USA lyckas bättre än Sverige med integration

Ett nytt nummer av Neo är påväg, men jag har inte hunnit läsa förra numret klart. I det medverkar en av de mest intressanta personerna i vår tid, skotten och Harvardprofessorn Niall Ferguson. Han är pessimistisk om Sverige och Europa, Misslyckandet kommer att få katastrofala följder. Han dömer fullständigt ut svensk integrationspolitik:

– OECD publicerar avslöjande siffror som visar skillnaden i arbetslöshet mellan utlandsfödda och infödda arbetare. För USA och Storbritannien är den siffran nära ett, det vill säga, det är nästan ingen skillnad mellan utrikes och inrikes födda. Men för Norge och Sverige är samma siffror runt 2,5, det vill säga två och en halv gånger högre arbetslöshet för utrikesfödda.
– Och det är väldigt talande, det visar på det totala misslyckandet med ekonomisk integration. Så om jag är invandrare, eller barn till invandrare, eller barnbarn till invandrare, och inte får jobb, så kan jag legitimt säga att ”systemet har svikit mig”, för jag hade inte stött på samma barriär om jag hade invandrat till USA.
– Jag bor ju i USA nu, och även där finns problem. Men de är mycket mindre. USA är liksom konstruerat för att integrera invandrare i det ekonomiska systemet, oavsett deras kulturella bakgrund.

Och misslyckandet kan sammanfattas i ett enda ord: arbetsrätten. Sedan 70-talet har svensk arbetsmarknadspolitik byggt höga murar mellan dem som är inne på arbetsmarknaden och de som står utanför. Detta för att skydda ”rättigheterna” för dem som är inne. Alliansen och i synnerhet Fredrik Reinfeldt har bestämt avvisat varje reformförsök. Priset för att behålla socialistisk arbetsrätt är misslyckad integration. Antingen måste arbetsrätten liberaliseras rejält eller så måste invandringen reduceras. Det är verkligheten som partierna blundar för.
Ferguson vänder sig också mot den beroendekultur som generösa bidragssystem skapar i Europa och USA:

– När du börjar betala människor för att inte arbeta, så skapar du en arbetslöshetsklass. Man tappar snabbt incitamenten att bli anställningsbar, vilket man för vidare till sina barn. Man skapar en beroendekultur.
– Det här liknar det vi sett i USA, där andelen som går på sjukpenning mer än fördubblades på 20 år. Sex procent av amerikanerna i min ålder går på sjukpenning, när det på 80-talet var runt en, två procent. Har befolkningen blivit mindre hälsosam? Nej, vi har tvärtom blivit friskare. Har arbetet blivit tyngre? Nej, vår ekonomi har rört sig bort från det tunga kroppsarbetet.
– Så detta är ett bra exempel på välfärdsstatens inneboende problem – en allt friskare befolkning som får allt mer sjukpenning.

På denna punkt har dock Alliansen lyssnat och insett dynamiken. Sverige har reformerat systemen och tack vare det har vårt land klarat sig bättre än de flesta andra under den ekonomiska krisen.
Ferguson berör andra heta ämnen i Neo-intervjun. Han är alltid intressant att läsa.

Borgerliga perspektiv saknas

I Neo har Johan Lundberg intervjuats om sin nya bok Ljusets fiender (Timbro).
Lundberg gjorde avtryck i den insomnade och vänstervridna kulturdebatten under sina sex år som chefredaktör för Axess magasin. Han hade tänkt skriva en bok om ”den tredje ståndpunkten”, då svensk offentlighet vägrade ställa sig på västliga demokratiers sida mot kommunistiskt förtryck. Men det blev mer än så, också en uppgörelse med svenskt kulturklimat överhuvudtaget.

– Det finns få borgerliga motröster i kulturdebatten. De som inte är vänster har antingen inga ståndpunkter, de är opolitiska, eller så är de nyliberaler. Ett traditionellt borgerligt perspektiv saknas väsentligen. Det finns ingen egentlig opposition mot vänsterhegemonin i kulturdebatten. Kultursidorna borde ha och vilja ha en mer vital diskussion. Svensk offentlighet är alldeles för snäv.
– Jag blir nedslagen av att man inte kan föra en kvalificerad intellektuell debatt, att epiteten ligger så nära även hos människor som man borde kunna ha högre tankar om. Att man medvetet vantolkar och förser andra debattörer med epitet är ett svaghetstecken som mer än något visar att vänsteråsikterna är de enda som hörs i kulturdebatten. Det är också effektivt. Människor blir ju rädda.

Ja, självcensuren är enorm i detta land. Vad som sägs ”mellan skål och vägg” är något helt annat än det folk vågar framföra offentligt. Detta är djupt skadligt för demokratin.
Själv är jag förundrad över hur vänstern till och med kunnat stärka sitt grepp om offentligheten som en följd av Sverigedemokraternas inträde eftersom allt som vänstern inte gillar är SD-sympatier. Debattklimatet polariseras på detta sätt.
Paradoxalt nog sker detta samtidigt som partierna i riksdagen trängs mer än någonsin i mitten. De är livrädda att skilja ur sig från varandra.
Hela samhällsklimatet är groteskt.

Facket utmanar S om krogmomsen

Få skattesänkningar har väl hånats så mycket av S, V och MP som sänkningen av momsen på restaurangbesök. ”Hur skulle sänkt skatt på krogen kunna ge jobb?”, har man skrockat. Gustaf Fridolin har haft med sig en tårta in i riksdagens kammare för att illustrera hur dumt det är att sänka skatterna.
Men till skillnad från politiker har fackliga företrädare svårt att helt bortse från verkligheten. Nu när den sänkta momsen börjar ge effekt i form av tryggare jobb hamnar frågan i ett nytt läge. Dagens Industri rapporterar i Facket svänger om krogmomsen:

— Oppositionen har sagt att man vill höja restaurangmomsen, men det tycker inte vi är någon bra idé, säger Hotell- och restaurangfackets ordförande Ella Niia [som suttit i den socialdemokratiska partistyrelsen].
— Jag hoppas att Socialdemokraterna djupt överväger om de inte ska ompröva beslutet, fortsätter hon.
— Vi ser i statistiken att konkurserna i vår bransch har minskat. Och om det finns den här kopplingen som vi kan se mellan sänkt moms och minskat antal konkurser så tycker vi att det är ett starkt skäl att behålla momssänkningen.

Tänk att det ska vara så svårt för Socialdemokratin att se till verkligheten istället för till dogmerna. Denna dogmatism är ett viktigt skäl till att man förlorat två val i rad. Partiet finns så långt från verkligheten att till och med närstående fackförbund tvingas ta avstånd från S-politiken.

Känslopjunk om John F Kennedy

Jag undrar om medierna skulle hylla president John F Kennedy med sådan frenesi om de visste något om vad han stod för. Visst, han var en av de första ”moderna” politikerna i den meningen att han var mer mån om hur han framstod än vad han stod för. Mediebilden var viktigare än sanningen. Och här lyckades han bättre än någon annan, någonsin. Men det rosa skimmer som omger honom är artificiell och grundas inte på fakta.
Kennedy bedrev 1960 en presidentvalskampanj som angrep motståndaren Richard Nixon från höger. Kennedy angrep kommunismen hårdare. Kennedy talade tydligare om att avsätta revolutionären Castro på Kuba.
Vad säger SvD:s Therese Larsson Hultin om det? Hon skriver i dagens tidning: Kennedy var ”en president som förde in en frisk fläkt i Vita huset och stod för en ny tid i amerikansk politik. Men med mordet förlorade landet sin oskuld och tog ett första steg mot det USA vi känner idag.”
Jaså. Så Kennedy stod inte för den hårda makten i internationell politik? Mer fel kan man inte ha. Skulle Kennedy inte ha startat Vietnamkriget? Men det var ju han som gjorde det.
När det gäller amerikanska södern var det Kennedy som visade hänsyn till segregationister som guvernör Wallace genom att inte agera lika kraftfullt som republikanske presidenten Dwight D Eisenhower gjort när han sände federala trupper ur 101st Air borne Division till Little Rock 1957 så att svarta studenter kunde gå till skolan.
Jag tycker Kennedy är intressant att studera när det gäller hur mycket en politiker kan lura väljarna. Hans image var helt skild från honom som person. Flera historiker menar att om han fått leva hade hans många otrohetsaffärer exploderat och varit den nya mediegranskningens genombrott snarare än Nixons Watergate. Flera medier hade 1963 börjat antyda att någon högt uppsatt i administrationen hade sexuellt umgänge med maffiakontakter och misstänkta kommunistspioner. Justitieminister Robert Kennedy hade allt svårare att få medierna att hålla tyst om det som man visste och sett med egna ögon: hur John F Kennedy tog med sig prostituerade på rummet under turnéer i landet.
Men ännu vid dagen för mordet för exakt 50 år sedan hade det amerikanska folket bilden av en harmonisk familj med John F Kennedy som en lojal familjefar.
Jag menar inte att hans privata tillkortakommande diskvalificerade honom som politisk ledare, men jag känner avsky inför alla lögnerna och att de inte granskades. Varken då eller nu.

Oppositionen jävlas med Sverige som insats

Oppositionspartierna har redan försökt stoppa regeringens förslag till sänkt statlig skatt för en miljon löntagare. Men efter ett rejält magplask misslyckades man eftersom man inte fick sina riksdagsledamöter att vara på plats och rösta ner regeringen.
Nu tänker man försöka igen. Bakom ett nytt utskottsinitiativ står Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. De fyra avser att inte bara köra över regeringen utan också krossa de budgetregler som riksdagen beslutade om — i stor enighet — för 20 år sedan.
Talmannen Per Westerberg (M) skulle kunna hävda att förslaget strider mot riksdagens budgetregler, men han måste föra frågan vidare till konstitutionsutskottet. Och där har de fyra partierna majoritet. Därför borde talmannen låta bli — låt oppositionen visa upp sina primitiva impulser på egen hand.
DN.se kommenterar:

Frågan är om regeringspartierna vill jävlas tillbaka. Det skulle vara farligt eftersom de inte framstår som seriösa och ansvarstagande.

Samtidigt som DN anlägger oppositionens perspektiv, avslöjar man ändå vem det är som kommer att förlora: oppositionen agerar oseriöst och föga ansvarstagande.
Alliansen bör, inte minst i valrörelsen, beskriva vad som blir konsekvensen av de fyra partiernas agerande: Sveriges förtroende i omvärlden sjunker när det inte längre råder enighet om budgetprocessen som innebär att även en minoritetsregering kan agera ekonomiskt kraftfullt. Sveriges ekonomi hotas om omvärlden inte längre kan lita på att regeringen kan bibehålla stabilitet.
När Socialdemokraterna på detta sätt bryter enigheten om budgetprocessen visar de att de inte är regeringsdugliga. Prestige går före landets bästa.
Dessutom sätter S fällben för sig själv eftersom man kan komma att leda en minoritetsregering efter valet nästa år. Då kommer man mer än någonsin att behöva de budgetregler man nu skjuter i sank.
Enligt min mening demonstrerar Socialdemokraterna inte bara att man är regeringsodugliga utan rent ut sagt korkade.

Kärnan i vår tids största utmaning

Statsminister Fredrik Reinfeldt har besökt Stockholms universitet och svarat på studenternas frågor. Han går till hårt angrepp på Sverigedemokraterna, rapporterar Svenska Dagbladet. Inget nytt i det. Men när han gör analys om varför deras opinionsstöd växer säger han något väsentligt:

— Att få en arbetsmarknad som ger alla en möjlighet att komma in är den allt överskuggande och svåraste uppgiften.

Detta är den brutala sanningen (i denna blogg framförd i tio år). Men det märkliga är att Reinfeldt samtidigt vägrar vidta de åtgärder som krävs för att ge alla en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden.
Reinfeldt och Alliansen vägrar använda alla till buds stående medel för att lösa denna svåra uppgift. Internationell forskning visar att det är genom liberaliserad arbetsmarknad, det vill säga sänkta ingångslöner och färre arbetsmarknadsregleringar, som fler jobb kan skapas för dem som inte har tillräckliga kvalifikationer eller yrkeserfarenhet.
Arbetslinjen är faktiskt bara till hälften genomförd. På bidrags- och skattesidan har incitament skapats för arbete. Men för dem som står längst ifrån arbetsmarknaden krävs betydligt mer långtgående åtgärder. Arbetslinjen kräver liberaliserad arbetsrätt för att bli fullt ut genomförd.
Genom att vägra vidta de åtgärder som krävs för att sätta nyanlända i arbete uppstår just de brister som leder till ökat stöd för Sverigedemokraterna. De kan peka på den andra vägen att reducera antalet människor i utanförskap — minska invandringen.
Varför är Reinfeldt beredd att betala detta höga pris? Varför är liberal arbetsmarknad värre än ökad opinion mot invandring?
Reinfeldt talar hårdare mot SD än om V och S. Logiskt sett borde han därmed ha mindre emot att riskera ökad vänsteropinion efter liberalare arbetsrätt än att genom oreformerad arbetsrätt riskera hög arbetslöshet som gynnar SD-opinionen.
Sambanden är för mig fullständigt tydliga och självklara. Men så fort svensk politik kommer i närheten av invandring och integration upphör all logik för att ersättas med skrikigt och hysteriskt känslosvall utan varje kontakt med verklighetens villkor. Beteendet har alla kännetecken av att utgöra ett psykologiskt trauma. Men varför? Jag har inte en aning. Ingen annan heller, tycks det.

Katastrof och panik i Obamas parti

Det som skulle bli den största välfärdsutbyggnaden på 50 år i USA, Obamas sjukvårdsreform, håller på att braka samman. Paniken sprider sig inom det demokratiska partiet. Nu har till och med nestorn i partiet, förre presidenten Bill Clinton, läxat upp Barack Obama och kräver att presidenten ska leva upp till sina löften.
I Washington Post summerar den sylvasse kolumnisten Charles Krauthammer, Varför vänstern är panikslagen över Obamacare:

I fyra år har sjukvårdsdebatten varit teoretisk. Nu är det på riktigt. Och för demokraterna är det katastrof.

Från första början har alla steg i att sjösätta sjukvårdsreformen, kallad Obamacare, slagit fel. Man fick inte ens webbsidan som skulle vara navet i reformen att fungera. Miljontals av låginkomsttagare som haft sjukvårdsförsäkring och som Obama lovat att de ska kunna behålla dem, har fått dem uppsagda pga strikta regler. Detta har fått Obama att hävda att han kan fördröja genomförandet av reformen utan kongressens stöd. Presidenten anklagas för att bryta mot lagen — sin egen lag.
Enligt Krauthammer står inte bara Obamas presidentskap på spel, utan hela vänsterns välfärdsideologi:

De folkliga reaktionerna på inkompetensen, arrogansen och löftesbrotten har blivit allt från hån till ilska. Men mer står på spel än bara panikslagna demokratiska kongressledamöters mandat. Sjukvårdsreformen utgjorde kronan på verket för Obamas presidentskap, symbolen för hans nya omfattande välfärdsstat. Om Obamacare faller samman kommer inte mycket att finnas kvar av den underliggande ideologin.

Krauthammers bild får stöd av andra rapporter, också av demokrater, som kongressmannen Jim McDermott: Jag har inte sett så mycket panik i kongressen sedan 9/11. Också vänstersiten Politico rapporterar: Obama famlar och partivänner tar avstånd.
Samtidigt håller republikanerna på att samla sig kring en konservativ reformism för en begränsad stat, konstaterar Krauthammer och hänvisar till att förra valets republikanske vicepresidentkandidat Paul Ryan fått nästan alla republikaner i kongressen att sluta upp bakom hans Medicarereform.
Det kan bli ett spännande kongressval i USA nästa år…

Sysselsättningen: den högsta på 12 år

SCB har kommit med arbetslöshetsstatistiken för 3:e kvartalet. Svenska Dagbladet rapporterar i Oväntad nedgång i arbetslöshet:

I oktober var 374 000 personer, 7,3 procent av arbetskraften, arbetslösa, enligt Statistiska centralbyrån. Motsvarande månad i fjol var 7,5 procent öppet arbetslösa. Nedgången var oväntat stor… Arbetslöshetsgraden bland ungdomar [varav nästan hälften var heltidsstuderande] har fallit med 3,1 procentenheter från 22 procent i oktober i fjol.
Även andra delar av arbetsmarknadsstatistiken från SCB innehöll styrketecken. Bland annat lyfte sysselsättningen med 1,9 procent under året, vilket lyfter sysselsättningsgraden i åldern 15-74 år till 66,2 procent — den högsta nivån sedan 2001.
”Trots en stagnerande ekonomi har arbetsmarknaden utvecklas väldigt väl under det gångna året”, skriver Nordea-ekonomen Andreas Wallström i en kommentar.

Antal sysselsatta är nu 4.786.000 personer, vilket är en ökning med 346.000 personer sedan tredje kvartalet 2006 då Göran Persson lämnade makten.

Om frihet att välja är så hemskt. . .

Förra veckans inlägg om Barbro Hedvalls råsop i Axess mot valfrihet i välfärden resulterade i några läsarreaktioner. Kan inte låta bli att här återge ett (efter godkännande från avsändaren):

När jag läser vad Barbro Hedvall och andra experter på hur vi, de mindre vetande, bör leva våra liv tänker jag omedelbart:

* Men välj inte då! Sluta att välja skola, ta den som kommunen utser till dig och var nöjd!
* Strunta i att välja el-leverantör, köp av Vattenfall!
* Strunta i att kolla teleabonnemang, köp av Telia.
* Strunta i att använda det nya apoteket som ligger nere på hörnet, åk till den statliga filialen.
* Köp inte kabel-TV som är så hemsk, betala din licens och titta på TV1 & 2.
* Öppna inte kuvertet med betyg om du inte vill att ditt barn skall få veta sitt betyg.

Skit i oss som vill något annat, kan vi inte bara få vara ifred från ert j****a tyckande!!
Det allt kokar ner till är att Hedvallarna är så in i bängen oroliga för att någon som är lite om sig och kring sig skall kunna få det lite bättre på egen hand … Då är det bättre att bestämma att alla skall ha det lika – för då riskerar ingen att bli avundsjuk. Samtidigt som man använder just avunden som bärsignal i all sin retorik.
Jag tror att den borgerliga politiker som tog detta budskap till sitt skulle få väldiga framgångar! Typ!

Instämmer. Det är trist att inga politiker idag vågar säga sanningar. De vågar inte betrakta väljarna som vuxna människor med ansvar och förmåga att förstå moraliska resonemang.
Istället ses alla medborgare som barn som ska tas omhand på ett dagis. Då ska alla göra likadant. Politiker agerar dagisfröknar.
Men att betrakta väljarna som mindre vetande är inte så lite förnedrande. Politiker vill framstå som goda Jesusgestalter men agerar i själva verket som småpåvar och minityranner som omyndigförklarar vuxna människor. Tänk om något enda parti vågade göra annorlunda!

Hangarfartyg ger massivt bistånd till Filippinerna

Det massiva amerikanska hangarfartyget USS George Washington med dess 5000 marinsoldater ombord styr mot de tyfondrabbade Filippinerna, rapporterar South China Morning Post i USS George Washington leads US fleet out of Hong Kong for Philippines.
De kan destillera 1500 ton vatten och laga 18000 måltider — per dygn.
Precis som efter tsunamin 2004  och jordbävningen på Haiti 2010 är det den amerikanska krigsmakten som i handling levererar bistånd när det verkligen gäller. Mot denna försvarsmakt har svenskt bistånd absolut ingenting att komma med för katastrofdrabbade filippiner.
Ändå räknas inte amerikanska försvarsbudgetens katastorfberedskap in när man jämför olika länders biståndsinsatser.
Det säger allt om biståndspolitik — den handlar om papper och prat, inte om handling.
Jag gissar dock att filippinska folket uppskattar handling — snabb leverans av vatten och mat — som betydligt viktigare än snack om enprocentsmål för bistånd.