från Khao Lak säger politiske reportern Mats Knutson nu på morgonen att utvärderingen av regeringens agerande är ”som en thriller”. Aldrig har kritik varit så öppen och rak som i denna. Jag håller med.
Katastrofkommissionens rapport Sverige och tsunamin (SOU 2005:104) har jag här hemma i form av pocketbok. I den har jag strukit under några meningar som visar att det fanns krav på att stärka katastrofberedskapen men att regeringen Persson medvetet struntade i förslagen:

Sårbarhetsutredningen 2001 ansåg att det på varje nivå skall finnas ett organ som har det yttersta ansvaret för krishantering. På nationell nivå föreslogs att detta ansvar borde utövas av regeringen … Vid [S-regeringens] behandling avvisades tanken på ett nationellt krishanteringsorgan inom Regeringskansliet. Regeringen hänvisade bland annat till att inrättandet av ett sådant organ skulle medföra vissa konstitutionella problem.

Efter tsunamin skedde omorganisation för att stärka upp krishantering. Men i SVT:s morgonsoffa har nyss statsminister Stefan Löfven fått förklara varför han, när han tillträdde i höstas, flyttade bort krishanteringen från statsministerns statsrådsberedning ned till att ligga under en nyinrättad inrikesminister i justitiedepartementet, alltså en minister utan portfölj som inte ens är departementschef. Löfven menade att det blir bättre samordning på det sättet.
Men ett av skälen till det totala fiaskot 2004 var just att krishantering sköttes långt ner i statsapparaten och information nådde inte de högst ansvariga. Löfven riskerar nu att återgå till läget före tsunamin.
Minnet av tusentals drabbade är kanske inte längre än så inom staten.