Priset för att inte tala med SD

Som framgår i de två tidigare inläggen anser jag att decemberöverenskommelsen är en seger för Alliansen. De borgerliga partierna har fått Socialdemokratin att övergå till deras praxis när det gäller val av statsminister. S har också ångrat sitt brott mot budgetpraxis. Man har, vilket är det viktigaste, inte lyckats splittra de fyra Allianspartierna och skaffat sig ett borgerligt stödparti, den strategin som varit avgörande för partiets dominans över svensk politik sedan 1932.
Nu kan jag berätta att under hela valrörelsen 2014 var orolig för att valframgångar för Sverigedemokraterna skulle anses vara skäl för Folkpartiet eller Centerpartiet att lämna Allianssamarbetet för att istället sätta sig i S-regering. Uppenbart var detta det som Socialdemokratin till 100 procent trodde skulle ske. När Stefan Löfven fick uppdrag att bilda regering sa han att han ”självklart” skulle få igenom sin budget. Han räknade, ”självklart”, med att FP eller C skulle ställa upp.
Nu höll Alliansen ihop. Socialdemokraterna har i decemberuppgörelsen erkänt blockpolitiken.
Skälet till att man i uppgörelsen infört nytt inslag om nedlagda röster om statsbudget är att minoritetsregering ska få igenom sin ekonomiska politik. De nedlagda rösterna är alternativet till att tala med Sverigedemokraterna. Överenskommelsen innehåller därför också priset för att inte förhandla med, inte ens samtala med detta nya parti.
Jag tycker kritikerna av decemberöverenskommelsen ska vara ärliga här. Alternativet till denna uppgörelse är två: antingen en handlingsförlamad regering i åratal (se mer i förra inlägget) eller att sätta sig ner och samtala med Sverigedemokraterna.
Decemberöverenskommelsen är en naturlig fortsättning på Fredrik Reinfeldts linje och löfte, att i maktfrågor räkna bort SD och låta det block som är störst få regeringsmandat av riksdagen — in blanco. Vill man inte ge detta mandat till de rödgröna, måste man bjuda Björn Söder och Mattias Karlsson på mer än en kopp kaffe.
Man kan ifrågasätta detta sätt att isolera ett riksdagsparti och det maktpolitiska priset det kostar, men Alliansen stakade ut linjen offentligt långt före valdagen. Man fullföljer nu denna linje konsekvent. Kritiken borde inte handla om just denna överenskommelse, utan om hela strategin. Jag gissar att det är en aspekt Allianspartierna behöver diskutera inför nästa val.