Så kan S tvingas ta med V

I en intervju i Svenska Dagbladet säger statsminister Fredrik Reinfeldt något intressant med anledning av att S inte längre ser de rödgröna som ett samlat regeringsalternativ, En S+MP-regering får nobben av Reinfeldt.
Reinfeldt antyder att de borgerliga i riksdagen efter valet kan komma att rösta emot en minoritetsregering med S och MP, utan V.
För det första visar Reinfeldt att Stefan Löfven inte själv kan bestämma efter egna önskedrömmar. Det är riksdagen som röstar.
Jag har tidigare (här) visat på hur det kan gå till om valresultatet blir som så att Alliansen får 45% (30-6-5-4), Socialdemokraterna 34%, SD 8%, MP 7% och V 5%.
Stefan Löfven räknar med, sedan han sagt nej till ett samlat rödgrönt regeringsalternativ, att han kan bilda regering med enbart MP om S+MP får 41%, eftersom han med passivt stöd av V skulle ha 46% bakom sig. Detta mot Alliansens 45%.
Men nu säger Reinfeldt att om S vill bilda en minoritetsregering som är mindre än Alliansen kan de borgerliga komma att rösta nej. Om också SD röstar nej, så faller Stefan Löfvens önsketänkande.
Riksdagen kan alltså tvinga Stefan Löfven att ta med vänsterpartisterna, kanske med Jonas Sjöstedt som utrikesminister, för att släppa fram honom som regeringschef.
Stefan Löfven hade alltså fel när han i partiledardebatt svarade Reinfeldt i regeringsfrågan: ”sköt du ditt, så sköter jag mitt”. Löfven kan inte sköta sitt om de rödgröna inte når egen majoritet, vilket inte är särskilt troligt. Aftonbladet visade igår att trenden i opinionen kan vara bruten: S rasar till 2010 års nivå.
Utan egen majoritet är det riksdagen — och ingen annan — som avgör.
Om Löfven inte före valet talar om vilken regering han vill se, överlåter han till andra att bestämma. Vad säger det? Att S är på väg att sätta sig i en situation där de inte ens bestämmer över sig själva och sitt regeringsalternativ. Reinfeldt visar väljarna att Löfven, om han fullföljer sin taktik, av riksdagen kan tvingas ge Jonas Sjöstedt en central roll i en kommande regering.
Hur ska man kunna styra landet om man inte ens kan styra över vem som ska ingå i regeringen?

Äntligen lite mer infrastruktur!

Sedan jag jobbade med trafikpolitik i Stockholms läns landsting på 80-talet har inte mycket hänt i trafikstrukturen i jämförelse med den gigantiska inflyttning till Stockholmsregionen som skett de senaste 20-30 åren. Olika stora lösningar har blockerats politiskt. Resurserna till investeringar har också av tidigare regeringar minskat och skickats till tvivelaktiga projekt som Botniabanan i de delar av landet där det bor minst människor.
Allianspartierna har trots ihärdigt motstånd lyckats mala igenom vägprojektet Förbifart Stockholm, så att inte alla som ska förbi Stockholm måste köra in i centrum för att komma ut på andra sidan. I dag meddelar partierna att de nu lagt grunden för en stor satsning på utbyggd tunnelbana och nya bostäder, Så ska vi bygga ut T-banan och bostäderna.
Politikerna ligger när det gäller infrastruktur åtminstone 20 år efter stadens tillväxttakt, men Allianspartierna är ändå de som kommer till skott, medan S, V och MP bara pratar och dessutom pratar om små och otillräckliga insatser.
Som tur är har man inte lyssnat på kortsiktig plakatpolitik från vänster (se bloggen förra veckan) och gjort en smartare och större lösning för tunnelbanan.
Den senaste nya T-stationen, förlängning från Bagarmossen till Skarpnäck, beslutades på 80-talet och invigdes 1994. Dagens besked betyder nio nya stationer och nya dragningar av linjerna som ger bättre kapacitet i hela systemet. Det är glädjande även om vi fått vänta alldeles för länge.

Utan block blir S alltid vid makten

Det är tragikomiskt att se hur journalistkåren springer efter Stefan Löfven och kampanjar mot blockpolitik. I Svenska Dagbladet heter det på förstasidan: ”Bättre utan blockpolitik”. Det borde stå: ”Utan block har S alltid makten”.
Tidningen presenterar vad avskaffad blockpolitik betyder. I de 44 av 290 kommuner som har blocköverskridande samarbete ingår S i alla, utom en (Orust där MP och V sammarbetar med borgerliga). Av någon anledning är ”samarbete över blockgränsen” lika med att borgerliga underkastar sig vänsterstyre medan rödgröna inte gärna talar om blocköverskridande där de har vänstermajoritet.
Att vara emot blockpolitik är att vara för evigt socialdemokratiskt styre.
Jag hoppas verkligen att svenska folket är smartare än medieredaktionerna i att tolka maktpolitiska utspel.

S utan regeringsalternativ vilket gynnar SD

En röst på Socialdemokraterna är att köpa grisen i säcken. Enligt partiledaren Stefan Löfven i DN kan en röst på S betyda en S-M-regering. Det kan lika gärna betyda en S-V-MP-regering. Eller en S-C-FP-MP-regering. Vem avgör? Ja, inte väljarna i alla fall.
Socialdemokraterna vill gå förbi väljarna och försöka bilda regering hur väljarna än röstar. Frågan är vad som hindrar att redan i dagens riksdag bilda en regering i enlighet med Löfvens önskedrömmar?
Problemet för Löfven är att hans önskedrömmar inte har något med verkligheten att göra. S-C-FP-MP har redan 184 mandat och egen majoritet i risdagen. Om Löfvens önskedrömmar hade någon realism i sig, skulle han kunna bilda regering genast.
Att kallt räkna med att partier som ingår i ett annat regeringsalternativ ska byta sida efter valdagen är inte så lite respektlöst. Både mot partierna man vill se som samarbetspartner och mot väljarna. Löfven räknar med att alla ska dansa efter hans pipa. Väljarna ska inte ha något att säga i maktspelet.
Men Socialdemokraterna är ett parti med 30-35 procents väljarstöd. De kan inte domptera politiken längre.
De som tjänar mest på detta utspel är Sverigedemokraterna. Med tydliga regeringsalternativ minskar benägenheten att rösta på partier som står vid sidan av. Väljarna vet då att man i första hand röstar på statsministerkandidat och i andra hand på parti. Att avstå från att välja regeringsalternativ är ett högt pris. Men med Löfvens önsketaktik är det fritt fram att rösta på SD eftersom det inte finns ett seriöst regeringsalternativ mot Alliansen.

New Jersey sänker skatter, New York höjer

Den republikanske guvernören Chris Christie vann en storseger i gårdagens val i delstaten New Jersey, med 1.242.568 röster eller 60,5 procent mot 38,0 procent för demokratiske utmanaren. Hans ambition är att sänka skatterna. På andra sidan Hudsonfloden, i New York City, valdes med 752.604 röster demokraten Bill de Blasio till borgmästare på löfte om skattehöjningar.
Det blir intressant att se vem som snabbast på hemmaplan åstadkommer återhämtning efter lågkonjunkturen. Två näraliggande distrikt med tydliga och motsatta politiska riktningar konkurrerar om var företag och människor ska etablera sig. Är högre skatter en genväg till välfärd eller en återvändsgränd som sänker hela ekonomin och resulterar i arbetslöshet och tillbakagång? Ger lägre skatter mindre välfärd eller skapar de en starkare ekonomi som resulterar i fler jobb och högre samlat välstånd?
Detta verkar vara huvudfrågorna i alla västerländska demokratier just nu.

Kommer valet verkligen att handla om jobben?

Magasinet Axess har kommit ut med nytt nummer (nr 8). Jag har fastnat för debattartikel av förre ledarskribenten på DN, Barbro Hedvall. Hon ifrågasätter den tes som är synnerligen allmänt utbredd, den om att valrörelsen 2014 kommer att handla om jobben, jobben, jobben. Det är alltid kul när någon utmanar uppkörda hjulspår. Hedvall skriver:

Men arbetslösheten då? Är inte ’jobben’ den stora Saken? … Nej, därför att den alldeles övervägande delen av väljarna har arbete — svensk ekonomi går hyggligt bra i en krisande omvärld … Jobbfrågan idag är komplex, den kan inte lösas med omskolning. Det handlar om så mycket mer — attityder till utbildning, viljan att foga sig i förändringar… Så, nej, jag tror inte att jobbfrågan kommer att avgöra valet.

Intressant. Men när Hedvall förklarar vad som kommer att vara den avgörande diskussionen i valet hamnar hon i en gammal ideologisk motsättning, den om valfrihet eller inte i välfärden. Hon skriver:

Det kommer att handla om samhällsmodellen, om kundmodellen. Väljer vi en riksdag och regering för att den ska konkurrensutsätta eller för att den ska skapa och underhålla viktiga samhällsfunktioner — skola, järnvägar, energi, sjukvård, domstolar, försvar?

Och Hedvall — som den socialliberal hon är  — vänder sig mot valfriheten och vill se mer politisk centralstyrning. Hon använder vänsterns retorik (”svårt att förstå att valfrihet skulle förutsätta vinster på Caymanöarna”) för att tala mot att medborgarna ska få göra egna val. Ja, hon menar att väljarna inte vill göra egna val (politiker har ”en attityd som antyder att vi, medborgare, inte har förstått finessen att vi helt enkelt måste lära os att uppträda som kunder. Vi måste förstå att uppskatta entreprenörerna” skriver hon sarkastiskt).
På vänsterns vis ser hon mer makt till medborgarna som något negativt:

[V]alet borde handla om vilken samhällsmodell vi vill ha: vill vi vara kunder eller medborgare?

Jag tror Hedvall har rätt i att innehållet i välfärden kan bli en viktig valfråga. Och jag kan förstå om S, V och MP kan finna det lockande att politikerna tar makten från medborgarna.
Men det liberala och borgerliga svaret kan ju inte vara att gå tillbaka till 1970-talets galna socialism. Den kritik som Hedvall riktar mot avarter i förnyelsen skjuter förbi målet. Hon blandar ihop upphandling med kundval. Upphandling, så som skedde med Carema, betyder inte kundval, utan bara att politiker bestämmer att lägga ut välfärdsservice på bolag som till förvirring liknar offentlig förvaltning. Mot denna sorts upphandling finns all anledning att rikta kritik. Det är till marknad förklädd planekonomi.
Men kundvalsmodeller är något helt annat. Då stärks medborgarnas ställning på marknaden eftersom skattemedel genom pengsystem följer medborgarnas egna val.
Det går alltså utmärkt att vara både kund och medborgare. Ja, jag skulle vilja hävda att kombinationen medborgare och kund stärker de många människornas makt över sin egen vardag. Att se funktionerna som motsatser är inget annat än socialism.