Month: August 2014

Svenska Dagbladet har gjort en annorlunda “valkompass”. Istället för partier och kandidater till riksdagsvalet om några veckor jämförs dina svar med historiska politiska personer. Jag gjorde testet för någon vecka sedan och blev överraskad av svaret. Gjorde därför om det. Samma svar.
Idag gjorde jag om testet igen. Åter samma svar. Svenska Dagbladet tycker jag är mest lik… Karl Staaff (1860-1915). Liberala samlingspartiets förgrundsgestalt och statsminister i två omgångar. Han banade väg för allmänna rösträtten.
Men mest omtalad är hans motstånd mot stärkt militärt försvar när orosmolnen tonade upp sig inför första världskriget. Hans hållning orsakade det massiva bondetåget och kung Gustav V:s kupp mot statsminister Staaff 1914.
I detta känner jag inte alls igen mig. Jag hade mycket väl kunnat gå med i bondetåget mot Staaff. Och jag kryssade i SvD-testet för att jag helt är för stärkt försvar.
Men kanske hade han i övrigt en hållning som gör att jag ligger närmare honom än någon annan. Han var ju mer liberalkonservativ än dagens folkpartister…
Se mer: om Staaff i bloggen.

De iakttagelser som diplomaten Niccolo Machiavelli gjorde i Florens på tidigt 1500-tal var så skarpsinniga att hans texter fortfarande är rena läroböcker för dem som söker makt och inflytande. Mest känd är Fursten, som kom ut 1532.
I ett pigg initiativ har Staffan A Persson publicerat Fursten 2.0, där han återger vad han tror Machiavelli skulle sagt till dagens furste i Sverige, statsministern.
Kapitelrubrikerna skvallrar om innehållet:
– Hur en statsminister bör hålla sig till sanningen
– Varför statsministrar har förlorat allmänna val
– Hur en statsminister kan lyfta bördorna från människors axlar
– Vad en statsminister ska göra för att bli beundrad
– Om att ställa ut löften
– Hur en statsminister kan genomdriva sin vilja
Boken ger, precis som förlagan för 480 år sedan, råd till högste makthavaren i nationen. Så här låter det när statsministern uppmanas agera som det godas representant:

Min därav följande tes att en statsminister alltid ska framställa sig som det godas företrädare kan te sig trivialt, men inte för era politiska motståndare. I sin argumentation har de många gånger visat hur väl de förstår den saken genom att knyta ihop vallöften av ekonomisk natur med humanitära värden. De talar inte enbart om bidrag, utan om bidrag och solidaritet, inte bara om höjda skatter utan om höjda skatter och rättvisa.
Era partivänner, [herr statsminister], tenderar att tala om skatter och tillväxt eller skatter och drivkrafter, det vill säga koppla frågan om skatter till nytta. Men väljare vill höra om det som gör deras liv bättre, inte med nödvändighet rikare; värderingar är minst lika viktiga som ekonomiska fördelar.
Folk vill alltså inte bara ha fördelar, utan också uppfatta dem som rättvisa, ty känslan för rättvisa är grundläggande och medfödd […] Att vänta sig väljarnas sympati när argumenten lovar mer pengar i plånboken är att nedvärdera dem. De vill inte känna sig köpta utan få pengar därför att det är rättvist, och ni måste således hjälpa väljarna att känna sig goda samtidigt som ni levererar fördelar.

Denna insikt som Machiavelli leverarar till Fredrik Reinfeldt genom Staffan A Persson är central. Och en insikt som liberaler ofta saknar. Logik räcker inte. Etos och patos måste med.
Det är lite sent, men den som vill vinna riksdagsvalet borde läsa Fursten 2.0. Eller till nästa val 2018. Machiavellis lärdomar kommer aldrig att bli inaktuella i strider om makt.
Se mer: på författarens hemsida.

Ett skäl till att jag inte tror på opinionsinstitutens partisympatimätningar är att de inte väger in och balanserar för att borgerliga väljare har annorlunda sätt att tänka och uttrycka sig.
Jag får belägg för det när Sifo ställer andra sorts frågor till väljarna. Sveriges Radio rapporterar idag, Regeringen får gott betyg i tung mätning. Trots att oppositionen påstås ha ett stort övertag i partisympatierna så är det Alliansen som har störst förtroende att regera.
Hela 48 procent tycker att regeringen sköter sig bra eller mycket bra. Endast 21 procent tycker att den sköter dig dåligt/mycket dåligt.
När det gäller alternativet, en vänsterregering svarar 45 procent av svenska folket att de inte alls vill ha en “S-ledd regering”.
38 procent tror att en sådan skulle bli bättre:

Lägg märke till partiskheten i frågeställningen. Man gör S-ledd regering till huvudalternativet, men de tillfrågade svarar “Nej tack!” Det är ett mycket starkt nej till Stefan Löfvens rödgröna röra.
Att svaret här skiljer sig så markant från partisympatimätningar där väljarna ska ange parti, beror på att många borgerliga väljare inte tycker partipolitik är det viktigaste i deras liv. De är inte politiska aktivister utan jobbar hårt på arbetsmarknaden. De skapar välstånd och den välfärd vänsterpartierna så hett  vill bestämma över. Vänsterpartiernas väljare är i högre grad aktivister som tror att man ändrar sitt eget liv genom att tvinga på andra människor sina egna ståndpunkter. De är alltså alltid mer politiskt aktiva, särskilt mellan valen.
Opinionsinstituten misslyckas att väga in och balansera upp för denna diskrepans i synsätt, och därför drar vänsterpartierna ofta iväg i partisympatimätningar.
Statsvetarna Möller och Ruin försöker dessutom i DN lyfta vänsterpartiernas taktikspel kring SD i regeringsfrågan till en lika avgörande faktor som om partier förberett sig för att regera tillsammans. Det är knappast statsvetenskap av någon högre skola.
Mot slutet av sin tendensiösa artikel frågar de hur Reinfeldt agerar om vänsterpartierna röstar nej till honom, medan SD lägger ner sina röster och därmed inte avsätter honom som statsminister. Självklart ska Reinfeldt då regera vidare. Om oppositionen inte går fram tillsammans (S-V-MP-SD) är Alliansen det största blocket och det självklara alternativet — och skulle vara det i vilket demokratiskt land som helst.
Bara i Sverige kan statsvetare så ogenerat agera stödtrupp till en Socialdemokrati utan regeringsalternativ.

Det är mycket snack om regeringsfrågan. Det anses vara “taktik” när Fredrik Reinfeldt gör det, men högsta visdom när Stefan Löfven påstår vad andra kommer att göra i regeringsfrågan, men inte talar om vad han själv avser göra.
När Löfven säger att Alliansen räknar med stöd av SD är det en dimridå för att inte själv behöva tala om vilka partier han avser att bilda regering med om han skulle få chansen. Massmedierna går i Löfvens ledband och pressar honom inte. Det är bara regeringspartierna som ska svara, aldrig behöver Socialdemokraterna ge besked. Så var det i “Godmorgon Kamrater!” i radions P1 denna söndag, och så har det varit hela sommaren.
Vad är då fakta? Det enda journalisterna behöver göra är att gå till den förnyade grundlagen. Där gäller nya skrivningar som blir aktuella för första gången efter riksdagsvalet 14 september. Det är ett tips också till den Socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld, som av någon anledning hoppar över första ledet i grundlagens nyformulerade kapitel om regeringsbildning. Han, liksom medierna, tror, fullständigt felaktigt, att riksdagens talman startar med ett blankt papper.
Nej. Så här lyder Regeringsformens kapitel 6, § 3, om regeringsbildning:

En nyvald riksdag ska senast två veckor efter det att den samlats genom omröstning pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar nej, ska statsministern entledigas.

Grundlagen utgår från att vi har en regering och statsminister. Detta är logiskt med den negativa parlamentarism som tillämpas, dvs att regeringen regerar så länge man inte har en majoritet emot sig.
Grundlagen frågar sedan om riksdagsvalets utfall påverkar regeringens ställning i denna mening — alltså om regeringen har en aktiv majoritet emot sig.
För att fälla regeringen Reinfeldt måste alltså mer än 50 procent av riksdagsledamöterna rösta emot statsministern. Här krävs alltså (med ett utfall enligt opinionsmätningarna) att Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet går samman och röstar likadant, dvs nej till Fredrik Reinfeldt som statsminister.
Den fråga medierna borde ställa, om de vill framstå som initierade och opartiska, är alltså om Stefan Löfven tänker rösta tillsammans med Jimmie Åkesson i den första voteringen om regeringsmakten efter valet.

Grundlagen stipulerar att en sådan omröstning ska ske inom två veckor.
Det Fredrik Reinfeldt sagt, är att han kommer att låta en sådan omröstning ske — istället för att självmant avgå — om inte Socialdemokraterna uppvisar hur man tänker skaffa sig majoritet för en statsbudget och därmed en förutsättning för att Sverige ska kunna fortsätta uppnå stabila statsfinanser.
Hela detta fullständigt avgörande ställningstagande blundar medierna och S-debattörer för.
Att S-aktivister stoppar huvudet i sanden är inte så konstigt, men att svenska medier så lättvindigt låter sig luras av detta spel är pinsamt.

Nu när valrörelsen drar igång på riktigt börjar väljarna sätta sig in i vilket regeringsalternativ man vill ha. Då tappar S, V och MP hela 6,1 procentenheter från juli till mitten av augusti. Samtidigt går M fram med 4 procentenheter, rapporterar Expressen.
Därmed har pendeln svängt med hela 10 procentenheter i ett nafs.
Sett till regeringsalternativ deklarerade för väljarna före valet, ser opinionsläget ut så här enligt Demoskop:
Alliansen . . . . . . . . . . . . 37,3 procent
Socialdemokraterna . . . . 29,9 procent
Sverigedemokraterna . . . 12,2 procent
Observera att antalet osäkra är fortsatt mycket högt: 13,8 procent vill, en månad före valet, inte svara på vem man tänker rösta.
Om vänsterpartierna kan tappa 6 procentenheter under semestern, kan de naturligtvis tappa lika mycket till när nu alla partier under valrörelsen blir kritiskt granskade, inte bara regeringspartierna. I fyra år har regeringen som makthavare granskats, medan oppositionen bara fått positiv uppmärksamhet för sina till intet förpliktande synpunkter. I valrörelsen måste alla synas eftersom de kan få makten efter valet.
Det finna alla möjligheter att de som dömt ut Alliansen kan vara rökta dagen efter valet.

Stjärnkocken Leif Mannerström är ju en ny Leif GW Persson! Hans rakhet, integritet och korthuggna språk i nya TV4-programmet Leifs restaurang är något annat än det vanliga, ytliga babblet om hur “fantastiskt” allt är i TV-sändningar.
Han är också modig. Programmet ger långtidsarbetslösa med olika grad av sociala problem en chans att komma tillbaka till arbetslivet. Dessa helt outbildade personer ska på kort tid lära sig jobbet och sköta en riktig restaurang i Göteborg. Till G-P säger Mannerström:

— Du vet, det här är ju på allvar, här gäller det att ta tag i människor på allvar så att de kommer tillbaka till livet. En del av dem har haft det, för att uttrycka det hårt, jävligt jobbigt. Du får inget jobb i dag om du inte har ett bra CV och många av de här människorna har ju inget sådant men vi har lyckats få in dem i arbetslivet ändå och det är jag jäkligt stolt över.
— Det är inget lekprogram precis, utan här kommer de få höra både ris och ros.

Mannerström började själv jobba på restaurang som 15-åring och han ställer hårda krav. I programmet säger han:

— Jag söker dom som bestämmer sig. Det här vill jag. Gå till jobbet varje dag.
— Man ska göra rätt för sig. Det är viktigt att man hittar en uppgift, någonting att sköta. Att man betyder någonting och att man tar tag i sig själv. Det har med självkänsla att göra.
— Jag är väldigt pettimeter. Allting ska vara snyggt.
— Man hittar alltid några pärlor och så hittar man dem som är totalt värdelösa. Men de kan vara bra ändå. Det finns mycket goda hjärtan hos dom som inte kan hacka lök.

Herrejävlar vad jag saknar dessa personer som vågar att inte vara politiskt korrekta i medierna! Mannerström behöver efter 60 år i branschen inte be om ursäkt för att han har tydliga åsikter.
De utvalda är samtidigt chockerade öppna om sin livssituation (hoppas de fått klart för sig vad TV-exponering innebär). Och har en god förmåga att berätta om det. En deltagare som missbrukat, saknar betyg och nu bor i bostad som socialtjänsten tillhandahåller säger “Jag ser mig inte som en loser, men det är det jag blivit.”
Varför ställer en så framgångsrik kock och krögare upp på att jobba med arbetslösa och outbildade? Mannerström förklarar att han vill ge något tillbaka till Göteborg som givit honom så mycket. Just detta samhällsengagemang är väldigt vanligt i USA, men inte här hemma. Ge något tillbaka!?! Vi ska ju bara kräva våra rättigheter! “Någon annan” ska fixa det. Politikerna.
Men Mannerström ställer upp. Samtidigt döljer han inte att han har vissa betänkligheter. Han är ärlig om att han ställer krav. Han frågar en deltagare, “Om vi tar med dig, är du ren då?”
Så får man ju inte göra. Ta folk på allvar.
Den här TV-serien ska jag följa.

Idag rapporterar Aftonbladet, Skräckbesked för Löfven, att Alliansen ökar i ny opinionsmätning, medan oppositionen är fortsatt splittrad. Statsminister Fredrik Reinfeldt intar nu också samma hållning som denna blogg lanserade förra veckan: Alliansens stöd i folket ska jämföras med Socialdemokraternas stöd, eftersom det inte finns något annat regeringsalternativ än Socialdemokraterna ensamt.
Så här ser då stödet för de olika regeringsalternativen ut:
Alliansen . . . . . . . . . . . . . . 38,8 procent
Socialdemokraterna. . . . . . . 29,7
Sverigedemokraterna. . . . . . 10,9
Miljöpartiet. . . . . . . . . . . . . . 9,9
Vänsterpartiet. . . . . . . . . . . . 6,9
I ett inlägg i januari 2013 presenterade jag hur det kan gå i riksdagen med liknande valresultat. Scenariot i korthet:
Om talmannen föreslår riksdagen att utse Stefan Löfven till statsminister kan en majoritet av Alliansen och SD rösta nej eftersom Löfven inte gått till val med stödpartier utan ensamt. Det finns inget regeringsprogram med MP och V.
Talmannen får då erbjuda Fredrik Reinfeldt att försöka bilda regering. Han kan då höra sig för om vad MP kräver för att lägga ner sina röster. Om MP gör det, är Reinfeldt klar som statsminister. Om MP inte vill göra upp med Alliansen, hamnar avgörandet hos SD. Kommer de att rösta nej också till en Alliansregering? Eftersom Reinfeldt inte kommer att förhandla röstar SD nej. Därmed faller Reinfeldt.
Talmannen föreslår då en blocköverskridande regering. Stefan Löfven försöker säkert locka FP och C, men blir avvisad. Gustaf Fridolin vill säkert också försöka bilda regering med FP och C, men Allianspartierna vill inte svika sina vallöften. Talmannen kan föreslå S och M, men de vill inte tillsammans.
När talmannens fjärde förslag röstats ner av riksdagen, utlyses automatiskt extraval att hållas inom tre månader.
I det extravalet borde det ha gått upp för svenska folket att man bör rösta på ett regeringsalternativ som kan få majoritet i riksdagen. Bara ett sådant alternativ finns: Alliansen. I extraval i januari 2015 borde Alliansen kunna få denna egna majoritet. Sverige får då till slut en regeringsduglig lösning.

Det har blivit upprörda känslor från vänsterhåll när Stockholmsmoderaternas lokala valaffischer presenterats. De ska sättas upp runt om i huvudstaden i morgon. Jag tycker det är ett kul grepp att inte vara gravallvarlig utan anlägga en humoristisk ton.
Oppositionen hävdar att det är “lögn”.
Men sanningen är att affischerna tar upp det oppositionen vill dölja.
När det gäller RUT vill S halvera avdraget och V ta bort det. De har ju inte gjort upp före valet, väljarna vet inte vad de röstar på. Affischens budskap kan alltså bli verklighet i en kompromiss mellan S och V.
“BYE BYE förbifarten” är ett annat budskap som kan bli sant. S vill visserligen bygga, men både MP och V är stenhårt emot. En kompromiss mellan dessa partier kan mycket väl betyda att förbifarten läggs i malpåse.
“AJÖKEN nio nya tunnelbanestationer” är på samma sätt ett möjligt resultat eftersom oppositionspartierna föreslagit mängder med satsningar på kollektivtrafiken utan att finansiera eller prioritera. Efter långdragna förhandlingar kan S-MP-V mycket väl hamna i att inte bygga dessa nio stationer utan något annat.
“THE END of ungdomsjobb” är en svengelsk affisch som syftar på att oppositionen vill höja arbetsgivaravgiften för unga och ta bort restaurangmomsen där många unga börjar sitt yrkesliv. Det kommer att bli slutet för många ungdomars första anställning.
“TACK Å HEJ fritt skolval” är ett högst tänkbart resultat om Vänsterpartiets villkorslösa krav på stopp för företag i välfärden införs. S har inte lovat totalstopp, men vad blir kompromissen med V när man behöver deras röster för att komma till regeirngsmakten? Väljarna vet inte. Affischens budskap kan bli verklighet.
“140 000 nya bostäder KAN HÄLSA HEM“. Affischen syftar på uppgörelse som Alliansen gjort i Stockholmsregionen och som ställer krav på bostadsbyggande som motprestation för utbyggd tunnelbanan. Oppositionen har inte någon liknande uppgörelse.
“ETT TU TRE så fanns inte Bromma flygplats mer“. Två av tre oppositionspartier driver nedläggning. I en förhandling kan den ryka. Affischens budskap kan bli sant.
“BOOM! där rök försvaret” är väl den mest kontroversiella affischen. Dels är försvaret ingen lokal fråga för Stockholm, dels har nya Moderaterna kraftigt skurit ner försvarsmakten under åtta år. Men M undgår min kritik eftersom jag anser att affischen syftar på att oppositionen velat ge försvaret ännu mindre pengar. Två av tre rödgröna partier vill avveckla det militära försvaret. Eftersom Moderaterna inte helt vill avskaffa försvaret vill de ha mer av det än oppositionen. Affischen har ett fräckt påstående, men sett till alternativet är budskapet inte oriktigt.
Jag tror att affischerna får väljarna att tänka till. Det är just vad reklam syftar till.
Mer fundersam är jag över att svenska medier så unisont dömer ut M-kampanjen. Svenska medier framstår som en integrerad del av Socialdemokraternas valhögkvarter.  Jag hoppas väljarna ser igenom den extremt partiska medierapporteringen.

SVT har åter gjort den mest omfattande valkompassen, även om den nu aktuella inför riksdagsvalet inte känns lika träffsäker som valkompassen inför europaparlamentsvalet tidigare i år.
Jag har kollat vilka kandidater som ger samma svar som mig, oberoende av valkrets. Sedan har jag valt ut dem som ligger nära mig (får hög procent samstämmighet), men som jag också har träffat personligen och någorlunda känner till.

84% Sara Skyttedal (KD) är ungdomsförbundets ordförande, 28 år och arbetat med marknadsföring för bland annat Axess. En ung politiker från Växjö som inte är helt inlåst i den svenska åsiktskorridoren. Nu kandiderar hon inte i Stockholms stads valkrets, så jag kan inte kryssa henne.
77% Andreas Norlén (M) är jur.dr, riksdagsledamot och 41 år. Bor i Motala. Lågmäld och saklig, men också den kanske mest analytiske riksdagsledamot jag träffat. Står 6:a på riksvalsedeln och 1:a i Östergötland.
77% Monica Renstig (FP) är företagare i bland annat Women’s Business Research Institute. Har skrivit flera debattböcker om välfärd och förnyelse med tydligt entreprenöriellt perspektiv. En 62 år ung och energisk person med många järn i elden. Står på 30:e plats i Stockholms stad och län.
73% Johan Hedin (C) har arbetat i regeringskansliet men är nu riksdagsledamot och står som 2:a efter Annie Lööf i Stockholms stads valkrets. Spelar bas i countrybandet Men in Shoes och har ett tydligt frihetligt patos.
Jag skulle kunna rösta på var och en av dem. Men jag måste ju välja. Valrörelsen får avgöra vilken kandidat det till slut blir, och därmed vilket parti jag råkar rösta på.
Med detta inlägg vill jag uppmana alla att närmare kolla kandidaterna. Det kan faktiskt vara mer givande än att välja det kollektiva massa som partierna är. Med starkare band mellan väljare och valda skulle politiken kunna komma medborgarna närmare.

Aftonbladet har gått igenom riksdagspartiernas valaffischer inför valet. Det är inte lätt att få fram något originellt med några få ord. Bildspråk och layout är i årets uppsättningar tråkigare än tidigare. Men texterna är ibland tydlig nog.
Så här rangordnar jag budskapen, med betyg för slagfärdighet och retorisk tydlighet (gamla slogans från tidigare val är diskvalificerade).

• “Nej till vänster i välfärden. Ja till valfrihet” (FP)
• “Välfärd byggs med jobb. Inte bidrag” (M)
• “Låt småföretagen gro så växer hela landet” (C)
• “Värna patienterna, inte landstingen” (KD)
• “Mindre invandring här, mer hjälp till flyktingar där” (SD)
• “Välfärden är inte till salu” (V)
• “Dags för fler jobb” (S)
• “Låt eleverna få tillbaka sina lärare. Dags för en varmare skolpolitik” (MP)

Miljöpartiets budskap är långrandiga och obegripliga. Löftet om varmare skolpolitik måste vara det mest flummiga på årtionden.
Socialdemokraternas budskap är enkla, och det geniala är ofta det enkla, men oftare är det enkla det triviala. Och S-affischerna hamnar i det sistnämnda.
Bäst är FP-affischen som med humor travesterar på V-budskap och får fram valfrihet som alternativet.