EU är både för litet och för stort

I senaste numret av Axess handlar temaavsnittet om att 2015 blir ett ödesår för Europasamarbetet. Med de senaste händelserna i Grekland har ju knappast optimismen ökat.
Fredrik Erixon, chef för tankesmedjan European Center for Political Economy, pekar ut de mest grundläggande faktorer som ligger bakom krisen för unionen. Det är exakt om detta som diskussion borde handla — inte symptomen utan principerna.

Europasamarbetet vilar i för hög grad på föreställningen att den förvärvat en konstitutionell identitet … Den Europeiska unionen är i dag en röra av institutionellt ansvar. Ingen kan säga vem som är ansvarig, eller vem en väljare ska rösta bort om den är missnöjd med politiken. [Unionen] har demokratiskt stöd för sin existens som samarbete — men inte som en konstitutionellt baserad entitet med typiskt nationalstatliga anspråk.

I brist på denna identitet samlar sig etablissemangen kring kritik mot Storbritannien. Ett hatobjekt i Bryssel.
Men det avgörande landet är Tyskland. Det är där allt avgörs numera. Inte därför att Tyskland vill, utan därför att alla andra är så svaga. Tyskland hamnar i en roll där allt hänger på att de öppnar sin kassakista, och därmed blir den ständige nej-sägaren. Logiken driver fram bilden av Angela Merkel med Hitlermustage.
EU är egentligen två ekonomier: den nordeuropeiska med Tyskland som motor och där vi arbetar innan vi spenderar, den andra är medelhavsområdet med Frankrike i spetsen, där man slösar och konsumerar för att sedan genom politik skyffla över kostnaderna på någon annan.
Så länge Tyskland hade att rentvå sig från Hitlertiden gick man med på att betala för att komma in i värmen. Men nu är läget annorlunda. ”Efterkrigstyskland har dött”, som Fredrik Erixon skriver. Europa står inför ett vägval: nordeuropeisk ordning och reda mot sydeuropeisk ansvarslöshet och korruption.
Paradoxen är att de som under årtionden hårdast drivit fram europasamarbetet är Sydeuropa som genom EU kunnat skyffla sina kostnader norrut. Nu måste dessa ”europaentusiaster” börja betala och anpassa sig till en nordeuropeisk ekonomisk politik om samarbetet ska kunna fortsätta. Frågan är om de kommer att vara lika entusiastiska för detta.
Om syd inte accepterar denna utveckling kommer samarbetet att haverera. De ekonomiska skillnaderna växer och utan förändrad attityd i Sydeuropa kommer euro- och europasamarbetet att slitas sönder, likt många andra internationella samarbeten genom historien.
Min gissning är att Storbritannien genom sina krav på ansvarstaganden kommer att gå före och lämna unionen om syd fortsätter hävda den ekonomiska ansvarslösheten. Efter ett sådant utträde kommer det att heta att övriga länder ska hålla ihop, men det kommer snarare att vara första spiken i kistan för nuvarande union. Tyskland kommer inte att vilja och kunna bära upp ansvaret efter att Storbritannien lämnat.
Den nuvarande unionen kommer med sådan utveckling att upplösas. Ett nytt samarbete, där man startar om från början, kan då sjösättas. Kanske hela efterkrigstidens kluster av internationella organ kommer att behöva struktureras om i grunden. När det gäller ekonomi och frihandel borde Europa och USA gå före och släppa in Afrika och andra delar av världen som ställer upp på frihandel. När det gäller diplomati borde FN, där diktaturer ges samma tyngd som demokratier, överges för ett nytt Demokratiernas Förbund.
För om sanningen ska fram: vad har vi mer gemensamt med italienare än med indier i en global era? Vi har handel och moral i form av mänskliga rättigheter gemensamt med båda. Politik om svenska a-kassa eller vägbyggen har vi lika lite gemensamt med Italien som med Indien. Europa är på något sätt både för stort och för litet.
Fredrik Erixon diskuterar inte i dessa termer men konstaterar: ”Tyskland blickar ut mot världen snarare än inåt mot Europa. Man vill inte viska i Bryssel, man vill tala med världen.”
För mig har EU-projektet varit en god tanke men blivit ett allt värre misslyckande. Det är dags att överge de politiska ambitioner på Europanivå, för att stärka västvärldens principer för internationell samexistens globalt.